500 år

Av uto­pi­er

Modern Filosofi - - Klassikern -

NÄR THO­MAS MO­RE 1516 gav ut sitt verk Uto­pia, kun­de han nog in­te ana vil­ket av­tryck det skul­le gö­ra på ef­ter­värl­den. Ge­nom att ska­pa ordet uto­pi bi­drog han till att ut­veck­la nya po­li­tis­ka kon­cept, som fle­ra hund­ra år ti­di­ga­re fö­re­bå­da­de bå­de upp­lys­ning­en och so­ci­a­lis­men. Uto­pia är till for­men en re­seskild­ring, där för­fat­ta­ren sam­ta­lar med upp­täckts­re­san­den Ra­fael Hythlo­daeus som be­rät­tar om en märk­lig ö nå­gon­stans i Ame­ri­ka där fri­het och jäm­lik­het rå­der. Re­se­be­rät­tel­ser från den nyupp­täck­ta kon­ti­nen­ten på and­ra si­dan At­lan­ten var vid den­na tid po­pu­lä­ra i Eu­ro­pa, och Mo­re an­vän­de sig av gen­ren för att ska­pa en ori­gi­nell bland­ning av ra­di­kal sam­hälls­kri­tik, po­li­tisk fi­lo­so­fi och hu­mo­ris­tisk skrö­na. Själ­va ordet är en sam­man­sätt­ning av gre­kis­kans οὐ och τόπος, som i över­sätt­ning be­ty­der un­ge­fär ’ic­ke-plats’ el­ler ’lan­det ing­en­stans’, men till följd av bo­kens in­ne­håll fick vi så små­ning­om i stäl­let ordet uto­pi som en be­teck­ning på ett ide­alt, oupp­nå­e­ligt, sam­hälls­till­stånd.

PÅ UTO­PIA AR­BE­TAR he­la be­folk­ning­en, män så­väl som kvin­nor, sex tim­mar om da­gen, klär sig i li­ka­da­na klä­der, bor i li­ka­da­na hus och in­tar si­na mål­ti­der ge­men­samt i sto­ra mat­sa­lar. Al­la job­bar i det ge­men­sam­ma jord­bru­ket, men al­la lär sig ock­så ett nyt­tigt hant­verk. Peng­ar finns in­te, och guld ses in­te som ett åtrå­värt ma­te­ri­al ut­an an­vänds för att smi­da pot­tor och ked­jor till fång­ar, vil­ka är väl­digt få ef­tersom brotts­lig­he­ten är låg. Be­folk­ning­en kän­ner sig rent av så trygg att någ­ra dörr­lås in­te ex­i­ste­rar. Ön styrs av en furs­te som via ett in­di­rekt de­mo­kra­tiskt val­sy­stem väljs av fol­ket på livs­tid, även om möj­lig­he­ten finns att av­sät­ta den­ne om han skul­le ut­veck­las till en ty­rann. Utö­ver furs­ten finns även en se­nat och lo­ka­la och re­gi­o­na­la äm­bets­män kal­la­de ’fy­lar­ker’ och ’pro­to­fy­lar­ker’, även des­sa val­da av fol­ket. På den­na lyck­sa­lig­he­tens ö rå­der to­le­rans mel­lan de oli­ka hed­nis­ka re­li­gi­o­ner­na och har­mo­ni i be­folk­ning­en. Kon­flik­ter fö­re­kom­mer in­te i nå­gon stör­re ut­sträck­ning, va­re sig mel­lan stad och lands­bygd el­ler mel­lan över- och un­der-ord­na­de. I fa­mil­jen ly­der hust­run man­nen och bar­nen ly­der si­na för­äld­rar, och ge­nom folkom­flytt­ning­ar ska­pas ba­lans mel­lan stad och land och ock­så mel­lan oli­ka land­sän­dar, om en­de­ra de­len skul­le drab­bas av epi­de­mi­er el­ler på and­ra sätt av­fol­kas. Allt som pro­du­ce­ras sam­las i ma­ga­sin och de­las ut till fol­ket ef­ter be­hov. ”Där fö­re­kom­mer ing­en orätt­vis för­del­ning, där finns inga fat­ti­ga el­ler tig­ga­re. Där är al­la ri­ka trots att ing­en äger nå­got.”

