SOFI PÅ Nfo­to: KA

Mo­dern Fi­lo­so­fi # 4—2016

Modern Filosofi - - A- Rtikel - Asv Getty im­gaes ( mål­ning Cha­ron)

ISTA ÅRET PÅ GYM­NA­SI­ET LÄ­SER franska ele­ver på de stu­di­e­för­be­re­dan­de pro­gram­men mel­lan tre och åt­ta tim­mar fi­lo­so­fi i vec­kan. Det är mest i Eu­ro­pa, och Frank­ri­ke är en­samt om att ha fi­lo­so­fi som en cen­tral del av stu­dentex­a­mens­pro­ven. Ut­an fi­lo­so­fi tar du dig in­te in i vux­en­li­vet – så tycks den franska in­ställ­ning­en ha va­rit allt­se­dan Na­po­le­ons da­gar.

Äm­nets sta­tus har tyd­li­ga hi­sto­ris­ka röt­ter. Ef­ter re­vo­lu­tio­nen 1789 var det upp­lys­nings­ti­dens fi­lo­so­fi som bar upp kon­sti­tu­tio­nen, och i den franska sta­ten gjor­des fi­lo­so­fin till en ob­li­ga­to­risk del av un­der­vis­ning­en med må­let att ska­pa upp­lys­ta med­bor­ga­re.

Ex­a­mens­pro­vet i fi­lo­so­fi har ryk­te om sig att va­ra det all­ra svå­ras­te. All­mä­nin­tres­set är stort. Årets äm­ne för­med­las all­tid av me­di­er­na, och äld­re frans­män minns of­ta vil­ken frå­ge­ställ­ning de fick brot­tas med.

För mig var äm­net huruvi­da fram­ti­den är ett oskri­vet blad. Mi­na gym­na­si­estu­di­er i Frank­ri­ke präg­la­des i stor ut­sträck­ning av den mas­si­va un­der­vis­ning­en i fi­lo­so­fi. Vad är me­ta­fy­sik egent­li­gen? Och går det att be­vi­sa Guds ex­istens? Sam­man­lagt åt­ta tim­mar i vec­kan till­bring­a­de vi i säll­skap av bland and­ra Im­ma­nu­el Kant, Baruch Spi­no­za, Fri­edrich Nietz­sche och René De­scar­tes, en­ligt stu­die­pla­nen för det hu­ma­nis­tis­ka pro­gram­met.

Fem­ton år se­na­re be­sö­ker jag Li­may, en halv­tim­mes tågre­sa från Pa­ris. I ett an­nars som­martomt gym­na­si­um kom­mer sista­år­se­le­ver­na ut från än­nu en för­mid­dag av svet­ti­ga ex­a­mens­prov. Fi­lo­so­fins skrift­li­ga upp­gift in­le­der all­tid stu­dentex­a­men, och Je­an-fran­co­is Pi­o­li­ne, en av två lä­ra­re i fi­lo­so­fi, har fått en bunt skriv­ning­ar att rät­ta från en an­nan sko­la. När han och jag träf­far någ­ra prov­stin­na ele­ver får han många frå­gor om huruvi­da de tänkt rätt i si­na upp­sat­ser.

– Det är en för­del, men in­te ett tvång, att ci­te­ra tex­ter. Fram­för allt hand­lar det om att kun­na vi­sa att man har för­stått en frå­ga, att pro­ble­ma­ti­se­ra den på oli­ka sätt och att le­ve­re­ra en slut­sats, för­kla­rar han.

Je­an-fran­co­is Pi­o­li­ne me­nar att fi­lo­so­fi som äm­ne of­ta för­vir­rar när ele­ver­na bör­jar sista året på gym­na­si­et, ef­tersom de har svårt att för­hål­la sig till att det sak­nas ab­so­lu­ta san­ning­ar.

