Frå­ga fi­lo­so­fen-

Modern Filosofi - - Bocker - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

Ingen­ting finns in­te

Vad me­nar man med att sä­ga att det finns ingen­ting? Det finns ju in­te.

?Det finns många ord som vi me­nings­fullt kan an­vän­da ut­an att des­sa ord be­teck­nar nå­got som finns. Ingen­ting är ett så­dant ord. Man kan till ex­em­pel vil­ja häv­da att

(1) Ingen­ting är he­ligt.

Van­li­gen räk­nar vi med att om en sats är sann så finns det ett fö­re­mål som sub­jek­tet be­teck­nar: ex­em­pel­vis är sat­sen ’Stefan Löfven är stats­mi­nis­ter’ sann där­för att det finns en per­son som nam­net ’Stefan Löfven’ be­teck­nar. Men ’ingen­ting’ är ett obe­stämt pro­no­men, vil­ket har sam­ma in­ne­börd som ’Det finns ing­et fö­re­mål’. Vi kan där­för om­for­mu­le­ra (1) till

(2) Det finns in­te nå­got fö­re­mål x som är så­dant att x är he­ligt.

Det­ta är den lo­gis­ka for­men hos (1). Här har vi in­te läng­re nå­got obe­stämt pro­no­men, ut­an en va­ri­a­bel x som va­ri­e­rar över en do­män ( he­ligt). Att häv­da (2), och där­med även (1) in­ne­bär att häv­da att ing­et fö­re­mål som finns i do­mä­nen upp­fyl­ler kra­vet på att va­ra he­ligt.

Så frå­gan om vil­ka ’fö­re­mål’ som finns kan be­sva­ras ge­nom att man om­for­mu­le­rar de sat­ser vi tror på, så att de­ras lo­gis­ka form fram­trä­der ut­tryck­li­gen, och där­ef­ter un­der­sö­ker vil­ka fö­re­mål som mås­te fin­nas för att des­sa sat­ser ska va­ra san­na.

Vi kan gö­ra på sam­ma sätt för att be­sva­ra frå­gan Finns oänd­lig­het?

Vi an­vän­der or­det oänd­lig, som i på­stå­en­det Följ­den av na­tur­li­ga tal är oänd­lig. Den­na sats har sam­ma in­ne­börd som Det finns ing­et störs­ta na­tur­ligt tal, vil­ket i sin tur kan om­for­mu­le­ras till

(3) Det finns ing­et tal x så­dant att x är stör­re än al­la andra na­tur­li­ga tal.

Nu an­vän­der vi in­te or­det oänd­lig, så vi kan häv­da (3) ut­an att an­ta att det finns nå­gon oänd­lig­het. Och ef­tersom (3) sä­ger sam­ma sak som Följ­den av na­tur­li­ga tal är oänd­lig, så gäl­ler li­ka­le­des att vi kan häv­da det­ta ut­an att an­ta att det finns nå­got som or­det oänd­lig­het be­teck­nar.

På sam­ma sätt kan vi om­for­mu­le­ra många andra sat­ser där or­det oänd­lig fö­re­kom­mer, så att vi slip­per an­vän­da det or­det men än­då lyc­kas sä­ga sam­ma sak. Och jag tror att en så­dan om­for­mu­le­ring all­tid är möj­lig, var­för jag an­ser att det in­te finns nå­got som or­det oänd­lig­het be­teck­nar. Där­för kan man in­te hel­ler an­vän­da oänd­lig­hets­teck­net – ∞ – som be­teck­ning på ett tal när man gör be­räk­ning­ar. Lars-gö­ran Johansson, pro­fes­sor i te­o­re­tisk fi­lo­so­fi, Uppsa­la uni­ver­si­tet

Na­tur el­ler mil­jö?

Vad är det för skill­nad mel­lan na­tur och mil­jö? Var­för he­ter det till ex­em­pel Mil­jö­par­ti­et och in­te Na­tur­par­ti­et?

