Fi­lo­so­fi är att tän­ka, skri­ver Ag­nes Hel­ler i A short histo­ry of my phi­lo­sop­hy.

”Fi­lo­so­fin är för mig ett slags kär­leks­af­fär”

Modern Filosofi - - Bocker -

TT FI­LO­SO­FI ÄR ATT TÄN­KA kan lå­ta själv­klart. Men det är det in­te, om man tänker ef­ter.

Tän­ka om hur man ska tän­ka, tän­ka om hur man ska age­ra, tän­ka om hur man ska le­va, fort­sät­ter Ag­nes Hel­ler i sin lil­la själv­bi­o­gra­fi på 156 si­dor, som be­skri­ver hur hen­nes tän­kan­de vux­it fram och på­ver­kats av liv och er­fa­ren­he­ter. Och, vil­ket för­tjä­nar att på­pe­kas: hon har va­rit med om mer än de fles­ta, den nu 86-åri­ga fi­lo­so­fen. Över­lev­de för­in­tel­sen, fick kän­na av för­tryc­ket un­der kom­mu­nist­ti­den i hem­lan­det Ung­ern, har levt i ex­il – och står än­då märk­vär­digt fri.

Re­per­to­a­ren är bred: för­u­tom om mo­ral och om det mo­der­na har hon ex­em­pel­vis skri­vit om skam, skratt och in­stink­ter, och om Sha­kespe­a­re som fi­lo­so­fi­histo­ri­ker. Hon va­ri­e­rar sig för att in­te trå­ka ut sig själv och om­värl­den, men det är de tunga frå­gor­na från för­ra sek­let som hon äg­nat sig främst åt: det ra­di­kalt on­da, och hur det kun­nat få fäs­te i mo­der­ni­te­ten. Hur blev Auschwitz och Gu­lag möj­li­ga? Hon är en auk­to­ri­tet på om­rå­det.

Kan en själv­bi­o­gra­fi bli mer an­ge­lä­gen? Här vi­sar Ag­nes Hel­ler hur hen­nes idéer och tan­kar ut­veck­lats un­der fy­ra oli­ka livs­fa­ser, och i oli­ka sam­man­hang – bland an­nat i skug­gan av 1900-ta­lets två to­ta­li­tä­ra sy­stem i Europa. Fast boken, som gavs ut 2010, finns in­te på svens­ka, och tycks hit­tills ha gått vår del av värl­den spår­löst för­bi. Den går dock att kö­pa på nä­tet.

Jag fick en stunds sam­tal med hen­ne i sam­band med att hon be­sök­te Sve­ri­ge för att ta­la om den po­li­tis­ka si­tu­a­tio­nen i da­gens Ung­ern – hon är en av re­gi­mens skar­pas­te kri­ti­ker. OM FÖR­HÅL­LAN­DET MEL­LAN liv och tän­kan­de sä­ger Ag­nes Hel­ler så här:

– Fi­lo­so­fin är för mig ett slags kär­leks­af­fär. Jag kan in­te slu­ta med den.

Se­dan sex år är hon till­ba­ka i sitt gam­la hem­land. Hon bor i en lä­gen­het högt över Do­nau, i hu­vud­sta­den, bör­jar si­na da­gar med att slin­ka i bad­roc­ken och ner till sim­bas­säng­en i käl­lar­pla­net; hon tänker så bra när hon sim­mar. Lik­som när hon vand­rar. Hon är fullt verk­sam, skri­ver, fö­re­lä­ser, re­ser kors och tvärs.

Det sista och på­gåen­de lev­nads­ka­pit­let i sin lil­la själv­bi­o­gra­fi be­näm­ner Ag­nes Hel­ler The ye­ars of wan­de­ring, vand­ringså­ren. Att hon skul­le bli en ”världs­re­se­när” be­slöt hon sig för när hon var nio.

På se­na­re år har Ag­nes Hel­ler bli­vit be­kym­rad över da­gens tän­kan­de, som allt­mer er­satts av in­for­ma­tion. Och ”kom­mu­ni­ka­tion”. Att det som nu­me­ra kal­las tän­kan­de of­ta är ”att lä­sa vad nå­gon skri­vit, och så skri­va nå­got om det ...” i en evig rund­gång. Ett pro­blem som in­te en­bart rör fi­lo­so­fin – ett tän­kan­de på de­kis i kom­bi­na­tion med vå­ra i it-ål­dern över­las­ta­de hjär­nor – vart kan in­te det le­da?