– Där­för är en fi­lo­sof som Alain (pseu­do­nym för Émi­le Char­ti­er, 1868-1951) in­tres­sant för att han in­si­ste­rar på be­ty­del­sen av att ifrå­ga­sät­ta det man trod­de var sant. Det be­ty­der in­te att man in­te kan ha en åsikt, men man bör all­tid be­hål­la en viss miss­tro mot den. Och det är det som gör det så in­tres­sant att un­der­vi­sa unga män­ni­skor i fi­lo­so­fi, för de är så säk­ra på att de vet så myc­ket.

Je­an-fran­co­is Pi­o­li­ne blir över­ras­kad när jag be­rät­tar att få and­ra län­der har li­ka myc­ket fi­lo­so­fi på sche­mat som Frank­ri­ke.

– Visst är fi­lo­so­fin på många sätt för­ank­rad i den franska kul­tu­ren, men det­ta är egent­li­gen grun­dat på idén om att en med­bor­ga­re kan in­ta en kri­tisk håll­ning, har läst om en del idéer och kan för­hål­la sig och ta ställ­ning till des­sa. Och det är in­te unikt för Frank­ri­ke. Det känns så själv­klart att jag har svårt att för­stå att and­ra län­der knappt alls stu­de­rar fi­lo­so­fi.

PÅ ETT TY­PISKT franskt kafé i det in­tel­lek­tu­el­la hjär­tat av Pa­ris träf­far jag li­te se­na­re Jo­celyn Be­no­ist, fors­ka­re och lä­ra­re i fi­lo­so­fi vid Sor­bon­ne. Han be­rät­tar att av­gö­ran­de för in­sti­tu­tio­na­li­se­ring­en av fi­lo­so­fin i Frank­ri­ke – och sär­skilt för dess roll på gym­na­si­et – var Victor Cousin, fi­lo­sof och en av Na­po­le­on upp­bu­ren po­li­ti­ker.

– Från ho­nom kom­mer idén om fi­lo­so­fin som en di­sci­plin i vil­ken kun­skaps­sy­ste­met kul­mi­ne­rar. Cousin me­nar att ele­ven ge­nom stu­di­er i fi­lo­so­fi når ett sys­te­ma­tiskt och sam­man­fat­tan­de syn­sätt i and­ra äm­nen, sä­ger Jo­celyn Be­no­ist.

Men fi­lo­so­fin har ock­så en po­li­tisk di­men­sion och är nä­ra kopp­lad till fö­re­ställ­ning­ar­na om vad det in­ne­bär att va­ra frans­man. Jo­celyn Be­no­ist sä­ger att sta­ten allt­se­dan den tred­je re­pu­bli­ken (i slu­tet av 1800ta­let) har an­vänt fi­lo­so­fin som ett slags be­fri­an­de ide­o­lo­gi för in­di­vi­den och med­bor­ga­ren. Och det­ta för­vän­tas i sin tur på­ver­ka vill­ko­ren för re­pu­bli­ken och of­fent­lig­he­ten.

– Frank­ri­ke och den franska iden­ti­te­ten har på många sätt byggts kring

[18 år, stu­dent på na­tur­ve­ten­skap­ligt gym­na­sie­pro­gram]

– Fi­lo­so­fin rus­tar oss för att ta­la om allt, för i fi­lo­so­fi är allt sam­man­kopp­lat. Så när man pra­tar om fri­het kopp­las det ock­så till lyc­ka. Vi har fått me­to­der för att re­flek­te­ra så att vi kan för­hål­la oss till en frå­ga som vi in­te har stu­de­rat. Sista året på gym­na­si­et har hjälpt mig att bätt­re för­stå and­ra. Näs­ta år ska jag stu­de­ra ju­ri­dik, och fi­lo­so­fin kom­mer att ge för­stå­el­se för la­gar­na.

– Jag tror att det är för­ank­rat i franska vär­de­ring­ar att för­sö­ka för­stå hur allt fun­ge­rar och var­för män­ni­skor age­rar på ett visst sätt. Det är verk­li­gen en del av vårt sätt att va­ra.

