MÅ­LEN

Foto: Istockp­ho­to Mo­dern­mo­dern Fi­lo­so­fi­fi­lo­so­fi ##4—2—20162016

Modern Filosofi - - Intro- -

ÄR MAN ÄR PÅ ETT VISST hu­mör kan al­la des­sa fru­kostar, lun­cher och mid­da­gar kän­nas som bör­dor. De mås­te be­slu­tas om, gö­ras in­köp till och till­la­gas. Det tar tid – hin­ner jag äta fru­kost, hand­la mid­dag, la­ga lunchlå­da? Dess­utom mås­te man und­vi­ka att äta för myc­ket el­ler för salt, fett och sött. El­ler för bil­ligt och snabbt. An­nars kan man dö el­ler bli tjock.

Hämt­mat då? Li­te dy­ra­re än la­gad mat, men ibland är ju tid peng­ar. El­ler så strun­tar man i att äta nå­gon dag, som 5: 2- ar­na gör. Ska man kö­pa nå­gon fryst rätt i stäl­let? El­ler kanske ba­ra bi­ta ihop och käm­pa fram en

HUR HAM­NAR VI i den­na be­tung­a­de käns­la, som är på en gång out­ta­lad och påträng­an­de? Kanske kan den be­mö­tas med någ­ra fi­lo­so­fis­ka be­grepp: mål och me­del.

Myc­ket av det vi gör, gör vi för att vi hål­ler på att gö­ra nå­got an­nat. Och myc­ket av det­ta gör vi för att vi för­sö­ker gö­ra yt­ter­li­ga­re nå­got an­nat. Nå­gon går till ex­em­pel upp ur säng­en för att gå till job­bet och går till job­bet för att få lön. El­ler ock­så går den dit för att träf­fa si­na ar­bets­kam­ra­ter el­ler för att ta itu med en fa­sci­ne­ran­de ar­bets­upp­gift el­ler nå­got an­nat.

Så här kan vi fram­stäl­la en li­ten del av en tänkt män­niskas pro­jekt:

Mel­lan pi­lar­na ser vi en se­rie av mål och me­del. Här mås­te jag på­pe­ka att mål och me­del är re­la­ti­va till varand­ra: att gå till job­bet är ett me­del för må­let lö­ne­ar­be­te, men man kan ock­så sä­ga att lö­ne­ar­be­te är ett me­del för må­let kö­pa en pon­ny.

Il­lust­ra­tio­nen är för­stås för­enklad på fle­ra sätt. En för­enk­ling, som fi­lo­so­fer­na har äg­nat

Gå upp ur säng­en Gå till job­bet Lö­ne­ar­be­ta Kö­pa en pon­ny Und­vi­ka le­dan och av­sma­ken det skul­le in­ne­bä­ra att stan­na hem­ma he­la da­gen.

rang­ers mark­nads­fö­ring. Här på­min­ner vis­sa om att de­ras mat går snabbt att få och kan be­stäl­las när som helst. And­ra sä­ger att de­ras mat sma­kar gott, och en del häv­dar att de­ras mat är häl­so­sam el­ler på oli­ka sätt etiskt gång­bar ( kanske ve­ge­ta­risk, kli­mats­mart el­ler eko­lo­gisk). Många re­stau­rang­er på­står ock­så att de­ras mil­jö­er är ovan­ligt bra för att äta i säll­skap el­ler kanske för att slapp­na av. Och lyx­i­ga­re stäl­len fram­hål­ler möj­lig­he­ten att ge­nom ma­ten upp­le­va nå­got ny­ska­pan­de som vid­gar vy­er­na (och som an­tag­li­gen ock­så un­der­för­stås sma­ka gott). Dess­utom er­bju­der re­stau­rang­er out­ta­lat en möj­lig­het att vi­sa upp sig som en som äter gott, dyrt, etiskt, nyt­tigt el­ler i im­po­ne­ran­de säll­skap. Var­för skul­le det an­nars fin­nas så myc­ket mat­bil­der på so­ci­a­la me­di­er?

Det är an­tag­li­gen in­te unikt att ha så­da­na mål med sitt ätan­de. De fles­ta ex­emp­len skul­le kun­na ut­spe­la sig på de fles­ta kon­ti­nen­ter och i de fles­ta ti­der. (Fast det är svårt att tän­ka sig en sten­ål­ders­män­ni­ska som äter för att upp­nå någ­ra este­tis­ka el­ler etis­ka höj­der.)