?I oli­ka sam­man­hang kan vi se hur or­det na­tur an­vänds. Or­det na­tur kan re­fe­re­ra till all­ting som

!Var lä­ka­re­ti­ken bätt­re förr? Och vad är skill­na­den mel­lan

ana­ly­tisk och kon­ti­nen­tal fi­lo­so­fi?

finns in­klu­si­ve Gud (el­ler det gu­dom­li­ga). El­ler så kan na­tur re­fe­re­ra till all­ting som finns ut­om Gud (och det gu­dom­li­ga). Så kan vi ock­så gö­ra en di­stink­tion mel­lan det na­tur­li­ga och det över­na­tur­li­ga. Or­det na­tur an­vänds ock­så för att be­teck­na all­ting ut­om män­ni­skor, el­ler all­ting ut­om män­ni­skor och re­sul­ta­tet av de­ras verk­sam­he­ter och hand­ling­ar. Det ska­par än­nu en di­stink­tion, den mel­lan na­tur och kul­tur. Då an­vänds or­det na­tur för att tyd­lig­gö­ra en skill­nad mel­lan det mänsk­li­ga/kul­tu­rel­la å ena si­dan, och na­tu­ren (na­tur­land­ska­pet) å den andra.

Men att ute­slu­ta män­ni­skor ur na­tu­ren är ett tvek­samt pro­jekt som ten­de­rar att pla­ce­ra män­ni­skan i svår­be­grip­li­ga po­si­tio­ner. Om vi in­te är en del av na­tu­ren, vad är vi då? Om vi har på­ver­kat all­ting på jor­den, finns det ing­en na­tur då? Det finns de som har ar­gu­men­te­rat för det. Då finns det kanske ing­en na­tur; ing­et är na­tur­ligt. Det be­hö­ver in­te va­ra ett pro­blem för an­vänd­ning­en av or­det na­tur, vi ta­lar ju om många sa­ker som in­te finns el­ler som vi in­te vet om de finns.

En del tan­ke­rikt­ning­ar vär­jer sig mot be­grepps­pa­ret na­tur och kul­tur då man me­nar att di­stink­tio­nen in­ne­fat­tar även en hi­e­rar­ki där na­tu­ren är un­der­ord­nad kul­tu­ren. Det ver­kar dock un­der­ligt att tän­ka sig att vi in­te kan gö­ra di­stink­tio­ner ut­an att in­fö­ra en hi­e­rar­kisk ord­ning el­ler en vär­deskill­nad. Det finns ock­så te­ori­bild­ning­ar som ar­be­tar med or­det na­tur­kul­tur (van­li­gen eng­els­ka, na­tu­recul­tu­re). Då hand­lar det om att vi­sa hur na­tur och kul­tur är öm­se­si­digt be­ro­en­de av varand­ra och for­mar varand­ra.

Or­det mil­jö, i sin tur, ver­kar in­ne­fat­ta nå­got där män­ni­skor in­går. Mil­jön om­ger oss och rym­mer oss. Det gäl­ler bå­de den ytt­re mil­jön och till ex­em­pel ar­bets­mil­jön. By­ter vi ut or­det mil­jö mot na­tur och ta­lar om ar­betsna­tur, blir det kanske tyd­ligt hur vi skil­jer mel­lan or­den i van­ligt tal. Ar­betsna­tur är an­ting­en obe­grip­ligt el­ler be­ty­der nå­got an­nat än ar­bets­mil­jö.

Mot bak­grund av det blir det kanske

Har eti­ken för­änd­rats?

?Är lä­ka­re­ti­ken säm­re i dag än förr?

Det be­ror dels på vad man me­nar med förr, dels vad som me­nas med säm­re, dels vad man av­ser med lä­ka­re­tik. Den se­na­re kal­las ibland lä­ka­re­den, men nå­gon så­dan in­går in­te i den svens­ka lä­ka­re­ti­ken. Där finns i stäl­let en kom­bi­na­tion etik­reg­ler som har upp­rät­tats av pro­fes­sio­nen själv, lag­stift­ning som stäl­ler krav på etisk gransk­ning, oli­ka mer el­ler mindre re­gle­ra­de pro­ce­du­rer för så­da­na gransk­ning­ar, di­ver­se in­rätt­ning­ar som kri­tiskt grans­kar allt det­ta och den prak­tik där lä­ka­re he­la ti­den tar be­slut själ­va och i sam­råd.

Man kan ut­an över­drift sä­ga att läkarprak­ti­kens och den me­di­cins­ka forskningens etis­ka aspek­ter ald­rig har va­rit så strängt grans­ka­de och nog­grant re­gle­ra­de som i dag. Öp­pen­he­ten i det­ta sy­stem är ock­så stör­re nu­me­ra.

