ALLT

Mo­dern Fi­lo­so­fi # 3—2016

Modern Filosofi - - Samtal -

På var sin si­da i den skar­pa de­bat­ten om hur etik - och fi­lo­so­fi - ska be­dri­vas står pro­fes­so­rer­na Hans Ruin och Tor­björn Tännsjö.

KANDALEN MED ki­rur­gen Pa­o­lo Mac­chi­a­ri­ni på Ka­ro­lins­ka institutet, KI, och Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set har gett upp­hov till in­te mind­re än tolv ut­red­ning­ar om hur en lä­ka­re kun­de slin­ka un­der den etis­ka ra­darn. Den ut­lös­te även en se­rie de­battar­tik­lar i dags­pres­sen om den me­di­cins­ka eti­ken.

Eti­ken el­ler mo­ral­fi­lo­so­fin, som i Sve­ri­ge ock­så kal­las prak­tisk fi­lo­so­fi, har bland an­nat till upp­gift att sö­ka ef­ter prin­ci­per för rätt och fel hand­lan­de.

Så långt är al­la över­ens. Där­e­mot av­slö­ja­de de­battar­tik­lar­na dju­pa klyf­tor i sy­nen på hur det fi­lo­so­fis­ka stu­di­et av etik ska gå till.

Två fi­lo­so­fer som står på var sin si­da i den stund­tals skar­pa stri­den är Hans Ruin (HR), pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Sö­der­törns hög­sko­la, och Tor­björn Tännsjö (TT), pro­fes­sor i prak­tisk fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet och även verk­sam som ad­jun­ge­rad pro­fes­sor i me­di­cinsk etik vid Ka­ro­lins­ka institutet.

Hans Ruin: – Min in­vänd­ning mot hur mo­ral­fi­lo­so­fin be­drivs i dag är att den of­ta fram­stäl­ler sig själv som om den har lös­ning­ar­na och kan ge ett ge­ne­rellt svar på frå­gor om etik. Då me­nar jag att fi­lo­so­fer­na tar på sig för sto­ra ko­sty­mer, och det ska­par ba­ra osä­ker­het hos dem som man gör an­språk på att hjäl­pa, va­re sig det är lä­ka­re, ju­ris­ter, in­gen­jö­rer, eko­no­mer el­ler and­ra. En män­ni­ska i en utsatt an­svars­po­si­tion mås­te än­då till sist själv va­ra för­mögen att med gott om­dö­me han­te­ra de be­slut som hon är satt att sty­ra över. Ett så­dant om­dö­me är ing­et som kan över­läm­nas till en etisk ex­pert.

Tor­björn Tännsjö: – Jag tror att det fak­tiskt finns ett ge­ne­rellt svar på frå­gan vil­ken hand­ling som är rätt el­ler fel, och jag tror att sva­ret lig­ger åt­minsto­ne i när­he­ten av det uti­li­ta­ris­tis­ka kri­te­ri­et. Det in­ne­bär att en hand­ling är rik­tig en­dast om den max­i­me­rar lyc­kan i värl­den, och den är det just för att den max­i­me­rar lyc­kan i värl­den.

– Fast även om det finns en san­ning som vi i tu­sen­tals år har sökt ef­ter, så har vi in­te nått den i den me­ning­en att det finns en nu­va­ran­de ve­ten­skap­lig stånd­punkt om vad san­ning­en är.

– För mig in­går det i vår upp­gift att sys­te­ma­tiskt och kri­tiskt sö­ka ef­ter det kor­rek­ta sva­ret på vad man bör gö­ra i en viss si­tu­a­tion och var­för. Jag dröm­de i natt att du, Hans, sa­de att vi är helt över­ens om det. I dröm­men blev jag för­vå­nad.

