Ru­ta för

Ru­ta

Modern Filosofi - - Portratt - Av STAFFAN ENG

I KOM­MAN­DE FIL­MEN THE SQUA­RE, SOM ÄR UN­DER INSPELNING, UN­DER­SÖ­KER

AD SKUL­LE HÄN­DA OM vi må­la­de en ru­ta på tor­get där man ba­ra får ut­fö­ra go­da hand­ling­ar? Ett slags mo­ra­lisk rökru­ta i en kall och lik­gil­tig värld.

Ru­tan finns. Den är mar­ke­rad med dubb­la ra­der av vi­ta gat­ste­nar och lig­ger på Fla­na­den mitt i små­länds­ka Vär­na­mo. ”Ru­tan är en fri­zon, där tillit och om­sorg rå­der. I den har vi sam­ma rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter ut­an åt­skill­nad”, står det på en pla­kett på mar­ken.

Ru­tan ska­pa­des i fjol som en del av en konstut­ställ­ning av re­gis­sö­ren Ru­ben Öst­lund och hans ti­di­ga­re pro­du­cent Kal­le Bo­man. Men den är ock­så en för­stu­die till Ru­ben Öst­lunds näs­ta film, The Squa­re, som skild­rar kon­se­kven­ser­na av att en så­dan ru­ta pla­ce­ras i en eu­ro­pe­isk stad. In­spel­ning­ar­na har just bör­jat.

– Jag tyc­ker att det är loc­kan­de med en idé som in­te är kopplad till nå­gon hö­ger- el­ler väns­ter­frå­ga. Ru­tan vill på­min­na oss om vis­sa sam­hälls­byg­gan­de vär­de­ring­ar och få oss att ta ställ­ning till vårt in­di­vi­du­el­la an­svar!

Det he­la bör­ja­de med att Kal­le Bo­man i ett pro­jekt för Fo­rum för le­van­de histo­ria fö­reslog att man skul­le gö­ra Ny­bro­plan i Stock­holm till en fre­dad plats. En plats där man ut­an risk skul­le kun­na stäl­la ifrån sig si­na väs­kor, för på den plat­sen är det ing­en som stjäl.

– Det var en his­nan­de tan­ke. Och i sam­ma ögon­blick som den har ut­ta­lats så för­står man ock­så att den är möj­lig; det går att byg­ga upp en kul­tur kring en plats som gör att vi skul­le re­spek­te­ra en så­dan över­ens­kom­mel­se.

NÅG­RA ÅR SE­NA­RE, när Ru­ben Öst­lund gjor­de re­se­arch för fil­men Play, slogs han av hur svårt vi har att ta an­svar i of­fent­li­ga mil­jö­er. Fil­men byg­ger på verk­li­ga rätts­fall där barn rå­na­de varand­ra i Gö­te­borg. Men trots att rå­nen äg­de rum mitt på da­gen bland myc­ket folk, var det näs­tan inga vux­na som in­grep.

– De kun­de se att det på­gick nå­got skumt, men sam­ti­digt var det som om de in­te an­såg sig ha rätt att gå in och upp­fost­ra and­ras barn. Som om barn­värl­den och vux­en­värl­den ut­spe­la­de sig på oli­ka ni­vå­er: bar­nen ha­de svårt att be om hjälp, de vux­na ha­de svårt att age­ra.

När Ru­ben Öst­lund ta­la­de om det­ta med sin pap­pa, som är upp­vux­en i cen­tra­la Stock­holm, be­rät­ta­de den­ne att hans för­äld­rar bru­ka­de hänga en adress­lapp om hal­sen på ho­nom när han var li­ten, i trygg för­viss­ning om att nå­gon vux­en skul­le hjäl­pa till om det hände nå­got.

– Det var så tyd­ligt att det har skett en stark at­ti­tyd­för­änd­ring i sam­häl­let. På den ti­den såg man and­ra vux­na som en till­gång, i dag ser man dem som po­ten­ti­el­la hot.

Då kom Ru­ben Öst­lund att tän­ka på idén om en fre­dad plats igen. Bor­de vi in­te in­fö­ra en ru­ta på stan där man kan stäl­la sig om man be­hö­ver

hjälp? En plats där vi har byggt upp en kul­tur som gör att de som går för­bi är skyl­di­ga att stan­na upp och frå­ga: ”Ur­säk­ta, vi ser att du står i ru­tan. Vad kan vi hjäl­pa dig med?”

