Verk­lig­hets­flykt?

Modern Filosofi - - Es­sa -

olikt al­la and­ra or­ga­nis­mer, för­vil­las av dår­skap. Hur som helst, på ett all­mänt plan är i al­la fall jag bå­de glad och tack­sam över att mänsk­lig­he­ten för län­ge­sen lyc­ka­des räd­da sig in i ci­vi­li­sa­tio­nens väl­sig­na­de stug­vär­me, helt en­kelt för att slip­pa va­ra en del av na­tu­ren, som su­ger.

Ing­et vo­re nu enkla­re än att på­min­na om Tho­mas Hob­bes de­pri­me­ran­de iakt­ta­gel­ser och de i mot­sva­ran­de grad vack­ra tan­kar som kan här­le­das till

RI­CHARD DAWKINS

född 1941, brit­tisk evo­lu­tions­bi­o­log och för­fat­ta­re. I Den själ­vis­ka ge­nen ar­gu­men­te­rar han för att det är ge­ner­na som det na­tur­li­ga ur­va­let ver­kar på.

se­dan hård­kok­ta fe­mi­nis­ter änt­ra­de sce­nen blev det direkt livs­far­ligt att ens näm­na nå­got om ge­ne­tiskt arv.

Sam­ta­let såg ut un­ge­fär så här: om var­je män­ni­ska är en vil­je­lös far­kost styrd av själ­vis­ka ge­ner, är ka­pi­ta­lis­tisk rof­far­men­ta­li­tet ba­ra en helt na­tur­lig an­pass­ning till fak­ta och där­för av go­do. Alls in­te,

ock­så kun­de va­ra evo­lu­tio­närt sett fullt rim­li­ga an­pass­ning­ar i kam­pen för över­lev­nad.

DET VAR I den fäl­lan Las­se Berg fast­na­de, och snart nog ock­så en rad and­ra. In­te så att han fö­re­språ­ka­de ett liv i torf­ti­ga löv­hyd­dor och en diet av svår­smäl­ta röt­ter, men ge­nom att lyf­ta fram de kvar­va­ran­de

sam­lar­nas för­ment lyck­li­ga liv, präg­lat av ”de­lan­de och ke­lan­de”, fram­kal­la­de han bil­den av en sorts ur­kom­mu­nism – som allt­så lät sig sank­tio­ne­ras med bi­o­lo­gis­ka ar­gu­ment. Själ­va syn­da­fal­let i den­na idéström­ning var upp­fin­ning­en av jord­bru­ket, med allt vad det in­ne­bar av ägan­de och cent­ra­lism. Ur­ba­ni­se­ring, in­dust­ri­a­lism, köns­för­tryck, mil­jö­för­stö­ring och snart sagt al­la kän­da orätt­vi­sor var se­dan ba­ra en lo­gisk följd av de förs­ta jord­bru­kar­nas rent bib­lis­ka brott.

I BO­KEN Det som en gång var skri­ver He­le­na Gran­ström: ”Om jag kan äga min åker, var­för in­te min skog? Om jag kan äga min skog, var­för in­te mi­na djur? Och, om jag kan äga mi­na djur, var­för in­te min fru? Den­na all­tings om­vand­ling till egen­dom står ock­så i nä­ra för­bin­del­se med ut­veck­ling­en av det ka­pi­ta­lis­tis­ka sy­ste­met. Om jag äger mar­ken har jag ock­så rätt att pro­fi­te­ra på den …”.

Så kan den star­kes rätt be­skri­vas, i al­las krig mot al­la. Men det finns en ha­ke här, och den är att be­skriv­ning­en stäm­mer bätt­re på na­tu­ren än på mänsk­li­ga kul­tu­rer. Jag me­nar, ing­en kland­rar en bä­ver för att han ex­plo­a­te­rar sin livsmil­jö i akt och me­ning att för­me­ra si­na ge­ner, och ing­en kom­mer ens på tan­ken att sty­ra upp hans be­te­en­de hem­ma i hyd­dan med tunga do­ser ame­ri­kansk ge­nus­te­o­ri. Det han gör är ju ba­ra na­tur­ligt.

Han sak­nar vis­ser­li­gen lag­fart på strand­sko­gen, men jag kan för­säk­ra att han age­rar som om så vo­re fal­let, och ski­ter full­kom­ligt i spill­krå­kan som gär­na ha­de häc­kat i as­par­na han sorg­löst fäl­ler. Och visst finns här i värl­den låg­sin­na­de skogs­bruks­ba­ro­ner och and­ra så kal­la­de psy­ko­pat­ka­pi­ta­lis­ter som här­jar på likar­tat sätt i akt och me­ning att för­me­ra si­na peng­ar ( lik­he­ten mel­lan ge­ner och peng­ar är ibland slå­en­de) men det­ta går, åt­minsto­ne i prin­cip, att stäv­ja och sty­ra med la­gar och and­ra ci­vi­li­sa­tio­nens makt­me­del.

Na­tu­ren själv bryr sig in­te ett dyft, i al­la fall in­te på det där sät­tet som fram­skym­tar hos dem för vil­ka eko­lo­gin in­te i förs­ta hand är en lätt be­da­gad ve­ten­skap som pro­du­ce­rar kun­skap, ut­an ett när­mast gu­dom­ligt sam­man­hang som ska­par

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.