Marx tar plats

Modern Filosofi - - Vad tänker du på? -

ERKLIGT FRITT ar­be­te – som att kom­po­ne­ra – är på sam­ma gång det mest för­ban­na­de all­var, den mest in­ten­si­va an­sträng­ning.

Det är en märk­lig me­ning som sä­ger oänd­ligt myc­ket om den mänsk­li­ga fri­he­tens och den mänsk­li­ga verk­sam­he­tens vill­kor. Den åter­finns i ett av Karl Marx många ofull­bor­da­de ma­nu­skript, i det som går un­der nam­net Grund­ris­se el­ler, på svens­ka, Grund­dra­gen. Grund­ris­se skrevs i stor hast i slu­tet av 1850-ta­let när en eko­no­misk kris gick över Europa och Marx var över­ty­gad om att en re­vo­lu­tion snart skul­le bry­ta ut. Då gäll­de det att pre­sen­te­ra den teori som han se­dan fler år ar­be­ta­de med och som i hans fö­re­ställ­ning skul­le kun­na få av­gö­ran­de be­ty­del­se för re­vo­lu­tio­nä­rer­na.

Det blev ing­en re­vo­lu­tion, och när kri­sen höll på att eb­ba ut kun­de Marx in­te und­gå att mär­ka att hans väl­di­ga ma­nus – 900 tryck­si­dor långt – var oform­ligt och il­la dis­po­ne­rat. Han la­de det åt si­dan och gav sig i stäl­let i kast med en mer tuk­tad, men in­te li­ka per­spek­tiv­öpp­nan­de, ver­sion av sin sam­hällste­o­ri.

Grund­ris­se in­ne­hål­ler in­te ba­ra allt­för has­tigt skriv­na av­snitt ut­an ock­så många ly­san­de, afo­ris­tiskt till­spet­sa­de tan­kar och iakt­ta­gel­ser. En hel del av des­sa finns in­te med i det verk som Marx till sist gav ut 1867, Ka­pi­ta­let band I, där grun­der­na av hans sam­hällste­o­ri fick en mer ge­nom­ar­be­tad form. I syn­ner­het sak­nas hans tan­kar om hur ar­be­tet i ett fram­ti­da sam­häl­le skul­le kun­na ar­ta sig. Det är i sam­band med det som han i Grund­ris­se fäl­ler an­märk­ning­en om vad som ut­mär­ker ett verk­ligt fritt ar­be­te.

Låt oss skär­skå­da me­ning­en li­te när­ma­re. Det är vik­tigt att han som ex­em­pel på fritt ar­be­te näm­ner att kom­po­ne­ra. På svens­ka lik­som på tys­ka ( kom­po­ni­e­ren) har det den grund­läg­gan­de be­ty­del­sen att ska­pa mu­sik, och det är för­stås Marx in­te omed­ve­ten om. Ton­sät­ta­rens värv fram­står för många som det fri­as­te av al­la, och så

var det sä­kert ock­så för ho­nom. Men or­det kan ock­så ha en vi­da­re in­ne­börd och åsyf­ta ar­be­tet att ska­pa ord­ning i ett stort ma­te­ri­al där en så­dan ord­ning in­te är gi­ven ut­an krä­ver bå­de ef­ter­tan­ke och upp­fin­nings­ri­ke­dom.

Den se­na­re sor­tens verk­sam­het var Marx själv yt­terst för­tro­gen med. Han viss­te allt om all­va­ret och mö­dan. Det fanns en grund­läg­gan­de fri­het i va­let av pro­jekt som var­ken sla­ven, lö­ne­ar­be­ta­ren – el­ler för den de­len ka­pi­ta­lis­ten – nå­gon­sin får upp­le­va i sitt ar­be­te. Men när va­let väl är gjort, krä­ver det all den ener­gi och all den om­sorg som går att upp­bringa.

DET VAR MARX lju­sa för­hopp­ning att allt ar­be­te i fram­ti­den skul­le bli av det sla­get: fritt och än­då all­varstyngt.

