Flyk­ting­ar

2015

Modern Filosofi - - Så Tänkte Jag -

Min vär­de­grund är nor­disk. När jag är i USA mär­ker jag att den är eu­ro­pe­isk. Det är en frå­ga om per­spek­tiv.

I Est­land har man all­tid pra­tat myc­ket om de släk­ting­ar som bor ut­om­lands. Där var det en stor hän­del­se och ock­så mas­sor med by­rå­kra­ti om nå­gon kom och häl­sa­de på.

Ock­så i Fin­land har var­je släkt nå­gon som flyt­tat till Ame­ri­ka, men när de åkt för­svann de från kar­tan. De hör­de in­te läng­re till. Man pra­ta­de in­te om dem, och min ge­ne­ra­tion kän­ner knappt till dem ens.

I Fin­land har vi ing­en flyk­tingi­den­ti­tet. Man har flyt­tat för att man gift sig, stu­de­rat el­ler sökt jobb. Fin­lands na­tio­nal­myt är vin­ter­kri­get. Att det finns en halv mil­jon fin­nar i Sve­ri­ge är ing­et man pra­tar om el­ler ens minns. De hör in­te till iden­ti­tets­be­rät­tel­sen.

Es­ter­na är dä­re­mot ett di­aspo­ra­folk. Att fly är in­te nå­got främ­man­de, al­la har släk­ting­ar som flytt och som nu finns run­tom i värl­den. Och flyk­tingi­den­ti­te­ten är fort­fa­ran­de i kraft, vil­ket för­stås be­ror på det po­li­tis­ka lä­get i Ryss­land. Det är helt nor­malt att unga män­ni­skor i balt­sta­ter­na pra­tar om vart man ska fly om man mås­te. Så­dant tän­ker in­te en fin­län­da­re på. Vi har all­tid va­rit i Fin­land och här hålls vi. Vi har tap­pat in­sik­ten om att ock­så vi kan va­ra in­vand­ra­re. Be­rät­tat för Wivan Ny­gård-fa­ge­rudd

ET­TAN I GYM­NA­SI­ET bör­ja­de min bäs­te vän Joc­ke kam­ma sned­be­na och lä­sa Je­an-paul Sar­tres Äck­let, för att se­dan fort­sät­ta med Le­on Ra­pa­ports De­ter­mi­nan­tan och Ju­li­an Jay­nes The origin of cons­cious­ness in the bre­ak­down of the bi­ca­me­ral mind. Jag för­sök­te an­dakts­fullt föl­ja ho­nom på vägen, men kom in­te läng­re än till att be­hål­la min ra­ka lugg och lä­ra mig tit­lar­na ut­an­till. Ord­mas­sor­na och non­sens­re­so­ne­mang­en av­skräck­te mig, och någ­ra år se­na­re er­kän­de Joc­ke att tja, de var väl in­te så där väl­digt gi­van­de, men de ska­pa­de at­mo­sfär.

Via mitt histo­ri­e­in­tres­se fann jag i stäl­let Lucre­ti­us Om ting­ens na­tur be­tyd­ligt mer läs- och äls­kans­värd. Lucre­ti­us var en över­klasskil­le som lev­de för drygt tvåtu­sen år se­dan i Rom. Han var an­häng­a­re av den epiku­re­is­ka tra­di­tio­nen, som i kort­het in­ne­bär att allt be­står av ato­mer och att man ska strun­ta i gu­dar­na. Men han var ock­så be­satt av att på vers skri­va en bok som för­kla­ra­de allt i he­la värl­den, ja, i he­la uni­ver­sum, på ett pe­da­go­giskt och över­gri­pan­de sätt. En folk­bil­da­re av rang!

Att Lucre­ti­us kän­de po­e­ten Gai­us Mem­mi­us, som äg­de en tomt med ruinen ef­ter Epikuros hus, och att han av Ci­ce­ro an­sågs va­ra smått ge­ni­al, hör till det lil­la vi vet om ho­nom. Att han ef­ter att ha druc­kit en kär­leks­dryck blev ga­len, skrev si­na tex­ter i stun­der av li­te bätt­re häl­sa men slut­li­gen be­gick själv­mord, lär dä­re­mot va­ra på­hitt av en arg, kris­ten präst fle­ra sek­ler ef­ter hans död.

Var­för är Lucre­ti­us då min fa­vo­rit­fi­lo­sof? Av fle­ra skäl. Till att bör­ja med älskar jag allt­så att han för­sö­ker för­kla­ra all­ting, he­la ex­i­sten­sen i ett pa­ket. In­te ens kos­mo­lo­ger med po­pu­lär­ve­ten­skap­li­ga am­bi­tio­ner bru­kar för­sö­ka sig på mer än en in­gen­jörs­mäs­sig be­skriv­ning av sitt lil­la spe­ci­al­om­rå­de, det må gäl­la sträng­ar, di­men­sio­ner el­ler oänd­lig­he­ten. Jag tror att Lucre­ti­us bredd fak­tiskt är ve­ten­skap­ligt gi­van­de. Först när vi sam­ti­digt för­sö­ker grep­pa med­ve­tan­dets na­tur, uni­ver­sum, histo­ri­en och oänd­lig­he­ten, kan vi hop­pas för­stå verk­lig­he­ten på ett dju­pa­re sätt. Det bru­kar på­pe­kas att Lucre­ti­us var en osjälv­stän­dig för­med­la­re av epikuré­er­nas idéer. Det är nog sant, men just ge­nom sitt po­pu­lä­ra, bre­da grepp om äm­net och ge­nom att ap­pli­ce­ra det på var­dags­verk­lig­he­ten tror jag han når läng­re än de fles­ta.

För det and­ra skri­ver han fack­bokspo­e­si. Han skild­rar häst­svett och färgskim­ran­de sol­ned­gång­ar så att man får tå­rar i ögo­nen. De sam­ti­da ro­mers­ka po­e­ter­na kan va­ra läsvär­da, men de blir lätt konst­la­de. I sin re­a­lism och pe­da­go­gis­ka iver lyc­kas Lucre­ti­us smac­ka in fan­tas­tis­ka, kon­kre­ta lik­nel­ser som än­nu ef­ter två tu­sen år lå­ter kla­ra bil­der blom­ma i pri­mä­ra syn­bar­ken.

Slut­li­gen tror jag att Lucre­ti­us lig­ger be­tyd­ligt när­ma­re med­ve­tan­de­gå­tans lösning än de fles­ta av da­gens för­vir­ra­de och för­vir­ran­de fi­lo­so­fer, de må he­ta Da­ni­el Den­nett, Da­vid Chal­mers el­ler Pa­tri­cia Chur­chland. In­te så att man kan an­ta Lucre­ti­us mo­dell av ”lät­ta, fi­na själs­a­to­mer” rakt av. Men att des­sa – med­ve­tan­dets qua­lia – är en del av och in­te­ra­ge­rar med den fy­sis­ka verk­lig­he­ten även om de är li­te eg­na, är en ut­märkt tan­ke. Lucre­ti­us är en upp­lys­nings­stjär­na! Jo­nat­han Lind­ström är ar­ke­o­log och för­fat­ta­re.

”LUCRE­TI­US skild­rar häst­svett och färgskim­ran­de sol­ned­gång­ar så att man får

tå­rar i ögo­nen.”

På Maar­jamäe me­mo­ri­al i Tal­linn.

En om­stridd sol­dat

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.