Tho­mas Mo­re föd­des 1478 i Lon­don och var son till en fram­gångs­rik ju­rist. Till­sam­mans med sin vän Erasmus av Rot­ter­dam – som ock­så gav ut den förs­ta upp­la­gan av Uto­pia – bi­drog han till att spri­da re­näs­sans­hu­ma­nis­men i nor­ra Eu­ro­pa. Den­na rö­rel­se, som väx­te fram i 1400-ta­lets Ita­li­en, vil­le åter­upp­väc­ka an­ti­ka idéer, vur­ma­de för stu­di­er i gre­kis­ka och klas­siskt la­tin och kri­ti­se­ra­de den stel­nan­de och dog­ma­tis­ka sko­lasti­ken, den me­del­ti­da fi­lo­so­fi som vid den­na tid be­härs­ka­de uni­ver­si­te­ten. Med hjälp av tryck­press­tek­ni­ken, som un­der and­ra hal­van av år­hund­ra­det bred­de ut sig i Eu­ro­pa, spreds nu nya idéer som des­sa, lik­som ock­så nyut­gå­vor av an­ti­ka klas­si­ker med en ald­rig ti­di­ga­re skå­dad has­tig­het. Mo­re ha­de som ung bör­jat stu­de­ra i Ox­ford, där han vil­le lä­ra sig gre­kis­ka, ett språk som var ovan­ligt vid den­na tid och i hög grad för­knip­pa­des med de ra­di­ka­la lä­ror­na från Sy­deu­ro­pa.

Kaj Land­berg om ett verk som var långt fö­re sin tid.

Men ef­ter ba­ra två år läm­na­de han uni­ver­si­te­tet och be­slöt att i stäl­let gå i fa­derns fot­spår och ut­bil­da sig till ju­rist. År 1504 blev han in­vald i par­la­men­tet där han led­de op­po­si­tio­nen mot kung Henrik VII:S pla­ner på att in­fö­ra nya skat­ter, och där­ef­ter ha­de han tid­vis oli­ka di­plo­ma­tis­ka upp­drag.

Det är just un­der ett så­dant upp­drag som Uto­pia tar sin ut­gångs­punkt. I den fik­ti­va be­rät­tel­sen träf­far för­fat­ta­ren den li­ka be­läs­te som be­res­te Ra­fael Hythlo­daeus i Flan­dern, och

THO­MAS MO­RE född 1477 el­ler 1478, död 1535, eng­elsk po­li­ti­ker och för­fat­ta­re och se­der­me­ra hel­gon­för­kla­rad. ett sam­tal om politik upp­står. Boken om­fat­tar två de­lar, där den and­ra – den mest be­röm­da – be­står av den ut­för­li­ga be­skriv­ning­en av pa­ra­di­sön. Del ett är in­te desto mind­re in­tres­sant, då Mo­res ra­di­ka­la upp­fatt­ning här tyd­ligt fram­kom­mer. I Eng­land för­drevs vid den­na tid många bön­der från si­na jor­dar; mar­ker­na in­häg­na­des för att bli till be­tes­mar­ker för får. I den­na eko­no­mis­ka om­vand­ling, som drevs på av den be­gyn­nan­de klä­des­in­du­strin, blev folk egen­doms­lö­sa och mat­pri­ser­na sköt i höj­den, vil­ket Mo­re kraf­tigt kri­ti­se­rar i bo­kens in­led­ning. ”… vad åter­står om in­te tig­ge­ri, el­ler för den väg som är mer till­ta­lan­de för stol­ta sjä­lar, rö­ve­ri­et?”, frå­gar han sig och vän­der sig starkt mot det få­tal ri­ka som tjä­nar på si­tu­a­tio­nen. I Ra­faels mun läggs se­dan än mer kri­tik mot sam­ti­dens sam­hälls­sy­stem fram. Det är den pri­va­ta ägan­de­rät­ten som är ro­ten till all onds­ka, me­nar han, och sta­ten är ing­et an­nat än ”en en­da sam­man­svärj­ning som gör det möj­ligt för de ri­ka att i sam­häl­lets namn slå vakt om si­na eg­na pri­vi­le­gi­er”. När Mo­re kom­mer med in­vänd­ning­ar och frå­gor om det kan fin­nas någ­ra re­a­lis­tis­ka al­ter­na­tiv, får han svar på tal med det fan­tas­tis­ka lan­det Uto­pia som be­vis.

Att det uto­pis­ka sam­häl­let kan blomst­ra, ge mat på bor­det och till och med ska­pa ett visst över­flöd, trots en­dast sex tim­mars ar­bets­dag, för­kla­ras lo­giskt av Ra­fael.

