För­fat­ta­re på hel­tid

1996

Modern Filosofi - - Så Tänkte Jag -

Un­der 1990-ta­let var jag pro­fes­sor på Dra­ma­tis­ka in­sti­tu­tet, där jag var med om att dra i gång ett pro­jekt om vad my­ter gör med oss och vad en myt egent­li­gen är. Jag har många fa­vo­rit­dra­ma­ti­ker. Har all­tid va­rit fa­sci­ne­rad av Hen­rik Ib­sen, den nors­ke dra­ma­ti­kern med Pe­er Gynt och Ett dock­hem, som lyc­ka­des kom­bi­ne­ra sin tids brän­nan­de po­li­tis­ka frå­gor med vad li­vet egent­li­gen är till för. Ef­ter att jag slu­ta­de som pro­fes­sor har jag skri­vit på hel­tid.

AN HAR KAL­LATS ”det sista uni­ver­sal­ge­ni­et”, som upp­täck­te dif­fe­ren­ti­al­kal­ky­len sam­ti­digt med Isaac Newton och fö­re­grep den ma­te­ma­tis­ka lo­gi­ken med 150 år. Men in­om fi­lo­so­fin är han mest känd för sin me­ta­fy­sik.

Det förs­ta jag tän­ker på när jag hör ditt namn är ”mo­na­der”. Vad är det? – Det är de ab­so­lut enk­la, and­li­ga sub­stan­ser som värl­den be­står av. De är oänd­ligt många, men var­je mo­nad är än­då unik, ef­tersom den speg­lar värl­den från sin syn­punkt.

Det är en gans­ka ovan­lig upp­fatt­ning. Hur har du kom­mit fram till den?

– Det är ren lo­gik. De grund­läg­gan­de ting­en mås­te va­ra ab­so­lut enk­la, för om de vo­re sam­man­sat­ta så skul­le de va­ra se­kun­dä­ra i för­hål­lan­de till de ting som de är upp­bygg­da av.

Det lå­ter lo­giskt. Men det be­ty­der väl in­te att de be­hö­ver va­ra and­li­ga?

– Av­bryt mig in­te! Sam­ti­digt mås­te des­sa ting ha en es­sens, det vill sä­ga en iden­ti­tet som skil­jer dem från and­ra ting. Men det är sam­ma sak som att ha en mång­fald egen­ska­per. Nu und­rar jag: hur kan nå­got som är ab­so­lut en­kelt sam­ti­digt ha en mång­fald egen­ska­per? Det var verk­li­gen en bra frå­ga! – Sva­ret är än­nu bätt­re. Det finns näm­li­gen nå­got som upp­fyl­ler al­la des­sa vill­kor: din själ. Den är ju en odel­bar en­het, som sam­ti­digt kan upp­le­va värl­den på oänd­ligt många sätt. Pre­cis så fun­ge­rar mo­na­der­na. Du me­nar att al­la mo­na­der är sjä­lar med ett med­ve­tan­de? – Nja, i lik­het med män­ni­sko­sjä­len så speg­lar de i var­je fall värl­den från sin uni­ka syn­punkt. Men det är in­te frå­ga om verk­li­ga upp­le­vel­ser, ut­an om till­stånd som sva­rar mot till­stånd hos and­ra mo­na­der. För mo­na­der­na kan in­te in­gå i or­saks­sam­band med varand­ra. Var­för in­te? – Lo­gik igen, unge man! Där­för att allt som är sant om ett ting re­dan finns in­ba­kat i dess be­grepp, och då kan ju det­ta ting in­te sam­ti­digt på­ver­kas av ytt­re or­sa­ker. Om du kän­de till mitt full­stän­di­ga be­grepp – det vill sä­ga al­la mi­na re­la­tio­ner med värl­den – så skul­le du fak­tiskt på lo­gisk väg kun­na här­le­da allt vad jag har gjort och nå­gon­sin kom­mer att gö­ra.

Hur kom­mer det sig i så fall att värl­den ser ut att va­ra full av or­saks­sam­band?

– Tänk dig två kloc­kor som är per­fekt syn­kro­ni­se­ra­de, in­te för att de på­ver­kar varand­ra ut­an för att de är rätt ställ­da från bör­jan och har en full­än­dad in­re me­ka­nik. På sam­ma sätt är det med mo­na­der­na: Gud har ska­pat de­ras be­grepp, se­dan tic­kar de på av sig själ­va i en per­fekt, för­ut­be­stämd har­mo­ni.

Om allt är så där för­ut­be­stämt, så mås­te väl män­ni­skan sak­na en fri vil­ja?

– In­te alls! Att du kom­mer att gö­ra det du gör be­ror fort­fa­ran­de på dig själv. Det är för­ut­be­stämt ba­ra un­der hy­po­te­sen att Gud har valt att ska­pa en värld där du kom­mer att gö­ra så, och det vet vi ingen­ting om. Det en­da vi vet är att vi le­ver i den bäs­ta tänk­ba­ra av värl­dar.

Just det, den prin­cip som Vol­tai­re för­löj­li­ga­de i sin ro­man Can­di­de!

– Nämn in­te den lym­meln! Men jag kan be­vi­sa att jag har rätt, för om vi in­te lev­de i den bäs­ta av värl­dar, så skul­le det be­ty­da att Gud in­te var den allsmäk­ti­ge, all­ve­tan­de och väl­vil­li­ge ska­pa­re, som vi vet att Han är. Av Staf­fan Eng

300 år ef­ter sin död ger det sista svar på tal.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.