En ef­fekt blir då att fler över­trä­del­ser kon­sta­te­ras och kom­mer till all­män­he­tens kän­ne­dom, vil­ket all­tid sker då ett om­rå­de som ti­di­ga­re va­rit be­häf­tad med en va­ga­re och mer in­for­mell, för­tro­en­de­ba­se­rad, och för gransk­ning slu­ten pro­cess blir mer rätts­sä­ker och trans­pa­rent. Sam­ti­digt finns en an­nan si­da, där eko­no­mis­ka fak­to­rer som sto­ra nä­rings­livs­in­tres­sen i me­di­cinsk forsk­ning och hår­da krav på kost­nads­ef­fek­ti­vi­tet, kan be­fa­ras loc­ka lä­ka­re och fors­ka­re att över­trä­da det ac­cep­tab­la.

Då kan man sam­ti­digt pe­ka på att det finns dras­tis­ka för­skjut­ning­ar över tid i vad som har an­setts ac­cep­ta­belt för en lä­ka­re el­ler me­di­cinsk fors­ka­re. Fö­re andra världs­kri­get var sy­nen på den en­skil­des ställ­ning myc­ket svag. Myc­ket som i dag skul­le va­ra ta­bu att ens över­vä­ga, to­le­re­ra­des då i lju­set av vad som sågs som lä­ka­rens su­ve­rä­na auk­to­ri­tet och vär­det för ve­ten­ska­pen och sam­häl­let i form av ny me­di­cinsk kun­skap (med all sä­ker­het fanns även då be­ty­dan­de af­färs­in­tres­sen i bak­grun­den).

Ef­ter 1945 kom av­slö­jan­de­na om na­zis­ter­nas ex­pe­ri­ment på män­ni­skor. Se­na­re har det vi­sat sig att lik­nan­de sa­ker ut­förts i många andra län­der; i Sve­ri­ge har vi till ex­em­pel vår tvångs­s­te­ri­li­se­rings­po­li­tik och Vi­pe­holms­pro­jek­tet där ka­ries­ex­pe­ri­ment ut­för­des på ett sjuk­hus för ’sin­nes­slöa’. Miss­för­hål­lan­de­na led­de till ra­di­ka­la för­änd­ring­ar, in­te minst av den me­di­cins­ka forsk­nings­e­ti­ken som skärp­tes yt­ter­li­ga­re ef­ter neu­ro­se­dyns­kan­da­len på 1960-ta­let. Ut­veck­ling­en har se­dan fort­satt mot allt­mer de­tal­je­rad och for­ma­li­se­rad re­gle­ring, där en av de cen­tra­la punk­ter­na är att skyd­da en­skil­da mot över­grepp.

Den­na trend har spri­dit sig till den kli­nis­ka me­di­ci­nen, och vik­ten av att re­spek­te­ra pa­ti­en­ters själv­be­stäm­man­de är se­dan länge lagstad­gad. Lika­fullt är det fort­fa­ran­de den be­hand­lan­de lä­ka­ren själv som i en­skil­da fall har för­tro­en­det att en­ligt eget om­dö­me tilläm­pa des­sa syn­sätt. Det gäl­ler ock­så när lä­ka­ren är fors­ka­re: sam­häl­let li­tar på att den­ne an­sö­ker om etiskt till­stånd när de krav som ställs upp i etik­pröv­nings­la­gen är tillämp­li­ga.

Den sto­ra skill­na­den mot förr är dels att kra­ven som lä­ka­ren har att le­va upp till är be­tyd­ligt hår­da­re och mer de­tal­je­ra­de än ti­di­ga­re, dels att syn­lig­he­ten av miss­be­döm­ning­ar, fel­ak­ti­ga be­slut och av­sikt­li­ga över­trä­del­ser är många gång­er stör­re än för ba­ra någ­ra de­cen­ni­er se­dan. Det finns i dag fle­ra som kri­ti­se­rar den­na si­tu­a­tion och me­nar att etik­re­gle­ring­ar­na har gått för långt och nu för­hind­rar ef­fek­tiv vård och vik­tig forsk­ning. Sam­ti­digt me­nar andra det mot­sat­ta och att ex­em­pel­vis skan­da­len med Pa­o­lo Mac­chi­a­ri­ni illustrerar be­ho­vet av än skar­pa­re re­gle­ring, till ex­em­pel för grän­sen mel­lan forsk­ning och ex­pe­ri­men­tell vård. Christian Munt­he, pro­fes­sor i prak­tisk fi­lo­so­fi, Gö­te­borgs uni­ver­si­tet

Fi­lo­so­fi och fi­lo­so­fi

Vad är det för skill­nad mel­lan kon­ti­nen­tal och ana­ly­tisk fi­lo­so­fi?

