NA­TU­REN

Modern Filosofi - - Essa -

JEANJACQUESROUSSEAU

född 1712, död 1778, schwei­zisk-fransk för­fat­ta­re och po­li­tisk fi­lo­sof.

THO­MAS HOBBES

ARJE GÅNG JAG hör ordet ci­vi­li­sa­tions­kri­tik blir jag re­flex­mäs­sigt små­för­ban­nad och tän­ker att na­tu­ren an­tag­li­gen kom­mer för bil­ligt un­dan den här gång­en ock­så. Sam­ma vi­sa var­je gång: ci­vi­li­sa­tio­nen är ond och na­tu­ren god. En ur­gam­mal miss­upp­fatt­ning. Of­ta­re är det ju tvärtom, så­vi­da man in­te tror att Gud har hit­tat på all­ting som le­ver på pla­ne­ten, än­da ner till flat­lös­sen. Då är na­tu­ren åt­minsto­ne Gu­di be­hag­lig, lik­som per de­fi­ni­tion. För oss and­ra är den i bäs­ta fall be­grip­lig, men all­tid ut­an me­ning, och blind för na­tur­vän­ner­nas på­stri­di­ga till­gi­ven­het.

Ci­vi­li­sa­tio­nen, där­e­mot, syf­tar i lju­sa­re stun­der till att mot­ver­ka de tris­ta orätt­vi­sor som den­na is­kallt amo­ra­lis­ka na­tur har att er­bju­da. Att se­dan sam­ma ci­vi­li­sa­tion ock­så i va­ri­e­ran­de for­mer kan va­ra sten­kor­kad är en an­nan sak. Dum­hets­kri­tik är som re­gel be­fo­gad, för män­ni­skan kan, född 1588, död 1679, var en eng­elsk fi­lo­sof som an­ses va­ra 1600-ta­lets mest kon­se­kven­ta och ra­di­ka­la po­li­tis­ka te­o­re­ti­ker. Fredrik Sjöberg är för­fat­ta­re och bi­o­log Je­an-jac­ques Rous­seau, men det är väl än­då onö­digt och se­dan länge trös­kat i bot­ten, och för­res­ten finns en hel ar­mé av be­tyd­ligt yng­re fi­lo­so­fer, an­tro­po­lo­ger, evo­lu­tions­psy­ko­lo­ger och ve­der­bör­li­gen dis­pu­te­ra­de mil­jö-je­su­sar man kan hän­vi­sa till för att ge si­na syn­punk­ter li­te aka­de­misk stad­ga. Men än­då, jag hål­ler mig hell­re till se­kun­där­lit­te­ra­tu­ren. Den är om in­te an­nat be­grip­li­ga­re.

HE­LE­NA GRAN­STRÖM OCH David Jonstad, för att näm­na två av årets in­tres­san­tas­te yng­re för­fat­ta­re, har där­till fördelen att de vur­mar, in­te ba­ra för na­tu­ren, ut­an mer spe­ci­fikt för svensk na­tur, vil­ket ger de­ras läng­tan en sär­skild färg för oss med likar­ta­de, fält­bi­o­lo­gis­ka bö­jel­ser. Las­se Berg, å sin si­da, vars be­ty­del­se in­te ska un­derskat­tas, vand­rar tål­mo­digt mot sol­upp­gång­en i sitt äls­ka­de Afri­ka, ge­nom bus­hen, i säll­skap med folk­slag som förr kal­la­des pri­mi­ti­va, men som nu får spe­la rol­len som re­pre­sen­tan­ter för ett pa­ra­di­siskt ur­till­stånd.

Gran­ström, Jonstad och Berg – två pes­si­mis­ter och en op­ti­mist – vil­kas böc­ker jag verk­li­gen gil­lar, bort­sett från att jag in­te hål­ler med dem, el­ler så är det just där­för. De ut­ma­nar, som go­da för­fat­ta­re gör, och tving­ar mig att for­mu­le­ra en egen stånd­punkt. Att jag gär­na lä­ser vad de skri­ver be­ror ock­så på att jag de­lar de­ras vil­ja att för­änd­ra sam­ti­dens över­kon­sum­tion, orätt­fär­di­ga re­surs­för­del­ning, mil­jö­för­stö­ring, stress och ut­arm­ning av na­tu­ren. Lis­tan kan gö­ras läng­re. Så långt är allt gott och väl. Pro­ble­met är att jag ba­ra in­te kan för­må mig att sväl­ja de­ras uto­pis­ka tan­kar om hur män­ni­skan bör för­hål­la sig till na­tu­ren, och var­för.