[54 år, af­färs­in­ne­ha­va­re]

– Jag minns in­te myc­ket av skol­lek­tio­ner­na, ba­ra min då­li­ga di­sci­plin. Jag var all­de­les för omo­gen för att stu­de­ra fi­lo­so­fi. Men kanske gav det än­då nå­got, för se­dan läs­te jag so­ci­o­lo­gi på hög­sko­lan. Och när jag se­dan job­ba­de i bok­han­del var det bra att kän­na till kän­da verk och oli­ka tan­ke­ström­ning­ar.

– Fi­lo­so­fi ger verk­tyg för att be­trak­ta värl­den. Den tjä­nar till att ifrå­ga­sät­ta, att pe­ta där det in­te nöd­vän­digt­vis är så be­kvämt, att ta fram sätt att tän­ka som kan gå emot ström­men.

– Men i dag tror jag att det vo­re bätt­re om fi­lo­so­fin er­sat­tes med lek­tio­ner i ar­gu­men­ta­tion. Det vi be­hö­ver är att ut­veck­la ett kri­tiskt för­håll­nings­sätt till me­dia.

vär­den som uni­ver­sa­lism och re­li­gi­ons­fri­het.

Jo­celyn Be­no­ist ser en na­tio­na­lis­tisk di­men­sion i den ka­non av fi­lo­so­fer som in­går i sko­lans fi­lo­so­fi­un­der­vis­ning. Vik­ti­gast är De­scar­tes och hans idéer om ra­tio­na­lism, sub­jek­ti­vi­tet och tan­ke­fri­het.

– Det pa­ra­dox­a­la är att sam­ti­digt som man sä­ger att det in­te finns nå­gon dokt­rin så är lik­rikt­ning­en ex­tremt stark i och med att det är vis­sa for­mer av fi­lo­so­fi som för­med­las: det som är bra är ra­tio­na­lis­men, De­scar­tes och Kant.

Där­för är det för­stås mot­sä­gel­se­fullt att fi­lo­so­fin å ena si­dan har en makt­po­si­tion i det franska skol­sy­ste­met, me­dan dess roll å and­ra si­dan för­sva­ras ut­i­från att den är ett verk­tyg för kri­tiskt tän­kan­de i för­hål­lan­de till makt­struk­tu­rer.

– Vi ska lä­ra folk att tän­ka själ­va och där­med fri­gö­ra sig, men de mås­te al­la gö­ra det på sam­ma nor­ma­ti­va sätt som i sig in­te går att kri­ti­se­ra. Vi ta­lar om kri­tiskt tän­kan­de, men ris­ken är att vi sam­ti­digt tyc­ker att vi har mo­no­pol på hur det­ta går till. Där ser vi sam­ma re­pu­bli­kans­ka mo­dell och franska tra­di­tion: en iden­ti­tet ba­se­rad på en stark uni­ver­sa­lism som ut­ra­de­rar all olik­het.

ETT KRI­TISKT TÄN­KAN­DE stöpt i sam­ma form, allt­så. Det är som om fi­lo­so­fins sta­tus och sym­bo­lik i Frank­ri­ke ock­så står i vägen för för­ny­el­se, oav­sett om det gäl­ler nya un­der­vis­nings­for­mer el­ler att in­te­gre­ra sam­ti­da tän­ka­re.

En som kon­fron­te­rats med den här pro­ble­ma­ti­ken är Clai­re de Ches­sé. Stu­di­er vid Sor­bon­ne och någ­ra ef­ter­föl­jan­de år som lä­ra­re fick hen­ne att fun­de­ra över al­ter­na­ti­va sätt att spri­da fi­lo­so­fi.

– På Sor­bon­ne fick jag in­tryc­ket att fi­lo­so­fi in­te är en le­van­de di­sci­plin. Få nu­ti­da fi­lo­so­fer togs upp och fi­lo­so­fin ver­ka­de all­tid så av­skild från det dag­li­ga li­vet, trots att det för mig är nå­got le­van­de och an­vänd­bart som kan spe­la en roll i sam­häl­let. Fi­lo­so­fin är all­de­les för he­lig i Frank­ri­ke och per­so­ni­fie­ras ge­nom vis­sa fi­lo­so­fer, som De­scar­tes.

