”Med mod kan berg flyt­tas”

Modern Filosofi - - Porträtt - Av MA­RIA LEIJONHIELM [ f oto: LIN­DA FOR­SELL]

ÄR AMIR ROS­TA­MI var li­ten stod han på la­gens och rätt­rå­dig­he­tens si­da. Han ha­de en po­li­s­trö­ja som han äls­ka­de så myc­ket att hans mam­ma fick dra av den när han sov.

När han bli­vit vux­en och po­lis på rik­tigt, kun­de han själv be­stäm­ma när han skul­le va­ra klädd i uni­form.

Han tog av den fri­vil­ligt när han 2005 byt­te från ytt­re till in­re tjänst och blev ut­re­da­re vid sek­tio­nen mot gäng­kri­mi­na­li­tet in­om Stock­holmspo­li­sen.

Sam­ma dag rå­na­des en vär­de­trans­port i Hall­un­da. Det spek­ta­ku­lä­ra rå­net ut­för­des med is­kall precision. Brin­nan­de bi­lar och fo­tang­lar på sex till­farts­vä­gar hind­ra­de po­li­sen från att ta sig fram till brotts­plat­sen.

De unga män som ställ­des in­för rät­ta för rå­net var med­lem­mar i sam­ma kri­mi­nel­la gäng. De­ras byte på 14,8 mil­jo­ner har ald­rig åter­fun­nits.

Någ­ra år se­na­re bör­ja­de Amir Ros­ta­mi sin so­ci­o­lo­gis­ka fors­kar­ut­bild­ning vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Han vil­le med hjälp av fors­ka­rens verk­tyg lä­ra sig för­stå mer av hur de väx­an­de och vålds­ut­ö­van­de gäng­en or­ga­ni­se­rar sin verk­sam­het.

In­tres­set för de bakom­lig­gan­de or­sa­ker­na till våld och brotts­lig­het för­de ho­nom vi­da­re till re­ge­rings­kans­li­et, där han se­dan för­ra året är en av med­ar­be­tar­na till den na­tio­nel­la sam­ord­na­ren mot våld­be­ja­kan­de ex­tre­mism, Mo­na Sah­lin.

Amir Ros­ta­mis över­ty­gel­se, ba­se­rad på så­väl forsk­ning som per­son­lig er­fa­ren­het, är att rå­na­res star­kas­te driv­kraft in­te är peng­ar, att or­sa­ken till det es­ka­le­ran­de gäng­vål­det in­te är till­gång på va­pen, och att unga kil­lar in­te an­slu­ter sig till IS för att de läng­tar ef­ter dö­den och pa­ra­di­set.

– Tar man bort eti­ket­ter som rå­na­re, gäng­med­lem, ex­tre­mist, lä­ka­re el­ler ad­vo­kat, så är al­la män­ni­skors kanske dju­pas­te driv­kraft sö­kan­det ef­ter ge­men­skap och sä­ker­het. Ing­en kom­mit­té el­ler lag­stift­ning i värl­den kan ut­plå­na gro­grun­den för va­re sig gäng­våld el­ler vålds­be­ja­kan­de ex­tre­mism, sä­ger han.

I sin li­cen­ti­atav­hand­ling från 2013 Tu­sen fi­en­der in­ter­vju­ar Amir Ros­ta­mi 24 gäng­med­lem- mar, varav hälf­ten le­da­re, om de­ras driv­kraf­ter och syn på sig själ­va, si­na med­män­ni­skor och sin verk­sam­het.

TROTS ATT AMIR Ros­ta­mi är väl­känd som po­lis för de kri­mi­nel­la gäng­en, var det in­te svårt att hit­ta per­so­ner till un­der­sök­ning­en. Många kän­de sig till och med li­te kränk­ta för att de fick vän­ta väl länge på att bli kon­tak­ta­de.

– Jag var in­te för­dö­man­de och in­te in­tres­se­rad av vil­ka brott de ha­de på sitt sam­ve­te, ut­an av vad som ha­de fört dem dit där de är i dag. Mitt in­tryck är att jag var den förs­ta som nå­gon­sin gett sig tid att lyss­na på de­ras livs­hi­sto­ria. De bör­ja­de all­tid med barn­do­men. Där up­pe­höll de sig länge.

– Jag minns bland and­ra en stor mus­ku­lös kil­le som jag träf­fa­de på en högsä­ker­hets­av­del­ning, me­dan tre vak­ter höll koll på oss. Han blev gans­ka li­ten när han bör­ja­de be­rät­ta om vil­ka över­grepp han ut­satts för som barn.

De­tal­jer­na i de in­ter­vju­a­des be­rät­tel­ser var för­stås oli­ka, men des­sa vi­la­de med få un­dan­tag på en grund av våld, svek, mobb­ning, psy­kisk ohäl­sa, brist­fäl­lig skol­gång, ar­bets­lö­sa för­äld­rar, en­sam­het, fat­tig­dom, slit­na lä­gen­he­ter, ut­sat­ta bo­stads­om­rå­den ... De all­ra fles­ta var förs­ta el­ler and­ra ge­ne­ra­tio­nens in­vand­ra­re.

