Frå­ga filosofen-

Modern Filosofi - - Översättaren - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

En myt som be­ri­kat fi­lo­so­fin

?Det gal­na ge­ni­et, är det ba­ra en myt? Och hur står det till med de kän­da fi­lo­so­fer­na – var de gal­na ge­ni­er?

!I di­a­lo­gen Faid­ros lå­ter Pla­ton So­kra­tes an­fö­ra ”det van­sin­ne som kom­mer från mu­ser­na” som ett ex­em­pel på go­da ting som sin­nes­sjuk­dom kan med­fö­ra. Up­pen­bar­li­gen me­nar Pla­ton att det är i det­ta gu­dom­li­ga van­sin­ne som fan­ta­sin och kre­a­ti­vi­te­ten har si­na röt­ter. Pla­tons di­a­lo­ger in­ne­hål­ler åt­skil­li­ga skild­ring­ar av hur mu­ser­nas van­sin­ne kan på­ver­ka män­ni­skan: i syn­ner­het mö­ter man det i So­kra­tes de­mon, den in­re röst som rå­der So­kra­tes att in­te hand­la på ett visst sätt.

När läkar­ve­tens­ka- pen vid 1800-ta­lets mitt bör­ja­de ta tan­ken på ge­ni­et som en form av van­sin­ne på all­var, var just So­kra­tes de­mon ett av de förs­ta un­der­sök­nings­ob­jek­ten: den frans­ke lä­ka­ren Lélut me­na­de att den in­re rös­ten var en form av hör­sel­hal­lu­ci­na­tion som tyd­de på all­var­lig psy­kisk ohäl­sa. Fram­för allt var det dock mot slu­tet av sek­let som tan­ken på det gal­na ge­ni­et var på mo­det. Kri­mi­na­lan­tro­po­lo­gen Ce­sa­re Lom­bro­so, en av se­kel­skif­tets mest in­fly­tel­se­ri­ka ve­ten­skaps­män, ut­veck­la­de en te­o­ri om ge­ni­et som en form av epi­lep­si. Så di­a­gnosti­ce­ra­de Lom­bro­so den pes­si­mis­tis­ke tän­ka­ren Gi­acomo Le­o­par­di med epi­lep­si, ef­tersom den­ne i ett brev ta­lar om att han är ”från­va­ran­de” i and­ra män­ni­skors säll­skap. En helt egen gen­re med syf­te att dis­ku­te­ra det sjuk­li­ga ur­sprung­et till oli­ka ge­ni­a­la ska­pel­ser upp­stod, den så kal­la­de pa­to­gra­fin. Rous­seau, Pa­scal, Scho­pen­hau­er, Nietz­sche: lis­tan över sto­ra fi­lo­so­fer som sjuk­för­kla­ra­des i me­di­cins­ka trak­tat från se­kel­skif­tet 1900 kan lätt gö­ras lång. För fi­lo­so­fi­histo­ri­kern bju­der des­sa skrif­ter myc­ket in­tres­sant läs­ning.

Lig­ger det då nå­got i tan­ken på ge­ni­a­li­tet som van­sin­ne? Mig tycks det van­sin­ni­ga ge­ni­et vis­ser­li­gen som en myt, men en myt som har be­ri­kat fi­lo­so­fin. Så myc­ket står i al­la fall klart att fi­lo­so­fins till­ta­gan­de pro­fes­sio­na­li­se­ring och aka­de­mi­se­ring gör det allt svå­ra­re för de ”gal­na ge­ni­er­na” att slå sig fram in­om fi­lo­so­fin. Jag kan in­te an­nat än se det som ett tec­ken på att det var bätt­re förr. To­bi­as Dahl­kvist är do­cent i idéhisto­ria vid Stock­holms un­vi­er­si­tet.

Al­la kan fors­ka

?Vad är med­bor­gar­ve­ten­skap och hur skil­jer den sig från van­lig ve­ten­skap?