Fram­för allt det, var­för. Var­för ska vår ci­vi­li­sa­tion va­ra en in­te­gre­rad del av na­tu­ren? Jo, för an­nars går värl­den un­der. Vi har ing­et val! Un­ge­fär så ly­der sva­ret, of­ta ut­ta­lat av skräck­slag­na pes­si­mis­ter för vil­ka glo­bal upp­värm­ning, skogs­sköv­ling, ke­mi­ka­lieläc­kage, artu­trot­ning och så vi­da­re i all oänd­lig­het i sig är en så dra­ma­tisk to­talkris att vår en­da chans är an­pass­ning till de eko­lo­gis­ka sam­man­hang vi ot­ve­ty­digt kom­mer från. Där allt häng­er sam­man, som det he­ter, vil­ket lå­ter sig sä­gas ut­an pro­tes­ter på grund av att lju­set över apo­ka­lyps­fan­ta­si­er­nas mju­ka vil­stol sta­vas eko­lo­gisk bar­natro. Jag åter­kom­mer till den.

Först nå­got om den in­no­va­tion i de­bat­ten som på svensk bot­ten kan till­skri­vas Las­se Berg, näm­li­gen att vi in­te ba­ra kan, ut­an ock­så bör ef­ter­strä­va en livs­fö­ring som lik­nar de gam­la jä­gar-sam­lar­kul­tu­rer­na, ef­tersom det­ta är för­en­ligt med vårt ge­ne­tis­ka arv.

ATT MÄN­NI­SKAN I sitt ärft­li­ga ba­gage bär med sig myc­ket från den af­ri­kans­ka sa­van­nen är de fles­ta över­ens om. Det nya är att ock­så ra­di­ka­la tän­ka­re på väns­ter­kan­ten har för­li­kat sig med den sa­ken, och att de, just som ti­di­ga­re po­li­tis­ka hel­kon­ser­ver på hö­ger­flan­ken, nu gör miss­ta­get att här­le­da ett bör ur ett är. Det na­tu­ra­lis­tis­ka fel­slu­tet allt­så: tan­ken att allt na­tur­ligt är bra. Män­ni­skan är for­mad i en ega­li­tär kul­tur, sä­ger man, ut­an ägan­de och makt­hi­e­rar­ki­er, och ef­tersom det­ta har va­rit en evo­lu­tio­när pro­cess, i bi­o­lo­gisk me­ning, är var­je så­dant sam­häl­le gott, punkt. Ge­ner­na lju­ger in­te.

He­la den här dis­kus­sio­nen kom­pli­ce­ra­des av att Ri­chard Dawkins myn­ta­de ut­tryc­ket ”den själ­vis­ka ge­nen” på den ti­den – det var 1976 – då den sned­seg­la­de väns­terns gans­ka snä­va pa­rol­ler allt­mer er­sat­tes av den grö­na rö­rel­sen bre­da­re ci­vi­li­sa­tions­kri­tik. De grö­na, som till sto­ra de­lar kom ur väns­tern, över­tog dess aver­sion mot bilden av män­ni­skan som en bi­o­lo­gisk va­rel­se. Ge­ner­na var ju själ­vis­ka. Den idén var i stäl­let som klippt och sku­ren för ny­li­be­ra­lis­men, vil­ket ba­ra för­stärk­te mot­stån­det, och när gen­mäl­de mot­stån­dar­si­dan, för allt mänsk­ligt är blott so­ci­a­la kon­struk­tio­ner och där­med form­bart ut­an gräns. För­låt för­enk­ling­en, min po­äng är, bort­sett från att bäg­ge lä­ger ha­de fel, att väns­tern ef­ter hand mjuk­na­de i sitt mot­stånd, men in­te för att den in­såg hur idi­o­tis­ka bäg­ge stånd­punk­ter­na var, ut­an på grund av ny forsk­ning som pe­ka­de på att jäm­lik­het, sam­ar­be­te och kol­lek­ti­va pro­blem­lös­ning­ar min­sann

me­ning och, som sagt, skän­ker vägledning i den evi­ga dis­kus­sio­nen om be­ty­del­sen av na­tur­ligt be­ting­ad rätt. Gran­ström fort­sät­ter: ”Av de kul­tu­rer som ge­nom mänsk­lig­he­tens histo­ria har vi­sat re­spekt för sin om­giv­ning gis­sar jag att få har gjort det av ro­man­tis­ka skäl. För­mod­li­gen har de gjort det och gör det helt en­kelt av det skä­let att de­ras över­lev­nad – som vår – be­ror av den­na re­spekt.”