Ock­så Amir Ros­ta­mi är in­vand­ra­re. Han föd­des i Irans hu­vud­stad Te­he­ran, då lan­det låg i krig med Irak. Någ­ra år

”Män­ni­skors dju­pas­te driv­kraft är sö­kan­det ef­ter ge­men­skap och sä­ker­het”

se­na­re tving­a­des fa­mil­jen läm­na allt och fly. Ef­ter tre år var den då sju­å­ri­ga Amir, hans två äld­re sys­kon och de­ras mam­ma tom­hän­ta fram­me vid sitt mål, Sve­ri­ge. Pap­pan åter­före­na­des med fa­mil­jen ef­ter yt­ter­li­ga­re tre år.

Fa­mil­jen Ros­ta­mi kän­de, och kän­ner fort­fa­ran­de, tack­sam­het för hur de blev mot­tag­na i det okän­da lan­det och möj­lig­he­ter­na att byg­ga upp ett nytt liv.

De fick en lä­gen­het i en sli­ten för­ort, där de till en bör­jan var de en­da in­vand­rar­na. Allt­ef­tersom byt­tes nam­nen på dör­rar­na i trapp­upp­gång­en ut. Ef­ter någ­ra år fanns ba­ra ett få­tal svensk­k­ling­an­de namn kvar. Ar­bets­lös­he­ten i om­rå­det var hög.

– Själv­käns­la är av­gö­ran­de för hur man tar sig fram i li­vet, och den får man främst hem­i­från. Visst ska man sat­sa på barn och ung­dom i ut­sat­ta om­rå­den, men det är minst li­ka vik­tigt att sat­sa på för­äld­rar­na. Om de kän­ner sig miss­lyc­ka­de och makt­lö­sa, hur ska de då kun­na va­ra fö­re­dö­men för si­na barn?

AMIR ROS­TA­MI HA­DE tu­ren att växa upp i en trygg, kär­leks­full och am­bi­tiös fa­milj, där ut­bild­ning pri­o­ri­te­ra­des och kun­skap vär­de­ra­des hög­re än peng­ar.

I Iran ha­de hans pap­pa va­rit smed, här öpp­na­de han ef­ter någ­ra år en to­baks­af­fär, me­dan hans mam­ma ut­bil­da­de sig till fri­sör. Från de förs­ta åren i det nya lan­det minns Amir Ros­ta­mi hur för­äld­rar­na plug­ga­de svens­ka på nät­ter­na. Hans mam­ma, fa­mil­jens stom­me och stöt­te­pe­la­re, släpp­te all­tid in dem som ring­de på dör­ren. På så sätt fick fa­mil­jen till­fäl­le att öva sig på svens­ka och lä­ra sig mer om den svens­ka kul­tu­ren.

– Vi ha­de många trev­li­ga sam­tal och ef­tersom det of­tast var Je­ho­vas vitt­nen el­ler mor­mo­ner som ring­de på, så fick jag en gans­ka stor bi­bel­kun­skap som bonus.

Amir Ros­ta­mi har ny­li­gen själv bil­dat fa­milj och fun­de­rar en del på hur hans mam­ma egent­li­gen gjor­de för att plan­te­ra sin väl­förank­ra­de syn på rätt och fel, an­svar och fri­het, med­mänsk­lig­het och hjälp­sam­het hos si­na barn. Det han har kom­mit fram till är att hon egent­li­gen in­te upp­fost­ra­de så myc­ket i re­gel­rätt me­ning, men all­tid må­na­de om det öpp­na sam­ta­let och om att själv va­ra ett gott ex­em­pel.

– För oss sys­kon har det gått bra, men jag vet hur li­te det be­hövs för att det ska gå il­la för dem som li­der av en grund­läg­gan­de brist på tillit. Där jag väx­te upp var det många jämn­å­ri­ga som ham­na­de på fel väg. Jag har sett många ljus slock­na.

– Ock­så som po­lis har jag sett myc­ket elän­de, men för den som bryr sig om att le­ta går det all­tid att fin­na punk­ten när det bör­ja­de gå fel. Bakom den brotts­li­ga hand­ling­en finns en män­ni­ska med en histo­ria.

I sin av­hand­ling ur­skil­jer Amir Ros­ta­mi fy­ra hu­vud­ty­per, som har oli­ka stra­te­gi­er för att kän­na sig re­spek­te­ra­de och tryg­ga i en om­värld som de upp­fat­tar som ond och ho­tan­de.

Ent­re­pre­nö­ren är in­te in­tres­se­rad av kri­mi­na­li­tet i sig, ut­an av er­kän­nan­de och sta­tus ut-ifrån nå­got han själv har ska­pat. Han är kre­a­tiv och so­ci­al och rör sig lätt och le­digt i al­la sam­hälls­klas­ser.

– Om han by­ter ba­na är det för att sta­tu­sen han ska­pat slås sön­der el­ler för att hans kre­a­ti­vi­tet får ut­lopp på an­nat sätt.