Vem kan egent­li­gen fors­ka? In­stink­tivt tän­ker vi kanske att den­na per­son är nå­gon som har gått ige­nom en lång och svår ut­bild­ning, och som ar­be­tar på ett uni­ver­si­tet el­ler i ett la­bo­ra­to­ri­um. Men det mås­te in­te all­tid va­ra så. Se­dan 1990- ta­let har det bli­vit allt van­li­ga­re

Är vå­ra nä­ra och kä­ra när­va­ran­de när vi be­gra­ver dem?

att fors­ka­re bju­der in van­li­ga med­bor­ga­re att på oli­ka sätt del­ta i den ve­ten­skap­li­ga pro­ces­sen, nå­got som man of­ta be­näm­ner som ci­ti­zen sci­ence, el­ler med­bor­gar­forsk­ning.

De mest fram­gångs­ri­ka ex­emp­len på med­bor­gar­forsk­ning fin­ner man in­om na­tur­ve­ten­ska­per­na. Pro­jek­tet Ga­laxy Zoo har fått hjälp av mer än hund­ra tu­sen per­so­ner med att klas­si­fi­ce­ra bil­der på ga­lax­er ute i rym­den. Ef­tersom da­to­rer är väl­digt då­li­ga på att au­to­ma­tiskt kän­na igen möns­ter i bil­der be­hö­ver ast­ro­no­mer­na hjälp med att gå ige­nom de gi­gan­tis­ka mäng­der­na da­ta från rymd­te­lesko­pen. Tack va­re in­ter­net går det att en­kelt ta hjälp av all­män­he­ten, som in­te ba­ra klas­si­fi­ce­rar bil­der­na, ut­an även upp­täc­ker nya och av­vi­kan­de fe­no­men.

Ett an­nat ex­em­pel är det ame­ri­kans­ka forsk­nings­pro­jek­tet Ebird. Här skic­kar få­gel­skå­da­re in si­na ob­ser­va­tio­ner till fors­kar­na med si­na mo­bil­te­le­fo­ner. Hur fåg­lar änd­rar si­na mi­gra­tions­be­te­en­den är ett vik­tigt tec­ken på kli­mat­för­änd­ring­ar. Men för att kun­na stu­de­ra des­sa möns­ter krävs ett myc­ket stort an­tal ob­ser­va­tio­ner av när en viss få­gel­art dy­ker upp på en viss plats. Det finns in­te till­räck­ligt många fors­ka­re för att sam­la in så myc­ket da­ta, men med hjälp av med­bor­gar­fors­kar­na har man ögon och öron på tu­sen­tals plat­ser sam­ti­digt.

Det som skil­jer med­bor­gar­forsk­ning från van­lig forsk­ning är att man mås­te lö­sa frå­gan om att många män­ni­skor ska kun­na ob­ser­ve­ra verk­lig­he­ten på sam­ma sätt. Där­för mås­te fors­kar­na ut­ar­be­ta strik­ta reg­ler för hur man ska rap­por­te­ra in vad man har sett. När det­ta väl är löst kan med­bor­gar­forsk­ning­en sam­la in enor­ma da­ta­mäng­der som in­te ti­di­ga­re va­rit till­gäng­li­ga för ve­ten­ska­pen. Christop­her Kul­len­berg är fors­ka­re i ve­ten­skaps­te­o­ri vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Li­vets rö­rel­se

?Hur kom­mer det sig att vi män­ni­skor har så svårt att ac­cep­te­ra vår kropps­lig­het?

I fi­lo­so­fin har te­o­ri­er om att krop­pen är un­der­ord­nad tän­kan­det och för­nuf­tet, vil­ka upp­fat­tas som män­ni­skans sär­skil­da kän­ne­tec­ken, av­löst varand­ra. Det bör­ja­de re­dan för 2 500 år se­dan med att py­ta­goré­er­na in­för­li­va­de my­ten om krop­pen som sjä­lens grav i si­na dokt­ri­ner.

I det dag­li­ga li­vet strä­var vi ef­ter att täm­ja krop­pen så gott det går: läng­tan att so­va vi­da­re på mor­go­nen, att ge oss hän vå­ra ero­tis­ka lus­tar, att mum­sa i oss en här­lig ba­kel­se till fi­kat i dag igen, mås­te tyglas. På re­klam­pe­lar­na po­se­rar kvin­nor och någ­ra män, vars hud är re­tu­sche­rad till sil­ke, vars krop­par är så sma­la att klä­der­na fal­ler som på äng­lar.

