Som hus­fi­lo­sof ska Ka­rim Je­ba­ri vi­ta­li­se­ra sam­ta­let på Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm.

Om gu­dar och hjäl­tar, mod och kär­lek

Modern Filosofi - - På Jobbet -

da­gar­na har Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm nypre­miär på Car­men av Bi­zet. Kanske är Car­men den yt­ters­ta or­sa­ken till att fi­lo­so­fen Ka­rim Je­ba­ri, fors­ka­re vid In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er, ta­git sig an ett ny­in­rät­tat upp­drag som hus­fi­lo­sof på Stock­holmso­pe­ran.

– Jag är upp­växt med Car­men, som spe­la­des myc­ket i mitt för­äld­ra­hem. An­nars har jag in­te lyss­nat så myc­ket på ope­ra ti­di­ga­re. Men de ope­ror jag har sett tyc­ker jag myc­ket om. Det finns en otro­lig kraft i ope­ra som för­med­lar käns­lor.

Stock­holmso­pe­ran har en re­per­to­ar där ny­ska­pan­de tolk­ning­ar och gen­reö­ver­skri­dan­de mo­der­na verk sam­sas med tra­di­tio­nel­la verk.

– Ope­ra är en gam­mal konst­form, och det kan fö­re­kom­ma et­nis­ka ste­re­o­ty­per och gam­la vär­de­ring­ar om till ex­em­pel kvin­nor. Det är in­te opro­ble­ma­tiskt i vår tid, sä­ger Ka­rim Je­ba­ri.

– Men det finns vär­de­ring­ar och idéer, som in­te är li­ka tids­bund­na, som är vär­da att diskutera. Som vad mod och kär­lek är. Det är in­tres­sant att ta­la om vad man kan lyf­ta fram och hur man gör det. Frå­gan är hur myc­ket som kan för­änd­ras ut­an att det slu­tar va­ra ope­ra. Och blir nå­got som det in­te är.

Ope­ran i Stock­holm har ock­så i upp­drag att nå ut till al­la åld­rar. Unga på Ope­ran, dit Ka­rim Je­ba­ri är knu­ten, vän­der sig till publik från små barn till unga vux­na.

An­na Karins­dot­ter är konst­när­lig chef på Unga på Ope­ran. Hon tyc­ker att det lig­ger i ti­den att ef­ter­frå­ga fi­lo­so­fis­ka aspek­ter på sam­tid och histo­ria.

I– Det ver­kar som ­sam­häl­let har be­hov av att ifrå­ga­sät­ta sig självt och sin om­värld. ­Vis­ser­li­gen har vi i vår verk­sam­het all­tid re­flek­te­rat över bå­de sam­tid och histo­ria, men det ger mer att ta­la med nå­gon som är pro­fes­sio­nell. Man blir ju hem­mablind. Det här sam­ta­let är väl­digt vi­ta­li­se­ran­de för oss.

Ka­rim Je­ba­ri har till ex­em­pel fö­re­läst för per­so­na­len om gu­dar och hjäl­tar.

– Vi mås­te fram­för allt i äld­re verk of­ta för­hål­la oss till gu­dar och hjäl­tar i fi­lo­so­fisk tra­di­tion. I det sam­man­hang­et har vi re­so­ne­rat om vil­ka ide­al om det go­da li­vet som vi för­med­lar, be­rät­tar An­na Karins­dot­ter.

Det le­der till frå­gan om sensmo­ra­len i många ope­ror.

– I dag vill vi kanske in­te be­fat­ta oss med sensmo­ral, men det är nå­got som fö­re­kom­mer och då är det vik­tigt att ve­ta vil­ken sensmo­ra­len är. Och lå­ta den va­ra ut­ta­lad. An­nars blir det vagt och rö­rigt, sä­ger Ka­rim Je­ba­ri.

Men han del­tar även i idéut­veck­ling­en av nya fö­re­ställ­ning­ar, just nu en dans­fö­re­ställ­ning för 10–12-åring­ar som ska ha pre­miär först 2016. Det är en lång pro­cess till­sam­mans med ko­re­o­graf och dra­ma­turg.

Ka­rim Je­ba­ri har ock­så sam­ta­lat om unga män­ni­skors be­hov av kultur med dra­ma­tur­ger och de kul­tur­pe­da­go­ger som le­der works­hop­par för ung­do­mar och hål­ler i an­nan pe­da­go­gisk verk­sam­het för unga på Ope­ran.

– De unga väx­er upp i en tid där in­ter­ak­ti­vi­tet är ett själv­klart in­slag i de­ras liv. Den unga publi­ken spe­lar da­ta­spel. De har för­vänt­ning­ar på att va­ra del­ak­ti­ga. Men jag tror att det bland unga finns många som vill upp­le­va ”rik­tig ope­ra” och kän­na stäm­ning­en i ope­ra­hu­set. Av Ce­ci­lia Christ­ner Ri­ad

”Frå­gan är hur myc­ket som kan för­änd­ras ut­an att det slu­tar va­ra ope­ra.”

jälv­klart me­nar jag att Gud finns till. Men sam­ti­digt vill jag ifrå­ga­sät­ta den så kal­la­de ”nak­na te­is­men”, som sam­lar ar­gu­ment för och emot Guds ex­istens. Det blir så oin­tres­sant och blod­fat­tigt. Jag vill hell­re flyt­ta fokus till nå­got mer le­van­de, en pas­sio­ne­rad Gud.

