SÖRENS

Modern Filosofi - - Porträt-t -

” TA IFRÅN MIG ALLT, BA­RA IN­TE MITT TUNGSINNE”

ÖREN KI­ER­KE­GAARD ÄR EN PÅ MÅNGA SÄTT unik fi­gur i 1800-ta­lets fi­lo­so­fi. Han är in­te ba­ra den en­da skan­di­na­vis­ka fi­lo­sof som har nått per­ma­nent världs­be­röm­mel­se. Han är ock­så den en­da fi­lo­sof från 1800-ta­let, ut­an­för fi­lo­so­fins sto­ra cent­rum, Tyskland/ös­ter­ri­ke, Frank­ri­ke och Stor­bri­tan­ni­en/usa, som fått av­gö­ran­de in­fly­tan­de på fi­lo­so­fins ut­veck­ling ut­an­för det eg­na om­rå­det. Det­ta trots att han skrev al­la si­na skrif­ter på ett ud­da språk: dans­ka. Det är fres­tan­de att jäm­fö­ra ho­nom med en an­nan stor sam­ti­da dansk för­fat­ta­re, H.C. An­der­sen, som lyc­ka­des upp­nå nå­got lik­nan­de. Men An­der­sen blev världs­be­römd un­der sin livs­tid, Ki­er­ke­gaard först lång ef­ter sin död. Me­dan han lev­de var han i hemsta­den sna­ra­re be­ryk­tad än be­römd.

In­för kung Kristi­an VI­II kla­ga­de Ki­er­ke­gaard över hur elän­digt det var att va­ra et ge­ni i en køb­stad. Men i Kö­pen­hamn ha­de han växt upp, där bod­de han un­der he­la sitt liv. En­dast någ­ra få gång­er läm­na­de han sta­den, då mesta­dels för re­sor till Ber­lin, där han i ung­do­men bland an­nat åhör­de fi­lo­so­fen Fri­edrich von Schel­lings fö­re­läs­ning­ar. Han till­bring­a­de, har det sagts, he­la sitt liv in­om en kilo­me­ters ra­die från Vor Frue Kir­ke, som var fa­derns och fa­mil­jens kyr­ka, be­lä­gen mitt i sta­den. I Kö­pen­hamn bryd­de sig män­ni­skor­na, en­ligt Ki­er­ke­gaard, mer om Ti­vo­li än om evig­he­ten. Om de­ras blic­kar, me­dan de fla­ne­ra­de på sta­dens ga­tor, säl­lan var rik­ta­de upp­åt, så var de desto of­ta­re rik­ta­de mot de öv­ri­ga fot­gäng­ar­na.

I Kö­pen­hamn kän­de al­la al­la och skvall­ra­de om al­la. Det skul­le Ki­er­ke­gaard få kän­na av. Långt in­nan han blev be­römd i sta­den för sitt för­fat­tar­skap blev han be­römd för si­na byx­or. Ge­org Bran­des har be­rät­tat om det­ta i sin ly­san­de Ki­er­ke­gaard­bi­o­gra­fi från 1877. Förs­ta gång­en han hör­de ta­las om fi­lo­so­fen, skri­ver han, var när han som barn in­te stop­pat ner si­na byx­ben or­dent­ligt i stö­velskaf­ten och barn­jung­frun i skarp ton ytt­ra­de: ”Sö­ren Ki­er­ke­gaard!” Det var en er­in­ring om ka­ri­ka­tyr­teck­ning­ar­na av Ki­er­ke­gaard i tid­ning­en Cor­sa­ren, där fi­lo­so­fen hå­na­des för sitt ex­cent­ris­ka ut­se­en­de och sin slar­vi­ga kläd­sel med det ena byx­be­net kor­ta­re än det and­ra. Själv ha­de han ve­lat se sig som dan­dy och ele­gant, och för­föl­jel­sen tog ho­nom hårt.

