Ba­ra en li­ten lögn?

Ag­ne­ta Plei­jel

Modern Filosofi - - Dilemma T- -

KOM­MU­NEN VILL STÄNGA sko­lan i byn. En ak­tions­grupp har bil­dats. Härom­da­gen lyc­ka­des grup­pen få dit pres­sen, och Lot­ten, som bli­vit vald till ta­les­per­son, blev in­ter­vju­ad. Nu är ar­ti­keln pub­li­ce­rad och med sto­ra ru­bri­ker står det: ”Stängs sko­lan flyt­tar vi!” Ett ex­tra­mö­te an­ord­nas ef­ter att Fe­lix skic­kat ett grupp­mejl med frå­gan: ”Vad då flyt­ta!? Det har vi väl ald­rig ta­lat om?” Lot­ten, Fe­lix, Fri­da och Jesper bän­kar sig runt bor­det hem­ma hos Lot­ten. Fe­lix är upp­rörd. Fe­lix: Lot­ten, vad fick du det där ifrån, det är väl ing­en som tänkt flyt­ta ba­ra för att sko­lan stäng­er! Lot­ten: Men det är klart att vi mås­te flyt­ta, det tog jag för gi­vet. Det är 10 mil till närms­ta sko­la. Fe­lix: Tog för gi­vet! Men det är ju ren lögn. Du har lju­git för pres­sen. Jesper: Lögn? För mig känns det helt rätt. Jag blev jät­te­glad när jag läs­te tid­ning­en i mor­se. Jag me­nar, ska vi skic­ka vå­ra 6-åring­ar med skol­bus­sen? Jag kom­mer i al­la fall att flyt­ta om sko­lan för­svin­ner. Fe­lix: Det får stå för dig, men det kan in­te fin­nas nå­got som är näs­tan sant, el­ler even­tu­ellt sant. An­ting­en är det san­ning el­ler ock­så är det lögn. Fri­da: Oav­sett om det är sant el­ler in­te så sät­ter det i al­la fall press på po­li­ti­ker­na, in­vän­der Fri­da. Och det tyc­ker jag är bra. De som in­te flyt­tar, om sko­lan läggs ner, kan väl sä­ga att de har änd­rat sig. Fe­lix: Så nu vill du att jag ska lju­ga ock­så, Fri­da. Nej, den här grup­pen kan jag in­te va­ra med i. Av Ann La­ger­ström

VAD KAN JAG tän­kas skri­va om en fi­lo­sof som Nietz­sche, som ägt mi­na tan­kar så många gång­er, el­ler för den de­len Kant, Ki­er­ke­gaard el­ler Pla­ton, som in­te re­dan har ut­tryckts? Presta­tions­ång­es­ten smy­ger sig in­te på, den ör­fi­lar mig oblygt. Vil­ket får mig att tän­ka på Ha­rold Ra­mis. Han är kanske mest känd som den tön­ti­ga spök­jä­ga­ren jäm­te coo­la Bill Mur­ray och upp­fin­nings­ri­ka Dan Aykroyd (och den any­no­ma Ernie Hud­son som få minns)

i kult­fil­mer­na om Ghost­bus­ters från 1980-ta­let. Men för mig är han star­kast för­knip­pad med fil­men Ground­hog Day från 1993, med den myc­ket mer ta­lan­de svens­ka ti­teln Mån­dag he­la vec­kan, som han skrev ma­nus till och re­gis­se­ra­de.

I DEN FIL­MEN tving­as hu­vud­ka­rak­tä­ren Phil Con­nors, en cy­nisk tv-me­te­o­ro­log spe­lad av Bill Mur­ray, ge­nom­le­va sam­ma dag, en mån­dag, om och om igen i vad som ver­kar bli all evig­het. I en li­ten hå­la i ame­ri­kans­ka mel­lan­väs­tern, av­skär­mad från om­värl­den på grund av en snö­storm som bru­tit al­la kom­mu­ni­ka­tions­möj­lig­he­ter – ett slu­tet uni­ver­sum i vil­ket Con­nors en­sam för­fo­gar över mins­ta de­talj och kan gö­ra pre­cis vad han vill. Han sam­man­fat­tar si­tu­a­tio­nen i en di­a­log med en dryc­kes­kom­pis på stans bar en sen kväll: What if the­re we­re no to­mor­row?” ”No to­mor­row? That would me­an the­re would be no con­se­quences, the­re would be no hango­vers. We could do wha­te­ver we wan­ted! Vil­ket in­ne­bär … grav pre­sta­tions­ång­est. För hur le­ver man egent­li­gen li­vet på all­ra bäs­ta sätt när det in­te finns någ­ra be­gräns­ning­ar? In­te und­ra på att Con­nors hin­ner ta li­vet av sig minst sju gång­er un­der fil­mens gång.