DEN RE­SPEK­TEN, som jag hell­re skul­le kal­la re­li­giös vid­ske­pel­se och tek­nisk oför­måga att öde­läg­ga mil­jön på rik­tigt, hyl­las även av David Jonstad. Han har i si­na ti­di­ga­re böc­ker fram­trätt som en klas­sisk do­me­dags­pro­fet, men för­sö­ker ock­så verk­li­gen gö­ra någon­ting åt pro­ble­men, rent prak­tiskt. I boken Jor­dad flyr han slut­li­gen sta­den och be­ger sig ut på lan­det, be­redd på den slut­li­ga sam­hälls­kol­lap­sen, in­te som en prep­per av den där obe­tal­ba­ra sor­ten som so­ver med en skarp­sli­pad Ram­bo­kniv un­der hu­vud­kud­den och har fem­hund­ra bur­kar Bul­lens pils­ner­korv i jord­käl­la­ren, ut­an me­ra som en ci­vi­li­sa­tions­kri­ti­ker av Gran­strömsk mo­dell, om än in­te li­ka dog­ma­tisk.

Bilden av de fria no­ma­der­na är dock den­sam­ma, de som le­ver ”i sam­klang med na­tu­ren” och där­för kan tjä­na som fi­lo­so­fiskt rikt­mär­ke. Jonstad skri­ver: ”Jä­gar-sam­lar­na job­ba­de mind­re, åt bätt­re, lev­de mer jäm­likt och ver­kar ha haft av­se­värt mer tid för snick-snac­kan­de, fes­tan­de, dan­san­de el­ler all­män av­kopp­ling.” Ja, de är bok­stav­li­gen en del av na­tu­ren, en fö­re­döm­lig re­likt från ti­den fö­re jord­bru­ket när allt var frid och fröjd, kanske in­te som i bro­schy­rer­na från Je­ho­vas vitt­nen, men åt det hål­let.

Märk väl, det är inga virr­pan­nor jag ta­lar om här. Nog för att de gör sig skyl­di­ga till en be­tänk­lig ex­o­tism i sin syn på folk­spill­ror som har trängts un­dan till ök­nar och and­ra im­pe­di­ment, men de kan si­na fi­lo­so­fer och allt­så även en del ge­ne­tik. Den yng­re publi­ken är med på no­ter­na, och ton­gi­van­de in­tel­lek­tu­el­la slu­ter dem till sitt bröst. Även Gö­ran Grei­der tän­ker sig kil­lar­na i Ka­la­ha­ri­ök­nen som gla­da hob­bi­tar och lä­ser Las­se Berg som vo­re han Gan­dalf grå. I Den so­li­da­ris­ka ge­nen skri­ver han: ”Vi, det vill sä­ga väns­tern, är i skri­an­de be­hov av idéer om män­ni­skans ur­sprung. Vi be­hö­ver på­stå­en­den om män­ni­skans na­tur som le­gi­ti­me­rar vi­sio­nen om so­ci­al jäm­lik­het.”

Nej. Det be­hö­ver de in­te. Na­tu­ren är in­te Gud. Vill ing­en väl. Att ci­vi­li­sa­tio­nen, i dag hårt styrd av en glo­ba­li­se­rad ka­pi­ta­lism, in­om sig bär en hel rad oöns­ka­de, kor­ka­de el­ler di­rekt skräm­man­de ytt­ring­ar är som sagt up­pen­bart för al­la som har ögon att se med, och des­sa kan be­käm­pas, men att i den kam­pen häm­ta in­spi­ra­tion från bi­o­lo­gin är nog dessvär­re ba­ra ett ut­slag av na­i­vi­tet och då­ligt själv­för­tro­en­de. Na­tu­ren är en

Nå­got att ha un­der hu­vud­kud­den?

Na­tu­ren är ing­et rät­te­snö­re, skri­ver Fredrik Sjöberg.

I sam­klang med na­tu­ren?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.