”Gör in­te mot and­ra det som du in­te vill att de ska gö­ra mot dig”

Mag­da­le­na Rib­bing

Modern Filosofi - - Porträt T- - Av STAF­FAN ENG [ f o t o: ANET­TE NANTELL/ TT]

SÅ RE­SO­NE­RAR OM ETIK OCH ETI­KETT.

AD SKA MAN GÖ­RA MED folk som sä­ger ra­sis­tis­ka sa­ker på en bjud­ning? Ar­tigt ti­ga el­ler gå i sva­ro­mål, med risk för att för­stö­ra he­la till­ställ­ning­en för de and­ra gäs­ter­na?

– Man mås­te sä­ga ifrån, även om det är obe­hag­ligt. Men det går att gö­ra på oli­ka sätt. Man kan sä­ga: ’Jag har en an­nan upp­fatt­ning, kan vi by­ta sam­tal­säm­ne?’ Om man ti­ger så sam­tyc­ker man, sä­ger Mag­da­le­na Rib­bing.

Sva­ret är ty­piskt för det sätt som etik och eti­kett blan­das i hen­nes frå­ge­spalt om hyfs och stil på Da­gens Ny­he­ters hem­si­da. Uppe­mot 65 000 brevsvar har det bli­vit se­dan hon bör­ja­de skri­va om äm­net i DN för tju­go år se­dan. – Med ti­den har frå­gor­na tip­pat över från att hand­la om van­lig eti­kett, som hur man vi­ker ser­vet­ter, till nå­got an­nat, som vad man ska gö­ra med sin ar­bets­kam­rat som stjäl från för­rå­det. Sä­ger man till per­so­nen och för­stör stäm­ning­en på ar­bets­plat­sen? Går man till che­fen och skvall­rar? Skri­ver man en ano­nym lapp? Det är in­te lätt att sva­ra på.

Det he­la bör­ja­de med att Mag­da­le­na Rib­bing, som då var po­li­tisk re­por­ter på DN, skrev en bok om äk­ta smyc­ken – ett äm­ne som hon har va­rit fa­sci­ne­rad av än­da se­dan ton­å­ren. Boken blev en ovän­tad för­sälj­nings­fram­gång för det lil­la för­la­get som gav ut den.

– Då sa de: ’Du som kan nå­got om en så kons­tig sak som smyc­ken kanske kan nå­got om en an­nan kons­tig sak som det in­te hel­ler finns nå­gon mo­dern bok om: eti­kett.’ Jag sva­ra­de: ’Jag kan, men jag strun­tar i den.’

Hon tac­ka­de än­då ja till upp­dra­get. Re­sul­ta­tet blev Eti­kett­bo­ken, som hon skrev till­sam­mans med mo­de­de­sig­nern och fest­fix­a­ren Sig­h­s­ten Herr­gård. Den kom ut år 1985 och låg på bok­hand­lar­nas tio i topp-lis­tor i må­na­der, myc­ket tack va­re Sig­h­s­ten Herr­gårds pr­fing­er.

Där kun­de det ha ta­git stopp. I stäl­let blev Mag­da­le­na Rib­bing kon­tak­tad av DN:S mark­nads­av­del­ning, som ha­de pro­blem med si­na an­nons­för­säl­ja­re: mitt un­der en re­pre­sen­ta­tions­lunch kun­de de läm­na kun­der­na vid bor­det för att de ha­de hit­tat en kom­pis i and­ra än­den av lo­ka­len.

Kun­de in­te hon skri­va ett häf­te om eti­kett till dem? Häf­tet väx­te till en hel bok, och in­tres­set för den blev så stort att den nåd­de bok­mark­na­den och sål­de i 70 000 ex­em­plar. Ef­ter det fick Mag­da­le­na Rib­bing en egen frå­ge­spalt på DN:S fa­mil­je­si­da.

– DN fat­ta­de gans­ka snabbt att det här var in­tres­sant och ro­ligt för lä­sar­na. För folk tyc­ker om att få be­kräf­tat att de har rätt el­ler få ve­ta nå­got de und­rar över – det är de två ka­te­go­ri­er­na som över­vä­ger bland mi­na lä­sa­re.

