I sin nya bok Tan­kar om läs­ning skri­ver An­ders Ols­son om läs­ning­ens er­fa­ren­het.

”Ett lit­te­rärt ­rät­te­snö­re be­hövs i al­la kul­tu­rer”

Modern Filosofi - - Bocker -

Vad är en bra bok?

– I min bok för­sö­ker jag se frå­gan från ett an­nat håll; det hand­lar om läs­ning och hur vi lä­ser sna­ra­re än om kri­te­ri­er för vad som är en bra el­ler då­lig bok. Vi ser hur åsik­ter­na har skif­tat ge­nom ti­der­na, och i vår tid är miss­tron gans­ka stor mot al­la ab­so­lu­ta vär­den. Ka­non­bild­ning­en som ti­di­ga­re har va­rit stark åt­minsto­ne i den väs­ter­länds­ka tra­di­tio­nen har näs­tan ra­se­rats el­ler i var­je fall be­möts med skep­sis. Då för­sö­ker jag se kva­li­te­ten ut­i­från om­läs­bar­he­ten: vis­sa böc­ker kan man lä­sa om och om igen och få ut nå­got nytt, vil­ket jag tyc­ker är in­tres­sant. Vad in­ne­bär om­läs­ning? Det finns vis­sa verk som in­te ba­ra en­skil­da per­so­ner ­åter­vän­der till, ut­an ge­ne­ra­tion ef­ter ge­ne­ra­tion. Ver­ken av Sha­kespe­a­re, ­Go­et­he och klas­sis­ka för­fat­ta­re som Ho­me­ros har bu­rit upp myc­ket av vårt kul­tur­arv, och de har lärt oss vad det in­ne­bär att skri­va ett epos el­ler ett dra­ma. Om vi in­te har de mo­del­ler­na för vad som är bra, stark och rik litteratur, hur ska vi då kun­na un­der­vi­sa? Hur ska vi över hu­vud ta­get kun­na ska­pa på ett me­nings­fullt sätt och ta­la om litteratur? Vems röst hör man när man lä­ser? – Det är egent­li­gen ett myste­ri­um, ef­tersom för­fat­ta­ren vi lä­ser of­ta är död. Så vad är det som vi kal­lar röst i ett verk? Vi kan ju kän­na den, vi hör en ton som är omiss­känn­lig och ibland är det fle­ra to­ner som bryts mot varand­ra. Det är nog des­sa som skön­lit­te­ra­tu­ren kan för­med­la. Man kan häp­na över att de gam­la rös­ter­na kan va­ra så le­van­de för oss.

An­ders Ols­son skri­ver i sin bok om ett oma­ka par, 1900-tals­fi­lo­so­fer­na HansGe­org Ga­da­mer och Jac­ques Der­ri­da, som knap­past var över­ens, in­te ens om huruvi­da det är möj­ligt att för­stå gam­la, väl­kän­da tex­ter. Vil­ka var de­ras stånd­punk­ter?

– De re­pre­sen­te­rar väl­digt oli­ka ström­ning­ar i mo­dern fi­lo­so­fi, her­me­ne­u­tik och de­kon­struk­tion. Men på nå­got vis så kän­de de än­då en sorts när­het, vil­ket be­rör mig starkt.

Bå­da ut­går från käns­lan att var­je verk är ett ut­tryck för sin tid och att vi där­för ald­rig kan åter­ska­pa det ver­ket sprang ur. Men de lö­ser det på oli­ka sätt. Ga­da­mer tror att man än­då kan nå en ge­men­sam för­stå­el­se: vi kanske in­te me­nar ex­akt sam­ma sak, men vi kan fö­ra ett sam­tal så att en språk­lig och kul­tu­rell ge­men­skap väx­er fram med ti­den. Ho­ri­sontsam­man­smält­ning var hans be­grepp: om man mö­ter ett verk från det för­flut­na så upp­står en sam­man­smält­ning av två främ­man­de ho­ri­son­ter.

Der­ri­da in­såg, kanske in­te minst ge­nom kon­tak­ten med Ga­da­mer, att det går att ta­la om oer­hört svå­ra sa­ker trots att man kom­mer från helt oli­ka håll.

– Der­ri­das ti­di­ga­re stånd­punkt, som var de­kon­struk­tio­nens, var en väl­digt stark miss­tro mot idén att vi kan kom­ma fram till nå­gon sorts en­het­lig för­stå­el­se. Han be­to­nar sna­ra­re att al­la sam­tal präglas av frik­tion, av att någon­ting in­te stäm­mer, på grund av att vi har oli­ka ut­gångs­punk­ter. Så vi kanske kan ta­la med varand­ra, men full­stän­dig för­stå­el­se är omöj­lig.

