To­ta­li­ta­ris­mens död­li­ga ef­fek­ter

Ge­or­ge Or­well.

Modern Filosofi - - Klassiker -

T WAS A BRIGHT cold day in April, and the clocks we­re stri­king thir­teen.

Så bör­jar 1984, den oför­glöm­li­ga be­skriv­ning­en av ett helt ge­nom­fört kon­troll­sam­häl­le styrt av den star­ke le­da­ren, Par­ti­et och dokt­ri­ner­na. Re­dan ge­nom den­na sub­ti­la för­skjut­ning i in­led­nings­me­ning­en, kloc­kor slår ald­rig mer än tolv slag, fram­ma­nar Ge­or­ge Or­well en me­ka­nisk, ste­ril och vagt främ­man­de men än­då igen­känn­ligt obe­hag­lig si­tu­a­tion.

Många är de lä­sa­re som har fått lät­ta­re att kän­na igen fal­sa­ri­er, för­skö­ning­ar och of­fent­li­ga lögn­er ge­nom Or­wells di­stink­ta åskåd­lig­gö­ran­de av dem. Men med bå­de Djur­far­men och 1984 rå­ka­de Or­well ut för den ste­re­o­ty­pa in­vänd­ning som var och en som an­vän­der ro­man­for­men för andra syf­ten än ex­i­sten­ti­el­la och psy­ko­lo­giskt-re­a­lis­tis­ka drab­bas av: han be­skyll­des för att ska­pa en­di­men­sio­nel­la ro­man­fi­gu­rer. För­fat­ta­re av mo­der­nis­tis­ka idé­ro­ma­ner be­möts re­gel­mäs­sigt och på grund av be­fäs­ta åsik­ter om lit­te­ra­tu­rens grän­ser av den här sor­tens me­nings­lö­sa på­pe­kan­den. På många sätt är det­ta lit­te­ra­tu­rens sto­ra pro­blem, som ock­så blev Ge­or­ge Or­wells. Pro­sa­lit­te­ra­tu­ren äger av out­grund­li­ga skäl in­te sam­ma fri­het i ut­tryc­ket som bild­kons­ten. Må­hän­da var det där­för Or­well själv an­såg att han bor­de lå­na den re­na ro­man­for­men för si­na un­der­sök­ning­ar av det auk­to­ri­tä­ra sam­hälls­skic­ket och det to­ta­li­tä­ra psy­ket. Stof­fet i Djur­far­men och 1984 är in­te ide­a­liskt ro­manstoff egent­li­gen; det pas­sar bätt­re för det sti­li­se­ra­de språk­li­ga konst­ver­ket mel­lan ly­rik och roman som in­te ly­der un­der någ­ra kon­ven­tio­ner. Män­ni­skor­na i des­sa två verk ska va­ra en­di­men­sio­nel­la, ef­tersom för­fat­ta­ren av­ser att vi­sa hur män­ni­skor i dik­ta­tu­ren be­trak­tas som och görs så­da­na. Han un­der­sö­ker in­te huruvi­da det är sant, det är ut­gångs­punk­ten för be­trak­tel-

Isen över hur av­hu­ma­ni­se­ring­en går till och var­för den sker.

I EN AV SI­NA ES­SÄ­ER, ”För­hind­ran­det av lit­te­ra­tu­ren”, dis­ku­te­rar Ge­or­ge Or­well frå­gan om pro­sa och po­e­si. Han skri­ver att ”to­ta­li­ta­ris­mens ef­fek­ter på po­e­sin [in­te] mås­te va­ra li­ka död­li­ga som ef­fek­ter­na på pro­san”. Det är lät­ta­re för en po­et att kän­na sig hem­ma i ett auk­to­ri­tärt sam­häl­le än för en prosa­för­fat­ta­re. Den förs­ta or­sa­ken till det är att by­rå­kra­ter­na som hand­har cen­su­ren och ren­lä­rig­he­ten ”för­ak­tar … po­e­ten allt­för djupt för att va­ra sär­skilt in­tres­se­rad av vad han har att sä­ga”. Den andra or­sa­ken kan lä­sas som en nyc­kel till Or­wells