För ett ti­o­tal år se­dan star­ta­de Clai­re de Ches­sé or­ga­ni­sa­tio­nen Phi­lo­lab. Ge­nom den an­ord­nar hon bland an­nat fi­lo­so­fis­ka sam­tals­grup­per med unga, främst i so­cio­e­ko­no­miskt ut­sat­ta om­rå­den. Tan­ken är att hit­ta mo­del­ler och me­to­der för att ska­pa di­a­log om fi­lo­so­fis­ka te­man. Skul­le del­ta­gar­na vil­ja lä­sa vi­da­re finns ett me­di­e­tek on­li­ne som de kan vän­da sig till. Må­let är att fi­lo­so­fin ska ge stöd att han­te­ra var-da­gen och för­stå om­värl­den. Och att de unga del­ta­gar­na ock­så ska se fi­lo­so­fins vär­de i sam­häl­let.

– Många tyc­ker in­te att det vi gör ska kal­las fi­lo­so­fi, men för oss är det vik­tigt att det er­känns för vad det är. Den här ty­pen av ak­ti­vi­te­ter gör det möj­ligt för unga att vå­ga ta förs­ta ste­get. Det finns allt­för myc­ket eli­tism kopp­lat till fi­lo­so­fi i Frank­ri­ke. Tan­ken att det är nå­got som man in­te

”Det känns så själv­klart att jag har svårt att för­stå att and­ra län­der knappt lä­ser fi­lo­so­fi”

kan äg­na sig åt för ti­digt, vi­sar att ut­veck­lingsa­spek­ten helt sak­nas. Det är som om man skul­le sä­ga att barn in­te bor­de lä­ra sig att sjunga för att det ba­ra är ope­ra som gäl­ler.

CLAI­RE DE CHES­SÉ me­nar att Frank­ri­ke in­te alls har hängt med i ut­veck­ling­en att un­der­vi­sa barn i fi­lo­so­fi el­ler att hit­ta nya sätt att ar­be­ta med äm­net. Ett pres­sat pro­gram in­för stu­dentex­a­men och bris­ten på verk­tyg och di­rek­tiv gör att många fi­lo­so­fi­lä­ra­re har svårt att re­for­me­ra un­der­vis­ning­en.

– Men en stark sam­häl­le­lig ef­ter­frå­gan gör att sa­ker och ting är på väg att för­änd­ras. För­la­gen ger ut spän­nan­de böc­ker även för barn, och ra­dio och tv har många in­tres­san­ta in­slag. Fi­lo­so­fikafé­er pop­par upp li­te varstans, fi­lo­so­fi­ma­ga­sin säl­jer i sto­ra upp­la­gor och var­je som­mar gör de sto­ra tid­ning­ar­na fi­lo­so­fi-bi­la­gor.

Clai­re de Ches­sé skul­le gär­na se att fi­lo­so­fer i hög­re grad del­tog i sam­hälls­de­bat­ten – men som fi­lo­so­fer. I dag kom­men­te­rar fi­lo­so­fer of­ta po­li­tis­ka hän­del­ser i ny­hets­sänd­ning­ar och de­batt­pro­gram. Den kanske mest kän­da – och mest kon­tro­ver­si­el­la – är Michel On­fray. Han ut­ta­lar sig i en rad dags­ak­tu­el­la äm­nen och har sär­skilt haft star­ka åsik­ter om islam och isla­mi­se­ring.

– När fi­lo­so­fer tar po­li­tisk ställ­ning och gör dog­ma­tis­ka ut­ta­lan­den är det som en­ga­ge­ra­de in­tel­lek­tu­el­la per­so­ner – in­te som fi­lo­so­fer, sä­ger Clai­re de Ches­sé.

