Kan Ro­bin so­va vi­da­re?

Tryck­fri­het re­li­gi­ons­fri­het.

Modern Filosofi - - Dilemmat -

DET ÄR TI­DIG MOR­GON hos fa­mil­jen Ågren-brolund. Tre fa­mil­je­med­lem­mar äter fru­kost: älds­ta dot­tern Moa, 20, mam­ma Jo­se­fin och så hen­nes nye man Jim. Men en per­son sak­nas. So­nen Ro­bin, 17. Kloc­kan blir kvart över sju. Kloc­kan blir halv­åt­ta. Kvart i åt­ta står mam­ma Jo­se­fin in­te ut läng­re ut­an ru­sar in i so­nens rum för att för­sö­ka få upp ho­nom.

Föl­jan­de kon­ver­sa­tion ut­spe­lar sig och frå­gan är vem du an­ser har rätt.

s.74

Jo­se­fin: Nu, Ro­bin, går du upp. NU! Ro­bin: Mam­ma, slu­ta. Jag vill in­te. Jo­se­fin: Vill in­te! Här är in­te frå­ga om vad du vill. Din förs­ta lek­tion bör­jar kloc­kan 9, det är ba­ra att sti­ga upp. Ro­bin: Jag ski­ter i sko­lan, den ger mig ingen­ting. Jag har verk­li­gen ing­en lust. Jo­se­fin: Men det hand­lar om din fram­tid, den kan du in­te so­va bort. Jim: Låt grab­ben va­ra, han vet väl själv vad som är bäst för ho­nom. Jo­se­fin: Lägg dig in­te i det här. Jim: Men om han in­te får väl­ja själv och ta kon­se­kven­ser­na så lär han sig ald­rig. Jo­se­fin: Lägg dig in­te i, sa jag! Ro­bin: Jag har in­te skol­plikt mam­ma. Låt mig so­va. Jo­se­fin: Det är på ti­den att du tar ditt för­nuft till fånga och vi­sar att du kan ta an­svar. Moa: Vil­ken ego­ist du är. Även om du ski­ter i din egen fram­tid kan du väl åt­minsto­ne tän­ka på oss and­ra. Ska mam­ma för­sör­ja dig he­la ditt liv, el­ler? Av Ann La­ger­ström

AN­DERS CHYDENIUS

Född: år 1729 i Sot­ka­mo, Ös­ter­bot­ten Yrke: Präst, riks­dags­le­da­mot och skrift­stäl­la­re Ak­tu­ell: Gav Sve­ri­ge den världs­u­ni­ka tryck­fri­hets­för­ord­ning­en 1766 som av­skaf­fa­de cen­su­ren och in­för­de of­fent­lig­hets­prin­ci­pen. Var del­ak­tig i edik­tet om re­li­gi­ons­fri­het 1781, om vil­ket Gustav III lär ha sagt: ”Nog är jag ock nå­got dris­tig, men jag ha­de ald­rig vå­gat det Chydenius vå­ga­de.” Fö­re­gång­a­re in­om eko­no­misk li­be­ra­lism med skrif­ten Den na­tionna­le wins­ten 1765, i vil­ken han fram­för­de sam­ma tan­kar som Adam Smith lan­se­ra­de el­va år se­na­re. And­ra in­tres­sen: lant­bruk och mu­sik Död: 1803 i Gam­la­kar­le­by, Ös­ter­bot­ten

ET HAR I ÅR gått 250 år se­dan Sve­ri­ge fick den världs­u­ni­ka tryck­fri­hets­för­ord­ning som av­skaf­fa­de cen­su­ren och in­för­de of­fent­lig­hets­prin­ci­pen. För An­ders Chydenius, man­nen som drev frå­gan och skrev för­ord­ning­en, är allt en frå­ga om fri­het. Du är känd för di­na tan­kar om eko­no­misk fri­het och din kamp för re­li­gi­ons­fri­het. Men du bör­ja­de med tryck­fri­he­ten. Var­för?

