Frå­ga fi­lo­so­fen-

Modern Filosofi - - Bocker - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

När är man snål?

Vad skil­jer snål­het från ex­em­pel­vis gi­rig­het el­ler spar­sam­het?

?Vi kan när­ma oss frå­gan om snål­het ge­nom att ska­la bort be­te­en­den som i slutän­dan ver­kar hand­la om nå­got an­nat. Till ex­em­pel frå­gan om huruvi­da vd:n är snål när den­na krä- ver en stor bonus. Nej, en bätt­re be­skriv­ning är nog att hen är gi­rig. Skill­na­den är att gi­rig­het in­ne­bär att man tar mer än vad som är rim­ligt, me­dan snål­het sna­ra­re in­ne­bär att vi ger mind­re än vad som är rim­ligt och an­ses so­ci­alt ac­cep­te­rat (som att in­te ge dricks, trots bra ser­vice och fan­tas­tisk mat).

Men om jag in­te be­ta­lar till­ba­ka mi­na lån och äg­nar mig åt skat­te­fif­fel? Är det snål­het? Nej, vi skul­le sna­ra­re be­skri­va det­ta som djupt omo­ra­liskt och olag­ligt. Det be­ror på att snål­het an­ses som en li­te mil­da­re typ av oe­tis­ka hand­ling­ar, en typ som rör det finstil­ta i re­la­tio­nen till vå­ra med­män­ni­skor sna­ra­re än att vi bry­ter tyd­li­ga kon­trakt.

Är jag då snål om jag in­te skän­ker bort mer­par­ten av min mors arv? Det går gi­vet­vis att fin­na mo­ral­te­o­ri­er som re­kom­men­de­rar mig att skän­ka bort peng­ar­na, men få skul­le nog me­na att den bäs­ta be­skriv­ning­en av att in­te ge bort ar­vet är att jag är snål. Or­sa­ken är, tror jag, att det sna­rast an­ses myc­ket ge­ne­röst att skän­ka bort ar­vet – att jag in­te hand­lar ”över­gott” bör in­te le­da till att jag be­döms som snål och klan­der­värd. Visst är det väl än­då snålt att spa­ra ohe­mult myc­ket peng­ar och ba­ra äta löksop­pa? Even­tu­ellt, men det kan även va­ra ett ut­slag av be­grip­lig spar­sam­het om per­so­nen har upp­levt fat­tig­dom och där­för tror att det när som helst kan gå åt sko­gen. Om vi kän­ner till den­na bak­grund så blir vi mind­re be­näg­na att be­skri­va löksop­peä­ta­ren som snål.

Det ver­kar allt­så fin­nas två ty­per av snål­het: den ena på­ver­kar and­ra män­ni­skor, me­dan den and­ra ty­pen ba­ra ris­ke­rar att drab­ba den snå­la själv. Ex­em­pel- vis drab­bas and­ra om jag av­står från att ge dricks, me­dan den som hutt­ran­de pro­me­ne­rar hem en sen vin­ter­natt från kro­gen i stäl­let för att ta en taxi, ba­ra själv ris­ke­rar att drab­bas av en för­kyl­ning.

Dan Mun­ter, fil.lic. i fi­lo­so­fi vid Kung­li­ga tek­nis­ka hög­sko­lan

To­le­rans är in­te re­spekt

Om jag tyc­ker att ab­ort är fel, är jag då to­le­rant om jag ac­cep­te­rar att and­ra får gö­ra ab­ort? Var går grän­sen för vad man kan to­le­re­ra? När blir to­le­rans in­te etiskt för­svar­bar? /Ul­ri­ka Engström, Stock­holm

?Att to­le­re­ra nå­got, som till ex­em­pel ett visst be­te­en­de, är att av­stå från att läg­ga sig i och för­sö­ka hind­ra att nå­gon be­ter sig på det sät­tet, även om man tyc­ker att det för­tjä­nar kri­tik på nå­got plan. Man kan allt­så ba­ra to­le­re­ra så­dant som man är kri­tisk mot.

Nå­gon­stans går det en gräns för vad man bör to­le­re­ra, även om det är svårt att ge ett be­stämt svar på var den grän­sen går. Det

!Kan hun­dar kän­na

kär­lek? Och var går grän­sen för vad man kan to­le­re­ra?

på­spel. Om nå­gon ex­em­pel­vis miss­hand­lar si­na barn vo­re det fel att av­stå från att gö­ra nå­got. Men om nå­gon fat­tar ett be­slut som ba­ra drab­bar hen själv så kan det va­ra rim­ligt att lå­ta bli att läg­ga sig i. Det­sam­ma gäl­ler om en per­son har vis­sa re­li­giö­sa el­ler and­ra fö­re­ställ­ning­ar, som du i och för sig kanske tyc­ker är fel­ak­ti­ga el­ler ogrun­da­de. Att du an­ser att de är fel be­hö­ver in­te be­ty­da att du ska för­sö­ka tvinga på den and­ra din upp­fatt­ning.