OCK­SÅ JO­CELYN BE­NO­IST vän­der sig emot fi­lo­so­fer­nas sätt att del­ta i den of­fent­li­ga de­bat­ten, men han me­nar att det­ta ock­så är kopp­lat till de so­ci­a­la för­vänt­ning­ar­na på fi­lo­so­fer. Ett pro­blem, me­nar Jo­celyn Be­no­ist, är att fi­lo­so­fin i all­de­les för hög grad har kom­mit att fun­ge­ra som ett kri­te­ri­um på in­tel­li­gens i störs­ta all­män­het. I be­tyd­ligt mind­re ut­sträck­ning be­trak­tas fi­lo­so­fi som en fär-

”En van­lig fö­re­ställ­ning är att fi­lo­so­fi ger ka­pa­ci­tet att läg­ga sig i vad som helst”

[65 år, pen­sio­när]

– Klas­siskt sett för­sö­ker fi­lo­so­fin sva­ra på de frå­gor som ve­ten­ska­pen in­te lö­ser. I Frank­ri­ke är fi­lo­so­fin knu­ten till den franska re­vo­lu­tio­nen och dess cen­tra­la vär­den: fri­het, jäm­lik­het och bro­der­skap – ett arv från franska fi­lo­so­fer. Tan­ken med fi­lo­so­fi i sko­lan var att ge unga un­der­vis­ning som in­te var nyt­to­be­to­nad: ett slags gra­tis kul­tu­rell bild­ning.

– Da­gens värld är be­tyd­ligt mer osä­ker än när jag väx­te upp. Men kan fi­lo­so­fin ge någ­ra svar? Det är in­te själv­klart, ut­an vi­sar sna­ra­re på dess grän­ser.

[18 år, stu­dent på sam­hälls­ve­ten­skap­ligt/eko­no­miskt pro­gram]

– Sär­skilt gil­la­de jag fi­lo­so­fi­lek­tio­ner­na som hand­la­de om re­li­gi­on, ef­tersom äm­net är på ta­pe­ten. Det fick mig att in­se att re­li­gi­ons­pro­blem all­tid har ex­i­ste­rat. Det är ock­så bra att stän­digt bli påmind om att det finns oli­ka sätt att se på en frå­ga. Det ger möj­lig­het att för­stå sam­häl­let och mass­me­di­er­na. Att sko­lan läg­ger så stor vikt vid fi­lo­so­fi vi­sar att den lär oss för li­vet. Det gör oss öpp­na i hur vi tän­ker in­för fram­ti­den.

dig­het och kun­skap som krä­ver in­lär­ning, trä­ning och upp­rep­ning.

– En van­lig, gans­ka na­iv fö­re­ställ­ning är att fi­lo­so­fi ger ka­pa­ci­tet att läg­ga sig i vad som helst. Det finns en över­tro på fi­lo­so­fin som ett slags me­ta­kun­skap. Fi­lo­so­fin har på många sätt kom­mit att bli ett pa­ra­digm för de in­tel­lek­tu­el­la och de­ras makt­po­si­tion.

– Bil­den av fi­lo­so­fen – den in­tel­lek­tu­el­le – som en per­son med kom­pe­tens att ta­la om vad vi bör gö­ra och in­te, är djupt ro­tad i den franska kul­tu­ren. Visst, fi­lo­so­fin är in­te helt åt­skild från per­son­li­ga åsik­ter, men att va­ra fi­lo­sof in­ne­bär in­te att det eg­na tyc­kan­det skul­le va­ra mer värt än nå­gon an­nans. Om fi­lo­so­fer ska ha en roll bor­de den sna­ra­re va­ra att desta­bi­li­se­ra makt­struk­tu­rer – och att bör­ja med dem som de själ­va in­går i.