Det sä­ger Antje Jac­ke­lén som me­nar att man in­te ska när­ma sig Guds ex­istens som ett va­ran­de, ut­an sna­ra­re som en händelse.

– Guds ex­istens finns i, med och un­der det att vå­ra so­ci­a­la pro­ces­ser på­går. Frå­ga in­te så myc­ket ef­ter om Gud finns el­ler ej, ut­an upplev Gud! Men slu­ta för guds skull in­te att tän­ka själv! Vi ta­lar all­tid om Gud ut­i­från vå­ra eg­na re­fe­rens­ra­mar. Där­för be­hövs den kri­tis­ka och själv­kri­tis­ka dis­kus­sio­nen.

Un­der post­mo­der­nis­men, från 1970-ta­let och fram­åt, re­du­ce­ra­des ar­gu­men­ten för och mot Guds ex­istens till ett fy­siskt till­stånd. Då ham­nar man lätt i märk­li­ga dis­kus­sio­ner där man ser det na­tur­li­ga och det över­na­tur­li­ga som två oli­ka vå­nings­plan, häv­dar hon.

– Det en­da sät­tet att be­vi­sa att nå­gon finns på över­vå­ning­en är att Gud ska­par en öpp­ning i ta­ket, ett gu­dom­ligt fing­er som me­kar med na­tur­la­gar­na. Och det har vi in­te ob­ser­ve­rat. Där­för har vi in­om nu­ti­da te­o­lo­gi för länge se­dan över­gi­vit två­vå­ningstän­kan­det. Allt fler te­o­lo­ger är öpp­na för att tän­ka på Gud som re­la­tion, i ter­mer av ”bå­de och” sna­ra­re än ”an­ting­en el­ler”.

Hur kan du va­ra sä­ker på att Gud ex­i­ste­rar på rik­tigt, och in­te ba­ra är en upp­le­vel­se i hu­vu­det?

– Om jag kun­de sät­ta en ram och de­fi­ni­e­ra, be­grän­sa, då vo­re det in­te Gud, sä­ger är­ke­bis­ko­pen, vars val­språk är ”Gud är stör­re”. Det lig­ger i sa­kens natur att tron ac­kom­pan­je­ras av tvi­vel.

I in­ter­vju­er vär­jer Antje Jac­ke­lén sig of­ta för att ge enk­la svar på ra­ka frå­gor om jung­fru­föd­sel och om Je­sus verk­li­gen kun­de gå på vat­ten. Nå­got som är pro­vo­ce­ran­de för många bok­stavs­trog­na.

Här het­tar det till un­der in­ter­vjun. Den an­nars så låg­mäl­da är­ke­bis­ko­pen, med ett väl­ba­lan­se­rat mått av svalt in­tel­lekt och and­lig vär­me, blir näs­tan li­te arg.

– Det där hand­lar om okun­skap. Att lä­sa Bi­beln bok­stav­ligt är ett mo­dernt på­fund. Det är kanske lätt att få bil­den av att Bi­beln har lästs bok­stav­ligt än­da fram till slu­tet av 1800-ta­let. Men det är in­te sant. Den ti­di­ga kyr­kan var väl­digt med­ve­ten om att Bi­beln mås­te tol­kas – det finns minst fy­ra sätt att tol­ka var­je stäl­le i Bi­beln. Det finns ju till och med fy­ra evan­ge­li­er …

De enk­la för­kla­ring­ar­nas tid är allt­så för­bi, me­nar hon. Vad fram­ti­den krä­ver är i stäl­let en kon­struk­tiv di­a­log mel­lan tro och vetenskap, mel­lan kyr­ka och sam­häl­le och mel­lan män­ni­skor av oli­ka tro. Re­li­gi­ons­di­a­lo­ger är livsvik­ti­ga, in­te minst för världs­fre­den.

– Det är själv­klart att mus­li­mer och krist­na ber till sam­ma Gud. Jag tror att det finns till­fäl­len när vi näs­tan har mer ge­men­samt med tro­en­de i and­ra re­li­gi­o­ner än med de­lar av vår egen tra­di­tion.

– Jag träf­far of­ta män­ni­skor som vill tro på sitt eget sätt och upp­le­ver att de in­te tror som kyr­kan tror, men när vi bör­jar sam­ta­la upp­täc­ker vi att skill­na­den trots allt in­te är så stor. Frå­gor om tro, liv, död och Gud upp­står in­te för att en präst änt­rar sce­nen. Li­vets kom­pli­ce­ra­de frå­gor finns där re­dan. Av Eva Bar­ke­man

”Frå­ga in­te så myc­ket”, sä­ger Sveriges är­ke­bis­kop, Antje

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.