HR: – Jag kan hål­la med dig om att etisk re­flek­tion ibland hand­lar om att kun­na bry­ta ner en si­tu­a­tion så att vi med hjälp av mo­del­ler och ar­gu­ment kan kom­ma fram till hur vi bäst bör hand­la. Men den prak­tis­ka fi­lo­so­fin som den ut­övas i dag, är in­te in­tres­se­rad av att pro­ble­ma­ti­se­ra vad det in­ne­bär att be­fin­na sig i så­da­na si­tu­a­tio­ner och sö­ka ef­ter det rät­ta att gö­ra. Den fram­stäl­ler sig hell­re som ha­de den red­ska­pen för att nå re­sul­tat. Det lig­ger ock­så i mo­ral­fi­lo­so­fins in­tres­se att vil­ja va­ra ett ex­pertväl­de, och ex­pert­kom­mit­té­er­na med si­na re­gel­verk blir då ett sätt på vil­ket den verk­sam­he­ten kan fort­le­va.

TT: – I me­di­ci­nen är själ­va re­gel­ver­ket myc­ket kom­pli­ce­rat, och sam­ti­digt kla­rar vi oss in­te ut­an ett så­dant. Men det finns enor­ma ju­ri­dis­ka grå­zo­ner och man tving­as ta ställ­ning i svå­ra mo­ra­lis­ka frå­gor med kon­flikt­fyll­da krav. Den ena sä­ger att du be­går mord om du ut­för en hand­ling, den and­ra sä­ger att du be­går fel om du in­te ut­för den. Då be­hö­ver man hjälp med att för­stå de kon­flik­ter­na.

ETT SÄTT ATT ta sig an etis­ka di­lem­man är att kon­stru­e­ra tan­ke­ex­pe­ri­ment, med det kanske mest kän­da, spår­vagns­pro­ble­met, som ut­gångs­punkt. Det fö­re­kom­mer i oli­ka ver­sio­ner. En av des­sa in­ne­bär att kan du räd­da fem per­so­ner som står på spå­ret, men ba­ra om du styr om spår­vag­nen mot ett an­nat spår där det står en per­son. I en an­nan va­ri­ant räd­dar du fem per­so­ner ifall du knuf­far en stor­växt man ner på spå­ret och stop­par spår­vag­nen. Vil­ken är då den rät­ta hand­ling­en?

Hans Ruin har i en ar­ti­kel kal­lat den sor­tens tan­keöv­ning­ar för löj­li­ga. Hur vik­ti­ga är då tan­ke­ex­pe­ri­e­men­ten för den etis­ka norm­bild­ning­en?

TT: – Jag tyc­ker att de är yt­terst vik­ti­ga. Till ex­em­pel när man ska dis­ku­te­ra om huruvi­da man ska räd­da ex­tremt för ti­digt föd­da barn i Sve­ri­ge. Då blir det frukt­bart att stäl­la tre oli­ka etis­ka idéer mot varand­ra. Den ena är en strikt de­on­to­lo­gi – idén om att li­vet är he­ligt. Den and­ra är den rät­tig­hets­ba­se­ra­de idén – att det ba­ra är per­so­ner som har rätts­sta­tus som mås­te räd­das, och de som än­nu in­te har ett med-

ve­tan­de har då ing­et skydds­vär­de. Och så har vi uti­li­ta­ris­men där man tillåts väga de go­da li­ven som vi kanske räd­dar mot de för­fär­li­ga liv som vi kanske ska­par.

– Så kan de oli­ka idéer­na prö­vas mot mer ab­strak­ta tan­kes­ex­pe­ri­ment, som spår­vagns­pro­ble­met. Jag har job­bat länge med des­sa ex­em­pel och dis­ku­te­rar dem i min nya bok, Ta­king li­fe. Th­ree the­o­ri­es on the et­hics of kil­ling. De är yt­terst klar­gö­ran­de för hur kon­flik­ten rent nor­ma­tivt ser ut, och hur oklart och kom­plext det i själ­va ver­ket är. Så jag blev väl­digt upp­rörd över att du tyc­ker det är löj­ligt.