To­le­rans skil­jer sig vä­sent­ligt från re­spekt. Den som är to­le­rant är kri­tisk mot det som ­to­le­re­ras, me­dan re­spekt, till ex­em­pel gente­mot en re­li­giös föreställning, in­ne­bär att man tyc­ker att det lig­ger någon­ting i den. Att krä­va att man re­spek­te­rar re­li­giö­sa fö­re­ställ­ning­ar man tyc­ker är ogrun­da­de är allt­så att krä­va någon­ting myc­ket mer än ba­ra to­le­rans. Fol­ke Ters­man, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Uppsa­la uni­ver­si­tet

Hund­kär­lek är möj­lig

Jag äls­kar min hund väl­digt myc­ket. Men kan jag häv­da att hun­den äls­kar mig?

?Sva­ret på den här frå­gan be­ror bland an­nat på hur hun­dar fak­tiskt fun­ge­rar. En hel del färsk forsk­ning om hun­dars psy­ko­lo­gi pre­sen­te­ras i Per Jen­sens in­tres­san­ta bok Hun­den som skäms. Där be­rät­tas bland an­nat att hun­dar ska­par en an­knyt­ning till ”sin” män­ni­ska som fun­ge­rar på sam­ma sätt som bar­nets an­knyt­ning till för­äl­dern. De ­an­vän­der män­ni­skan som en så kal­lad ”sä­ker bas” var­i­från de utforskar om­värl­den, och de li­tar i hög grad på män­ni­skan ifrå­ga om okän­da fe­no­men: är de far­li­ga el­ler ofar­li­ga? De vi­sar star­ka­re fy­sis­ka tec­ken på stress i ovän­ta­de si­tu­a­tio­ner när de­ras män­ni­ska in­te är med och ett hög­re väl­be­fin­nan­de när män­ni­skan är med. Forsk­ning ty­der ock­så på att hun­dar kän­ner em­pa­ti med män­ni­skor.

Men kan allt det­ta verk­li­gen kal­las kär­lek? An­ta att Pel­le är Li­sas barn. Pel­le upp­le­ver Li­sa som en ”sä­ker bas” i till­va­ron, li­tar på hen­ne, upp­le­ver ett ökat väl­be­fin­nan­de när hon är med och har em­pa­ti med hen­ne. I det här lä­get skul­le vi nog in­te tve­ka att sä­ga att Pel­le äls­kar Li­sa. Om nu Pel­le i stäl­let är Li­sas hund, med allt ovanstå­en­de fort­fa­ran­de li­ka, så ver­kar det li­te god­tyck­ligt att sä­ga att det ab­so­lut in­te kan va­ra kär­lek ba­ra för att Pel­le är av en an­nan art.

Det finns för­stås en hi­sto­risk för­kla­ring till att hun­dar kän­ner som de gör för oss. Un­der tu­sen­tals år har vi av­lat på de hun­dar som haft lät­tast för att kny­ta star­ka band till oss män­ni­skor och sam­ar­be­ta med oss. Men jag har svårt att se var­för man skul­le be­trak­ta en kär­lek som mind­re äk­ta ba­ra för att det finns en för­kla­ran­de or­sak bakom den. Det finns ju för öv­rigt evo­lu­tio­nä­ra så­da­na ock­så till att barn äls­kar si­na för­äld­rar och för­äld­rar äls­kar si­na barn. Det finns ing­en an­led­ning att be­trak­ta all­ting som har en för­kla­ring som ”falskt”, och ba­ra det oför­klar­li­ga/över­na­tur­li­ga som ”äk­ta”. Sam­man­fatt­nings­vis sva­rar jag allt­så ”ja” på din frå­ga – ja, det är fullt möj­ligt att hun­den äls­kar dig ock­så.

So­fia Jeppsson, fors­ka­re och lä­ra­re i prak­tisk fi­lo­so­fi på Stock­holms uni­ver­si­tet

Finns fär­ger?

Finns fär­ger obe­ro­en­de av oss? El­ler är färg­upp­fatt­ning­en helt sub­jek­tiv?

?För att bör­ja med den and­ra frå­gan, så är det rim­ligt att an­ta att färg­upp­fatt­ning­en del­vis, men

!ba­ra del­vis, är sub­jek­tiv.