Ru­tan är allt­så ett sätt att bry­ta bys­tan­der-ef­fek­ten, men den är ock­så en sym­bol för de gräns­drag­ning­ar som vi gör i res­ten av sam­häl­let. I Sve­ri­ge hål­ler vi till ex­em­pel på att byg­ga vå­ra förs­ta så kal­la­de grind­sam­häl­len, där män­ni­skor kan le­va skyd­da­de från om­värl­den bakom grin­dar med kod­lås.

– Det är ett väl­digt ag­gres­sivt sätt att sä­ga: ”Vi li­tar in­te på det som finns på ut­si­dan, vi tar ba­ra an­svar för det som finns in­nan­för grin­dar­na.”

En­ga­ge­rad har Ru­ben Öst­lund va­rit än­da se­dan upp­väx­ten i Gö­te­borgs skär­gård med två po­li­tiskt in­tres­se­ra­de för­äld­rar. Mam­ma var lä­ra­re och un­der­vi­sa­de si­na ele­ver om grupp­tryc­kets makt på sam­ma sätt som lä­ra­rin­nan i hans ge­nom­brotts­film De ofri­vil­li­ga.

Men han är in­te ute ef­ter att pre­di­ka. I stäl­let vill han må­la upp si­tu­a­tio­ner och di­lem­man där vi för­står att nå­gon hand­lar fel­ak­tigt. I hans se­nas­te film, den hyl­la­de Tu­rist, är det fa­mil­je­fa­dern To­mas som över­ger fru och barn när en la­vin kom­mer och se­dan väg­rar att er­kän­na det.

– Jag tyc­ker in­te att man kan las­ta To­mas för hans age­ran­de i la­vi­nen, för han re­a­ge­rar på in­stinkt. Men han gör fel när han bör­jar lju­ga om sitt be­te­en­de. Sam­ti­digt för­står jag ho­nom,

”Han slogs av hur svårt vi har att ta an­svar i of­fent­li­ga mil­jö­er”

för män­ni­skans räds­la för att tap­pa an­sik­tet kan dri­va oss till väl­digt märk­li­ga be­te­en­den.

Fil­men har tol­kats som en upp­gö­rel­se med den tra­di­tio­nel­la mans­rol­len, men den är li­ka myc­ket en upp­gö­rel­se med bilden av män­ni­skan som ra­tio­nell va­rel­se. För när över­lev­nads­in­stink­ten slår till har vi in­te nå­got mo­ra­liskt be­döm­nings­in­stru­ment kvar i hu­vu­det, me­nar han. I stäl­let är det slum­pen och ti­di­ga­re er­fa­ren­he­ter som av­gör vem av oss som age­rar som en hjäl­te.

Han jäm­för med den rek­tor som vid en syd­ko­re­ansk fär­je­ka­ta­strof över­gav si­na stu­den­ter för att räd­da sig själv. Ef­teråt, när han in­såg vad han ha­de gjort, tog rek­torn sitt liv ef­tersom han in­te kun­de le­va med skam­men.

– Det sä­ger väl­digt myc­ket om oss som va­rel­ser: dels att vi fak­tiskt är djur som tam­pas med grund­läg­gan­de in­stink­ter och drif­ter, dels att vi har ett mo­ra­liskt ut­i­från­per­spek­tiv på oss själ­va som är be­ro­en­de av den kul­tur vi le­ver i. Där upp­står myc­ket av kam­pen som det in­ne­bär att va­ra män­ni­ska.

Ru­ben Öst­lund tror att bilden av den man­li­ge hjäl­ten, som age­rar rätt i stun­der av kris, till stor del kom­mer från den ang­lo­sax­iska dra­ma­tur­gin, som vi har bli­vit ma­ta­de med se­dan barns­ben. Och det finns en ide­o­lo­gisk an­led­ning att byg­ga upp des­sa för­vänt­ning­ar på man­nen, me­nar han.

– Vi får som män lä­ra oss att stå upp för och off­ra oss för nå­got som är stör­re än vi själ­va. Ut­an den ty­pen av kul­tur skul­le det va­ra svårt att re­kry­te­ra man­li­ga sol­da­ter och gå ut i krig.