I VÅ­RAS SAM­LA­DE hon si­na syn­punk­ter i Rib­bings eti­kett, som sys­te­ma­tiskt går ige­nom hur vi för­vän­tas be­te oss från vag­gan till gra­ven. Vid det här la­get är hon så känd att hen­nes namn står med i bok­ti­teln. Själv tror hon att det be­ror på hen­nes sätt att skri­va.

– Jag sä­ger in­te: ’Det här är för­bju­det.’ Jag sä­ger: ’Det här är bak­grun­den, det­ta är prax­is, där­för kan man gö­ra så här.’ Men om man in­te vill så är det in­te nå­gon ka­ta­strof. Det är ba­ra någ­ra sa­ker som prak­tiskt ta­get all­tid är fel: att va­ra hän­syns­lös och ovän­lig.

Men det finns ock­så per­so­ner som blir pro­vo­ce­ra­de av att hon skri­ver om äm­net, ef­tersom eti­kett of­ta för­knip­pas med klasstill­hö­rig­het och gam­la hi­e­rar­ki­er. I bör­jan ha­de hon jour­na­list­kol­le­ger som tyck­te att det var så pin­samt att hon äg­na­de sig åt ”löj­li­ga över­klass­fa­so­ner” att hon upp­fat­ta­de det som näst in­till mobb­ning.

Själv me­nar hon att hon ald­rig har gjort skill­nad på folk och folk, ut­an i stäl­let kon­se­kvent upp­ma­nar män­ni­skor att um­gås med al­la på pre­cis sam­ma sätt. Det är ett etiskt ställ­nings­ta­gan­de, som för­kla­rar var­för hon tar av­stånd från det allt van­li­ga­re ni­an­det i ser­viceyr­ke­na. Hon

”Det är ba­ra någ­ra sa­ker som all­tid är fel: att va­ra hän­syns­lös och ovän­lig”

MAG­DA­LE­NA RIB­BING

Född: År 1940 i Stock­holm. Fa­milj: Gift se­dan 35 år med ra­di­o­jour­na­lis­ten Tho­mas Hem­pel, som har tre be­tyg i prak­tisk fi­lo­so­fi i sin fil kand. Yr­ke: Jour­na­list på DN från år 1970 till år 2000, fö­re­lä­sa­re och för­fat­ta­re till 27 böc­ker i skif­tan­de äm­nen. Ak­tu­ell: Kom i vå­ras ut med Rib­bings Eti­kett, hen­nes fem­ton­de och hit­tills mest hel­täc­kan­de bok om eti­kett. Ovän­tat in­tres­se: La­ga mat till gäs­ter. Fa­vo­rit­tän­ka­re: Po­e­ten To­mas Tran­strö­mer, vars glas­kla­ra me­ta­fo­rer hon tyc­ker är hjälp­sam­ma när man tän­ker på etis­ka pro­blem.

me­nar att det ger ut­tryck för ett upp­i­från och nedåt-per­spek­tiv: pi­gan ti­tu­le­ra­de pa­tro­nen, me­dan pa­tro­nen ni­a­de pi­gan.

I bör­jan rå­ka­de hon ock­så ut för en del per­so­ner som ogil­la­de att hon spred kun­skap om eti­ketts­reg­ler­na till den bre­da all­män­he­ten. Se­dan dess har det va­rit en av hen­nes vik­ti­gas­te driv­kraf­ter att få bort skran­kor­na mel­lan dem som tror att de är ”fi­na” och dem som in­te gör det, så att ing­en läng­re ska be­hö­va va­ra rädd för att gö­ra bort sig i for­mel­la sam­man­hang.

– Där fanns nå­got som jag blev väl­digt upp­rörd över: att man skul­le un­dan­hål­la viss kun- skap från and­ra för att själv få ha sitt pri­vi­le­gi­um i fred. För mig har det gällt att be­rät­ta så myc­ket som möj­ligt för så många som möj­ligt, för att ge al­la den so­ci­a­la trygg­het som jag själv ha­de den sto­ra för­må­nen att få från mi­na för­äld­rar och min upp­växt.

VAD ÄR DET DÅ för kun­skap som hon för­med­lar? Själ­va or­det ”eti­kett” är ur­sprung­li­gen en be­näm­ning från det franska ho­vet. Men eti­kett i vid me­ning hand­lar en­ligt Mag­da­le­na Rib­bing om en un­der­för­stådd för­vän­tan om hur mö­ten mel­lan män­ni­skor ska gå till, och en så­dan för­vän­tan har fun­nits i al­la ti­der och kul­tu­rer.