Sam­häl­lets of­fer an­ser att allt är and­ras fel. Han är be­redd att i al­la lä­gen för­sva­ra sig och de si­na mot över­grepp och

”Jag bryd­de mig in­te om vil­ka brott de ha­de be­gått, ut­an vil­le för­stå de­ras tan­kar och idéer”

lön­löst att be­gå brott till­sam­mans med ho­nom ef­tersom han ska de­la by­tet rätt­vist mel­lan al­la i grup­pen.

Så­väl ent­re­pre­nö­ren, re­a­lis­ten, off­ret och pro­fe­ten har re­dan som små på ett el­ler an­nat sätt känt sig ute­slut­na från den till­va­ro som för de fles­ta barn är all­de­les själv­klar. I den kri­mi­nel­la värl­den sö­ker de den sä­ker­het och sam­hö­rig­het, de in­te har fun­nit på an­nat håll.

NÄR AMIR ROS­TA­MI ge­nom sitt ar­be­te mot vålds­be­ja­kan­de ex­tre­mism fick kon­takt med en ny ka­te­go­ri ung­do­mar, upp­täck­te han att de många gång­er ha­de valt sin till­hö­rig­hets­grupp på sam­ma grun­der som med­lem­mar­na i de kri­mi­nel­la gäng­en.

– De gäng­med­lem­mar jag har träf­fat sök­te sä­ker­het, bro­der­skap och fa­milj i gäng­en, även om med­lem­ska­pet säl­lan blev den trygg­het de ha­de hop­pats på. De som nu vill åka till Sy­ri­en, har gans­ka of­ta en kri­mi­nell bak­grund och sä­ger att de vill iväg för att få ord­ning på si­na liv och för att nå­gon ska sä­ga åt dem vad som är rätt och fel. Som i en bi­sats näm­ner de att ska gö­ra ji­had ock­så.

– De som åter­vän­der, när­mar sig in­te säl­lan de kri­mi­nel­la gäng­en – som i sin tur blir mer re­li­giö­sa. Det har till och med hänt att de rätt­fär­di­gar si­na brott med att en del av in­täk­ter­na går till ji­had. Se­dan blir det som det blir. De en­skil­da in­di­vi­der­na, med sin out­sag­da öns­kan att in­lem­mas i det eta­ble­ra­de sam­häl­let, döl­jer sin skör­het bakom skräc­kin­ja­gan­de gängem­blem och fladd­ran­de fa­nor, me­dan hot, våld och ter­ror vin­ner mark både in­om och ut­an­för den kri­mi­nel­la sfä­ren.

– In­te en en­da av de många jag har pra­tat med un­der mi­na år som po­lis och fors­ka­re, in­te ens de som haft högs­ta möj­li­ga sta­tus, har va­rit stol­ta över sig själ­va el­ler det de har åstad­kom­mit. In­te en en­da. Ut­an un­dan­tag öns­kar de si­na barn ett an­nat liv, även om de själ­va in­te förmår läm­na kri­mi­na­li­te­ten.

FÖR AMIR ROS­TA­MI är sva­ret på frå­gan om hur den on­da cir­keln ska bry­tas li­ka lätt att for­mu­le­ra som svår att re­a­li­se­ra: om al­la fick re­ell möj­lig­het till ut­bild­ning och ar­be­te, trygg­het och sam­man­hang, skul­le gäng­kri­mi­na­li­te­tens om­fatt­ning och kon­se­kven­ser kraf­tigt mins­ka.

– Ty­värr är jag pes­si­mis­tisk, men jag har in­te gett upp. Lju­set jag ser i tun­neln kom­mer in­te från sam­häl­lets in­sti­tu­tio­ner el­ler från po­li­tis­ka par­ti­er, ut­an från ung­do­mar som or­ga­ni­se­rar sig och själ­va tar tag i sin si­tu­a­tion.

– Även om mänsk­li­ga mö­ten i sig in­te för­änd­rar sam­hälls­struk­tu­rer, be­ty­der upp­rik­ti­ga sam­tal oer­hört myc­ket för för­stå­el­sen av vå­ra oli­ka värl­dar. I min forsk­ning är så­da­na mö­ten av­gö­ran­de. Kun­skap om de bakom­lig­gan­de or­sa­ker­na är, trots kom­plex­i­te­ten, den en­da möj­lig­he­ten att be­käm­pa våld och kri­mi­na­li­tet. Det finns inga snab­ba lös­ning­ar, men med mod och lång­sik­tig­het kan berg flyt­tas. Ma­ria Leijonhielm är fri­lans­jour­na­list. Hon por­trät­te­ra­de Jan och Ma­ria Berglin i för­ra num­ret av Mo­dern Fi­lo­so­fi.

”De som åker iväg till Sy­ri­en vill of­ta få ord­ning på sitt liv”

Amir Ros­ta­mi tror på be­ty­del­sen av upp­rik­ti­ga sam­tal.

Amir Ros­ta­mi bör­ja­de fors­ka för att för­stå de kri­mi­nel­la gäng­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.