HR: – Jag tyc­ker det är löj­ligt för att ex­em­pel­si­tu­a­tio­nen of­ta blir själ­va forsk­nings­äm­net. Då hjäl­per man in­te nå­gon att egent­li­gen för­stå någon­ting ut­an har ba­ra byggt en li­ten värld åt sig själv av mo­del­ler som är myc­ket lät­ta­re att hands­kas med.

– Al­la som bör­jar lä­sa prak­tisk fi­lo­so­fi på uni­ver­si­te­ten ställs in­för de här ex­emp­len. De kanske har ett be­grän­sat vär­de för att sät­ta igång en tanke­pro­cess hos en män­ni­ska som kanske ald­rig har ställts in­för att ra­di­ka­li­se­ra si­na eg­na in­tui-ti­o­ner vil­ket ju fi­lo­so­fin hand­lar om – att gå läng­re än var­dags-in­tui­tio­ner­na.

– Men ing­en får nå­gon hjälp av att tän­ka på den stor­väx­te man­nen på bron när vi ska lö­sa verk­li­ga pro­blem, som att fun­de­ra över det som hän­der i Eu­ro­pa i dag – att vi skic­kar fly­en­de män­ni­skor till­ba­ka till fång­lä­ger i Gre­kland för att räd­da den eu­ro­pe­is­ka de­mo­kra­tin.

– Det finns uti­li­ta­ris­tis­ka skäl för det som Eu­ro­pa nu hål­ler på med och det finns djupt dyg­de­e­tis­ka aspek­ter på sam­ma sätt som det finns nå­got som har att gö­ra med vårt an­svar för vår egen mänsk­lig­het. Och jag kan in­te se att vi får nå­gon hjälp av de te­o­re­tis­ka mo­del­ler­na som är ett slags sub­sti­tut för att tän­ka över en verk­lig­het där allt all­tid är sam­man­vävt, vil­ket gör den här si­tu­a­tio­nen så smärt­sam och så kom­pli­ce­rad.

TT: – Jag ser in­te tan­ke­ex­pe­ri­men­ten som ba­ra ett pe­da­go­giskt knep – de hjäl­per oss i stäl­let till en dju­pa­re för­stå­el­se för den te­o­re­tis­ka si­tu­a­tio­nen. Spår­vagn­sex­emp­let vi­sar till ex­em­pel att te­o­rin om dub­be­lef­fekt kom­mer in, näm­li­gen att man ibland kanske mås­te ska­da el­ler dö­da en per­son, ba­ra det in­te är av­sikt­ligt. El­ler så vi­sar det på skill­na­den mel­lan att ak­tivt vål­la ska­da och att ba­ra lå­ta det ske.

– Det kan va­ra till hjälp att till ex­em­pel läm­na de för ti­digt föd­da bar­nen ett ögon­blick för att i stäl­let vän­da sig till tan­ke­ex­pe­ri­men­ten på vårt me­ta­fy­sis­ka la­bo­ra­to­ri­um som vi kal­lar det på Stock­holms uni­ver­si­tet. Av­sik­ten är all­tid att kom­ma till­ba­ka till verk­lig­he­ten. Men om vi vill tränga dju­pa­re i te­o­re­tisk mo­ral­fi­lo­so­fi så be­hö­ver vi vårt labb ock­så, det är jag helt över­ty­gad om.

”Man byg­ger sig en värld av mo­del­ler som är lät­ta­re att hands­kas med”

HR: – Jag är djupt över­ty­gad om mot­sat­sen. Jag har in­te sett någon­ting som kom­mer ut ur det här lab­bet mer än ett slags slu­ten in­tel­lek­tu­ell lek. Så upp­fat­ta­de jag dis­kus­sio­ner­na re­dan när jag läs­te prak­tisk fi­lo­so­fi för tret­tio år se­dan. För mig var det en mil­jö som var mer sys­sel­satt med sig själv än det man fak­tiskt vil­le pra­ta om, vil­ket var fru­stre­ran­de.