Hon pe­kar på det svens­ka bon­de­sam­häl­let, som ha­de sten­hår­da reg­ler för hur man skul­le tru­ga tre gång­er, lå­ta fru­ar­na ta mat fö­re de ogif­ta och ”hål­la sig på sin kant” i det ge­men­sam­ma gröt­fa­tet.

Man kan na­tur­ligt­vis – som i fal­let med ni­an­det – väl­ja att strun­ta i den sor­tens reg­ler. Men man kan in­te bort­se från dem, me­nar Mag­da­le­na Rib­bing, ef­tersom de på­ver­kar hur ens hand­ling­ar upp­fat­tas av and­ra. Ibland får de ock­så kon­se­kven­ser för en själv.

– Om du blir kal­lad till en an­ställ­nings­in­ter­vju på SEB och klär dig i jeans el­ler shorts för att du tyc­ker att det är be­kvämt och kom­mer fem mi­nu­ter för sent för att du min­sann in­te tän­ker kru­sa, så får du in­te det job­bet. Du har vi­sat din själv­stän­dig­het för dig själv, men du har in­te an­pas­sat dig till si­tu­a­tio­nen.

Den som bry­ter mot eti­ket­ten ris­ke­rar dess­utom att stäl­la till med för­tret för and­ra. Det är skä­let till att Mag­da­le­na Rib­bing var­je år tar strid mot de kort­kor­ta short­sen, som hon me­nar är olämp­li­ga att bä­ra i stads­mil­jö­er med träng­sel. Hen­nes tan­ke

är helt en­kelt att kon­takt med na­ken hud är en käns­lig sak för många och där­för mås­te va­ra önsk­värd från bå­da håll.

– At­ti­ty­den hos dem som bär short­sen är: ’Det är min rät­tig­het att ha de klä­der jag vill, det spe­lar ing­en roll hur and­ra upp­fat­tar det.’ Den själv­upp­ta­gen­he­ten kan jag in­te änd­ra på, men jag kan i al­la fall ta­la om att en ef­fekt är att and­ra män­ni­skor har obe­hag av den.

I så­da­na frå­gor tilläm­par hon ett kon­se­kven­se­tiskt tän­kan­de, som in­ne­bär att en hand­ling vär­de­ras ut­i­från dess kon­se­kven­ser. Of­ta hän­vi­sar hon till den mo­ra­lis­ka prin­cip om öm­se­si­dig hän­syn som kal­las den gyl­le­ne re­geln. Hon me­nar att den ut­gör grun­den för många av de tra­di­tio­nel­la eti­ketts­reg­ler­na och med små va­ri­a­tio­ner går att åter­fin­na i al­la mänsk­li­ga sam­häl­len och re­li­gi­o­ner.

– Ba­sen i mänsk­lig ge­men­skap är pre­cis det här: gör in­te mot and­ra det som du in­te vill att de ska gö­ra mot dig. Det finns ing­en kul­tur där man sä­ger: var rik­tigt elak mot and­ra, så mår du bätt­re själv. In­te nå­gon som jag har hit­tat i al­la fall.

MEN I DAG tyc­ker hon att det är si och så med ef­ter­lev­na­den av den gyl­le­ne re­geln. Ny­li­gen fick hon en mejl­frå­ga om ett mid­dags­säll­skap där per­so­ner i ”se­nio­ra po­si­tio­ner” in­si­ste­ra­de på att de­la no­tan rätt över med fat­ti­ga stu­den­ter, trots att stu­den­ter­na ha­de be­ställt den bil­li­gas­te rät­ten och druc­kit vat­ten me­dan de själ­va ha­de ka­la­sat på tre rät­ter med vin.

– I den si­tu­a­tio­nen spons­rar man som fat­tig dem som är ri­ka. Jag skrev till slut: ”Hur snål får man va­ra?” Det är oro­an­de för fram­ti­den när folk som har upp­nått ”se­nio­ra po­si­tio­ner” in­te fat­tar det här.

Sär­skilt il­la tyc­ker hon att det är i de so­ci­a­la me­di­er­na, där män­ni­skor kan li­da oer­hört av att nå­gon an­nan har lagt ut bil­der på dem ut­an de­ras god­kän­nan­de. Hon me­nar att det är sam­ma obe­kym­ra­de in­ställ­ning till and­ras pri­vat­liv som får som­li­ga mid­dags­gäs­ter att ut­an be­tänk­lig­he­ter sno­ka i sin värds bad­rums­skåp.

