”Fi­lo­so­fi kan ge hu­vud­värk”

Modern Filosofi - - Artikel - Av MI­KAEL CLAES­SON [ i l l u s t ra­tion: MARCO MELGRATI]

ATT BLI MED­VE­TEN OM SPRÅ­KET OCH LÄ­RA SIG ARGUMENTERA EN­LIGT L IS REMGLENR . I SKO­LAN ÄR OF­TA EN UT­MA­NING TILL ATT BÖR­JA MED. ATT ÄM­NET SER UT SOM DET GÖR HAR HI­STO­RIS­KA FÖR­KLA­RING­AR.

ILOSOFI LIK­NAR INGA AND­RA äm­nen. Det hand­lar om att ifrå­ga­sät­ta, och det tar man med sig in i and­ra äm­nen, sä­ger Ma­de­le­i­ne Ce­der­löf. Hon har gått sam­hälls­pro­gram­met med all­män in­rikt­ning på Tä­by En­skil­da gym­na­si­um och läst en kurs i fi­lo­so­fi.

Ele­ver­na jag träf­far på sko­lan kän­ner of­ta igen de fi­lo­so­fis­ka frå­gor­na, men tyc­ker sig in­te haft sam­ma verk­tyg för att dis­ku­te­ra dem ti­di­ga­re.

– Jag har of­ta kom­mit till­ba­ka till de frå­gor som vi har ta­git upp i fi­lo­so­fin, bå­de hem­ma och med kom­pi­sar. Skill­na­den är att jag har fler be­grepp nu när vi dis­ku­te­rar dem, sä­ger Vil­ma Björk, som lä­ser sam­hälls­pro­gram­met med be­te­en­de­ve­ten­skap­lig in­rikt­ning. Lik­som skol­kam­ra­ter­na Ma­de­le­i­ne Ce­der­löf, Blan­ca Mar­tin de los San­tos Mo­re­no och Han­na Len­hov tyc­ker hon att man bor­de lä­sa mer fi­lo­so­fi och bör­ja med äm­net ti­di­ga­re.

– I and­ra äm­nen blir man kvar in­u­ti box­en. Man tän­ker på ett sätt som al­la tar för gi­vet, och ifrå­ga­sät­ter in­te, sä­ger Blan­ca Mar­tin de los San­tos Mo­re­no som lä­ser eko­no­mi­pro­gram­met med ju­ri­disk in­rikt­ning där en fi­lo­so­fi­kurs in­går.

FI­LO­SO­FI HAR EN lång histo­ria som sko­läm­ne på gym­na­si­et och har med ti­den för­änd­rats myc­ket.

– I dag är det vik­tigt att ele­ver­na sät­ter fi­lo­so­fer­nas tan­kar i re­la­tion till sig själ­va, sä­ger Carl Henrik Adolfs­son, dok­tor i pe­da­go­gik vid Lin­néu­ni­ver­si­te­tet som har stu­de­rat äm­nes­pla­ner och gym­na­si­e­re­for­mer.

Från ef­ter­krigs­ti­den fram till 1994, då en ny lä­ro­plan in­för­des, un­der­vi­sa­de man myc­ket om fi­lo­so­fer­nas me­to­der för ana­lys och ar­gu­men­ta­tion. Fo­kus i svensk fi­lo­so­fi flyt­ta­de då från fi­lo­so­fer­na själ­va till de­ras ar­bets­me­to­der, bå­de på uni­ver­si­te­tet och gym­na­si­et.

Re­dan i bör­jan av 1900-ta­let ha­de de ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer­na var­nat för fi­lo­so­fer som gjor­de an­språk på en slut­gil­tig san­ning som män­ni­skor skul­le rät­ta sig ef­ter. Den ös­ter­ri­kis­ke filosofen Karl Pop­per kri­ti­se­ra­de till ex­em­pel Pla­ton och de in­fly­tel­se­ri­ka 1800-tals­fi­lo­so­fer­na Fri­edrich He­gel och Karl Marx i Det öpp­na sam­häl­let och dess fi­en­der.