Som vi vet blev det in­te så – åt­minsto­ne in­te un­der de drygt 150 år som har gått se­dan Marx skrev ner si­na ord. I län­der som Sve­ri­ge, Tyskland el­ler USA är i dag de fles­ta fy­siskt out­härd­ligt hår­da job­ben bor­ta. Men i stäl­let har det kom­mit in en snäv disci­plin i allt fler ar­be­ten, en disci­plin som ko­di­fie­ras i di­ver­se re­gel­sam­ling­ar som ska tvinga de ar­be­tan­de till vad som be­stäms som ett gott jobb. New pub­lic ma­na­ge­ment är det mest kän­da ex­emp­let och gäl­ler nu­me­ra snart sagt all verk­sam­het i

”I den epok vi le­ver i lik­ställs fri­het of­ta­re med val­fri­het än fritt ar­be­te”

of­fent­lig re­gi. In­spi­ra­tio­nen till New pub­lic ma­na­ge­ment kom­mer från det pri­va­ta nä­rings­li­vet där des­sa så kal­la­de kva­li­tets­säk­ring­ar (som i själ­va ver­ket in­te är be­döm­ning­ar av kva­li­tet ut­an ett hop­kok av bi­sar­ra pseu­dokvan­ti­te­ter) har en nå­got läng­re histo­ria.

Di­sci­pli­nen in­om allt fler ar­be­ten blir desto mer tving­an­de som allt fler, sär­skilt unga, tving­as hål­la till go­do med max­i­malt osäk­ra an­ställ­ning­ar, där de kas­tas mel­lan oli­ka kort­tids­jobb.

Det är tyd­ligt att Marx när­mast uto­pis­ka fö­re­ställ­ning­ar om en stor­ar­tad fri­het i ar­be­tet på sin höjd har för­verk­li­gats för en li­ten mi­no­ri­tet fram­gångs­ri­ka konst­nä­rer, fors­ka­re och fria fö­re­ta­ga­re.

I den epok vi le­ver i lik­ställs fri­het of­ta­re med val­fri­het än med fritt ar­be­te. En­ligt det ton­gi­van­de språk­bru­ket är den högs­ta fri­het som en nor­mal män­ni­ska kan dröm­ma om fri­he­ten att väl­ja sko­la för si­na barn, pen­sions­fond för sig själv och va­ror till sig och de si­na ur ett oö­ver­skåd­ligt ut­bud. Man på­minns om förs­ta textra­den i förs­ta ban­det av Ka­pi­ta­let: ”I de sam­häl­len, där det ka­pi­ta­lis­tis­ka pro­duk­tions­sät­tet härs­kar, upp­trä­der ri­ke­do­men som en ’oer­hörd va­ru­an­hop­ning’ […]”. Kort sagt, vi är kvar i den värld som Marx trod­de sig ha fun­nit en ut­väg ur. Den är ba­ra tek­niskt (och sett till mäng­den va­ror) myc­ket mer avan­ce­rad.

Den som har re­sur­ser i da­gens sam­häl­le kan väl­ja mel­lan ota­li­ga al­ter­na­tiv i de fles­ta av li­vets skif­ten.

Men är det­ta verk­li­gen höj­den av mänsk­lig fri­het som da­gens do­mi­ne­ran­de ide­o­lo­ger häv­dar?

Det rå­der ing­en tve­kan om att ett re­jält mått av val­fri­het är av­gö­ran­de för en män­niskas väl­be­fin­nan­de, ja för hen­nes ful­la ut­veck­ling. Yr­kes­val, val av livs­kam­rat, val av vän­ner och in­tres­sen är cen­tra­la. Men det är in­te den sor­tens mer ex­i­sten­ti­el­la val som i dag fram­hålls som ex­em­pel på val­fri­het. Det är val som har ome­del­ba­ra eko­no­mis­ka im­pli­ka­tio­ner: köp av va­ror och tjäns­ter. Män­ni­skors val­fri­het har i eko­no­mer­nas och de fles­ta po­li­ti­ker­nas fö­re­ställ­nings­värld främst med de­ras roll som kon­su­men­ter att gö­ra.

Visst be­hö­ver vi en fri­het som kon­su­men­ter. De ga­pan­de tom­ma hyl­lor­na i mat­va­ru­bu­ti­ker­na i Sov­jet och DDR var gro­tes­ka. Men det är att för­mins­ka oss att för­läg­ga all fri­het till kon­sum­tio­nens sfär.

MARX TA­LAR OM fri­het i sam­band med ar­be­tet: det verk­ligt fria ar­be­tet. Re­dan i de ti­di­ga Pa­ris­ma­nu­skrip­ten från 1844 ur­skil­jer han två vä­sent­li­ga drag hos män­ni­skan: hon är ak­tiv och hon är so­ci­al. Det är bland andra män­ni­skor som hon blir män­ni­ska. Och hon är – vad Adam Smith och andra klas­siskt li­be­ra­la eko­no­mer än sä­ger – av na­tu­ren verk­sam. Den fria män­ni­skan mås­te in­te tving­as till ar­be­te. Det är tvärtom i ar­be­tet som hon kan för­verk­li­ga sig. Men i in­dustri­ar­be­tet ( lik­som ti­di­ga­re i slav­ar­be­tet) kring­skärs tvärtom hen­nes möj­lig­he­ter. Hon blir ali­e­ne­rad – en främ­ling in­för sitt ar­be­te, si­na ar­bets­pro­duk­ter, si­na med­ar­be­ta­re och till sist sig själv.