– Integri­te­ten har bli­vit en brist­va­ra i dag. Nu­me­ra tyc­ker al­la möj­li­ga per­so­ner att det är helt själv­klart att man har rätt till and­ras pri­va­ta liv.

HUR LÅNGT SKA man då be­hö­va an­pas­sa sig till and­ra män­ni­skors för­vänt­ning­ar? Frå­gan ställ­des på sin spets i vå­ras, när den mus­lims­ke mil­jö­par­tis­ten Yas­ri Kahn bröt mot svensk häls­nings­e­ti­kett ge­nom att läg­ga han­den på hjär­tat i stäl­let för att ska­ka hand med en kvinn­lig re­por­ter.

Hand­ling­en upp­fat­ta­des som kvin­no­förak­tan­de och led­de till att Yas­ri Kahn fick av­gå från samt­li­ga po­li­tis­ka upp­drag. Mag­da­le­na Rib­bing var en av få som träd­de fram till hans för­svar.

– Han vi­sa­de in­te brist på re­spekt, ut­an det var sät­tet att hälsa en­ligt hans kul­tur. Det man ska va­ra upp­märk­sam på och hind­ra från and­ra kul­tu­rer är om kvin­nor be­trak­tas som skräp och in­te får va­ra med nå­gon­stans, men så upp­fat­ta­de jag det in­te i det här fal­let.

Där me­nar hon sna­ra­re att det finns kon­se­kven­se­tis­ka skäl att för­änd­ra män­ni­skor­nas för­vänt­ning­ar. För hon tyc­ker att bris­ten på to­le­rans är en av den svens­ka kul­tu­rens säms­ta si­dor: att vi är så oin­tres­se­ra­de av att för­stå det som är an­norlun­da och krä­ver att allt ge­nast ska an­pas­sas till hur vi vill ha det. På sikt hop­pas hon att det kom­mer att för­änd­ras av im­mi­gra­tio­nen.

– Det kom­mer in­te läng­re att upp­fat­tas som märk­vär­digt att nå­gon bär slö­ja el­ler ta­lar en an­nan svens­ka än den som ma­jo­ri­te­ten i Sve­ri­ge har vux­it upp med. Vi kom­mer att ham­na i sam­ma smält­de­gel som and­ra sto­ra in­vand­rar­na­tio­ner, och jag tror att al­la får gläd­je av det.

Ibland får hon frå­gor om vad man ska gö­ra med kol­le­ger av ut­ländskt ur­sprung som äter med fing­rar­na i lunch­rum­met. Då bru­kar hon på­pe­ka att det in­te alls be­hö­ver va­ra slab­bigt att äta med fing­rar­na, ba­ra för att vi in­te är va­na vid det.

Det hän­der ock­så att hon får frå­gor om ho­mo­sex­u­el­la av ty­pen: ”Vi har en fin mid­dag och har bju­dit ett ho­mo­sex­u­ellt par. Hur ska vi pla­ce­ra dem? Som man el­ler kvin­na?”

– Då har jag tänkt: ’Hur få­nig får man va­ra?’ Så har jag sva­rat: ’Om det in­te ska fö­re­kom­ma nå­gon sex­u­ell ak­ti­vi­tet un­der mid­da­gen så för­står jag in­te hur det över hu­vud ta­get är en frå­ga.’

Den in­ställ­ning­en har gjort hen­ne po­pu­lär i hb­tq-rö­rel­sen, som bjöd in hen­ne till Pri­de­fes­ti­va­len i Stock­holm som in­vig­nings­ta­la­re 2010. I som­ras be­stäm­de hon sig dess­utom för att del­ta i Pri­de­pa­ra­den på sin fö­del­se­dag. Det upp­märk­sam­ma­des av Mark Le­vengood på Fa­ce­book, vil­ket gjor­de att hon fick mas­sor av grat­tis­mejl.

– Det var ett bra sätt att fi­ra fö­del­se­da­gen på. Staf­fan Eng är fri­lans­jour­na­list.

”Det finns ing­en kul­tur där man sä­ger: var rik­tigt elak mot and­ra”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.