– Fri­he­ten i ett land står i pro­por­tion till tryck­fri­he­ten. Ut­an det ena finns in­te det and­ra. Ut­an tryck­fri­het kan be­sluts­fat­ta­re in­te ha till­räck­lig kun­skap att stif­ta go­da la­gar, och den tilläm­pan­de mak­ten kan var­ken föl­ja la­gar­na el­ler se grän­ser­na för sin makt och si­na skyl­dig­he­ter. I ett land där pres­sen ly­der un­der nå­got slags för­myn­dar­skap är det ett osvik­ligt tec­ken på ofri­het ock­så i öv­rigt. Du är upp­lys­nings­man. Var kom­mer tryck­fri­he­ten in i den fi­lo­so­fin? – För­ut­sätt­ning­en för upp­lys­ning är för­nuft. För­nuf­tet övas bäst när vi skri­ver ner vå­ra tan­kar. För att den ak­ti­vi­te­ten ska upp­munt­ras mås­te vi ha tryck­fri­het. Även fast det öpp­nar för att spri­da re­na lögn­er? – Tryck är ba­ra ett sätt att spri­da tan­kar så de kan nå fle­ra. Det finns ing­en or­sak att cen­su­re­ra skrift hår­da­re än tal. Är en ut­sa­ga orim­lig mö­ter den mot­stånd. Är den sann är den oö­ver­vinn­lig. Är må­let oklart mås­te san­ning­en sö­kas fram i skrift­väx­ling. En osan­ning skäm­mer ut sin upp­hovs­man men gör att san­ning­en får bätt­re grund, dju­pa­re röt­ter. Och ett på­stå­en­de ska kun­na ut­stå be­läg­ring och hål­la för tryc­ket.

Skul­le det in­te va­ra för­nuf­ti­gast att be­grän­sa fri­he­ten till dem som har bäst för­ut­sätt­ning att han­te­ra den?

– Det finns de som of­ta och gär­na ta­lar om fri­het, men ba­ra av­ser vis­sa grup­pers fri­he­ter. Det som de glöm­mer är att om fri­he­ten ut­vid­gas ba­ra för vis­sa blir ut­rym­met än­nu träng­re för and­ra. Me­nar du att fri­he­ten är ab­so­lut? – En sön­der­de­lad fri­het är ing­en fri­het, och ett blan­dat tvång är ett full­kom­ligt tvång. Det är in­te hel­ler fri­het att en del med­bor­ga­re i ett land äger sär­skil­da för­må­ner me­dan and­ra ar­be­tar un­der slav­lik­nan­de för­hål­lan­den. Först när de mins­ta får sö­ka sitt eget väl med li­ka fria hän­der som de främs­ta kan man ta­la om fri­het. Ser man stor ut­flytt­ning kan man slu­ta sig till att det har med ofri­het att gö­ra, och är in­flytt­ning­en stor är det fri­he­ten som loc­kar.

Du är mot­stån­da­re till al­la slags han­dels­hin­der och fö­re­språ­kar eko­no­misk fri­het. Har myn­tet en bak­si­da?

– Ja, ris­ken att kon­cent­ra­tio­nen av ri­ke­do­mar­na blir för stor. Ju mer det blir möj­ligt för någ­ra få att le­va av and­ras mö­da, och ju mind­re and­ra själ­va får del av fruk­ten av sitt ar­be­te, desto säm­re är det. De för­ra blir över­mo­di­ga, de se­na­re för­tviv­la­de, och bå­da par­ter blir för­sum­li­ga. De störs­ta na­tio­nel­la han­dels­vins­ter kan, om de fal­ler ba­ra i få hän­der, va­ra till stör­re ska­da för ett land än om det för­lo­rar en hel pro­vins i krig. Hur vik­tig fri­he­ten än är mås­te man va­ra upp­märk­sam på att ri­ke­do­men in­te kon­cen­tre­ras ba­ra till någ­ra.

Oro­as du av de flytt­rö­rel­ser som fö­re­kom­mer?

– Sve­ri­ge har fred bå­de in­vär­tes och ut­vär­tes. Vå­ra hjär­tan blö­der när vi hör om de för­skräck­li­ga krig, fa­sor och för­föl­jel­ser som bre­der ut sig i fle­ra världs­de­lar. Kan då nå­got va­ra mer ge­nom­tänkt, mer i en­lig­het med en rättskaf­fens krist­lig kär­lek till al­la män­ni­skor och den äd­la enig­hets- och fri­het­san­da som an­står ett lyck­ligt folk än att vi öpp­nar vå­ra ar­mar för dem som nu el­ler fram­ö­ver blir ut­an fristad i si­na hem­län­der, och som sö­ker skydd mot våld och för­tryck för sig själ­va, si­na barn och sin egen­dom?

Ock­så om det in­ne­bär att and­ra tros­upp­fatt­ning­ar än den du pre­di­kar ro­tar sig i lan­det?