Si­mo­ne de Beau­vo­ir me­na­de att män­ni­skan ut­mär­ker sig ge­nom sin tra­gis­ka tve­ty­dig­het. Den har sin grund i att hon till skill­nad från and­ra le­van­de va­rel­ser är med­ve­ten om att ”li­vets själ­va rö­rel­se är ett sä­kert fort­skri­dan­de mot gra­vens för­mult­ning”. de Beau­vo­ir skrev vi­da­re: ”Den­na klu­ven­het lig­ger i hjär­tat av var­je in­di­vi­du­ell or­ga­nism, men dju­ret och väx­ten ut­står den ba­ra me­dan män­ni­skan kän­ner den.”

Men den­na djupt ro­ta­de in­sikt för­sö­ker män­ni­skan ock­så fly ifrån. Där har ve­ten­ska­pen och fi­lo­so­fin gär­na bi­stått hen­ne. An­ting­en har det gällt att re­du­ce­ra li­vet till en me­ka­nism vars sår­bar­het vi med tek­no­lo­gins ut­veck­ling ska kun­na un­dan­rö­ja. El­ler så kan vi för­li­ta oss på an­dens se­pa­ra­tion från krop­pen ge­nom bön el­ler and­lig trä­ning. Män­ni­skans upp­fin­nings­ri­ke­dom när det gäl­ler att för­ne­ka tve­ty­dig­he­ten är oänd­lig.

de Beau­vo­ir an­mo­dar oss att i stäl-

let”be­trak­ta den­na skif­tan­de san­ning i an­sik­tet”. Men hur går vi till väga? In­te sär­skilt många män­ni­skor föl­jer för­nuf­ti­ga upp­ma­ning­ar. Kanske är det till kons­ten vi mås­te vän­da oss – en tan­ke som för öv­rigt in­te var främ­man­de för de Beau­vo­ir, vars fi­lo­so­fi ju i så hög grad ock­så var lit­te­ra­tur.

I dans och per­for­man­ce-konst kan ibland en ome­del­bar kon­fron­ta­tion med vår kropps­lig­het äga rum. Som till ex­em­pel i bu­toh-ar­tis­ten SuEns vi­de­o­verk Vo­ra­cious, där hon krav­lar i en hög med löv och rutt­nan­de äpp­len – som en iro­nisk re­plik till de Beau­vo­ir. SuEn är vitsmin­kad och bär svart klän­ning, hå­ret är upp­satt i stra­ma bol­lar. Me­dan hon gluf­sar i sig äpp­le­na som be­fin­ner sig i oli­ka sta­di­er av förrutt­nel­se, knap­rar en svart gris vid hen­nes si­da på hö. Su-en rul­lar sig i de jä­san­de fruk­ter­na som näs­tan blir ett med hen­nes kropp och hug­ger tag i dem med tän­der­na, som om hon öva­de sig i att va­ra djur. Men an­sik­tet för­blir vitt, upp­lyst: in­sik­ten om sin för­gäng­lig­het kom­mer hon in­te un­dan. Anna Petro­nel­la Foul­ti­er är fi­lo­sof vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

Kan man va­ra död?

?Vi ta­lar om att vi vid be­grav­ning­ar tar far­väl av män­ni­skor som stått oss nä­ra, men stäm­mer det? Är vå­ra nä­ra och kä­ra när­va­ran­de när vi be­gra­ver dem?

Det är svå­ra­re än man kan tro att sva­ra på frå­gan vad det in­ne­bär att dö. Fi­lo­so­fer är djupt oen­se på den punk­ten. Är den, som en­ligt svensk lag för­kla­rats hjärn­död, död? Ja, sä­ger allt­så stats­mak­ten. Nej, skul­le många fi­lo­so­fer (ani­ma­lis­ter, som till ex­em­pel Jens Jo­hans­son i Uppsala) sä­ga. Vi är vä­sent­li­gen or­ga­nis­mer och des­sa kan med hjälp av in­ten­siv­vård hål­las vid liv ef­ter att hjär­nan slu­tat fun­ge­ra. Ja, skul­le de som läg­ger vikt vid psy­kisk kon­ti­nu­i­tet sva­ra. Hjärn­dö­da in­di­vi­der är åt­minsto­ne ”till­räck­ligt” dö­da för att det ska gå bra att ta vi­ta­la or­gan från dem.