– Det är möj­ligt att Der­ri­da, som kom till Frank­ri­ke från Nord­af­ri­ka, ha­de en be­nä­gen­het att fix­e­ra sig vid olik­he­ter, ef­tersom han själv fick käm­pa sig in i det främ­man­de. Han lyc­ka­des ju ock­så ut­veck­la ett mäs­ter­skap i det, men pri­set för he­la över­gång­en var, tror jag, vik­tigt för hans tän­kan­de. Och det är klart att när vi i vår tid stän­digt mö­ter män­ni­skor från oli­ka kul­tu­rer, då är det vik­tigt att re­spek­te­ra den andres in­tegri­tet.

Är det möj­ligt att i vå­ra da­gar åter­er­öv­ra tan­ken på kul­tur­arv, en ge­men­sam ka­non?

– Jag tror att vi sna­ra­re mås­te tän­ka i fler­tal här, att vår värld be­hö­ver många oli­ka ka­non. Men ibland mås­te de kor­sa varand­ra. Det är in­tres­sant när vi kan ta­la om sam­ma sa­ker som fö­re­bil­der. Förr i ti­den be­stod ka­non av re­li­giö­sa tex­ter som för­med­la­des av tex­tens väk­ta­re, präs­ter­ska­pet, och in­te fick ifrå­ga­sät­tas. Jag tror att fö­re­ställ­ning­en om he­li­ga tex­ter har präg­lat dis­kus­sio­ner om ka­non i vår tid; att många som ifrå­ga­sät­ter ka­non ock­så tror att en ka­non mås­te va­ra fö­re­skri­ven av en mak­t­ord­ning. Men en mo­dern ka­non är all­tid läst, ut­tol­kad och även ifrå­ga­satt av lä­sar­na. Och jag tror att al­la kul­tu­rer har ett be­hov av si­na rät­te­snö­ren, och att det är vik­tigt att ha så­da­na.

Av Jo­an­na Ro­se

­N Tan­kar om läs­ning

An­ders Ols­son En som­mar med

Proust Lau­ra El Mak­ki, ico­las Gri­mal­di m.fl. Den mest be­röm­da ka­kan i fransk litteratur ana­ly­se­ras gi­vet­vis i den­na an­to­lo­gi där nio ex­per­ter tar sig an Mar­cel Proust från oli­ka håll. Det är psy­ko­a­na­ly­ti­kern och för­fat­ta­ren Ju­lia Kristeva som dis­se­ke­rar ma­de­le­i­ne­ka­kans be­ty­del­se, me­dan fi­lo­so­fen Michel Er­man i sitt ka­pi­tel be­hand­lar plat­ser­na i På spa­ning ef­ter den tid som flytt. Mest in­tres­sant är kanske av­snit­tet som dis­ku­te­rar kopp­ling­ar­na mel­lan Proust och and­ra sto­ra tän­ka­re – Scho­pen­hau­er, Nietz­sche, Camus och Mon­taig­ne – skri­vet av fi­lo­so­fi­pro­fes­sorn Rap­haël Ent­ho­ven. För det är ju som han sä­ger: Proust är li­ka myc­ket fi­lo­sof som han är för­fat­ta­re. I sitt livs­verk hann han fi­lo­so­fe­ra ige­nom i prin­cip allt, från kär­lek, skön­het och svart­sju­ka till vän­tan, (ofri­vil­li­ga) min­nen och dö­den.

Har du än­nu in­te gett dig i kast med de sju de­lar­nas 3 000 si­dor är des­sa 300 en bra in­gång. För­u­tom un­der­hål­lan­de ana­ly­ser de­lar Proust­kän­nar­na med sig av väl val­da ut­drag ur ro­mans­vi­ten.

Av Ka­rin Ska­ger­berg Ibland kun­de det till och med hän­da att den­na för ti­di­ga tim­me slog två slag mer än den när­mast fö­re­gå­en­de – det mås­te allt­så ha va­rit ett tim­slag som und­gått mig: nå­got som ägt rum ha­de in­te ägt rum för mig; in­tres­set för läs­ning­en ha­de li­ka ma­gisk ver­kan som en djup sömn; det ha­de be­dra­git och för­vil­lat min hör­sel och ut­plå­nat den gyl­le­ne kloc­kan från tyst­na­dens azur­blå yta.

Mar­cel Proust, På spa­ning ef­ter den tid som flytt

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.