I Stor­bri­tan­ni­en och USA väx­te den ana­ly­tis­ka fi­lo­so- fin fram som en re­ak­tion på den tys­ka ide­a­lis­men. Den­na om­fat­ta­des fram­för allt av He­gel som häv­da­de att värl­den styrs av ett för­nuft som vi al­la mer el­ler mind­re har del i. De för­nuf­ti­gas­te män­ni­skor­na tän­ker fram ett allt bätt­re sam­häl­le som fot­fol­ket se­dan ska om­sät­ta i verk­lig­het.

DE ANA­LY­TIS­KA fi­lo­so­fer­na oro­a­des över det­ta. Många av dem, som Ru­dolph Car­nap och Al­fred Tar­ski, ha­de lik­som Karl Pop­per un­der 1930-ta­let flytt un­dan to­ta­li­tä­ra ide­o­lo­gi­er på kon­ti­nen­ten. De me­na­de att fi­lo­so­fin mås­te ut­gå från en sä­ker grund; den mås­te gö­ras ve­ten­skap­lig. Där­för skul­le man ut­veck­la den for­mel­la lo­gi­ken. Ba­ra frå­gor som hand­la­de om språk, lo­gik och prin­ci­per för ve­ten­skap­ligt ar­be­te för­tjä­na­de att kal­las fi­lo­so­fi.

Lun­da­histo­ri­kern Jo­han Öst­ling har i sin bok Na­zis­mens sensmo­ral. Svens­ka er­fa­ren­he­ter i and­ra världs­kri­gets ef­ter­dy­ning­ar pe­kat på hur Sve­ri­ge ef­ter and­ra världs­kri­gets slut gav de ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer­na rätt. Den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin blev do­mi­ne­ran­de och på gym­na­si­et blev fi­lo­so­fis­ka ana­lys­me­to­der ut­mär­kan­de för fi­lo­so­fiäm­net.

– Beslutet att 1946 gö­ra eng­els­kan till förs­ta, främ­man­de språk i sko­lan i stäl­let för tys­kan var av sym­bo­lisk be­ty­del­se: nu vän­der vi blic­ken väs­terut.

Ti­di­ga­re, än­da från 1600ta­let, ha­de Sve­ri­ge som många and­ra län­der haft klas­siskt

”I and­ra äm­nen blir man kvar in­u­ti box­en. Man tän­ker på ett sätt som al­la tar för gi­vet”

hu­ma­nis­tis­ka gym­na­si­er. Fi­lo­so­fi in­för­des som sko­läm­ne un­der mit­ten av 1800-ta­let. I det klas­sis­ka hu­ma­nis­tis­ka gym­na­si­et ut­gick man ifrån an­ti­kens bild­nings­ide­al.

Hos de an­ti­ka gre­ker­na skul­le lär­jung­ar ta ef­ter si­na lä­ra­re. Den gre­kis­ke filosofen Pla­ton trod­de att män­ni­skan bar på en in­re kun­skap som kun­de för­lö­sas av en vis lä­ra­re som ha­de nått läng­re, ett slags kol­lek­tivt min­ne av en för­nuf­ti­ga­re tid. Den fö­re­ställ­ning­en lev­de kvar hos He­gel och många and­ra tys­ka 1800-tals­fi­lo­so­fer. Med den skill­na­den att des­sa trod­de på en fram­ti­da guld­ål­der som skul­le för­verk­li­gas. Vi­sio­nen fanns i män­ni­skans un­der­med­vet­na och fi­lo­so­fins upp­gift var att ploc­ka fram den. Fi­lo­so­fer­na skul­le gå i brä­schen.

Den ve­ten­skap­ligt ori­en­te­ra­de ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin som slog ige­nom i Sve­ri­ge un­der ef­ter­krigs­ti­den rå­der fort­fa­ran­de in­om sko­läm­net fi­lo­so­fi. Men hur den lärs ut har på­ver­kats av den rys­ke psy­ko­lo­gen Lev Vy­got­skijs te­o­ri­er om att kun­skap upp­står i so­ci­alt sam­spel samt av den ame­ri­kans­ke filosofen John Deweys te­o­ri­er om att me­nings­full kun­skap är den som fun­ge­rar i prak­ti­ken. Den pe­da­go­gis­ka te­o­rin ut­for­ma­des av ame­ri­kans­ka psy­ko­lo­ger som Ca­rol Goode­now och Da­ni­el Hic­key i bör­jan av 1990-ta­let och kom att i hög grad på­ver­ka svensk sko­la.

