Hur då­lig är dö­den?

Fi­lo­so­fer­na brot­tas med frå­gan:

Modern Filosofi - - Sidan 1 -

n av dem som för­dju­pat sig i frå­gan är fi­lo­so­fie dok­tor Jens Jo­hans­son på In­sti­tu­tio­nen för prak­tisk fi­lo­so­fi vid Uppsa­la uni­ver­si­tet. Och han har en sär­skild an­led­ning att för­sö­ka hit­ta ett svar. Jens Jo­hans­son är rädd för dö­den. Rädd för att and­ra ska dö. Rädd för att själv för­svin­na. Och just där­för äg­nar han sig på hel­tid åt att ut­fors­ka män­ni­skans änd­lig­het. Och han har en all­de­les be­stämd upp­fatt­ning: va­rel­se lik and­ra va­rel­ser. Vi må ha li­te fler för­må­gor än en schim­pans el­ler vå­ra hus­djur, men i grun­den är vi un­ge­fär li­ka­da­na – or­ga­nis­mer, va­rel­ser, krop­par. Och när krop­pen dör, då dör vi.

Vad hän­der med oss när vi dör?

–Det finns ett ob­jek­tivt sant svar på frå­gan, sä­ger han. Oav­sett vad vi fi­lo­so­fer kän­ner och tyc­ker el­ler vill så styrs in­te verk­lig­he­ten av det, den tar in­te or­der från oss. Så an­ting­en finns det nå­gon form av fort­sätt­ning ef­ter dö­den el­ler ock­så är dö­den helt en­kelt ett ut­slock­na­de.

Att det finns ett liv ef­ter döds­ö­gon­blic­ket är det in­te många fi­lo­so­fer som tror i dag. Men det finns de som för­sö­ker. Ame­ri­ka­nen Ke­vin Cor­co­ran, dok­tor i fi­lo­so­fi, har pre­sen­te­rat en för­kla­ring till att Gud kan upp­väc­ka en av­li­den män­ni­ska på den yt­ters­ta da­gen, hel och hål­len trots att krop­pen be­vis­li­gen upp­lö­ses i och med dö­den. Kanske, fö­re­slår han, är det så att Gud helt en­kelt sam­lar ihop ato­mer­na, för­flyt­tar dem till en an­nan di­men­sion och byg­ger upp en ex­akt ko­pia.

Jens Jo­hans­son ska­kar på hu­vu­det, det är en te­o­ri som stäl­ler fler frå­gor än den ger svar.

I stäl­let an­slu­ter han sig till det som kal­las ter­mi­na­tions­te­o­rin. Du le­ver. Du dör. Du är bor­ta. Punkt.

– Allt det som spe­lar nå­gon roll för­svin­ner med dö­den, sä­ger han och be­rät­tar om hur

I fle­ra tu­sen år har väs­ter­länds­ka fi­lo­so­fer för­sökt re­da ut hur då­ligt det är för oss män­ni­skor att dö. Är det ba­ra i det sista ögon­blic­ket som dö­den är då­lig? El­ler är vår be­grän­sa­de tid en skug­ga som vi­lar tungt över oss från det vi föds? ­Vand­rar vi med and­ra ord he­la li­vet i döds­skug­gans dal, som det står i Bi­beln?

– Det se­nas­te halv­å­ret har va­rit in­ten­sivt då bå­da mi­na för­äld­rar gått bort. Det har in­te för­änd­rat mitt sätt att se på dö­den, men där­e­mot mitt sätt att se på li­vet. Tän­ker myc­ket på att li­vet och vår livs­vil­ja är så star­ka och hur myc­ket män­ni­skor är be­red­da att an­stränga sig för att över­le­va. Det är ba­ra i för­hål­lan­de till dö­den som li­vet ex­i­ste­rar. Är du rädd för dö­den? – Nej, men det vo­re trå­kigt att dö för ti­digt. Fast rik­tigt rädd är jag för att som mam­ma va­ra sjuk länge. Det tror jag in­te jag skul­le kla­ra av. Jag är all­de­les för otå­lig. Och så oro­ar jag mig för bar­nen ibland. Jag må­lar upp sce­na­ri­er, men jag kan ock­så stop­pa dem.

– I vår fa­milj har vi levt i skug­gan av dö­den he­la ti­den. Pap­pa ha­de di­a­be­tes, det var många dra­ma­tis­ka in­ci­den­ter. Men ef­ter att han dött åk­te jag direkt upp till Örnsköldsvik och var med och svep­te ho­nom och la ho­nom i kis­tan. Jag fick verk­li­gen ta far­väl av hans kropp. Var är di­na för­äld­rar nu? – Ing­en aning, det är ju omöj­ligt att få re­da på. De le­ver kvar ge­nom si­na gär­ning­ar och si­na fem barn och el­va barn­barn. På så sätt är li­vet evigt och he­ligt.

Du ver­kar in­te sär­skilt in­tres­se­rad av li­vet ef­ter det­ta?

– Nej, ef­ter den här vå­ren har som sagt li­vet bli­vit vik­ti­ga­re.

är då­lig om du skul­le ha haft mer po­si­ti­va än ne­ga­ti­va upp­le­vel­ser om du över­levt. Och tvärtom. Men det vet man ju in­te? – Nej, men det finns än­då ett svar på frå­gan även om vi in­te kan kom­ma åt den.