” Det­ta för­står ni sä­kert om ni tän­ker på hur sto­ra de­lar av be­folk­ning­en i and­ra län­der som le­ver i ren syss­lo­lös­het: näs­tan al­la kvin­nor, det vill sä­ga hälf­ten av be­folk­ning­en, och för den hän­del­se att kvin­nor­na är sys­sel­sat­ta, då lig­ger kar­lar­na på soff­loc­ket i de­ras stäl­le. Där­till kom­mer präs­ter och or­dens­folk, som man kal­lar dem, en an­sen­lig ska­ra lät­ting­ar. Lägg där­till al­la ri­ka, fram­för allt god­sä­gar­na, som van­li­gen kal­las äd­ling­ar och aris­to­kra­ter. Dit räk­nas ock­så upp­vakt­ning­en, he­la det­ta pack av be­väp­na­de sko­ja­re. Tänk vi­da­re på al­la ras­ka och krya tig­ga­re, som an­vän­der nå­gon åkom­ma som ur­säkt för sitt dag­dri­ve­ri.”

GE­NOM ATT FÖR­DE­LA re­sur­ser­na och ar­bets­kraf­ten jäm­likt kan man ska­pa ett lyc­ko­ri­ke åt

al­la, är Mo­res po­äng. De en­da som un­dan­tas ar­bets­plik­ten är de val­da äm­bets­män­nen och po­li­ti­ker­na samt de som av des­sa bli­vit be­vil­ja­de en hög­re ut­bild­ning. Det är bland des­sa lär­da som Uto­pi­as am­bas­sa­dö­rer, äm­bets­män och furs­ten själv häm­tas.

”Men om nå­gon av dem in­te in­fri­ar de för­hopp­ning­ar han in­gi­vit re­du­ce­ras han på nytt till hant­ver­ka­re; om­vänt in­träf­far det in­te så säl­lan att en han­dens ar­be­ta­re blir så fram­gångs­rik i si­na fri­tids­stu­di­er och vi­sar så­dan ener­gi och fram­å­tan­da att han un­dan­tas från ar­bets­plik­ten och be­fordras till de lär­das sam­hälls­klass.”

En rör­lig me­ri­to­kra­tisk ord­ning med and­ra ord, så­le­des myc­ket an­norlun­da Mo­res sam­ti­da Eu­ro­pa med sitt sta­tis­ka stånds­sam­häl­le. På fri­ti­den äg­nar sig be­folk­ning­en åt stu­di­er, spel och le­kar.

”I gry­ning­en var­je dag hålls of­fent­li­ga fö­re­läs­ning­ar. När­va­ro är ob­li­ga­to­risk en­dast för dem som sär­skilt ta­gits ut för ve­ten­skap­lig ut­bild­ning. I öv­rigt är det en stor till­ström­ning av al­la grup­per i sam­häl­let. Bå­de män och kvin­nor kom­mer för att hö­ra de fö­re­läs­ning­ar som sär­skilt in­tres­se­rar dem.”

Vad gäl­ler de mer lätt­sam­ma för­strö­el­ser­na fö­re­tas des­sa på kväl­lar­na. ”Där mu­si­ce­rar man ock­så el­ler kopp­lar av med sam­tal. Tär­nings­spel el­ler and­ra för­dum­man­de el­ler de­mo­ra­li­se­ran­de spel kän­ner man in­te ens till. Två spel fö­re­kom­mer, och de på­min­ner om schack.” Den uto­pis­ka in­vå­na­ren är dyg­dig, fli­tig och oin­tres­se­rad av lyx och flärd. Det är det enk­la go­da li­vet som Tho­mas Mo­re såg som ide­al­till­stån­det, och uto­per­na har drag bå­de av sto­i­cism och epiku­rism.

Trots si­na ra­di­ka­la idéer och sin sam­hälls­kri­tik drab­ba­des Uto­pia in­te av cen­sur då den ut­gavs 1516, tro­li­gen på grund av sin fik­ti­va form. Att Mo­re fö­re­ställ­de sig att man kun­de upp­rät­ta Uto­pi­as sam­hälls­sy­stem i verk­lig­he­ten är dess­utom knap­past tro­ligt, och boken har of­ta lästs som sa­tir el­ler ren skön­lit­te­ra­tur sna­ra­re än po­li­tisk fi­lo­so­fi. Idéer om ide­a­la sam­hälls­till­stånd var in­te hel­ler nytt, och Uto­pia häm­tar in­spi­ra­tion fram­för allt från Pla­tons di­a­log Sta­ten. På ty­piskt re­näs­sans­manér upp­höjs vid fle­ra till­fäl­len an­ti­ken, pre­cis som me­del­ti­den och sko­lasti­ken sam­ti­digt för­löj­li­gas. I ett styc­ke skri­ver Mo­re att uto­per­na kom­mit li­ka långt in­om de fles­ta ve­ten­ska­per mot­sva­ran­de ”vårt an­ti­ka arv”, men att de lig­ger långt ef­ter ”se­na­re ti­ders land­vin­ning­ar in­om lo­gi­ken. De har in­te ens upp­fun­nit en en­da av de med oer­hört skarp­sin­ne ut­tänk­ta reg­ler­na för re­strik­tion, amp­li­fi­ka­tion och sup­po­si­tion”. For­mu­le­ring­en är iro­nisk och kri­ti­se­rar sko­las­ti­ker­nas, en­ligt Mo­re och and­ra hu­ma­nis­ter, världs­från­vän­da och me­nings­lö­sa fix­e­ring vid ord­ka­te­go­ri­er.