TT: – Jag kal­lar din håll­ning an­ti­in­tel­lek­tu­a­lism, helt en­kelt. Vi kan in­te ba­ra gå ut i verk­lig­he­ten och li­ta till vå­ra in­tui­tio­ner .

R: – Vi pra­tar om tan­ke­ex­pe­ri­men­ten, ett red­skap som är en spe­ci­ell gen­re in­om mo­dern fi­lo­so­fi. Du ta­lar om vär­det av red­ska­pet. Jag me­nar att red­ska­pet i sig är im­pro­duk­tivt som ett led i att ut­bil­da män­ni­skor till kva­li­fi­ce­rad etisk-fi­lo­so­fisk re­flek­tion. Det gör sa­ker enk­la, och det gör att man kan lu­ta sig till­ba­ka och äg­na sig åt si­na mo­del­ler.

TT: – Det är som att sä­ga till en fy­si­ker: stäng lab­bet och bygg bro­ar i stäl­let!

HR: – Det är just den lik­nel­sen som vi­sar att någon­ting har gått snett – att man tror sig va­ra na­tur­ve­ta­re som kan sit­ta och kon­stru­e­ra mo­del­ler som man se­dan går ut och ap­pli­ce­rar på verk­lig­he­ten. Jag vet att du är en av de få som fak­tiskt har ett ge­nu­int in­tres­se av att del­ta i svå­ra sam­hälls­de­bat­ter. Så jag ifrå­ga­sät­ter in­te det go­da syf­tet. Men jag tyc­ker att mo­dell­byg­gan­det är en forsk­ning som i prin­cip är tom.

TT: – Den är in­te tom, men kanske oan­vänd­bar om man ba­ra be­grän­sar sig till mo­del­ler­na. Jag tror som sagt att jag skul­le va­ra en säm­re eti­ker om jag in­te ha­de till­gång till lab­bet. Att kla­ra sig ut­an tan­ke­ex­pe­ri­men­ten upp­fat­tar jag som an­ti­in­tel­lek­tu­a­lism.

HR: – In­tel­lek­tu­a­lism för mig och den ut­bild­ning som vi har för­sökt byg­ga upp på Sö­der­törns hög­sko­la hand­lar in­te om att man ska slu­ta tän­ka. Om man vill syss­la med etik så sät­ter man si­na stu­den­ter att äg­na en ter­min åt att lä­sa Aristo­te­les, att för­stå Kant och den tys­ka ide­a­lis­men, att för­stå den brit­tis­ka uti­li­ta­ris­men i dess hi­sto­ris­ka kon­text. Man sät­ter dem in­te med lös­ryck­ta mo­del­ler för det blir till slut ohi­sto­riskt och det är an­ti­in­tel­lek­tu­a­lism för mig. Mitt pro­blem med den prak­tis­ka fi­lo­so­fin är just att den är an­ti­in­tel­lek­tu­ell och för­ment te­o­re­tisk.

TT: – Rent pe­da­go­giskt tyc­ker jag det är vansk­ligt att sät­ta klas­sis­ka tex­ter i ny­bör­jar­stu­den­ter­nas hän­der. Först mås­te de tilläg­na sig för­stå­el­se av pro­ble­ma­tik, ock­så hi­sto­riskt, in­nan de kan be­gri­pa ori­gi­nal­tex­ter­na.

HR: – De får väl un­der­vis­ning i att lä­sa klas­sis­ka tex­ter. Aristo­te­les be­grepp är i vis­sa av­se­en­den främ­man­de för oss. Där­för be­hövs det lä­ra­re som kan för­kla­ra dem och sät­ta dem i de­ras sam­man­hang just ge­nom att vi­sa vil­ken frå­ga det är som ställs, ge­nom att ak­tu­a­li­se­ra den. Tills man kom­mer till det ögon­blic­ket då man för­står – det är ju ock­så vår frå­ga. Där­med upp­står ett slags pro­duk­tiv spe­gelef­fekt, där vi kan kän­na igen oss i ett stör­re sam­man­hang och kanske i bäs­ta fall gri­pas av bå­de svin­del

och öd­mjuk­het över det fak­tum att mänsk­lig­he­ten har syss­lat med det i tvåtu­sen och in­te i två år.