?Idén om en skill­nad mel­lan ”kon­ti­nen­tal” och ”ana­ly­tisk”, el­ler ”ang­lo­sax­isk”, fi­lo­so­fi bör­ja­de bli po­pu­lär på 1950-ta­let. Från bör­jan var det ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer som tog av­stånd från den kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fins ten­dens och – som de såg det – mot mum­bojum­bo och pre­ten­tiöst tung­omål­sta­lan­de. Se­na­re vän­des ut­tryc­ket mot dem själ­va av an­häng­a­re av den kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fin. I de­ras ögon var den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin tri­vi­al, oin­tres­sant och kälk­bor­ger­lig.

En po­li­tisk klyf­ta har bi­dra­git till att be­fäs­ta ga­pet. Den kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fin, som väl nu­me­ra in­te do­mi­ne­rar på den eu­ro­pe­is­ka kon­ti­nen­ten, för­knip­pa­des med kri­ti­ken av li­be­ra­lis­men, den ana­ly­tis­ka med för­sva­ret av väs­ter­lan­det, de­mo­kra­ti­er­na och mark­nads­e­ko­no­min.

En­ligt min me­ning sak­nar di­stink­tio­nen var­je vär­de för fi­lo­so­fi­hi­sto­risk för­stå­el­se. Den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin upp­stod till stor del i Ös­ter­ri­ke och Tyskland. Den kon­ti­nen­ta­la är väl nu­me­ra fram­för allt ut­bredd i USA och har im­por­te­rats där­i­från till Sve­ri­ge. Mar­tin Hei­deg­ger är den mest kon­ti­nen­ta­la av al­la fi­lo­so­fer, men många av hans lär­jung­ar fann sin till­flykt till USA (Han­nah Arendt, Leo Strauss, Her­bert Mar­cu­se). Ludwig Witt­genste­in blev den kanske mest be­röm­da av al­la ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer, men han var ös­ter­ri­ka­re och skrev på tys­ka.

Mo­bi­lens au­tokor­ri­ge­rings­funk­tion ska­par of­ta ir­ri­ta­tion, men in­te över det att vi har glömt hur or­den sta­vas. Ir­ri­ta­tio­nen kom­mer av att ap­pa­ra­ten vill er­sät­ta or­den vi har på in­si­dan.

Or­det andro­id, som be­kant ock­så är nam­net på ett ope­ra­tiv­sy­stem, är gre­kis­ka för ’män­ni­sko­for­mad’. Och min­net är på god väg att helt bli vår ut­si­da. Min­neskort, min­nes­stic­kor, me­mos, Twit­ter och andra so­ci­a­la me­di­ers dump­nings­möj­lig­he­ter ger möj­lig­het att por­tio­ne­ra ut vår histo­ria i en ny form av di­gi­tal kil­skrift och vir­tu­el­la map­par. Ut­rym­met är enormt och min­ne­ska­pa­ci­te­ten oänd­lig, vil­ket pa­ra­dox­alt nog får vå­ra min­nen att bli and­ras glöms­ka. Upp­skatt­nings­vis de­las cir­ka två mil­jar­der bil­der var­je dag över in­ter­net. De postas i ” flö­det”, vår tids her­ak­li­tis­ka flod, som stän­digt för­ny­as men all­tid ser li­ka­dan ut.

För tio år se­dan kun­de jag fort­fa­ran­de en gans­ka stor mängd te­le­fon­num­mer ut­an­till, och jag ha­de in­te mer än en sko­kar­tong med fo­ton. I dag mås­te jag ge­nant nog tän­ka ef­ter när nå­gon ber om mitt te­le­fon­num­mer, och skul­le jag prin­ta ut mi­na vi- su­el­la min­nen skul­le min sko­kar­tong bli stor som en con­tai­ner. Jag minns mindre, men jag har ut­an tvi­vel mer min­ne. Pa­ra­dox­en he­ter ”mol­net”, the cloud, som kanske är en sen upp­fyl­lel­se av den ano­ny­me eng­els­ke mun­ken från 1300-ta­lets fö­re­ställ­ning om The cloud of unk­nowing. Jo­han Re­din, fi­lo­sof, Sö­der­törns hög­sko­la

Spe­lar kö­net roll?

