Att få barn är att att ge sig ut i det okän­da. Att upp­täc­ka vem man kom­mer att bli.

Guðný Jóns­dót­tir ”Det var en så­dan om­välv­ning”

Modern Filosofi - - Omslagsartikel - Av INGI VILHJÁLMSSON [ f oto: MAR­TIN STEN­MARK]

EN DET GÅR IN­TE ATT FAT­TA ett ra­tio­nellt be­slut om huruvi­da man ska skaf­fa sig barn el­ler in­te. Det me­nar den ame­ri­kans­ka filosofen Lau­rie Paul, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Uni­ver­si­ty of North Ca­ro­li­na at Cha­pel Hill, USA. Skä­let är att män­ni­skan in­te kan ve­ta sva­ret på frå­gan om hur hon kom­mer att bli som för­äl­der in­nan bar­net är fött. Om det­ta skri­ver hon bland an­nat i sin bok Trans­for­ma­ti­ve ex­pe­ri­ence (2014).

Lau­rie Paul är fi­lo­sof med in­rikt­ning på bland an­nat be­sluts­fat­tan­de. Så här sä­ger hon om kär­nan i sin te­o­ri:

– Att bli för­äl­der är en så om­väl­van­de er­fa­ren­het att man in­te kan fat­ta ett be­slut ut­i­från den mag­käns­la man på för­hand har om hur man skul­le bli som för­äl­der.

Det går allt­så in­te att ta hjälp av för­nuf­tet när det gäl­ler den vik­ti­ga livs­frå­gan om huruvi­da man ska gå ge­nom li­vet med el­ler ut­an barn, me­nar hon.

Men man kan ba­se­ra sitt be­slut på and­ra för­nuftsmäs­si­ga skäl, fort­sät­ter hon. Som till ex­em­pel rent eko­no­mis­ka: jag är rik; jag har råd att skaf­fa barn.

– Ja, vi mås­te all­tid fat­ta vårt be­slut ut­i­från nå­got an­nat än sva­ret på frå­gan om hur vi kom­mer att va­ra som för­äl­der när bar­net väl är fött, sä­ger Lau­rie Paul .

MEN DET FINNS al­la möj­li­ga skäl att in­te skaf­fa barn. Vad sägs till ex­em­pel om en uni­ver­si­tets­pro­fes­sor i histo­ria som be­stäm­mer sig för att äg­na sin tid åt sin forsk­ning om kal­la kri­get i stäl­let för att by­ta blö­jor och la­ga väl­ling? Pro­fes­sorn kan väl­ja att in­te ha barn på ett ra­tio­nellt sätt om beslutet är ba­se­rat på vil­jan att hell­re an­vän­da ti­den åt forsk­ning. Där­e­mot är va­let in­te ra­tio­nellt om beslutet att för­bli barn­lös grun­dar sig på en mag­käns­la av att hen kom­mer att bli en då­lig för­äl­der.

– Men pro­fes­sorn kan hel­ler in­te ve­ta vad hen för­lo­rar om hen väl­jer bort barn. Många män­ni­skor sä­ger sig in­te vil­ja ha barn men se­dan, när det väl hän­der, upp­täc­ker de hur myc­ket de äls­kar och vär­de­rar för­äld­ra­ska­pet. Så pro­fes­sorn kan in­te ra­da upp re­le­van­ta

Hur skul­le jag bli som för­äl­der? Det är en av li­vets sto­ra frå­gor. Många stäl­ler sig den när de står in­för va­let att skaf­fa sitt förs­ta barn. Nu­me­ra är det ock­så så myc­ket mer än ti­di­ga­re verk­li­gen ett val, så många re­so­ne­rar där­för nog­grant in­nan de fat­tar sitt be­slut. Om sva­ret på frå­gan är po­si­tivt kan det le­da till att jag be­slu­tar mig för att skaf­fa barn, men om sva­ret är ne­ga­tivt kän­ner jag kanske att jag bor­de av­stå.

[36 år, Li­din­gö]

– Jag har ve­lat ha barn se­dan jag var i ton­å­ren. När jag blev vux­en kun­de jag knappt vän­ta. Men jag be­slu­ta­de mig för att vän­ta med barn tills jag lev­de i en sta­bil re­la­tion, ha­de rest runt i värl­den och hit­tat min plats i ar­bets­li­vet. Så mitt be­slut var väl­digt ra­tio­nellt och pla­ne­rat. Jag viss­te att jag skul­le bli en bra mor, men mi­na skäl för att få barn var ego­is­tis­ka: jag vil­le verk­li­gen ha den här er­fa­ren­he­ten i mitt liv. Men jag för­stod in­te att jag skul­le upp­le­va så otro­ligt star­ka käns­lor för bar­nen, för jag är in­te en så känslo­mäs­sig per­son. Ald­rig har jag i mitt liv upp­levt lik­nan­de käns­lor. Det var så stort, så myc­ket stör­re än jag vän­tat och det känslo­mäs­si­ga till­stån­det gör sig på­mint var­je dag. Även om mitt be­slut om barn var ra­tio­nellt på ett prak­tiskt sätt kan jag, när jag tit- tar till­ba­ka, se att jag in­te kun­de in­se på vil­ket sätt min först­föd­de son skul­le kom­ma att på­ver­ka mi­na käns­lor och mitt liv och hur han skul­le för­änd­ra mig som män­ni­ska. Det var en så­dan