Men låt oss bör­ja från bör­jan. Vad präg­la­de det­ta Kö­pen­hamn som ska­pa­de Sö­ren Ki­er­ke­gaard? Vil­ket kul­tu­rellt kli­mat ut­märk­te sta­den un­der den pe­ri­od som bru­kar kal­las Dan­marks guld­ål­der, med för­fat­ta­re som Jo­han Lud­vig Hei­berg och Adam Oehlenschlä­ger, konst­nä­rer som Ber­tel Thor­vald­sen, vars världs­be­röm­da Kristus står just i Vor Frue Kir­ke, och na­tur­fors­ka­re som Hans Christi­an Ørsted? Sta­den väx­te un­der Ki­er­ke­gaards livs­tid från cir­ka 100 000 in­vå­na­re till cir­ka 130 000. Han­deln och bor­ger­ska­pet angav to­nen. Ti­vo­li, öpp­nat 1843, var cent­rum för nö­jes­li­vet. Det kong­li­ge te­a­ter vid Kongens Ny­torv, där den be­röm­da ak­tri­sen Jo­han­ne Lu­i­se Hei­berg fi­ra­de tri­um­fer och be­und­ra­des av bå­de Ki­er­ke­gaard och An­der­sen, var cent­rum för kul­tu­ren. Mel­lan des­sa sträck­te sig Ös­ter­ga­de/strö­get, där Ki­er­ke­gaards för­fö­ra­re, i För­fö­ra­rens dag­bok, för­sö­ker dra till sig de unga da­mer­nas blic­kar. In­te långt där­i­från låg uni­ver­si­tets­om­rå­det med Vor Frue Kir­ke och det hus

”I Kö­pen­hamn kän­de al­la al­la och skvall­ra­de om al­la”

HE­GEL

där för­fat­ta­ren och histo­ri­kern Lud­vig Hol­berg haft sin äm­bets­bo­stad ett par ge­ne­ra­tio­ner ti­di­ga­re.

I fi­lo­so­fiskt och te­o­lo­giskt hän­se­en­de var det vid den här ti­den he­geli­a­nis­men som do­mi­ne­ra­de. Den främs­ta fö­re­trä­da­ren bland de dans­ka te­o­lo­ger­na blev Hans Las­sen Mar­ten­sen. I hans tän­kan­de ut­käm­pa­des den van­li­ga stri­den mel­lan he­geli­a­nis­men och kris­ten­do­men, mel­lan fi­lo­so­fi och re­li­gi­on. Mar­ten­sens strä­van att för­e­na He­gel med den krist­na or­to­dox­in drev ho­nom till slut över he­geli­a­nis­mens grän­ser – av He­gel bi­be­hölls främst me­to­den. He­geli­a­nis­mens star­ka ställ­ning i dansk te­o­lo­gi och dess strä­van att har­mo­ni­e­ra kris­ten­do­men med den rå­dan­de pro­fa­na kul­tu­ren var en av för­ut­sätt­ning­ar­na för Ki­er­ke­gaards fram­trä­dan­de.

Ki­er­ke­gaards far var en väl­bär­gad köp­man; so­nen kun­de le­va på ar­vet ut­an an­nat yr­ke än det in­te sär­skilt in­bring­an­de för­fat­tar­ska­pet. Det­ta gav ho­nom det obe­ro­en­de och det ut­an­för­skap som var för­ut­sätt­ning­ar­na för hans verk. Ki­er­ke­gaard ha­de ock­så i ren eko­no­misk be­mär­kel­se råd att stö­ta sig med al­la. Men ock­så när han skic­ka­de till­ba­ka för­lov­nings­ring­en till sin äls­ka­de Re­gi­ne Ol­sen och de­fi­ni­tivt val­de ung­karls­stån­det var det­ta ett sätt att stäl­la sig ut­an­för de all­dag­li­ga bor­ger­li­ga sam­man­hang­en. Käns­lan av att bä­ra på en nedärvd skuld, en släkt­för­ban­nel­se, spe­la­de in. Men det svår­mo­di­ga lyn­net var ock­så en kle­nod, nä­ra sam­man­häng­an­de med kre­a­ti­vi­tet och pro­duk­ti­vi­tet. Ki­er­ke­gaard kun­de sä­ga: ”Ta ifrån mig allt, ba­ra in­te mitt tungsinne!”

