Brev Om för­hål­lan­det mel­lan tro och ve­tan­de och kun­skaps­re­la­ti­vism.

-

Modern Filosofi - - Ledare - Va d t yc­ke r d u ? SKIC­KA DIN ÅSIKT TILL: ce­ci­lia@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

Ing­en grad­skill­nad

Jag läs­te Lars Me­lins ar­ti­kel om ar­vet ef­ter Ingemar He­de­ni­us och boken Tro och ve­tan­de med för­vå­ning. Att be­teck­na mot­sats­för­hål­lan­det mel­lan tro och ve­tan­de som en grad­skill­nad mås­te be­ro på den kun­skaps­re­la­ti­vism som fått bre­da ut sig in­om aka­de­min – i al­la fall den ic­ke­na­tur­ve­ten­skap­li­ga.

Ve­tan­det ba­se­ras på per­cep­tio­nen av för oss kän­da fak­ta. Fak­ta, i form av den ex­i­ste­ran­de värl­den och ex­i­ste­ran­de kau­sa­li­te­ter, som eta­ble­rar den san­ning som är be­vis­bar och där be­vi­sen kan upp­re­pas med åter­kom­man­de sam­ma re­sul­tat. Tro är sub­jek­ti­va an­ta­gan­den som kan va­ra allt från väl­grun­da­de (en hy­po­tes) till re­na fan­ta­si­er, uto­pi­er el­ler hal­lu­ci­na­tio­ner. Att det är match på sön­dag är ett fak­tum. Are­nan är bo­kad, la­gen är un­der­rät­ta­de och för­be­red­da, bil­jet­ter­na lig­ger för för­sälj­ning. Att jag tror att hem­ma­la­get vin­ner är ett sub­jek­tivt an­ta­gan­de, som kan ba­se­ras på att bor­t­a­la­get är un­der­läg­set i samt­li­ga aspek­ter, el­ler så det kan va­ra ett öns­ke­tän­kan­de, ef­tersom bor­t­a­la­get i verk­lig­he­ten är fle­ra klas­ser bätt­re, el­ler så kan det va­ra en ren fan­ta­si, ef­tersom jag i min sub­jek­ti­va värld drivs av fö­re­ställ­ning­en att det ab­so­lut in­te finns nå­got bätt­re lag än hem­ma­la­get. Så­le­des kan det fin­nas grad­skill­na­der i tro­en­det, men tro­en­det står fort­fa­ran­de i motsats till ve­tan­det. Visst kan hem­ma­la­get vin­na, men det­ta be­ty­der in­te att jag viss­te ut­an det var först vins­tens fak­tum som be­vi­sa­de att tron kun­de bli sann. Se­dan kun­de den dess­utom bli sann på grund av helt andra om­stän­dig­he­ter än de som låg till grund för min tro. En ic­ke be­vi­sad tro kan ald­rig va­ra sann och har där­med ingen­ting med ve­tan­det att gö­ra. Där­för kän­ne­teck­nas in­te hel­ler re­li­gi­o­nen av ve­tan­de ut­an är och för­blir en tro ut­an san­ning. Än så länge sak­nas al­la be­vis för en hög­re makts ex­istens. Det­ta mot­be­vi­sas in­te hel­ler av att be­vis sak­nas för dess ic­ke­ex­istens.

Men det är klart, de­fi­ni­e­rar man kun­skap som bland an­nat en tro som de­las av många då re­la­ti­vi­se­ras ve­tan­det. Spe­ci­ellt sam­hälls­ve­ten­ska­per­na, med si­na ide­o­lo­gis­ka och re­li­giö­sa tros­fö­re­ställ­ning­ar, bär vitt­nes­mål om den up­pen­ba­ra mot­sat­sen mel­lan tro och ve­tan­de – de styrs av tros­fö­re­ställ­ning­ar och an­ta­gan­den som gång på gång in­te hål­ler måt­tet.

Att som Pla­ton tro (!) att det finns en ge­men­sam del­mängd där tro och san­ning sam­man­fal­ler och ge­ne­re­rar kun­skap är ett sta­tis­tiskt lot­te­ri­spel. Det har dock ingen­ting med va­re sig kun­skap el­ler ve­tan­de att gö­ra, så länge tron in­te för­kla­ras som dog­ma­tiskt sant ve­tan­de och dog­men re­gel­bun­det över­ord­nas in­tel­lek­tet – mak­tens dik­tat. Det är först be­vis­ba­ra fak­ta som kan kon­ver­te­ra tron – om den är väl­grun­dad – till ve­tan­de.

Va­re sig re­li­gi­o­ner el­ler ide­o­lo­gi­er kan gö­ra san­nings­an­språk – andra än dog­ma­tis­ka – och har där­med ingen­ting med ve­tan­de och kun­skap att gö­ra ut­an en­bart med sub­jek­ti­va, spe­ci­fi­ka tros­fö­re­ställ­ning­ar. Så länge in­te be­vis­ba­ra, upp­rep­nings­ba­ra fak­ta kon­ver­te­rar des­sa sub­jek­ti­va an­ta­gan­den till ve­tan­de, kan vi in­te ta­la om va­re sig ve­tan­de el­ler sanningar.