En­ligt en van­lig upp­fatt­ning över­ger Marx i si­na se­na­re skrif­ter helt be­grep­pet ali­e­na­tion, ef­tersom det sam­man­häng­er med fö­re­ställ­ning­en att män­ni­skan har ett fixt vä­sen som vi kan få kun­skap om. Den fö­re­ställ­ning­en gör han upp med i en av de så kal­la­de te­ser­na över Ludwig Feu­er­bachs fi­lo­so­fi, he­ter det. Där, i någ­ra afo­ris­mar­ta­de an­märk­ning­ar, ner­kas­ta­de i en an­teck­nings­bok 1845, för­kla­rar han bland an­nat att män­ni­skans vä­sen är ”sum­man av de sam­häl­le­li­ga för­hål­lan­de­na”.

Det­ta tol­kas van­li­gen som att Marx för­ne­kar att män­ni­skan skul­le ha ett vä­sen. Men det gör han in­te! Han sä­ger att det­ta vä­sen för­änd­ras med de sam­häl­le­li­ga om­stän­dig­he­ter­na. För att lä­ra kän­na det är det bäst att ut­fors­ka det sam­häl­le och den tid som hon le­ver i.

Det är ock­så så han gör fort­sätt­nings­vis. Be­grep­pet ali­e­na­tion får då ock­så en ny in­ne­börd. Ali­e­na­tio­nen är av­stån­det mel­lan de eko­no­mis­ka, so­ci­a­la och kul­tu­rel­la re­sur­ser som oli­ka sam­hälls­klas­ser fak­tiskt har och de re­sur­ser som de skul­le kun­na ha vid en rätt­vi­sa­re, jäm­li­ka­re för­del­ning. Först i det ka­pi­ta­lis­tis­ka sam­häl­let med sin dy­na­mis­ka ut­veck­ling av pro­duk­tiv­kraf­ter blir skill­na­den av­gö­ran­de.

”Vi är kvar i den värld som Marx trod­de sig fun­nit en ut­väg ur. Den är ba­ra tek­niskt mer avan­ce­rad.”

Sam­ti­digt för­blir Marx tro­gen si­na grund­sat­ser att män­ni­skan är en so­ci­al och ak­tiv va­rel­se.

DET VI HIT­TILLS up­pe­hål­lit oss vid bör rim­li­gen kal­las Marx fi­lo­so­fis­ka an­tro­po­lo­gi. Den har, vill jag häv­da, fort­fa­ran­de sin ak­tu­a­li­tet.

Men när vi ta­lar om Marx och fi­lo­so­fin är det van­li­gen nå­got an­nat som kom­mer upp: Marx och He­gel! Marx för­hål­lan­de till Fri­edrich He­gels fi­lo­so­fi är ett stän­digt kon­tro­ver­si­ellt te­ma.

He­gel, den­ne svår­be­mäst­ra­de men stän­digt ak­tu­el­le tän­ka­re, do­mi­ne­ra­de helt den fi­lo­so­fis­ka sce­nen i Ber­lin när den unge Karl Marx kom till sta­den som ung stu­dent. He­gel

KARL MARX

Det var med den över­ty­gel­sen som Marx skrev bå­de sin dok­tors­av­hand­ling i klas­sisk gre­kisk fi­lo­so­fi och se­dan ver­ka­de som oför­vä­gen journalist. Men strax kom han att tviv­la på idéer­nas kraft. Först in­spi­re­ra­des han av Ludwig Feu­er­bachs ma­te­ri­a­lism, en­ligt vil­ken det in­te är ge­nom tän­kan­det ut­an ge­nom sin­ne­na som vi når kun­skap om verk­lig­he­ten. Men se­dan bröt han sig en egen väg och häv­da­de att Feu­er­bach ba­ra ta­la­de om den pas­sivt iakt­ta­gan­de män­ni­skan men in­om den ar­be­tan­de klas­sen som fak­tiskt för­änd­ra­de verk­lig­he­ten.

Det­ta blev en grundsten för hans fram­ti­da te­ori­byg­ge: teori byg­ger på prax­is, män­ni­skan pro­du­ce­rar av ett gi­vet ma­te­ri­al sin verk­lig­het.