Vil­ken färg man upp­le­ver vid ett visst till­fäl­le be­ror dels på hur man själv är be­skaf­fad – till ex­em­pel vil­ken syn­för­må­ga man har och hur man rik­tar sin upp­märk­sam­het – dels på vil­ka sti­mu­li man tar emot från sin om­giv­ning. För­änd­ring­ar i sti­mu­li för­änd­rar färgupp­le­vel­sen. För­änd­ring­ar i syn­för­må­gan kan ock­så för­änd­ra den.

Det­ta be­sva­rar dock in­te den förs­ta frå­gan, huruvi­da fär­ger finns obe­ro­en­de av oss. Även om vå­ra ­färgupp­le­vel­ser del­vis be­ror av vår syn­för­må­ga så skul­le det kun­na va­ra så att de fär­ger vi upp­le­ver är obe­ro­en­de av oss. Så tän­ker vi till ex­em­pel of­ta om for­mer. Vi kan upp­fat­ta att en boll är rund del­vis tack va­re vår för­må­ga att se. Men vi tän­ker oss of­ta att bol­lens run­da form är obe­ro­en­de av oss.

Det är en kon­tro­ver­si­ell frå­ga huruvi­da fär­ger är obe­ro­en­de av oss el­ler in­te. El­ler kanske rät­ta­re ut­tryckt: det är nu­me­ra kon­tro­ver­si­ellt. Un­der 1500-ta­let och fle­ra hund­ra år fram­åt do­mi­ne­ra­des bå­de fi­lo­so­fin och na­tur­ve­ten­ska­pen av upp­fatt­ning­en att fär­ger ska­pas av vå­ra sub­jek­ti­va upp­le­vel­ser. Den­na upp­fatt­ning har dock om­prö­vats in­om de­lar av fi­lo­so­fin un­der de se­nas­te 40 åren, och nu­me­ra är tre oli­ka te­o­ri­er om fär­ger de mest tro­vär­di­ga. En är den klas­sis­ka te­o­rin att fär­ger är egen­ska­per hos vå­ra upp­le­vel­ser. En an­nan är att fär­ger är egen­ska­per hos ytt­re fö­re­mål som bol­lar, to­ma­ter och ci­tro­ner. En tred­je te­o­ri är att ingen­ting alls är fär­gat. Man kan lik­na den­na tred­je te­o­ri vid hur vi i dag tän­ker om häx­or. En gång fö­re­ställ­de man sig att det fanns häx­or, där inga fanns. På lik­nan­de sätt är det en­ligt den tred­je te­o­rin med fär­ger: vi upp­le­ver att fö­re­mål har färg, men när det gäl­ler fär­ger är värl­den in­te som vi upp­le­ver den.

Pär Sund­ström är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Umeå uni­ver­si­tet

Mins­ka omed­vet­na vär­de­ring­ar

Jag är tvek­sam till kvo­te­ring, till ex­em­pel av kvin­nor till oli­ka pos­ter. För­kla­rar man in­te dem som mind­re läm­pa­de?

?För att be­sva­ra frå­gan tror jag att det är vik­tigt att tit­ta när­ma­re på vil­ka skäl det finns för att in­fö­ra kvo­te­ring och var­för en jäm­lik för­del­ning av pos­ter in­te har nåtts ut­an kvo­te­ring. Det finns en hel del som ty­der på att kvin­nor fak­tiskt har svå­ra­re att nå pos­ter i ex­em­pel­vis bo­lags­sty­rel­ser trots att de in­te är mind­re läm­pa­de.

Det finns ock­så an­led­ning att tro att det finns vis­sa obe­fo­ga­de nack­de­lar för kvin­nor i re­kry­te­rings­pro­ces­sen ut­an att det­ta be­hö­ver be­ty­da att re­kry­te­ra­re med­ve­tet dis­kri­mi­ne­rar kvin­nor. Forsk­ning­en om omed­vet­na vär­de­ring­ar vi­sar att vi omed­ve­tet be­dö­mer vis­sa egen­ska­per när vi fat­tar be­slut, trots att egen­ska­per­na in­te är re­le­van­ta för be­slu­tet och trots att be­döm­ning­en in­te stäm­mer med vå­ra med­vet­na fö­re­ställ­ning­ar. Om vi ex­em­pel­vis har er­fa-

!ren­het av att det främst är män som är che­fer, ten­de­rar vi att omed­ve­tet be­trak­ta män som mer läm­pa­de för chefs­jobb, även om vi in­te med­ve­tet an­ser att män är bätt­re che­fer än kvin­nor.