NÅ­GOT TYCKS DOCK va­ra nytt med vårt sam­ti­da ätan­de. Var­je mål­tid ver­kar sna­rast op­ti­me­rad för ett el­ler ett par spe­ci­fi­ka än­da­mål: Fru­kosten ska va­ra snabb och nyt­tig på var­da­gar­na, men på hel­gen är den ett till­fäl­le att gott­gö­ra för­lo­rad kva­li­tets­tid med part­ners, barn el­ler vän­ner. När man är en­sam ska mid­da­gen ätas och glöm­mas så att man hin­ner ha kul in­nan man som­nar, men på en dejt blir den ett sam­tal­säm­ne och (i al­la fall om sam­ta­let ut­veck­lar sig trögt) näs­tan ett stu­di­e­ob­jekt.

Al­la le­ver själv­klart in­te just så här. Men många ver­kar äta på ett än­da­mål­sop­ti­me­rat sätt. Här är någ­ra and­ra ex­em­pel där mat an­vänds till nå­got spe­ci­fikt: Nå­gon äter en in­sekt för att kun­na skry­ta om hän­del­sen, nå­gon äter ett hjär­ta för att vi­sa att den är en stark och in­tres­sant per­son, nå­gon häl­ler i sig yog­hurt för att bli mätt och kun­na som­na, nå­gon äter nå­got den ogil­lar för att pas­sa in i ett so­ci­alt sam­man­hang, nå­gon äter en grön­sak för att vi­sa ett barn att det in­te är äck­ligt (för att bar­net ska få bra mat­va­nor), nå­gon gna­ger på en gri­skind för att över­ty­ga sig om att he­la gri­sen kan och bör ätas. Och nå­gon äter söt­sa­ker för att lug­na ner sig ef­ter ett bråk. Lä­sa­ren kan sä­kert kom­ma på fler ex­em­pel.

ÄTAN­DET ÄR ALLT­SÅ en me­tod för att upp­nå ett be­stämt mål, och ma­ten är ett verk­tyg, un­ge­fär som när man ham­rar med en ham­ma­re. Den som ham­rar gör van­li­gen det för att få in en spik i en vägg till ex­em­pel, men ibland för att slå sön­der nå­got. Få är in­tres­se­ra­de av att ham­ra för ham­ran­dets skull, och om det fanns ett ef­fek­ti­va­re sätt att få in spi­kar­na el­ler ha sön­der gre­jer­na, så skul­le man väl­ja det i stäl­let. Ibland känns det som om ätan­det har bli­vit som ham­ran­det ock­så i det av­se­en­det: få är in­tres­se­ra­de av att äta mat i sig – de fles­ta är ba­ra in­tres­se­ra­de av kon­se­kven­ser­na av att äta.

Det är den at­ti­ty­den som får ätan­det att kän­nas som ett nöd­vän­digt ont och bju­der in käns­lan av att vi li­ka gär­na skul­le kun­na er­sät­ta det med nå­got an­nat, till ex­em­pel Di­et Sha­ke. Det är sant att det in­te skul­le va­ra en full­vär­dig er­sätt­ning för att äta, men kanske kan vi ta till fle­ra sub­sti­tut, och gå så långt som att dric­ka brun geg­ga för att få nä­ring, ta dro­ger för att få njut­ning och stäl­la fram re­cept­böc­ker för att ver­ka mat­in­tres­se­ra­de och all­mänt be­le­va­de. Kanske har ätan­det re­dan bör­jat pressas un­dan från vå­ra liv på des­sa sätt.

Att se på ätan­det som ett me­del för att nå be­stäm­da mål och att dess­utom tän­ka sig att det med­let är ut­byt­bart och upp­del­nings­bart, är svind­lan­de. Jag vill in­te ar­gu­men­te­ra mot den in­ställ­ning­en till ätan­det el­ler ens ut­tryc­ka ett al­ter­na­tiv till den – vad skul­le det för­res­ten va­ra, att upp­hö­ja ätan­det till själ­vän­da­mål? Jag vill ba­ra att vi får syn på hur vi för­hål­ler oss till mat och att äta.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.