I en me­ning tar han där­med av­sked in­te ba­ra från He­gel ut­an från he­la fi­lo­so­fin. I stäl­let ska han byg­ga en teori om sam­häl­let och dess ut­veck­ling. Det är den te­o­rin som kom­mer att sys­sel­sät­ta ho­nom fram till hans död knappt 40 år se­na­re. Trots al­la åren hin­ner han ald­rig bli fär­dig med den.

Men den­na teori, som många ef­ter hans död sök­te for­ma om till ett slu­tet sy­stem, står i ett spän­nings­fyllt för­hål­lan­de till He­gels fi­lo­so­fi. Marx för­sö­ker klar­gö­ra re­la­tio­nen ge­nom en di­stink­tion mel­lan forsk­nings- och fram­ställ­nings­sätt. I sin forsk­ning har han strikt em­pi­riskt gått ige­nom ett väl­digt ma­te­ri­al. Men i den Född: År 1818 Död: År 1883 Stu­di­er: Kom i Ber­lin kon­takt med He­gels fi­lo­so­fi. När to­le­ran­sen mot ra­di­ka­la idéer mins­ka­de tving­a­des han ifrån uni­ver­si­te­tet, men fick sin dok­tors­grad i Je­na med en av­hand­ling om gre­kisk na­tur­fi­lo­so­fi. Yr­ke: Ar­be­ta­de som journalist i någ­ra år. Så små­ning­om lär­de han kän­na Fri­edrich Eng­els som han skrev Kom­mu­nis­tis­ka ma­ni­festet med 1848 och som blev hans när­mas­te vän och sam­ar­bets­part­ner. var själv död men hans ef­ter­föl­ja­re av oli­ka in­rikt­ning desto mer ak­ti­va. Marx själv an­slöt sig till den ra­di­ka­la grup­pen av vad som kal­la­des väns­ter- el­ler ung­he­geli­a­ner. Sam­häl­let skul­le om­vand­las i grun­den och det var fi­lo­so­fer­na med si­na idéer som skul­le vi­sa vägen. fram­ställ­ning som Ka­pi­ta­let ut­gör, ser det ut som om han ha­de gjort en ”kon­struk­tion a pri­o­ri”. Ut­i­från någ­ra enk­la grund­sat­ser byg­ger han upp he­la te­o­rin som blir allt­mer de­talj­rik och verk­lig­hetsnä­ra. Det är här di­a­lek­ti­ken, som kan på­min­na om He­gel, kom­mer in. Sam­häl­let fram­står som ge­nom­kor­sat av spän­nings­fyll­da mot­sätt­ning­ar. En va­ra har å ena si­dan ett bruks­vär­de (den kan an­vän­das till nå­got) och å andra ett by­tes­vär­de (den kos­tar nå­got), och ur den­na enk­la di­stink­tion väx­er ett helt nät­verk av mot­sätt­ning­ar och kon­flik­ter fram. Den mest sub­stan­ti­el­la av des­sa är den mel­lan sam­hälls­klas­ser­na, men till klas­ser­na hin­ner Marx ald­rig rik­tigt fram. I det tred­je band som han ald­rig full­bor­da­de är det sista och fem­tion­de ka­pit­let äg­nat just klas­ser­na, men fram­ställ­ning­en bryts ef­ter nå­gon si­da.

Kanske kan det­ta ses som en strå­lan­de il­lust­ra­tion till Marx he­la verk. Det är ett stän­digt på­gåen­de pro­jekt som har sin ak­tu­a­li­tet än­nu på 2010-ta­let där­för att det på sam­ma gång har en be­grepps­lig fast­het och en öp­pen­het som fång­ar ka­pi­ta­lis­mens dy­na­mik än­nu långt ef­ter Marx eget 1800-tal. Te­o­rin gör det till och med be­grip­ligt var­för den ka­pi­ta­lis­tis­ka mark­na­den i dag fram­står som ett när­mast mys­tiskt vä­sen ut­rus­tat med en tra­di­tio­nell gu­dom­lig­hets al­la at­tri­but och härs­kan­de över oss al­la.

Där­till rym­mer pro­jek­tet min­nesvär­da idéer om bå­de ar­be­te och fri­het och myc­ket an­nat som vi in­te hin­ner stif­ta när­ma­re be­kant­skap med nu. Läs mer: Sven-eric Li­ed­man gav 2015 ut boken Karl Marx: En bi­o­gra­fi (Al­bert Bon­ni­ers för­lag).

Hello the­re!

Karl Marx te­o­ri­er om ka­pi­ta­lis­men in­spi­re­rar även de­mo­kra­ten Ber­nie San­ders i USA.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.