1500-tal sför­fat­ta­ren Mon­taig­ne skri­ver i en es­sä att det är li­ka dumt att oroa sig för det man in­te kom­mer att få upp­le­va ef­ter dö­den som det är att oroa sig för det som man in­te fick va­ra med om in­nan man föd­des.

– Där tyc­ker jag han har fel. Det är rim­ligt att be­kla­ga det man in­te fått va­ra med om, sä­ger han. Men tilläg­ger: – Å and­ra si­dan, om man ha­de bli­vit till ti­di­ga­re ha­de man va­rit en an­nan och där­med skul­le det in­te ha va­rit jag som fått va­ra med om det.

Vi för­dju­par oss i hur slumpar­ta­de al­las vå­ra liv är. Jens Jo­hans­son tar sitt eget som ex­em­pel: om hans mam­ma in­te ha­de rest på sig i rätt ögonblick från mid­da­gen och ta­git en be­stämd buss så ha­de hon in­te träf­fat hans pap­pa och han själv ha­de ald­rig bli­vit till. För att in­te ta­la om al­la slumpar­ta­de hän­del­ser i histo­ri­en, go­da som on­da, som lett fram till att hans mam­ma och pap­pa över hu­vud ta­get föd­des.

– Man kan ock­så trös­ta sig med att tän­ka på att det för­mod­li­gen ock­så har hänt en hel del slumpar­ta­de sa­ker som för­hind­rat att vi som le­ver än­nu in­te dött. Det finns bi­lar vi in­te bli­vit över­kör­da av och bak­te­ri­er som vi in­te smit­tats av.

Så du me­nar att det finns en bak­si­da med att fors­ka om ­dö­den – det be­rö­var dig en mas­sa and­ra möj­li­ga upp­le­vel­ser.

– Ja, var­je stund är en för­verk­li­gad möj­lig­het och mil­jon­tals för­ne­ka­de möj­lig­he­ter.

Men spe­lar det egent­li­gen nå­gon roll hur myc­ket jag lyc­kas kläm­ma in i mitt yn­ka liv el­ler hur långt det är?

– Ja, på sätt och vis. Po­si­ti­va upp­le­vel­ser är po­si­ti­va, ne­ga­ti­va är ne­ga­ti­va.

Så ur Jens Jo­hans­son syn­vin­kel är dö­den all­tid då­lig. Det är då­ligt att vi in­te föd­des ti­di­ga­re, och det är då­ligt att vi ba­ra får le­va den tid vi le­ver. Ja, man skul­le till och med kun­na sä­ga att allt det vi in­te har fått, el­ler får va­ra med om, är då­ligt.

Den som drog i gång den se­nas­te de­bat­ten om den då­li­ga dö­den var fi­lo­so­fen Tho­mas Na­gel vid New York uni­ver­si­ty med sin bok Mor­tal ques­tions som kom 1976. Han me­nar att vå­ra tan­kar om dö­den är re­la­ti­va. Vi män­ni­skor har en föreställning om att vi ge­nom att fö­das har fått ett liv till skänks som kan på­gå i cir­ka hund­ra år. Att bli gam­mal be­trak­tas där­för av oss som en form av nor­ma­li­tet, skri­ver han. Där­för tyc­ker vi att det är tra­giskt om nå­gon dör vid 24, men in­te li­ka sorg­ligt om nå­gon av­li­der vid 82. Fast, me­nar Na­gel, ha­de vi fått för oss att det in­te är omöj­ligt att bli 120 el­ler 806, så skul­le den som var i 80-års­ål­dern dö ung.

Det finns ock­så de fi­lo­so­fer som har häv­dat att dö­den är bra. Den tys­ke tän­ka­ren Mar­tin Hei­deg­ger me­na­de till ex­em­pel att vetska­pen om att vi ska dö ger ett nöd­vän­digt djup åt li­vet. In­sik­ten om att jag är död­lig och att slu­tet kan kom­ma när som helst, kan få en män­ni­ska att strun­ta i kon­ven­tio­ner­na, vän­da ryg­gen åt vad ­för­äld­rar, vän­ner och den all­män­na ­me­ning­en an­ser och gå sin egen väg och för­verk­li­ga sig själv.

Fi­lo so­fen Mon­taig­ne tänk­te i sam­ma ba­nor och skrev: ”Din ål­der är in­te full­bor­dad, men väl ditt liv. En li­ten män­ni­ska är en li­ka hel män­ni­ska som en stor.” Dess­utom ska man in­te glöm­ma, skri­ver han, att dö­den ock­så är en form av be­fri­a­re. Tänk så myc­ket elän­de de dö­da slip­per. Och jag tän­ker på min sju­ka pap­pa, då 58, som en av si­na sista da­gar sa att tan­ken på dö­den var skön, den skul­le be­fria ho­nom från al­la måsten. Pra­tar vi för li­te om dö­den? – Nej, det tyc­ker jag in­te alls. Tvärtom dy­ker den upp över­allt. Vi är nu­me­ra helt be­sat­ta av oss själ­va, och där­med ock­så av vårt eget för­svin­nan­de.

– Det är ba­ra att ac­cep­te­ra den. För det finns in­te nå­got bra al­ter­na­tiv. Tänk om al­la män­ni­skor som nå­gon­sin le­vat skul­le träng­as med varand­ra på klo­tet. Jag vå­gar in­te tän­ka på vad det skul­le gö­ra med oss.

”Jag tyc­ker in­te alls att vi pra­tar för li­te om dö­den.”

Sig­ne Westin ar­be­tar på Kul­tur­rå­det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.