Ag­nes Hel­ler, med si­na er­fa­ren­he­ter, ser tän­kan­det bland an­nat som in­ter­ven­tion. Hur me­nar hon att vi bör tän­ka/age­ra/ le­va, då? Jo, i frå­gor som har pub­lic con­cern, som gäl­ler det ge­men­sam­ma och som en­ligt mo­ra­lis­ten Ag­nes Hel­ler an­kom­mer var­je in­di­vid som vill va­ra en an­stän­dig med­bor­ga­re, bör tän­kan­det ha tre led: tänk själv, tänk ut­i­från den an­dres per­spek­tiv och tänk, och age­ra, kon­se­kvent.

Hon har själv fått fle­ra ut­mär­kel­ser för ci­vil­ku­rage – som en ame­ri­kansk Wal­len­berg­me­dalj och det in­ter­na­tio­nel­la Wil­ly-brandt-pri­set.

Ag­nes Hel­ler bör­ja­de lä­sa fi­lo­so­fi för Ge­org Lukács vid uni­ver­si­te­tet i Bud­a­pest i slu­tet av 1940-ta­let, med in­rikt­ning på etik och fi­lo­so­fins histo­ria. På den ti­den var hon marx­ist, men blev un­der se­na­re de­len av sek­let över­ty­gad liberal som en kon­se­kvens av li­vet bakom järn­ri­dån.

År 1977 läm­na­de hon Ung­ern för Austra­li­en och fick nio år se­na­re Han­nah Arendt-pro­fes­su­ren i fi­lo­so­fi vid New school i New York. Ag­nes Hel­lers ut­fors­kan­de av onds­kan har myc­ket ge­men­samt med fö­re­trä­da­rens, men hon är in­te över­ens med Han­nah Arendt om det on­das ”ba­na­li­tet”. Det räc­ker in­te som för­kla­ring, en­ligt Ag­nes Hel­ler.

Att själv­bi­o­gra­fi, min­ne och fi­lo­so­fi häng­er in­timt sam­man är ing­et nytt, el­ler märk­ligt.

– Nietz­sche ta­la­de om det, ex­em­pel­vis. Och He­gel, som sa att fi­lo­so­fi in­te är nå­got an­nat än sam­ti­den ut­tryckt i be­grepp.

Men om­vänt: vad har fi­lo­so­fin be­tytt för hen­ne, med tan­ke på hen­nes upp­le­vel­ser un­der na­zi- och kom­mu­ni­ståren ?

– Jag tror att den har hjälpt mig att und­vi­ka att bli trau­ma­ti­se­rad. Ge­nom att jag har re­flek­te­rat. Det hjäl­per att tän­ka. Av Yl­va Her­holz

Ag­nes Hel­ler A short histo­ry of my phi­lo­sop­hy

Jen­ny Of­fill Avd. för grubb­le­ri­er (I över­sätt­ning av

Al­va Dahl) ”De som grubb­lar över världs­all­tet är ingen­ting an­nat än tok­stol­lar.”

Med det citatet av So­kra­tes in­le­der den ame­ri­kans­ka för­fat­ta­ren Jen­ny Of­fill sin roman Avd. för grubb­le­ri­er, som hon rönt stor upp­märk­sam­het för bå­de i USA och här. Ny­li­gen be­sök­te hon ock­så Sve­ri­ge.

Ti­teln, Avd. för grubb­le­ri­er, är den av­sän­da­re som ro­ma­nens hu­vud­per­son an­vän­der sig av när hon skri­ver brev till sin man. Men grubb­le­ri­er­na är in­te stol­li­ga ut­an hand­lar om hur ett gans­ka van­ligt liv ge­stal­tar sig – med dröm­mar och am­bi­tio­ner som kom­mer på skam. En re­la­tion och ett äk­ten­skap, som in­te fanns med i pla­ne­ring­en, kom­mer emel­lan, lik­som ” djä­vels­ung­en” – ko­li­ken gör att hon skri­ker tim­me ut och tim­me in. Så små­ning­om ett svek från man­nens si­da. Slut­li­gen ett slags he­lan­de, i ex­il på lan­det.

Ro­ma­nen är kort och lå­ter sig lä­sas på ett par tim­mar. Tex­ten be­står av frag­ment, bland an­nat citat från fi­lo­so­fer som Si­mo­ne Weil, Im­ma­nu­el Kant, Ludwig Witt­genste­in som ger si­na bi­drag till grubb­le­ri­er­na. En frag­men­ta­risk text som den­na skul­le kun­na va­ra svår­for­ce­rad el­ler för den de­len kän­nas for­ce­rad. Men den flyger fram, preg­nant och upp­rik­tig. Av Ce­ci­lia Christ­ner Ri­ad

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.