För­fat­ta­ren Le­na An­ders­son

skräms av

upp­fatt­ning om skill­na­den mel­lan pro­sa och po­e­si. ”Det po­e­ten sä­ger – det vill sä­ga vad hans dikt ’be­ty­der’ om den över­sätts till pro­sa – är re­la­tivt ovä­sent­ligt ock­så för ho­nom själv. Den tan­ke som finns i en dikt är all­tid en­kel och in­te det hu­vud­sak­li­ga syf­tet med dik­ten i stör­re grad än vad anek­do­ten är det hu­vud­sak­li­ga syf­tet med en bild. En dikt är ett ar­range­mang av ljud och as­so­ci­a­tio­ner på sam­ma sätt som en mål­ning är ett ar­range­mang av pen­sel­drag.”

PÅ SAM­MA SÄTT, vill jag fram­hål­la, är Or­wells fik­tion ett ar­range­mang av fe­no­men och ob­ser­va­tio­ner. Sti­len är pro­sa­isk och konst­lös, det in­går i ar­range­mang­et. Karak­tä­rer­na är in­te au­to­no­ma el­ler kom­plexa, det in­går ock­så i ar­range­mang­et. Den tan­ke som Or­wells pro­sa byg­ger på be­trak­tar han själv knap­past som en­kel, ut­an så sam­man­satt att den be­hö­ver ro­ma­nen. Men tan­kar­na bakom Or­wells mest kän­da pros­a­verk är in­te kom­pli­ce­ra­de. De är så tyd­li­ga och enk­la att de läm­par sig väl för en form av po­e­si, om vi med po­e­si me­nar nå­got an­nat än det Or­well kal­lar för ”kor­ta vers­stum­par” som ”i själ­va ver­ket [ kan] av­va­ra all slags me­ning”.

Or­well ar­be­tar vis­ser­li­gen med tids­för­lopp, ske­en­den och or­saks­sam­band, vil­ket bru­kar krä­va ro­man­for­men, men det är sam­ti­digt och främst det sta­tis­ka i det to­ta­li­tä­ra till­stån­det han un­der­stry­ker i he­la dess ohygg­lig­het; han åskåd­lig­gör sta­bi­la fe­no­men sna­ra­re än rö­rel­se och ut­veck­ling, som är ro­ma­nens ide­al. Här upp­står en kol­li­sion.

Det to­ta­li­tä­ra sam­häl­let byg­ger all­tid på fö­re­ställ­ning­en om ide­a­la, evi­ga for­mer. Det sta­tis­ka är det ef­ter­sök­ta, den slut­li­ga san­ning­en är den vid vil­ken man stan­nat, som i Pla­tons tänk­ta ide­al­stat där man fun­nit den evi­ga har­mo­ni, per­fek­tion och från­va­ro av osty­rig in­di­vi­du­a­li­tet som kan hind­ra för­fal­let och de­ka­den­sen. Allt det­ta åskåd­lig­gör Or­well med ut­sökt käns­la i bå­de Djur­far­men och 1984. Och jag me­nar att hans skri­van­de hör hem­ma i en tred­je ka­te­go­ri, i den in­tres­san­ta och fri­a­re mel­lan­for­men mel­lan ly­rik och roman, det sti­li­se­ra­de språk­li­ga konst­ver­ket, i vil­ket de två lit­te­rä­ra for­mer­na möts och be­fruk­tar varand­ra. Felet är att han själv satt fast i den kon­ven­tio­nel­la ro­ma­nens ide­al, och trod­de att det var där han hör­de hem­ma, och så ådrog sig po­äng­lös kri­tik om plat­ta ro­man­fi­gu­rer. Den­na tom­ma kri­ti­kerk­li­ché är som att hål­la emot en gra­fisk form­gi­vares sym­bo­ler att de in­te är na­tu­ra­lis­tiskt av­bil­da­de. Av Le­na An­ders­son

Tex­ten är en be­ar­bet­ning av för­or­det till Som jag be­ha­gar, Ge­or­ge Or­wells es­sä­er i ur­val, Na­tur & Kul­tur, 2016.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.