Var­för är det vik­tigt att ha kvinn­li­ga stu­den­ter och pro­fes­so­rer i fi­lo­so­fi?

?Att den här frå­gan ställs är ett tec­ken på att fi­lo­so­fi, som disci­plin och aka­de­misk kul­tur, har pro­blem. Om man vän­de på ste­ken, och und­ra­de var­för det är vik­tigt att ha man­li­ga stu­den­ter och pro­fes­so­rer i fi­lo­so­fi, skul­le lä­sa­ren san­no­likt miss­tän­ka att det var ett slags skämt.

Att frå­gan ställs som den gör in­ne­bär minst två sa­ker. Den förs­ta är em­pi­risk. Kvin­nor är i mi­no­ri­tet bland fi­lo­so­fistu­den­ter och lä­ra­re, och ju hög­re upp man kom­mer i den aka­de­mis­ka hi­e­rar­kin, desto stör­re blir den man­li­ga do­mi­nan­sen. Det­ta av­speg­lar sig ock­så i fi­lo­so­fis­ka publi­ka­tio­ner, där man­li­ga för­fat­ta­re do­mi­ne­rar stort.

Men frå­gan in­ne­bär ock­så att kvin­nors mar­gi­na­li­se­ring in­om fi­lo­so­fin kanske in­te spe­lar nå­gon roll. Det be­hövs, tycks det, nå­got sär­skilt skäl till var­för man ska gö­ra nå­got åt det rent em­pi­ris­ka för­hål­lan­det. Fi­lo­so­fi som en man­lig do­män är allt­så in­te ba­ra det van­li­ga, ut­an ock­så det nor­ma­la.

Un­der min tid som dok­to­rand var jag så van vid att va­ra den en­da kvin­nan i se­mi­na­ri­e­rum­met att jag in­te tänk­te på det. Från­va­ron av kvin­nor – i rum­met, på lit­te­ra­tur­lis­tor, bland lä­rar­na – var lätt att mis­sa just för att den var så to­tal. Jag läs­te böc­ker om män och av män, vik­ti­ga tän­ka­re ge­nom histo­ri­en och i vår sam­tid; ing­en var kvin­na. När jag själv bör­ja­de un­der­vi­sa och sat­te upp tex­ter av kvinn­li­ga fi­lo­so­fer på läs­lis­tan, frå­ga­de stu­den­ter­na om just de för­fat­tar­na var in­kvo­te­ra­de.

Det är ett an­tal år se­dan och stu­den­ter skul­le nog in­te stäl­la den frå­gan i dag. Nå­got har allt­så hänt. Men det är fort­fa­ran­de så att om man vill lä­sa kvin­nor som ge­nom ti­der­na har äg­nat sig åt fi­lo­so­fi – som Pe­ric­tio­ne, Christi­ne de Pi­zan, An­ne Con­way, Mar­ga­ret Ca­ven­dish, Da­ma­ris Masham, Émi­lie du Châ­te­let, Mary Woll­sto­necraft – så får man le­ta upp dem själv. Man hit­tar dem van­li­gen in­te i över­sikts­verk och in­tro­duk­tions­böc­ker; man kan va­ra pro­fes­sio­nell fi­lo­sof ett helt liv ut­an att se rö­ken av dem. Kvinn­li­ga fi­lo­so­fer blir ett spe­ci­al­in­tres­se, pre­cis som kvinn­li­ga stu­den­ter och lä­ra­re blir en ku­ri­o­si­tet som vi be­hö­ver fun­de­ra ex­tra på om vi be­hö­ver.

Fi­lo­so­fi hand­lar om li­vet, om sam­häl­let, om vad vi kan ve­ta, hur vi bör be­te oss mot varand­ra, vad rätt­vi­sa är och om vi kan li­ta på vå­ra er­fa­ren­he­ter. Det mås­te väl än­då räc­ka som svar. Le­na Hall­de­ni­us, pro­fes­sor i mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, do­cent i prak­tisk fi­lo­so­fi, Lunds uni­ver­si­tet

Om vi män­ni­skor in­te är en del av na­tu­ren, vad är vi då?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.