Men na­tur­ve­ten­ska­pen har kom­mit en bit på vägen med att för­med­la kun­skap om

ex­i­sten­ti­el­la så länge man in­te låst sig vid den kon­spi­ra­to­ris­ka dog­men att det mås­te fin­nas nå­got som har tänkt ut det he­la. Det be­hö­ver det näm­li­gen in­te fin­nas. Verk­lig­he­ten med si­na fast­ställ­da, be­vis­ba­ra kau­sa­li­te­ter, mu­ta­tio­ner och slump­mäs­si­ga va­ri­a­tio­ner och nano­par­tik­lar­nas alo­gis­ka be­te­en­de sör­jer för ett re­gis­ter av sce­na­ri­er som i stort sett är out­töm­ligt. Må­let är att va­ra! Det finns ing­et be­hov av nå­got som har satt upp mål för oss. Den fö­re­ställ­ning­en grun­dar sig i en ogrun­dad men fan­ta­si­full självö­ver­skatt­ning. Vi är så vik­ti­ga att vi mås­te ha ett syf­te. Vår be­ty­del­se skil­jer sig på ing­et sätt från en regn­drop­pe el­ler en bergs­topp. Den finns där på grund av en viss kau­sa­li­tet och vis­sa slump­mäs­si­ga ut­fall men den har ing­en mis­sion.

Ing­en har pla­ne­rat big bang och gjort om­fat­tan­de be­räk­ning­ar för att den skul­le bli vad den blev ut­an den blev vad den blev på grund av den kau­sa­li­tet och

det­de för­ut­sätt­ning­ar som fanns. Sam­ma sak med li­vet. Vi sak­nar fort­fa­ran­de till­räck­ligt med kun­skap för att för­stå kau­sa­li­te­tens me­ka­nis­mer gäl­lan­de li­vet, men skul­le sam­ma för­ut­sätt­ning­ar upp­stå i sam­ma mil­jö så skul­le det åter bli sam­ma re­sul­tat – liv.

Se­dan har det all­tid va­rit så att tron upp­stått ur ve­tan­det. Det är ab­so­lut ing­en ny ut­gångs­punkt. Tron är en följd av med­ve­tan­det om den ex­i­ste­ran­de kau­sa­li­te­ten. Det är när ve­tan­det, kun­ska­pen, in­te räc­ker till som män­ni­skan tar sin till­flykt till tron – en tänkt fan­ta­si, en tros­fö­re­ställ­ning om tänk­ta fak­ta som or­sak för kau­sa­li­te­ten som för­kla­rar allt det vi in­te vet. Kau­sa­li­te­ten finns där orörd men fak­ta har er­satts av tros­fö­re­ställ­ning­ar. /Jör­gen Trau­ner

Jag vill nog vid­hål­la att det knap­past finns nå­got kun­skaps­re­la­ti­vis­tiskt i en tänkt ska­la av för­sant­hål­lan­den, från ab­so­lut viss­het i ena än­dan till vag mag­käns­la i den andra.

En sak som dock in­te kan räk­nas till ab­so­lut viss­het är ditt an­ta­gan­de att värl­den ska­pat sig själv ge­nom ”di­ver­se kau­sa­li­te­ter och mu­ta­tio­ner och va­ri­a­tio­ner och alo­giskt be­te­en­de”. Det­ta är i själ­va ver­ket ett myc­ket djärvt an­ta­gan­de, och att du delar din upp­fatt­ning med många andra gör in­te an­ta­gan­det mindre djärvt. Fak­tum är att an­ta­gan­det är mer mag­käns­la än ab­so­lut viss­het. Det­ta är ock­så ett an­ta­gan­de som ing­en se­ri­ös ve­ten­skaps­man gör i tjäns­ten.

Jag gör ock­så ett djärvt an­ta­gan­de, men in­te li­ka djärvt. Om man tänker sig en allsmäk­tig Gud så gre­jar sig allt an­nat. Men du, i din själv­till­ver­kan­de värld, mås­te tän­ka dig ett ingen­ting som var kon­ver­ti­belt till ”di­ver­se kau­sa­li­te­ter, va­ri­a­tio­ner, mu­ta­tio­ner och alo­giskt be­te­en­de”. Det blir gans­ka många steg, ef­tersom den för­vän­ta­de lå­godds­värl­den ju är att ingen­ting fort­sät­ter att va­ra ingen­ting. Om vi i al­la fall går med på att ic­ke-värl­den kan bli en värld vo­re det enklast om den värl­den var sta­tisk(?), det vill sä­ga ut­an tid och ener­gi. Och går vi ge­ne­röst med på en dy­na­misk värld är det långt till liv …

Jag är in­te kun­skaps­re­la­ti­vist, och det är där­för jag me­nar att ve­ten­ska­pen in­te kan ta­la om hur värl­den kom till el­ler hur li­vet kom till. Man vet helt en­kelt in­te. An­nars bor­de vi va­ra över­ens: du och jag le­ver i sam­ma verk­lig­het, vi be­skri­ver den nog gans­ka li­ka, men när det kom­mer till upp­fatt­ning­ar om det som lig­ger ett snäpp bort­om ab­so­lut sä­kert ve­tan­de, där gör vi oli­ka an­ta­gan­den.

Jag tror in­te ett ögon­blick att jag kan över­ty­ga dig om att mi­na an­ta­gan­den är bätt­re än di­na. Men det känns som jag har pro­vo­ce­rat dig. El­ler? Lars Me­lin

Ingemar He­de­ni­us bok Tro och ve­tan­de fick stor på­ver­kan på svensk livs­å­skåd­nings­de­batt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.