För en lä­sa­re av i dag ter sig Uto­pia kanske in­te sär­skilt uto­piskt, ef­tersom det ri­go­röst ord­nan­de och likrik­ta­de sam­häl­let på­min­ner oss om 1900-ta­lets to­ta­li­tä­ra sta­ter. På Uto­pia finns ock­så sla­var; det rör sig om an­ting­en krigs­fång­ar el­ler brotts­ling­ar som bli­vit döm­da till sla­ve­ri. Ett brott som man ser sär­skilt all­var­ligt på är äk­ten­skaps­brott. Det re­sul­te­rar i just sla­ve­ri och för åter­falls­för­bry­ta­re le­der det till döds­straff. Men vi kan kon­sta­te­ra att för att va­ra ett nu 500 år gam­malt verk, är det i många av­se­en­den mo­dernt och långt fö­re sin tid. De­mo­kra­tin, den re­li­giö­sa to­le­ran­sen och tron på att män­ni­skans bäs­ta si­dor kom­mer att fram­hä­vas vid fria och gynn­sam­ma sam­hälls­för­hål­lan­den fö­re­bå­da­de 1700-ta­lets upp­lys­ning. Den star­ka kri­ti­ken mot ri­kas ex­plo­a­te­ring av fat­ti­ga och ut­pe­kan­det av pri­va­te­gen­do­men som onds­kan och den ra­tio­nel­la pla­ne­ra­de eko­no­min som al­ter­na­ti­vet, på­min­ner myc­ket om 1800-ta­lets so­ci­a­lis­tis­ka idéer. Ti­di­ga so­ci­a­lis­ter som Char­les Fou­ri­er och Ro­bert Owen för­sök­te ock­så att mer hand­fast ska­pa si­na eg­na små ide­al­sam­häl­len i so­ci­a­la ex­pe­ri­ment, vil­ka of­ta blev kort­li­va­de och miss­lyc­ka­de. Des­sa blev se­na­re av Karl Marx be­nämn­da just ”uto­pis­ter” som ställ­des i kon­trast till hans egen ”ve­ten­skap­li­ga” so­ci­a­lism, och allt se­dan dess har ordet uto­pi of­ta för­knip­pats med nå­got na­ivt och världs­från­vänt.

ÄVEN OM UTO­PIA in­te led­de till någ­ra di­rek­ta po­li­tis­ka kon­tro­ver­ser skul­le Tho­mas Mo­res öde till slut än­då bli grymt. Ef­ter att ha avan­ce­rat i sin po­li­tis­ka karriär in­tog han ri­kets högs­ta ju­ri­dis­ka post. Han blev lord­kans­ler 1529, och i sitt äm­be­te vi­sa­de han sig va­ra långt från den re­li­giö­sa to­le­ran­sen på Uto­pia: han be­käm­pa­de hän­syns­löst den gry­en­de pro­te­stan­tis­men.

När Eng­land så små­ning­om väl­kom­na­de re­for­ma­tio­nen och bröt med på­ven till följd av att Henrik VIII vil­le skil­ja sig från Ka­ta­ri­na av Ara­go­ni­en, tog Tho­mas Mo­re par­ti för ka­tols­ka kyr­kan. För det­ta fick han plik­ta med sitt liv och han hals­höggs 1535. Avrätt­ning­en väck­te av­sky runt om i Eu­ro­pa och hans prin­cip­fast­het be­und­ra­des av den ka­tols­ka kyr­kan, vil­ket så små­ning­om led­de till att på­ven Pi­us XI hel­gon­för­kla­ra­de ho­nom 1935. År 2000 ut­nämn­des han av Johannes Pau­lus II till skydds­pa­tron för po­li­ti­ker och makt­ha­va­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.