I TU­RIST STÄLL­DE han den mans­bil­den mot sta­tistik, som vi­sar att män of­ta är de som hand­lar mest ego­is­tiskt när över­lev­nads­in­stink­ten slår till. På kvin­nan ser där­e­mot för­vänt­ning­ar­na an­norlun­da ut. Det vil­le han be­ly­sa i fil­mens slut­scen, där To­mas fru Eb­ba får pa­nik och spring­er ut ur bus­sen me­dan man­nen och bar­nen sit­ter kvar.

– I kvin­no­rol­len i vår kul­tur är det okej att age­ra ir­ra­tio­nellt, att bli iväg­dra­gen av si­na käns­lor. Ing­en kom­mer att skuld­be­läg­ga dig för det. Me­ni mans­rol­len är det to­talt för­bju­det. För mig är det in­tres­sant att Eb­ba gör sam­ma sak som To­mas, men folk ser det in­te!

Ru­ben Öst­lund be­trak­tar män­ni­skan sna­ra­re som en imi­te­ran­de än ra­tio­nell va­rel­se. Det blir tyd­ligt när man tit­tar på små barn, me­nar han, men det gäl­ler även vux­na. In­om re­kla­men har man ve­tat det länge: ju mer vi ex­po­ne­ras för en bild, desto stör­re är san­no­lik­he­ten att vi kom­mer att här­ma den. Men när det gäl­ler po­pu­lär­kul­tu­ren är det fort­fa­ran­de en om­stridd frå­ga.

– Jag har va­rit in­tres­se­rad av hur man har från­ta­git po­pu­lär­kul­tu­ren in­fly­tan­de, att man tyc­ker att det är fik­tion och underhållning som in­te har nå­gon på­ver­kan på vår verk­lig­het. Det är up­pen­bart att det in­te är på det sät­tet. Om man till ex­em­pel ser på skol­skjut­ning­ar­na i USA så räc­ker det in­te med att va­ra kri­tisk mot va­pen­la­gar­na. Man mås­te ock­så se på de bil­der som pro­du­ce­ras in­om film- och tv-spel­sin­du­strin.

Som ett an­nat ex­em­pel på po­pu­lär­kul­tu­rens makt näm­ner han den ame­ri­kans­ka blax­plo­i­ta­tion-fil­men på 1970-ta­let, med mörk­hy­a­de ac­tionhjäl­tar i hu­vud­rol­ler­na. Det finns fors­ka­re som me­nar att den

”Män­ni­skan är en imi­te­ran­de va­rel­se sna­ra­re än ra­tio­nell”

gen­ren för­änd­ra­de iden­ti­te­ten hos he­la den svar­ta be­folk­ning­en i USA: plöts­ligt skul­le afro­a­me­ri­ka­ner­na va­ra coo­la.

RU­BEN ÖST­LUND

– Un­der re­se­ar­ch­ar­be­tet be­rät­ta­de en av rå­nar­na att de var väl­digt med­vet­na om hud­fär­gens be­ty­del­se när de ge­nom­för­de rå­nen, trots att de ba­ra var tolv år gam­la. Det var då jag be­stäm­de mig för att gö­ra fil­men.

Play ut­lös­te en liv­lig de­batt i Sve­ri­ge och blev av vis­sa kri­ti­ker ut­pe­kad som ra­sis­tisk. Den kri­tik som Ru­ben Öst­lund själv tyc­ker är be­fo­gad är räds­lan för att skild­ring­en av de svar­ta bar­nen ska be­kräf­ta ex­i­ste­ran­de för­do­mar. Men där tyc­ker han att man mås­te ta hän­syn till att Play in­te är en van­lig un­der­håll­nings­film, ut­an en film som upp­ma­nar till re­flek­tion.