I SVE­RI­GE VAR ut­bild­nings­psy­ko­lo­gen Roger Säljö en dri­van­de kraft. För fi­lo­so­fin som sko­läm­ne in­ne­bär det att fo­kus in­te ba­ra lig­ger på ana­lys­me­to­der; det finns ock­så en am­bi­tion att kopp­la ihop fi­lo­so­fis­ka te­o­ri­er och me­to­der med ele­vens verk­lig­het, så­väl i var­da­gen som i sam­häl­let i stort.

Ele­ver­na ska allt­så för­stå fi­lo­so­fer­na ge­nom att re­la­te­ra des­sa till sig själ­va. Fi­lo­so­fer­na och de­ras te­o­ri­er blir in­tres­san­ta i för­hål­lan­de till ele­ven sna­ra­re än till sin egen sam­tid el­ler en aka­de­misk idéhi­sto­risk tra­di­tion.

Rickard Boh­man och André Wik­dahl, fi­lo­so­fi­lä­ra­re på Tä­by En­skil­da gym­na­si­um, tyc­ker dock att det in­te räc­ker att ele­ver­na sät­ter det de lär sig i sko­lan i re­la­tion till sig själ­va.

– De mås­te ock­så ha en grund att stå på. De be­hö­ver lä­ra sig hur fi­lo­so­fer tän­ker för att för­stå de fi­lo­so­fis­ka pro­ble­men, sä­ger André Wik­dahl.

En­ligt André Wik­dahl hand­lar aka­de­misk fi­lo­so­fi, sär­skilt in­om den ang­lo­sax­iska tra­di­tio­nen, om att lä­ra sig ett sär­skilt sätt att stäl­la frå­gor och ana­ly­se­ra pro­blem. Det gäl­ler att bli med­ve­ten om språ­ket, att lä­ra sig un­der­sö­ka ords be­ty­del­ser och argumentera en­ligt lo­gis­ka reg­ler.

– Att kom­ma in i det tän­ke­sät­tet är en ut­ma­ning för ele­ver­na. I bör­jan sä­ger de in­te säl­lan att de får ont i hu­vu­det. Det kanske in­te hand­lar om att knäc­ka en kod, men äm­net blir lät­ta­re när man för­står att det är så fi­lo­so­fer­na ar­be­tar, be­rät­tar Rickard Boh­man.

Det är det me­to­dis­ka som of­ta över­ras­kar ele­ver­na och gör dem för­vir­ra­de till en bör­jan. Men när de kom­mer in i äm­net upp­fat­tar de det som fritt. Så länge de föl­jer me­todreg­ler­na får de tän­ka själ­va.

– Det in­går i den fi­lo­so­fis­ka

FI­LO­SO­FI PÅ GYM­NA­SI­ET

Äm­net be­står av två kur­ser: fi­lo­so­fi 1 och fi­lo­so­fi 2. De om­fat­tar 50 po­äng var­de­ra. Fi­lo­so­fi 1 är ob­li­ga­to­riskt på eko­no­mi­pro­gram­mets ju­ri­di­k­in­rikt­ning, på hu­ma­nis­tis­ka pro­gram­mets bå­da in­rikt­ning­ar och sam­hälls­ve­ten­skaps­pro­gram­mets tre in­rikt­ning­ar. Fi­lo­so­fi 2 in­går i hu­ma­nis­tis­ka pro­gram­mets kul­tur­in­rikt­ning. Fi­lo­so­fi kan ges som pro­gram­för­djup­ning på de hög­sko­le­för­be­re­dan­de pro­gram­men. Sko­lan kan ock­så er­bju­da fi­lo­so­fi som in­di­vi­du­ellt val. me­to­den att prö­va sig fram och vå­ga tän­ka fel, men ele­ver­na häm­mas av att ve­ta att de be­döms, sä­ger André Wik­dahl.

MAX SCHE­JA ÄR pro­fes­sor i pe­da­go­gik vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Han hål­ler med om att det finns en mål­kon­flikt.