om­välv­ning.

[35 år, Reyk­ja­vik och Sol­na]

–Som många för­äld­rar upp­le­ver jag att käns­lan att ha barn är för stor för att kun­na be­skri­vas. Den är på nå­got sätt ”out­säg­lig”, för att ta­la med Lud­wig Witt­genste­in: ”Där finns, san­ner­li­gen, sa­ker som man in­te kan ut­tryc­ka.” Och även om mi­na barn nu är fy­ra och fem år så är er­fa­ren­he­ten av de­ras ex­istens fort­fa­ran­de så stark och upp­höjd att jag sak­nar de rät­ta or­den för att be­skri­va den. De käns­lor­na är nog all­män­mänsk­li­ga för många för­äld­rar, och det är så vac­kert att ve­ta det.

Jag bru­kar sä­ga till min fru: har du sett bar­nen? In­te för att jag är be­kym­rad över var de be­fin­ner sig just då, ut­an för att jag är för­und­rad över dem på grund av hur mi­na käns­lor på­ver­kas av dem var­je dag.

In­nan de föd­des var en av mi­na störs­ta upp­le­vel­ser av ”skön­he­ten själv” den när jag stod på en bergs­topp: svet­tig, trött och på ett psy­kiskt och fy­siskt sätt till­freds, och njöt av na­tu­ren och ut­sik­ten med vin­den i an­sik­tet. Jag ha­de ing­en aning om vad mi­na barns ex­istens skul­le in­ne­bä­ra for mig.

Ti­di­ga­re käns­lor av ”skön­he­ten själv” är så fut­ti­ga i jäm­fö­rel­se med käns­lor­na som jag har för mi­na barn. Nu är de mi­na och ger mig var­je dag en käns­la av skön­het som in­te går att jäm­fö­ra med nå­got an­nat. De ljum­mar var­da­gen och gör stun­der­na till en kon­stant and­lig upp­le­vel­se.

Hur kan man va­ra be­redd på så­da­na käns­lor om man ald­rig har upp­levt dem för­ut?

fram­ti­da al­ter­na­tiv för sig själv och in­te hel­ler väga des­sa mot att ha mer tid för att skri­va om kal­la kri­get.

Det är när män­ni­skor för­sö­ker blan­da in sin vi­sion av ett ”fram­ti­da jag” i ar­gu­men­ta­tio­nen för och emot barn, som den ha­ve­re­rar, me­nar Lau­rie Paul. Där­för är beslutet att skaf­fa barn ett ex­em­pel på det hon kal­lar en te­o­ri om ”om­väl­van­de er­fa­ren­he­ter”, trans­for­ma­ti­ve ex­pe­ri­ences.

– Min ut­gångs­punkt är att det finns ett var­dag­ligt, kul­tu­rellt grun­dat an­ta­gan­de att män­ni­skor kan fan­ti­se­ra om sitt fram­ti­da jag som för­äl­der. Jag ifrå­ga­sät­ter det­ta an­ta­gan­de, ef­tersom jag me­nar att vi sak­nar den för­må­gan. Så vi kan in­te hän­vi­sa till den för att fat­ta be­slut om att skaf­fa barn, sä­ger Lau­rie Paul.

Men det är hel­ler in­te vik­tigt att i för­väg ve­ta om man kom­mer att bli en bra för­äl­der, en­ligt Lau­rie Paul. För män­ni­skan be­fin­ner sig näm­li­gen i ett ”kun­skaps­te­o­re­tiskt mör­ker”, skri­ver hon i Trans­for­ma­ti­ve ex­pe­ri­ence. Vi kan in­te ve­ta vil­ken för­änd­ring som bar­nets ex­istens kom­mer att in­ne­bä­ra för oss, vå­ra liv, vå­ra hjär­nor, vå­ra hjär­tan, vå­ra käns­lor. Frå­gan om att skaf­fa barn el­ler in­te om­fam­nar där­för det okän­da i li­vet och möj­lig­he­ten att för­vand­las.