ier­ke­gaards för­fat­tar­skap var till he­la sin håll­ning po­le­miskt. Ovär­der­li­ga fi­en­der blev He­gel och den he­geli­ans­ka (el­ler ”spe­ku­la­ti­va”) fi­lo­so­fin. Den kun­de iden­ti­fie­ras med den rå­dan­de te­o­lo­gin, med den dans­ka kyr­kans för­härs­kan­de tolk­ning av kris­ten­do­men. Mot den­na kyr­kans, te­o­lo­ger­nas och präs­ter­ska­pets kris­ten­dom spe­la­de Ki­er­ke­gaard ut den ur­sprung­li­ga, den äk­ta kris­ten­do­men.

He­gels för­so­ningstan­ke hör­de till det som Ki­er­ke­gaard i sär­skild grad var emot. Där He­gel sagt ”bå­de – och” ro­pa­de Ki­er­ke­gaard ”an­ting­en – el­ler”. En­ten – el­ler blev ti­teln på den bok som Ki­er­ke­gaard till sto­ra de­lar skrev un­der sin förs­ta Ber­lin­vis­tel­se och som blev be­gyn­nel­sen till hans egent­li­ga för­fat­tar­skap när den pub­li­ce­ra­des 1843. Det­ta en­ten – el­ler med dess krav på ett ra­di­kalt av­gö­ran­de, ett be­slut, ett ställ­nings­ta­gan­de för el­ler emot, kun­de stå som mot­to för för­fat­ta­rens he­la livs­verk. Än­då får man in­te fö­re­stäl­la sig Ki­er­ke­gaard som dog­ma­ti­ker el­ler fö­re­trä­da­re för from fa­na­tism. Ock­så han ha­de in­su­pit åt­skil­ligt av den he­gels­ka di­a­lek­ti­ken, även om han be­gag­na­de den för and­ra än­da­mål än mäs­ta­ren. Si­na böc­ker, med bör­jan i En­ten – el­ler, gav Ki­er­ke­gaard mesta­dels ut un­der pseu­do­ny­mer. De in­ne­hål­ler ett ex­pe­ri­men­te­ran­de med stånd­punk­ter, en lek med iden­ti­te­ter, ett konst­fullt stäl­lan­de mot varand­ra av åskåd­ning­ar och er­fa­ren­he­ter. Ki­er­ke­gaard ut­nytt­ja­de den ro­man­tis­ka be­rät­tar­kons­tens al­la tek­nis­ka grepp för en so­kra­tisk fost­ran, en med­de­lel­sens di­a­lek­tik, där lä­sa­ren tving­a­des tän­ka ige­nom si­na ställ­nings­ta­gan­den. Ki­er­ke­gaard var iro­nisk, spi­ri­tu­ell och sam­ti­digt död­ligt all­var­lig. Han var mer oför­son­lig än si­na mot­stån­da­re, men sam­ti­digt mer av tviv­la­re än de. Han fö­re­träd­de en kris­ten­dom på ran­den av av­grun­den.