Så­da­na vär­de­ring­ar kan gö­ra att kvin­nor miss­gyn­nas i en re­kry­te­rings­pro­cess trots att de in­te är mind­re läm­pa­de. Kvo­te­ring är ett möj­ligt sätt att kom­pen­se­ra för så­da­na orätt­vi­sor och mins­ka omed­vet­na ­vär­de­ring­ar i fram­ti­den ge­nom att det blir van­ligt med kvin­nor på höga pos­ter.

Kvo­te­ring­en gör det dock fort­fa­ran­de möj­ligt att in­skrän­ka me­rit­prin­ci­pen, och kan allt­så ge för­tur åt kvin­nor med säm­re me­ri­ter än de­ras man­li­ga kon­kur­ren­ter. In­ne­bär in­te det att kvin­nor som når pos­ter­na på säm­re me­ri­ter är mind­re läm­pa­de? En möj­lig in­vänd­ning mot det­ta är att ifrå­ga­sät­ta hur väl re­kry­te­rar­nas vär­de­ring av me­ri­ter speg­lar fak­tisk lämp­lig­het, i och med att mansnor­men i nä­rings­li­vet ock­så kan av­speg­la sig i vär­de­ring av me­ri­ter. Man kan ock­så häv­da att kvin­nor som når ­bo­lags­sty­rel­ser via kvo­te­ring vis­ser­li­gen kan ha nå­got säm­re me­ri-ter än si­na kol­le­ger, men att kvo­te­ring är ett vik­tigt me­del för att mins­ka på­ver­kan av omed­vet­na vär­de­ring­ar i fram­ti­den och där­med mins­ka ojäm­ställd­he­ten.

An­ni­ka Gill­jam, fi­lo­so­fistu­dent vid ­Gö­te­borgs uni­ver­si­tet

49 si­dor gör en bok

Om jag lå­ter tryc­ka en bok i ett ex­em­plar, vil­ket nu­me­ra är möj­ligt, har jag skri­vit en bok då? Vad är en bok? Ka­rin Fransson

?Det enk­la sva­ret är att en bok är ett me­dium för kom­mu­ni­ka­tion. Unesco har de­fi­ni­e­rat boken så att den ska be­stå

!av minst 49 si­dor. Or­det bok kom­mer från de gam­la gre­ker­nas dip­tyk, som är bokens ur­sprung. Det var två trä­ski­vor be­struk­na med vax. Man ris­ta­de tec­ken i vax­et, un­ge­fär som su­me­rer­na ris­ta­de sin kil­skrift i le­ra. Allt som man ris­ta­de var vik­tigt. Man tänk­te sig att en bok bar på ett bud­skap, som från bör­jan var he­ligt. Fö­re­ställ­ning­en var att en bok ska bä­ra teck­nen vi­da­re.

Att kun­na be­va­ras lig­ger allt­så i bokens idé. Man an­vän­de dyr­ba­ra ma­te­ri­al som skul­le be­stå, som lin­ne el­ler per­ga­ment, med en helt an­nan håll­bar­het än pap­per. Och för att vår­da böc­ker­na be­höv­des bib­li­o­tek, ett för­råd för kul­tur­ar­vet, som till ex­em­pel det be­röm­da bib­li­o­te­ket i Alex­an­dria i Egypten. Det dröj­de länge in­nan man bör­ja­de lä­sa in­nan­till på egen hand. Gre­ker­na läs­te till ex­em­pel all­tid högt. Och det var först någ­ra hund­ra år in i vår ti­de­räk­ning som man bör­jar lä­sa tyst för sig själv. Till ex­em­pel be­rät­tar Au­gus­ti­nus (354–430) i si­na Be­kän­nel­ser hur hans lä­ra­re Am­bro­si­us lä­ser tyst, vil­ket för­vå­nar ho­nom myc­ket.

An­ders Ols­son, pro­fes­sor i lit­te­ra­tur­ve­ten­skap, Stock­holms uni­ver­si­tet, och le­da­mot av Svens­ka Aka­de­mi­en

Vär­de­grun­den av­gör in­te

Al­tru­ism, oe­gen­nyt­ta, sägs ha bi­o­lo­gis­ka röt­ter. Hur är det med god­het? Vad är skill­na­den mel­lan al­tru­ism och god­het?

?Vä­gen till hel­ve­tet är som be­kant kan­tad med go­da av­sik­ter. Ge­nom he­la histo­ri­en, från He­ro­des till Hit­ler, från Pau­lus till Pol Pot, från Ro­be­spi­er­re till Sta­lin, går blod­spår av stor­slag­na världs­för­bätt­ra­re.