Men de fles­ta fall är ”solkla­ra”. Så är det då vi be­gra­ver vå­ra dö­da. En­ligt al­la rim­li­ga te­o­ri­er är de just dö­da. Men det in­ne­bär ju i så fall att de har upp­hört att ex­i­ste­ra. De finns in­te mer. Det är in­te mam­ma som lig­ger i kis­tan vi de­fi­le­rar kring. Det är hen­nes kvar­läm­na­de kropp. Men ing­en, el­ler näs­tan ing­en, vill häv­da att vi är iden­tis­ka med vå­ra krop­par. Ett miss­för­stånd, allt­så, att det är mam­ma vi tar far­väl av. Men kanske ett trös­te­rikt miss­för­stånd? Tor­björn Tännsjö är pro­fes­sor i prak­tisk fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Han är ak­tu­ell med Fi­lo­so­fisk tröst. En bok om dö­den, il­lu­stre­rad av Ce­ci­lia To­rudd (Tha­les, 2015).

Vi be­hö­ver ut­ma­nas

?Många me­nar att pro­blem är bäst att lö­sa i grupp, ge­nom brainstorm­ning. Själv tyc­ker jag att jag tän­ker bäst på egen hand. Vad finns det för bra ar­gu­ment för det ena el­ler det and­ra?

Lö­ser man pro­blem bäst en­sam, el­ler till­sam­mans? Sva­ret be­ror på vil­ka pro­blem man för­sö­ker lö­sa. Många po­li­tis­ka pro­blem är av så­dan na­tur att man bör sö­ka en ge­men­sam lös­ning, till ex­em­pel för­del­ning av för­må­ner och rät­tig­he­ter, en­skil­da in­di­vi­ders sä­ker­het samt glo­ba­la pro­blem som mil­jö och ter­ro­rism. Ve­ten­skap­li­ga och fi­lo­so­fis­ka pro­blem där­e­mot fun­ge­rar an­norlun­da. De krä­ver of­ta ex­trem men­tal ut­hål­lig­het, för­må­ga att dra sig till­ba­ka, re­flek­te­ra och tän­ka nytt.

Na­tur­ligt­vis går det att för­sö­ka lö­sa al­la pro­blem så­väl en­skilt som ge­men­samt. En god pro­blem­lö­sa­re är öp­pen för att sa­ker kan va­ra väl­digt an­norlun­da än de först ver­kar va­ra.

Själv­klart mås­te man ha tid att smäl­ta in­for­ma­tion, kopp­la sam­man tan­kar och lå­ta kre­a­ti­vi­te­ten kom­ma till ut­tryck. Brit­ten Andrew Wi­les ha­de tro­li­gen in­te kun­nat lö­sa den näs­tan 400 år gam­la Fer­mats sto­ra sats om han in­te un­der sju år dra­git sig till­ba­ka från om­värl­den.

Om man har be­grän­sad men­tal ut­hål­lig­het är det kanske enkla­re att sam­ar­be­ta. Men oav­sett lägg­ning finns det tro­li­gen ing­en som all­tid lö­ser al­la pro­blem bäst själv. För att und­vi­ka en­kel­spå­rig­het be­hö­ver vi al­la nå­gon som ut­ma­nar oss.

Histo­ri­en är full av ge­ni­för­kla­ra­de per­so­ner, som So­kra­tes, Newton och Eins­te­in. Men de­ras idéer upp­stod in­te i en­sam­het. So­kra­tes lös­te pro­blem i di­a­log med and­ra. Eins­te­in tog hjälp av vän­nen Mar­cel Gross­man för den ma­te­ma­tis­ka ut­form­ning­en av den all­män­na re­la­ti­vi­tetste­o­rin. Han ingick i ett ve­ten­skaps­sam­häl­le. Newton li­kaså.

I sin bok Tän­ka, snabbt och lång­samt tar No­bel­pris­ta­ga­ren Da­ni­el Kah­ne­man upp styr­ka och svag­het i vårt tän­kan­de. Vi på­ver­kas of­ta av me­ka­nis­mer som vi in­te är kla­ra över. Vi gör

Allt fler van­li­ga med­bor­ga­re del­tar i forsk­ning­en.

Vi är upp­fin­nings­ri­ka när det gäl­ler att skil­ja krop­pen från an­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.