TT: – Jag tror att vi har oli­ka sätt att be­dri­va fi­lo­so­fin. Vi ta­lar på oli­ka sätt, har helt oli­ka me­to­der, oli­ka an­grepps­sätt. Det är svårt att sät­ta fing­ret på skill­na­der­na – det är sam­ma frå­ge­ställ­ning­ar vi dis­ku­te­rar och slut­sat­ser­na kan va­ra likar­ta­de. Men det går di­rekt att se vem som är vem.

AV­GÖ­RAN­DE ÄR här skill­na­den mel­lan det som kal­las kon­ti­nen­tal fi­lo­so­fi och den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin, och det är del­vis över den grän­sen som de­bat­ten förs. Men att den­na klyf­ta har bli­vit så av­grunds­djup in­om den svens­ka fi­lo­so­fin finns det ba­ra so­ci­o­lo­gis­ka och hi­sto­ris­ka för­kla­ring­ar till, det är Hans Ruin och Tor­björn Tännsjö över­ens om.

Be­grep­pet ana­ly­tisk fi­lo­so­fi lan­se­ra­des av Bertrand Rus­sell i bör­jan av 1900-ta­let, som namn på en ny me­tod som skul­le ana­ly­se­ra be­grepp och de­ras me­ning. Det var en re­ak­tion mot den ti­dens för­le­ga­de aka­de­mis­ka ide­a­lism och histo­ri­e­fi­lo­so­fi. Det mo­der­na be­grep­pet kon­ti­nen­tal fi­lo­so­fi eta­ble­ras först un­der 1970-ta­let, som en er­sätt­ning för det som ti­di­ga­re kal­lats fe­no­me­no­lo­gisk och ex­i­sten­ti­ell fi­lo­so­fi.

I bör­jan av 1900-ta­let fanns ing­en tyd­lig skill­nad mel­lan ana­ly­tisk och fe­no­me­no­lo­gisk fi­lo­so­fi. De vik­ti­gas­te fö­re­trä­dar­na för de två sko­lor­na som många i dag fort­fa­ran­de går till­ba­ka till – Gott­lob Fre­ge re­spek­ti­ve Ed­mund Hus­serl – var bå­da lo­gi­ker och ma­te­ma­ti­ker och ha­de en in­ten­siv och kri­tisk brev­väx­ling. De dryf­ta­de frå­gor om till ex­em­pel me­ning, be­ty­del­se och språk med varand­ra.

I näs­ta ge­ne­ra­tion, på 1920-ta­let, skärp­tes skill­na­der­na nå­got, men fort­fa­ran­de för­des en di­a­log. Hus­serl och fe­no­me­no­lo­gin in­tres­se­ra­de sig mer för er­fa­ren­het, sub­jek­ti­vi­tet och histo­ria. Fre­ge-lin­jen äg­na­de sig åt for­mell lo­gik och se­man­tik, som se­dan ut­myn­na­de i bland an­nat da­ta­lo­gi.

Se­dan fal­ler Eu­ro­pa isär, och ef­ter na­tio­na­lis­men, fa­scis­men, kri­get och för­in­tel­sen, så sågs den eu­ro­pe­is­ka fi­lo­so­fin som be­las­tad, med en rak lin­je från Pla­ton över He­gel till Nietz­sche, Hei­deg­ger och Hit­ler, be­rät­tar Hans Ruin.