– Så när man väl­jer att bli för­äl­der så väl­jer man att bli en spe­ci­ell sorts per­son och att le­va sitt liv på ett visst sätt, men man väl­jer det in­te på grund av att man vet hur det kom­mer att bli – man väl­jer det för att upp­täc­ka vem man kom­mer att bli, sä­ger Lau­rie Paul.

Allt män­ni­skan har att till­gå när hon ska ta sitt be­slut att skaf­fa barn el­ler in­te är all­män­na fak­ta om att li­vet kom­mer att för­änd­ras på ett ra­di­kalt sätt, att hon kom­mer att ha ”mind­re tid, peng­ar och ener­gi” för and­ra ak­ti­vi­te­ter, och kanske har hon ock­så ti­di­ga­re er­fa­ren­het av ”för­vand­ling­ens sub­jek­ti­va vär­de”. På sam­ma sätt väl­jer en per­son som be­slu­tar sig för att för­bli barn­lös att ”av­stå från en viss typ av up­pen­ba­rel­se”.

SOM ETT AN­NAT ex­em­pel på en ”om­väl­van­de er­fa­ren­het” näm­ner Lau­rie Paul en män­niskas be­slut att bli lä­ka­re, även om det in­ne­bär många års stu­di­er och är ett lång­sik­tigt mål som i försto­ne kanske in­te lik­nar beslutet att skaf­fa barn.

Ställd in­för den ”om­väl­van­de er­fa­ren­het” som barn in­ne­bär hand­lar det där­för i grun­den om att an­ting­en hop­pa ut i det okän­da el­ler stan­na kvar i det som re­dan är. Lau­rie Paul ci­te­rar för­fat­ta­ren Jo­seph Con­rads ro­man Mörkrets hjär­ta för att för­kla­ra hur hon tän­ker.

– In­för li­vets al­la om­stör­tan­de val mås­te du, med Jo­seph Con­rads ord, frå­ga dig: ”ska jag dy­ka in i den okän­da djung­el som en ny själ in­ne­bär? El­ler ska jag stan­na kvar på skep­pet?”

Det var när Lau­rie Paul ha­de fått sitt förs­ta barn som hon bör­ja­de re­flek­te­ra över den om­väl­van­de er­fa­ren­he­ten som det­ta in­ne­bär för för­äld­rar.

– Histo­ri­en rym­mer ju in­te många kvinn­li­ga fi­lo­so­fer. Dess­utom har få av dem fått barn. Det är ett re­la­tivt nytt fe­no­men att en kvin­na kan va­ra bå­de mam­ma och fi­lo­sof.

Fi­lo­so­fin har ge­nom ti­der­na in­te hand­lat om just det­ta, att bli och va­ra för­äl­der. Var­för det är så var en av de frå­gor som Lau­rie Paul fun­de­ra­de över när hon blev för­äl­der för förs­ta gång­en.

– Jag minns hur för­bluf­fad jag var över det fak­tum att de fi­lo­so­fis­ka följ­der­na av en så vik­tig er­fa­ren­het var helt från­va­ran­de i fi­lo­so­fin. Jag ha­de länge tyckt att den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin bor­de va­ra mer am­bi­tiös och an­vän­da si­na verk­tyg när den brot­tas med de sto­ra frå­gor­na. Den snab­ba för­vand­ling­en från att in­te va­ra för­äl­der till att bli det, un­der­strök verk­li­gen hur stort ga­pet är mel­lan fi­lo­so­fi och vis­sa livs­frå­gor, sä­ger Lau­rie Paul.

HEN­NES TE­O­RI FÅR in­te ba­ra kon­se­kven­ser för in­di­vi­den el­ler den bild som man har av sig själv. Hon me­nar att vi på sam­häl­le­lig ni­vå mås­te slu­ta ifrå­ga­sät­ta varand­ras be­slut att skaf­fa barn el­ler in­te, ef­tersom det in­te går att stäl­la varand­ra till svars som vi gör.

”Ska jag dy­ka in i den okän­da djung­el som en ny själ in­ne­bär? El­ler ska jag stan­na kvar på skep­pet?”

