Vems per­spek­tiv?

1980

Modern Filosofi - - Så Tänkte Jag -

Jag läs­te en for­mu­le­ring i Fri­edrich Nietz­sches Den gla­da ve­ten­ska­pen som in­spi­re­ra­de mig myc­ket: ”Var­för skri­ver ing­en histo­ria om vad det är att va­ra män­ni­ska, var­för skri­ver ing­en om gi­rig­he­tens, from­he­tens el­ler av­un­dens histo­ria?” Det minns jag som ett ge­nom­brott i min tan­ke­värld. Vill man skri­va histo­ria med ex­i­sten­ti­ell re­le­vans så är det sto­ra te­man, som kär­lek, smär­ta, sjuk­dom och död, som ham­nar i fo­kus.

Mitt för­hål­lan­de till ve­ten­ska­pen kän­ne­teck­nas av so­ci­al­kon­struk­ti­vism light. Det be­ty­der att jag själv­klart in­te för­ne­kar att det finns en verk­lig­het som går att be­skri­va. Men jag lär­de mig nå­got väl­digt centralt från Roy Por­ter, en brit­tisk me­di­cin­histo­ri­ker som var fan­tas­tiskt in­spi­re­ran­de. Det var att värl­den ge­stal­tar sig på helt oli­ka sätt be­ro­en­de på vil­ket per­spek­tiv man har: om man är sjuk el­ler frisk, fat­tig el­ler rik, man el­ler kvin­na. Det kom­mer jag ihåg som den sto­ra wowupp­le­vel­sen för mig som ve­ten­skaps­per­son och det var in­gång­en till allt jag gjort se­dan dess. hand­la­de om kvin­no­krop­pen. Det blev ock­så ett brott i mitt tän­kan­de, där­för att den hand­la­de om någon­ting som var vik­tigt för mig. Jag var myc­ket in­spi­re­rad av Michel Foucaults makt­te­o­ri­er, och av Bar­ba­ra Du­den, en tysk fors­ka­re som skrev boken Wo­man be­ne­ath the skin. I den vi­sa­de hon att krop­pen var en av­gö­ran­de in­gång i män­ni­skors tan­ke­värld. Jag hör­de hen­ne ta­la på en kon­fe­rens, men vå­ga­de in­te när­ma mig hen­ne då. Det vi­sar ock­så hur osä­ker jag var och hur osä­ker iden­ti­tet som många kvin­nor i aka­de­min har, el­ler ha­de då, för jag hop­pas att det in­te är fullt så il­la nu.

er­fa­ren­het som är mitt yt­ters­ta in­tres­se. Det har jag ald­rig gett upp. Nu har jag sagt att jag har skri­vit min sista bok, Den så­ra­de di­van, där jag un­der­sö­ker grän­ser­na mel­lan det som de­fi­nie­ras som nor­malt och av­vi­kan­de hos kvin­nan. Hur ex­cent­risk, ud­da, bi­sarr, sex­u­ellt be­ja­kan­de kan en kvin­na va­ra innan hon kal­las ga­len? Jag val­de det jag kal­lar ak­törs­per­spek­ti­vet, som bland an­nat in­ne­bär att ”ga­len­skap” in­te slu­kar he­la kvin­nans iden­ti­tet. Man kan se att det ock­så kan ge hen­ne myc­ket mer hand­lings­ut­rym­me än om hon ängs­ligt be­fun­nit sig in­om de stränga nor­mer­na som gäll­de al­la bor­ger­li­ga flic­kor och al­la kvin­nor över hu­vud ta­get.

Så när­mar jag mig tre kvin­nor som vis­ta­des på Bec­kom­ber­ga läng­re el­ler kor­ta­re tid. Men­tal­sjuk­hu­set ut­gör sam­ti­digt en scen där man kan spe­la oli­ka rol­ler, ha oli­ka ma­nus. Det­ta sker ald­rig med­ve­tet. Men skä­let till att till ex­em­pel Ag­nes von Kru­sen­stjer­na in­si­ste­ra­de på att be­hål­la di­a­gno­sen hy­ste­ri un­der näs­tan he­la sin livs­tid var att den gav hen­ne fri­het. Så det hy­ste­ris­ka språ­ket kun­de i hen­nes fall gö­ras till fri­gö­rel­se­språk och var ett sätt att vid­ga sce­nen.

Ka­rin Johannisson har all­tid haft in­le­vel­sen som in­stru­ment.

Bec­kom­ber­ga var 1932-1997 ett av Sve­ri­ges störs­ta men­tal- sjuk­hus.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.