HR: – Den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin tog fas­ta på den li­be­ra­la po­li­tis­ka tra­di­tio­nen, och den mer for­mellt lo­gis­ka. Man bygg­de sig ett fi­lo­so­fiskt fort mot allt som ver­ka­de su­spekt, och slu­ta­de stu­de­ra sto­ra de­lar av den fi­lo­so­fis­ka tra­di­tio­nen, in­te minst den tys­ka ide­a­lis­men. Det fi­lo­so­fis­ka fäl­tet slu­tar att va­ra en le­van­de dy­na­misk mil­jö. I Sve­ri­ge fick det ex­tre­ma ut­tryck, med lär­o­böc­ker och ma­ni­fest som skrevs un­der 1950-ta­let som de­la­de fi­lo­so­fin i rik­tig, ”ve­ten­skap­lig” fi­lo­so­fi, som var den ana­ly­tis­ka, och ”livs­fi­lo­so­fin”, den ex­i­sten­ti­el­la, som in­te an­sågs hö­ra hem­ma på uni­ver­si­te­tet. Det blev en hård po­la­ri­se­ring, ett fi­lo­so­fins kal­la krig, som fort­fa­ran­de sät­ter si­na spår.

TT: – För mig per­son­li­gen har det in­ne­bu­rit en svår bild­nings­gång, ef­tersom jag ti­digt var ana­ly­tisk fi­lo­sof. Sam­ti­digt kom den förs­ta re­vol­ten mot den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin från den marx­is­tis­ka väns­tern med tid­skrif­ten Häf­ten för kri­tis­ka stu­di­er vars re­dak­tion jag fick spar­ken från, ef­tersom jag var ana­ly­tisk fi­lo­sof.

– Att det blev po­li­ti­se­rat på det sät­tet var en ren till­fäl­lig­het. Många av de ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer­na på 1920-ta­let och fram­åt be­fann sig långt ut på väns­ter­kan­ten. Me­dan Inge­mar He­de­ni­us och and­ra ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fer i Sve­ri­ge var, om in­te klart hö­ger, så bor­ger­li­ga. Så även om jag vil­le kal­la mig ana­ly­tisk fi­lo­sof så god­togs jag in­te som så­dan av po­li­tis­ka skäl.

– Fast klyf­tan kan man ock­så se i de oli­ka sti­lar­na – sä­ger man kon­ti­nen­tal så är man mer in­tres­se­rad av histo­ria, ”gam­la gub­bar”, och är man ana­ly­tisk så vill man sna­ra­re fram­hä­va att vi mås­te först få grepp om pro­ble­men, in­nan de kan sät­tas in i ett sam­man­hang.

HR: – Det är en na­tur­ve­ten­skap­lig mo­dell och man fram­stäl­ler sig som nor­mal­ve­ten­skap. Den ska främst syss­la med forsk­nings­fron­ten, man ci­te­rar varand­ra, man har ett väl­digt kort tids­spann som man hål­ler le­van­de in­om fäl­tet. Men in­ne­hålls­mäs­sigt är det im­pro­duk­tivt.

– Tor­björn var ung lä­ra­re när jag bör­ja­de ut­bil­da mig i bör­jan av 1980-ta­let, och myc­ket av det som ingick i un­der­vis­ning­en i prak­tisk fi­lo­so­fi ted­de sig re­dan då som en slu­ten ho­ri­sont för mig. Vi fick ald­rig ta del av den stör­re tra­di­tio­nen, som vi upp­täck­te när vi själ­va bör­ja­de ut­fors­ka den med hjälp av vis­sa lä­ra­re. Det är ett märk­ligt ske­en­de i den mo­der­na