– Ele­ver­na ska bå­de få tyd­li­ga mål och sam­ti­digt kom­ma

”Ele­ver­na ska bå­de få tyd­li­ga mål och sam­ti­digt kom­ma fram till sa­ker på egen hand”

fram till sa­ker på egen hand. Blir de för in­rik­ta­de på må­len så kan de häm­mas i det fria tän­kan­det, sä­ger han.

I lä­ro­pla­ner­na från 1994 och 2011 är må­len for­mu­le­ra­de som kom­pe­ten­ser. Det är ele­ver­nas fi­lo­so­fis­ka tän­kan­de som be­döms.

– Man får bry­ta upp det fi­lo­so­fis­ka sam­ta­let i de­lar när man be­dö­mer. Det kan va­ra svårt, men det går. Vi ar­be­tar med ma­tri­ser där de oli­ka fär­dig­he­ter som ska be­dö­mas be­skrivs för oli­ka be­tygsni­vå­er, sä­ger André Wik­dahl.

DET ÄR FÖR­STÅS svårt att i strikt ve­ten­skap­lig me­ning mä­ta ele­ver­nas fi­lo­so­fis­ka kom­pe­tens. Men en­ligt Rag­nar Ohls­son, som är pro­fes­sor eme­ri­tus i prak­tisk fi­lo­so­fi, är in­te hel­ler må­let att ge en kun­skap som en­kelt lå­ter sig mä­tas.

– Man kan sä­ga att må­let är att upp­nå en svåråt­kom­lig okun­nig­het; det hand­lar om att ifrå­ga­sät­ta allt, sä­ger Rag­nar Ohls­son.

Hans ord för tan­kar­na till den an­ti­ke filosofen So­kra­tes som ge­nom att stän­digt stäl­la kri­tis­ka frå­gor av­slö­ja­de fel­ak­ti­ga upp­fatt­ning­ar och fick mot­stån­dar­na att sö­ka ef­ter för­nuf­ti­ga ar­gu­ment.

Fram till 1994 läs­te ele­ver på de te­o­re­tis­ka gym­na­si­e­lin­jer­na fi­lo­so­fi två tim­mar i vec­kan un­der ett helt år. Men se­dan 1994 är fi­lo­so­fi in­te läng­re ob­li­ga­to­riskt på det na­tur­ve­ten­skap­li­ga pro­gram­met, och på de hu­ma­nis­tiskt och sam­hälls­ve­ten­skap­ligt in­rik­ta­de pro­gram­men lä­ser de fles­ta ba­ra fi­lo­so­fi un­der en ter­min. Sam­ti­digt lyf­tes dock kom­pe­ten­ser­na kri­tiskt tän­kan­de och eget för­håll­nings­sätt tyd­li­ga­re in i kurs­pla­ner­na för and­ra äm­nen.

ELE­VER­NA PÅ TÄ­BY En­skil­da gym­na­si­um ver­kar in­för­ståd­da med att det är just de­ras för­håll­nings­sätt och tän­kan­de som är vik­ti­gast. De är nöj­da med hur Rickard Boh­man och André Wik­dahl kom­bi­ne­rar tyd­li­ga mål med gi­van­de fi­lo­so­fis­ka dis­kus­sio­ner.

– Vi har fått tän­ka fritt, men sam­ti­digt har vi lärt oss så myc­ket, sä­ger Han­na Len­hov, som lik­som kom­pi­sar­na har fått mer­smak.

– Först trod­de jag att fi­lo­so­fi var flum­migt, men sen upp­täck­te jag hur ord­nat det är. Jag skul­le kun­na tän­ka mig att fort­sät­ta och gå dju­pa­re, sä­ger Blan­ca Mar­tin de los San­tos.

Mi­kael Claes­son är lä­ra­re i fi­lo­so­fi och prak­ti­kant på Mo­dern Fi­lo­so­fi.

I dag ska ele­ver­na lä­ra sig för­stå fi­lo­so­fer­na ge­nom att själ­va re­la­te­ra till dem.

Det hand­lar om att upp­nå ”en svåråt­kom­lig okun­nig­het”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.