– Sam­ti­digt går det fil­mer på bio med ex­tremt ra­sis­tiskt in­ne­håll, men de und­går helt de­batt ba­ra för att de till­hör un­der­håll­nings­kul­tu­ren. Hur ser en skurk ut i en ame­ri­kansk film om ter­ro­rism? Må­let var att väc­ka nå­got slags med­ve­ten­het om de frå­gor­na. Född: År 1974 i Gö­te­borg Fa­milj: Tvil­ling­dött­rar­na Al­va och Hil­da Karriär: Treå­rig re­gi­ut­bild­ning i Gö­te­borg ef­ter fem år som skid­fil­ma­re i Al­per­na och Ka­na­da. Lång­fil­mer­na Gi­tarr­mongot (2004), De ofri­vil­li­ga (2008), Play (2011) och Tu­rist (2014). Den sist­nämn­da fick sex guld­bag­gar – bland an­nat för bäs­ta film – och ju­ryp­ri­set i Un cer­tain re­gard i Can­nes Ak­tu­ell: Ar­be­tar med lång­fil­men The Squa­re, som ska ha pre­miär Fa­vo­rit­tän­ka­re: Psy­ko­a­na­ly­ti­kern Erich Fromm och so­ci­o­lo­gen Zyg­munt Bau­man

– Fil­mer­na på­ver­kar vår för­må­ga att fan­ti­se­ra om vå­ra liv och där­i­ge­nom vil­ka män­ni­skor vi kan bli. Som vit har jag fler val­möj­lig­he­ter när jag via fil­mer­na för­sö­ker för­stå vem jag är och vem jag vill va­ra. Tit­tar man på hur svar­ta por­trät­te­ras blir be­gräns­ning­en tyd­lig. Där är ny­an­ser­na fär­re och ste­re­o­ty­per­na mer do­mi­ne­ran­de.

Det var den pro­ble­ma­ti­ken som han vil­le gö­ra oss upp­märk­sam­ma på med fil­men Play, som skild­rar hur fem svar­ta poj­kar rå­nar vi­ta me­del­klass­barn. Själv är han över­ty­gad om att me­die-bilden av svar­ta bi­drog till att de poj­kar som film­ka­rak­tä­rer­na byg­ger på bör­ja­de gö­ra rå­nen: de an­pas­sa­de sig till en ex­i­ste­ran­de ste­re­o­typ och an­vän­de sin hud­färg som hot­bild.

Vis­sa upp­fat­tar Ru­ben Öst­lunds fil­mer som ky­li­ga och di­stan­se­ra­de. Själv tror han att det be­ror på att han ogil­lar psy­ko­lo­gi­se­ring­ar och sen­ti­men­ta­la män­ni­sko­por­trätt. I stäl­let vill han lik­na sin stil med en na­tur­fil­ma­res: Här kom­mer buf­feln och oj, här kom­mer ett le­jon! Vad ska hän­da?

– Jag tror att man blan­dar ihop käns­lan av ky­lig­het med från­va­ron av kon­ven­tio­nellt be­rät­tan­de. För mig är en na­tur­fil­ma­re in­te ky­lig när han fil­mar na­tu­ren: han har sym­pa­ti för bå­de buff­lar och le­jon.

Ru­ben Öst­lund iden­ti­fi­e­rar sig ock­så med stå upp-ko­mi­ken, som of­ta går ut på att må­la upp en so­ci­al si­tu­a­tion där man ome­del­bart för­står: oj, vad svårt att han­te­ra det! Han tror att vi har myc­ket att lä­ra av så­da­na si­tu­a­tio­ner, för grupp­be­te­en­det kan va­ra en väl­digt po­si­tiv kraft om vi ba­ra lyc­kas an­vän­da det på rätt sätt: sam­ar­be­te är ju en av män­ni­skans främs­ta för­må­gor.

Sam­ti­digt tror han att det lig­ger myc­ket i den marx­is­tis­ka idén att vårt sätt att tän­ka är på­ver­kat av det eko­no­mis­ka sy­ste­met. Vid si­dan av The Squa­re hål­ler han på att skri­va en tv-se­rie om par­re­la­tio­ner, som ur­sprung­li­gen var av­sedd för en ame­ri­kansk tv-ka­nal. Den bör­jar med en marx­is­tiskt in­spi­re­rad mo­no­log om hur idén om tro­het upp­stod när män­ni­skan blev jord­bru­ka­re, för att man­nen skul­le va­ra sä­ker på att det var hans av­kom­ma som fick är­va jor­den.

– Det ha­de va­rit fan­tas­tiskt att få in ett marx­is­tiskt bud­skap på en ult­ra­kon­ser­va­tiv tv-ka­nal!

”Jag har va­rit in­tres­se­rad av hur man från­ta­git po­pu­lär­kul­tu­ren in­fly­tan­de”

La­vi­nen kom­mer i fil­men Tu­rist och pap­pan flyr hals över hu­vud.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.