Men in­tet är så för­le­dan­de som att tro sig ver­ka i god­he­tens tjänst. Den som är fast över­ty­gad om att gö­ra det, blir en cy­klop blän­dad av sin egen in­bil­la­de för­träff­lig­het.

Det finns de som gär­na vill tro att män­ni­skan i grun­den är god. Och and­ra som an­ser att hon un­der ett tunt la­ger av ci­vi­li­sa­tions­fer­nis­sa egent­li­gen är ett ond­ske­fullt vä­sen. Men män­ni­skan föds var­ken ond el­ler god. Och hon är ing­et av det­ta.

Tho­mas Mann re­so­ne­rar i sin ro­man Dr. Faustus, en al­le­go­ri över den tid som ur Tyskland föd­de för­in­tel­sen, om god­he­tens

!och onds­kans vä­sen: ”Det on­da var långt on­da­re när det go­da fanns, det go­da långt skö­na­re när det on­da fanns, ja, kanske – där­om kun­de man tvis­ta – vo­re det on­da över­hu­vud­ta­get in­te ont om det go­da in­te fun­nes – det go­da över­hu­vud­ta­get in­te gott om det on­da in­te fun­nes.”

Kan man då in­te hand­la gott? El­ler ont? Jo, det är just vad man kan – i den si­tu­a­tion som man kon­kret be­fin­ner sig i. Och det är det man gör – el­ler av­står från att gö­ra. Att hjäl­pa en män­ni­ska i be­hov av ens in­sats är en god hand­ling. En ond hand­ling är att av­stå från att gö­ra det. El­ler att gö­ra ont vär­re ge­nom att så­ra, krän­ka, för­ned­ra, ska­da el­ler rentav mör­da ”den and­re”.

Men onds­ka och god­het är sna­ra­re re­li­giö­sa än ve­ten­skap­ligt an­vänd­ba­ra ka­te­go­ri­er.

So­ci­alpsy­ko­lo­gisk forsk­ning om al­tru­ism för­sö­ker un­der­sö­ka vad som får män­ni­skor att äg­na sig åt hel­ping be­ha­vi­or. Någ­ra så­da­na hand­ling­ar är al­tru­is­tis­ka, det vill sä­ga de görs ut­an be­räk­ning om eg­na even­tu­el­la för­de­lar. Un­der and­ra världs­kri­get gjor­de in­vå­nar­na i den lil­la pro­te­stan­tis­ka frans­ka byn Le Cham­bon-surLig­non ena­stå­en­de och osjäl­vis­ka in­sat­ser för att räd­da ju­dar un­dan de­por­ta­tion till de na­zis­tis­ka döds­läg­ren. Me­dan in­vå­nar­na i and­ra när­lig­gan­de by­ar sna­ra­re ba­ra såg på när ju­dar greps och sän­des i väg till för­in­tel­sen. Forsk­ning­en om bys­tan­ders äg­nar sig åt att ut­rö­na vil­ka me­ka­nis­mer som får män­ni­skor att av­stå från att hand­la på det sätt som de egent­li­gen tyc­ker är rätt. In­om bå­da des­sa so­ci­alpsy­ko­lo­gis­ka forsk­nings­fält har det gjorts in­tres­san­ta kont­ra-in­tui­ti­va iakt­ta­gel­ser. Bland an­nat sam­ban­det mel­lan håll­ning och hand­ling är svagt. Män­ni­skors av­sik­ter, in­ställ­ning el­ler men­ta­li­tet spe­lar myc­ket mind­re roll för det fak­tis­ka hand­lan­det än vad man i vår kultur gär­na vill tro. An­dan, de go­da tan­kar­na, de höga ide­a­len, ”vär­de­grun­den” är in­te av­gö­ran­de. Oav­sett om an­den är vil­lig och köt­tet är svagt, så är det köt­tet som räk­nas. Det är in­te per­so­nen man ”är”, el­ler in­bil­lar sig va­ra, ut­an sna­ra­re si­tu­a­tio­nen som man be­fin­ner sig i som be­stäm­mer ens be­te­en­de. Vil­ket man där­ef­ter le­gi­ti­me­rar för sig själv. Ock­så det en av so­ci­alpsy­ko­lo­gins ny­gam­la iakt­ta­gel­ser. För att tra­ve­ste­ra Brecht: först kom­mer hand­ling­en, se­dan mo­ra­len.

Lars Den­cik är pro­fes­sor eme­ri­tus, Roskil­de uni­ver­si­tet, Dan­mark

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.