– För oss al­la präs­ter i Sve­ri­ge va­re den tan­ken fjär­ran att så miss­tro mot Guds ord och vår lä­ra att vi be­fa­rar att den rub­bas av att någ­ra främ­ling­ar av and­ra re­li­gi­o­ner slår ner bo­på­lar­na här ut­an att ge­nast an­ta vår tro. Vi har al­la sam­ma far. Av Wi­van Ny­gård- Fa­ge­rudd

AN­DERS CHYDENIUS gav Sve­ri­ge och

NGEN FI­LO­SOF GER mig till­när­mel­se­vis så myc­ket lust att skri­va som Lud­wig Witt­genste­in. Det räc­ker med att slå upp val­fri si­da i Tracta­tus lo­gi­co-phi­lo­sop­hicus för att ivern att ci­te­ra, pa­ra­fra­se­ra el­ler kanske pa­ro­di­e­ra ska väc­kas. Ett verk av Witt­genste­in har där­för i ti­der av skriv- el­ler tan­kekramp – men ock­så på lång­re­sor där pack­ning mås­te kon­cen­tre­ras – va­rit en nöd­vän­dig föl­je­sla­ga­re. Det tycks fak­tiskt som om Witt­genste­in – pa­ra­dox­alt, mitt i sitt ibland fi­lo­so­fis­ka hög­mod – de­lar en så­dan syn på ock­så hans eg­na tan­kars ic­ke-ori­gi­na­li­tet. I Sär­skil­da an­märk­ning­ar skri­ver han: ”Jag har ald­rig upp­fun­nit en tan­ke­rö­rel­se, ut­an den har all­tid gi­vits mig av nå­gon an­nan. Jag har ba­ra li­del­se­fullt gri­pit mig an den i mitt klar­lägg­nings­verk […] När jag har lå­tit ra­ma in en tavla rätt el­ler hängt den i dess rät­ta om­giv­ning har jag of­ta er­tap­pat mig med att va­ra så stolt som om jag ha­de må­lat tav­lan.”

VAD FINNS DET för kva­li­tet hos Witt­genste­in, frå­gar man sig, som läm­par sig så för att ut­gö­ra po­esins start­skott? Primo, jag tän­ker mig att den Witt­genste­ins­ka tex­tens ab­so­lu­ta all­var ock­så är po­esins ut­gångs­lä­ge; även om dikt kan va­ra ro­lig och un­der­hål­lan­de är det in­te dess be­gyn­nel­se­punkt. Deu­zio – för det and­ra – po­esins ka­rak­tär av att va­ra en språk­lig ut­forsk­ning fin­ner ock­så re­so­nans i Wittgensteins fi­lo­so­fis­ka pro­jekt. Ett ci­tat från hans An­teck­ning­ar om etik klar­gör sa­ken: ”He­la min strä­van, och jag tror strä­van hos al­la män­ni­skor som nå­gon­sin för­sökt skri­va el­ler ta­la om etik och re­li­gi­on, var att ru­sa mot språ­kets grän­ser.” Ett ut­ta­lan­de som Witt­genste­in lär ha gjort in­nan en fö­re­läs­ning kan rentav stå som mot­to för sto­ra de­lar av den mo­der­na dikt­ning­en: ” Vad vi sä­ger kom­mer att va­ra lätt, men att för­stå var­för vi sä­ger det kom­mer att va­ra myc­ket svårt.” Över­satt till po­e­si: det är in­te vad po­e­sin be­ty­der som är lä­sa­rens upp­gift att räk­na ut, ut­an att hit­ta de sam­man­hang där po­e­sin fun­ge­rar, där den får en ver­kan. Wittgensteins eg­na ut­sa­gor har of­ta just ka­rak­tä­ren av fra­ser som ingalun­da är svå­ra att för­stå, or­den och lik­nel­ser­na är in­te svår­be­grip­li­ga i sig, det är ba­ra det att själ­va po­äng­en för­blir oklar – och sug­ges- tiv. Som när han stäl­ler frå­gor, och ibland en­dast be­sva­rar dem med nya frå­gor: ”Var­för kan en hund in­te låt­sas kän­na smär­ta? Är den för är­lig?” ”Var­för kan in­te min hög­ra hand skän­ka peng­ar åt min vänst­ra?” El­ler som när han i Bru­na boken la­bo­re­rar med fö­re­ställ­ning­ar om språk­spel: ”Fö­re­ställ er att män­ni­skor och djur an­vän­des som läs­ma­ski­ner; an­tag att de för att kun­na bli läs­ma­ski­ner be­höv­de ge­nom­gå en sär­skild ut­bild­ning.” I san­ning en märk­lig tan­ke, men var­för han ger just det ex­emp­let för­blir obe­sva­rat. El­ler som i föl­jan­de li­ka barns­li­ga som mag­ni­fi­ka själv­klar­he­ter: ”Den lyck­li­ges värld är en an­nan än den olyck­li­ges.” ”Om ett le­jon kun­de ta­la skul­le vi in­te för­stå det.” Lud­wig Witt­genste­in, 1889–1951, har bi­dra­git till sam­tids­ly­ri­ken.

Det ab­so­lu­ta all­va­ret i WITTGENSTEINS tex­ter är ock­så po­esins ut­gångs­lä­ge, skri­ver po­e­ten Ulf Karl Olov Nilsson.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.