– Här i USA finns i al­la fall en ten­dens att ge för­äld­rar ett stort an­svar för sitt be­slut att få barn, men ock­så att skuld­be­läg­ga dem när de gör miss­tag. Män­ni­skor kri­ti­se­ras för att de bor­de ve­tat bätt­re in­nan de skaf­fa­de barn om det till ex­em­pel vi­sar sig att de in­te har råd att upp­fost­ra bar­nen el­ler att de för­sum­mar dem på grund av sitt jobb, sin hob­by, si­na vän­ner el­ler av and­ra ego­cent­ris­ka skäl. Jag tror att grun­den för det är det un­der­för­ståd­da an­ta­gan­det att folk vet pre­cis vad de hål­ler på med. Men om jag har rätt be­ty­der det att vi mås­te för­änd­ra vårt sätt att tän­ka om and­ra män­ni­skors be­slut att skaf­fa barn, ef­tersom beslutet in­te kan va­ra ra­tio­nellt. Al­la vet li­ka li­te hur käns­lan och er­fa­ren­he­ten av att ha barn kom­mer att bli, även de som ter sig som ide­a­la för­äld­rar på grund av si­na egen­ska­per el­ler sin so­ci­a­la el­ler eko­no­mis­ka si­tu­a­tion. Det är in­te så att en män­ni­ska ba­ra ge­nom att an­stränga sig li­te mer kan in­se hur det kom­mer att bli, sä­ger Lau­rie Paul.

Hon näm­ner ab­ort som det främs­ta ex­emp­let på te­orins so­ci­a­la kon­se­kven­ser.

– I vårt sam­häl­le rå­der kon­sen­sus om att kvin­nor har rätt att gö­ra ab­ort. Det tyc­ker jag är rik­tigt. Men jag tyc­ker in­te att vi har un­der­sökt hur svårt det är att fat­ta be­slut om ab­ort om man vill gö­ra det på rätt sätt.

– Vi mås­te in­se hur svårt det är att ha möj­lig­he­ten att väl­ja, och vi bor­de in­te för­vän­ta oss att kvin­nor kan se in i sin fram­tid och ve­ta hur bar­net kom­mer att på­ver­ka dem. Det mås­te fin­nas ett an­nat be­sluts­un­der­lag. Där­för mås­te vi änd­ra råd­giv­ning­en till kvin­nor som be­fin­ner sig i den si­tu­a­tio­nen. Jag vill se mer psy­ko­lo­gi­forsk­ning om den om­väl­van­de er­fa­ren­het som det in­ne­bär att bli för­äl­der och att den forsk­ning­en får på­ver­ka råd­giv­ning­en.

BARNAFÖDANDET har bli­vit centralt för Lau­rie Pauls fi­lo­so­fi.

– Mi­na vik­ti­gas­te fi­lo­so­fis­ka frå­ge­ställ­ning­ar har all­tid hand­lat om hur vi for­mar oss själ­va ge­nom er­fa­ren­he­ter och be­sluts­fat­tan­de. Hur vår per­son kon­strue­ras och re­pre­sen­te­ras är bå­de ett prak­tiskt och ett fi­lo­so­fiskt pro­blem. Att som kvin­na få barn – för en kvin­na har en an­nan er­fa­ren­het av att få barn än en man – gjor­de verk­li­gen klart för mig hur man kan for­ma sig själv som män­ni­ska ge­nom de val som man gör i li­vet. Ingi Vilhjálmsson är en is­ländsk jour­na­list bo­satt i Sve­ri­ge. Han har stu­de­rat fi­lo­so­fi vid Uni­ver­si­ty of St Andrews, Skott­land.

[32 år, Stock­holm]

– Jag har ve­tat gans­ka länge att jag vil­le ha barn nå­gon gång i li­vet. Men när min man och jag be­slu­ta­de att vi skul­le för­sö­ka att skaf­fa barn, då var det in­te helt lätt. Vi tyck­te li­te oli­ka om när det tids­mäs­sigt skul­le pas­sa bra och så­da­na sa­ker. Det är svårt att kom­ma ihåg när jag kän­de: ja, nu vill jag ha barn. Men jag tror att det kom ef­ter att vi bör­ja­de ta­la om att gif­ta oss. Då kom det näs­tan na­tur­ligt och vi be­slu­ta­de det till­sam­mans. Jag har tänkt på hur jag skul­le bli som för­äl­der, och det spe­la­de roll för mig att jag kän­de mig trygg och för­mögen att ha barn när jag tog mitt be­slut.

Om man får barn kom­mer fo­kus att flyt­tas väl­digt myc­ket från en själv till bar­net. In­te så att man strun­tar i sig själv, men i mitt fall kan det sä­kert va­ra li­te nyt­tigt. Of­ta häng­er man upp sig på gre­jer som kanske in­te är så him­la vik­ti­ga, och jag tror att om man har barn så har man an­nat att ta hand om och in­rik­ta sig på. Jag tror ock­så att man kom­mer att ge­ne­rellt kän­na myc­ket mer när man har fått barn, för det kom­mer att fram­kal­la käns­lor som man in­te har haft för­ut. Man kom­mer ge­ne­rellt att ha myc­ket mer käns­lor he­la ti­den: gläd­je, ils­ka och allt möj­ligt. Det kom­mer att bli stor­mi­ga­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.