OCH IN­TE UND­RA på att fil­men har bli­vit kurs­ma­te­ri­al i in­tro­duk­tions­kur­ser i fi­lo­so­fi vid uni­ver­si­tet från Tennessee till Cam­bridge och Stock­holm – och kom­mit att kal­las för the ga­te­way drug to wes­tern phi­lo­sop­hy. Den län­kar Pla­ton, Aristo­te­les och Nietz­sche i be­trak­tel­ser om evig åter­komst och sam­man­fo­gar över­män­ni­skan och Si­sy­fos i en Ja­nus­ge­stalt som in­te ba­ra kan äta he­la ka­kan ut­an tving­as gö­ra det var­je dag. Den föl­jer Phil Con­nor när han le­ver sig ige­nom ett helt gäng -is­mer, från an­ti­kens fi­lo­so­fi – ut­svä­van­de epiku­rism över­går i ra­san­de skep­ti­cism som via om­vä­gar lan­dar i sto­i­cism – in­nan han till slut (ef­ter 3 176 da­gar, ver­kar en cy­ber­värld av ground­hog­gers till slut ha enats om ge­nom att ha tol­kat al­la led­trå­dar och räk­nat och ex­tra­po­le­rat al­la tids­mar­kö­rer i fil­men) blir av med sin pre­sta­tions­ång­est och vak­nar upp tis­da­gen ef­ter.

Phil Con­nor hin­ner in­te helt ovän­tat bli mer el­ler mind­re ga­len på vägen – och det är nå­got Ha­rold Ra­mis själv ha­de rik er­fa­ren­het av från sitt förs­ta jobb ef­ter uni­ver­si­te­tet på ett men­tal­sjuk­hus i Saint Lou­is, Missouri, USA. Han har sagt i in­ter­vju­er att det var den bäs­ta tänk­ba­ra sko­lan i och om li­vet. Att den lär­de ho­nom hur det in­te går att le­va li­vet fullt ut ut­an att be­trak­tas som, va­ra, el­ler bli – ga­len.

DET VÄC­KER FÖR­STÅS frå­gor om vad det in­ne­bär att le­va li­vet fullt ut, och vad och vem som be­stäm­mer om man är ga­len. De frå­gor­na bin­der sam­man fil­mer­na Ett pä­ron till far­sa, Ghost­bus­ters, Mån­dag he­la vec­kan och Ye­ar Ze­ro, som han skrev ma­nus till och re­gis­se­ra­de. Var och en är en be­trak­tel­se över drag­kam­pen mel­lan nor­mer, in­sti­tu­tio­ner och den fria(?) in­di­vi­den och frå­gar sig vad som hän­der om man ruc­kar på allt det där som vi tar för gi­vet. På­fal­lan­de of­ta ver­kar det lan­da i just pre­sta­tions­ång­est. För om ing­et är gi­vet finns det ju hel­ler ing­et att skyl­la si­na till­kor­ta­kom­man­den på. Å and­ra si­dan, om ing­et är gi­vet finns väl hel­ler ing­et rätt och fel och där­för egent­li­gen inga till­kor­ta­kom­man­den? In­te kons­tigt att ek­va­tio­nen blir ga­len. Fil­mer­na har bli­vit kult och fått mil­jon­tals män­ni­skor att för­kov­ra sig fi­lo­so­fiskt ut­an att va­ra med­vet­na om det.

OM HA­ROLD RA­MIS fann sva­ren på si­na frå­gor får vi ald­rig ve­ta, det hann han in­te med­de­la in­nan han dog all­de­les för ti­digt, vid 69 års ål­der år 2014. Men pre­si­dent Oba­ma skrev i sin hom­mage att han hop­pa­des att Ha­rold upp­nått to­talt med­ve­tan­de. Själv fort­sät­ter jag (och stän­digt nya ge­ne­ra­tio­ner stu­den­ter och fil­mäls­ka­re) att le­ta vi­da­re i hans fil­mer (in­te helt ut­an pre­sta­tions­ång­est ef­ter att Oba­ma satt rib­ban i sin ef­ter­skrift). Av Mi­cael Dah­lén

org Gö­teb res­te han till In­do­ne­si­en där han bör­ja­de od­la och säl­ja kaf­fe. Fem­tio år gam­mal åter­vän­de han till Sve­ri­ge och star­ta­de en han­dels­träd­gård vid Mä­la­ren. Mor­mor, som ha­de en hol­ländsk far och en in­do­ne­sisk mam­ma, följ­de med. Jag be­sök­te dem of­ta som barn. Mor­för­äld­rar­na var ett ud­da in­slag i det an­nars så kon­for­mis­tis­ka Sve­ri­ge, och jag viss­te in­te om jag skul­le va­ra stolt el­ler skäm­mas över dem. Men mö­tet med det an­norlun­da lig­ger nog bakom att jag se­na­re i li­vet så of­ta känt ett be­hov av att stäl­la upp för dem som är myc­ket ut­sat­ta, som asyl­sö­kan­de och pap­pers­lö­sa.

För­fat­ta­ren be­rät­tar om sitt fi­lo­so­fis­ka liv för Tho­mas Ler­ner.

Ha­rold Ra­mis (längst till hö­ger) i kult­fil­men Ghost­bus­ters med Bill Mur­ray och Dan Aykroyd.

Som gym­na­sist i Lund.

Ag­ne­ta,3 år

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.