”Det är som att sä­ga till en fy­si­ker: stäng lab­bet och bygg bro­ar i stäl­let”

fi­lo­so­fins ut­veck­ling i Sve­ri­ge att den tys­ka och kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fin kom till­ba­ka hit via polsk-ju­dis­ka ex­il­fi­lo­so­fer i slu­tet av sex­tio­ta­let. Det gäl­ler fram­för allt Alek­san­der Or­lowski som ha­de en djup kun­skap om tysk ide­a­lism, her­me­ne­u­tik och fe­no­me­no­lo­gi. Han togs väl emot av då­va­ran­de pro­fes­sorn An­ders Wed­berg, en an­nars sträng ana­ly­tisk fi­lo­sof. Un­der hans ef­ter­trä­da­re Dag Prawitz fick Or­lowski byg­ga upp en grupp med unga fors­ka­re i fe­no­me­no­lo­gi. Fle­ra av de dem un­der­vi­sar i dag på Sö­der­törns hög­sko­la. En av dem är chef för Mo­der­na mu­se­et.

TT: – Vi är nog gans­ka över­ens om histo­ri­e­skriv­ning­en, men vi är in­te över­ens om be­döm­ning­en av nor­mal­ve­ten­ska­pen. Det är sant att det of­tast ba­ra blir tri­vi­a­li­te­ter. Vem kan i dag i slu­tet av sin karriär sä­ga att man har gett ett sub­stan­ti­ellt bi­drag till fi­lo­so­fins ut­veck­ling?

HR: – Om mo­ral­fi­lo­so­fin alls ska spe­la roll mås­te den by­ta rikt­ning, för jag tyc­ker att den har tap­pat sin upp­gift. Frå­gor­na och pro­ble­men vi står in­för är de­sam­ma. Men sät­tet att när­ma sig dem, he­la la­bo­ra­to­ri­e­tän­kan­det i kom­bi­na­tion med att man slu­ter sig i små spe­ci­a­li­se­ra­de grup­per och tid­skrif­ter, tror jag i det långa lop­pet kom­mer att un­der­grä­va fi­lo­so­fins ställ­ning i aka­de­min i stort. Just när det gäl­ler del­ta­gan­de i of­fent­lig de­batt är du ett un­dan­tag, Tor­björn. Men de fles­ta i dag, även mi­na kol­le­ger in­om det te­o­re­tis­ka fi­lo­so­fin, nö­jer sig med att va­ra som na­tur­ve­ta­re. När det gäl­ler ve­ten­ska­per som fak­tiskt pro­du­ce­rar nytt ve­tan­de, som till och med går att tilläm­pa, så är det kanske på sin plats. Men när fi­lo­so­fin, som ska va­ra en dju­pa­re re­flek­tion, blir till en så­dan li­ten smal aka­de­misk kul­tur, då kan man myc­ket väl frå­ga sig om 10–20 år: be­hö­ver vi det här?

TT: – Jag tror att det finns en väl­dig risk i att man dri­ver spe­ci­a­li­se­ring­en för långt, att man ba­ra stan­nar i det me­ta­fy­sis­ka la­bo­ra­to­ri­et och slu­tar in­tres­se­ra sig för om­värl­den. Å and­ra si­dan kan det va­ra li­ka far­ligt att sjun­ka in i fi­lo­so­fins histo­ria som i tan­ke­ex­pe­ri­ment. Al­la de världs­från­vän­da rö­rel­ser­na in­om fi­lo­so­fin är ju ris­kab­la.

HR: – Fi­lo­so­fi­histo­ria som så­dan lö­ser in­te fi­lo­so­fins pro­blem. Men jag tyc­ker att det är vik­tigt att hål­la de tan­kar­na öpp­na för att det i dag finns så myc­ket an­nat i vårt sam­häl­le som ba­ra strä­var mot nu­et.

”Det kan va­ra li­ka far­ligt att sjun­ka in i fi­lo­so­fins histo­ria”

– Jag kal­lar din håll­ning för an­ti­in­tel­lek­tu­a­lism helt en­kelt. Tor­björn Tännsjö

– När jag läs­te prak­tisk fi­lo­so­fi för tret­tio år se­dan var det en mil­jö sys­sel­satt med sig själv. Hans Ruin

Hans Ruin och Tor­björn Tännsjö är i al­la fall över­ens om histo­ri­e­skriv­ning­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.