ATT VA­RA ”in­tel­lek­tu­ell” – ett be­grepp som an­vänds myc­ket i Frank­ri­ke och har star­ka hi­sto­ris­ka kopp­ling­ar – in­ne­bär en­ligt Jo­celyn Be­no­ist i grun­den att be­dri­va in­tel­lek­tu­ell verk­sam­het men ock­så att va­ra del av den of­fent­li­ga och po­li­tis­ka de­bat­ten. Fö­re­bil­den är, me­nar han, Je­anPaul Sar­t­re.

– Han an­vän­de fi­lo­so­fin för att be­ly­sa sam­ti­dens pro­blem, och det var vik­tigt för all­män­he­tens re­la­tion till fi­lo­so­fi och för bil­den av fi­lo­so­fen som den in­tel­lek­tu­el­le. Men det un­der­lig­gan­de är det franska skol­sy­ste­met där fi­lo­so­fin in­te be­trak­tas som en spe­ci­a­li­tet ut­an som en omni­po­tent di­sci­plin. Och det är nå­got vi mås­te gö­ra upp med.

Jo­celyn Be­no­ist sä­ger att det ny­vak­na­de in­tres­set för fi­lo­so­fi har in­ne­bu­rit ett slags iden­ti­tets­kris för fi­lo­so­fin som sko­läm­ne. I takt med att fler bå­de stu­de­rar och på oli­ka sätt tar del av fi­lo­so­fi tap­par äm­net li­te av sin my­tis­ka au­ra.

– Ti­di­ga­re be­trak­ta­des fi­lo­so­fi­lä­ra­ren som kung, och sista året på gym­na­si­et kal­la­des ”fi­lo­so­fiårs­kur­sen”. I dag mås­te vi om­de­fi­ni­e­ra fi­lo­so­fins plats i skol­sy­ste­met och dess re­la­tion till and­ra äm­nen.

Se­dan at­ten­ta­ten i Frank­ri­ke de se­nas­te åren har rös­ter höjts för mer fi­lo­so­fi ut­i­från att äm­net kan spe­la roll för kri­tiskt tän­kan­de om dog­ma­tis­ka tex­ter och för­håll­nings­sätt, i syn­ner­het till re­li­gi­on. Men Jo­celyn Be­no­ist tror att det är att va­ra allt­för op­ti­mis­tisk om fi­lo­so­fins kraft.

– Histo­ri­ker och so­ci­o­lo­ger är bätt­re på att för­kla­ra verk­lig­he­ten. Än­då finns en för­vänt­ning i sam­häl­let på att fi­lo­so­fin ska spe­la rol­len som räd­da­re – bå­de vad det gäl­ler si­tu­a­tio­nen i värl­den och vad det gäl­ler den per­son­li­ga oro man kan kän­na. Men jag tror sna­ra­re att fi­lo­so­fin och re­li­gi­ons­fri­he­ten bör tviv­la på sig själv som räd­dan­de kraft.

Clai­re de Ches­sé me­nar att när sta­ten lan­se­rar en ut­bild­nings­plan för re­li­gi­ons­fri­het och re­pu­bli­kans­ka vär­den för att käm­pa mot ra­di­ka­li­se­ring, hand­lar det in­te om att verk­li­gen ut­veck­la ett kri­tiskt tän­kan­de.

– Det skul­le ju in­ne­bä­ra att män­ni­skor blir mer själv­stän­di­ga att kri­ti­se­ra ock­så re­ge­ring­en. Ef­ter at­ten­ta­ten var det myc­ket tal om att få till de­bat­ter. Men när vi sa att vi har bra verk­tyg för det så fick vi ing­et ge­hör. I stäl­let vill man över­fö­ra vis­sa idéer. Kort sagt, barn ska få mo­ral­lek­tio­ner. Ka­rin Elfving är fri­lans­jour­na­list.

Den frans­ke fi­lo­so­fen Ber­nard-hen­ri Lé­vy ta­lar i FN.

Stu­dentex­a­mens­prov på Lycée Con­dor­cet i Li­may ut­an­för Pa­ris.

Je­an-paul Sar­t­re (ovan) och Je­anF­ranço­is Pi­o­li­ne.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.