”San­ning­en är sub­jek­ti­vi­te­ten”, så ly­der ett av Ki­er­ke­gaards lö­senord. De fi­lo­so­fis­ka sy­ste­men mås­te – just där­för att de är sy­stem – bort­se från

”Det svår­mo­di­ga lyn­net var ock­så en kle­nod”

ex­i­sten­sen och från den en­skil­de. De strä­var ef­ter att upp­hä­va den kon­kre­ta ex­i­sten­sen i en hög­re nöd­vän­dig­het och de lå­ter in­di­vi­den för­svin­na i hel­he­ten. De pan­te­is­tis­ka sy­ste­men, varav He­gels var en va­ri­ant, ha­de ing­et rum för hi­in en­kel­te, den en­skil­da, fak­tiskt ex­i­ste­ran­de män­ni­skan. För kris­ten­do­men dä­re­mot är den en­skil­de det av­gö­ran­de. Där är det frå­ga om det en­skil­da syn­da­med­ve­tan­det, den en­skil­da sjä­lens fräls­ning. Där­för är kris­ten­do­mens san­ning ock­så ”sub­jek­tiv”, en san­ning för det en­skil­da sub­jek­tet.

egel ha­de ve­lat vi­sa på en ob­jek­tiv san­ning, en ve­ten­skap, en viss­het som är den ab­so­lu­ta An­dens och där al­la blott och bart sub­jek­ti­va och par­ti­el­la syn­punk­ter har in­fo­gats och över­skri­dits. En­ligt Ki­er­ke­gaard finns det ing­en så­dan ve­tan­dets Ar­ki­me­des punkt, ing­en som män­ni­skor kan upp­nå. Det finns ba­ra änd­li­ga och död­li­ga män­ni­skor med de­ras sub­jek­ti­va och ovis­sa san­ning­ar. Och ba­ra des­sa sub­jek­ti­va och ovis­sa san­ning­ar har vär­de. En ma­te­ma­tisk san­ning kan be­vi­sas, men den är ingen­ting att le­va el­ler dö för. Kris­ten­do­mens san­ning är oviss. Men just där­för gäl­ler det att träf­fa ett av­gö­ran­de. San­ning­en hand­lar om ett språng, ett en­ga­ge­mang. Den in­ne­bär en risk. Den äk­ta kris­ten­do­men är i mot­sats till kyr­kans och präs­ter­nas kris­ten­dom all­tid obe­kväm, den går på sätt och vis all­tid mot för­nuf­tet, den in­ne­bär en sorts mar­ty­ri­um: ”att tro mot för­nuf­tet, den­na livs­fa­ra ex­i­ste­rar ju: att be­fin­na sig på de 70 000 fam­nar­nas djup och först där fin­na Gud.” Den äk­ta san­ning­en är hos Ki­er­ke­gaard all­tid min san­ning. Ing­en spe­ku­la­tion, ing­en ve­ten­skap, ing­en kyr­ka kan ge mig den, jag mås­te själv käm­pa mig till den. Den in­ne­bär in­te i förs­ta hand ett ob­jek­tivt för­sant­hål­lan­de ut­an ett val, ett an­ting­en – el­ler, en livs­av­gö­rel­se. Om de psy­ko­lo­gis­ka vill­ko­ren för ett så­dant val ta­lar Ki­er­ke­gaard bland an­nat i Be­gre­bet angest.

Ång­es­ten, så­dan Ki­er­ke­gaard för­står den, är in­te fruk­tan för nå­got be­stämt – sjuk­dom, eko­no­misk ru­in, kar­riär­miss­lyc­kan­de el­ler dy­likt – ut­an en ång­est för ingen­ting. Den är en me­ta­fy­sisk ång­est som kom­mer över oss och av­slö­jar vår si­tua- ti­on – vår mo­ra­lis­ka fri­het, möj­lig­he­ten av synd och skuld, att vi är evig­hets­va­rel­ser som ald­rig kan va­ra till­freds­ställ­da med det som är en­bart jor­diskt. Vår ång­est och vår för­tviv­lan öpp­nar vägen till tro och fräls­ning, en väg som är stängd för den nöj­de och till­freds­ställ­de. Ång­es­ten för­be­re­der oss för språng­et in i tron, den för­sät­ter oss i ett ögon­blick av av­gö­ran­de och val. Idén om ”ögon­blic­ket” spe­lar en vik­tig roll för Ki­er­ke­gaard.

Den spe­ku­la­ti­va fi­lo­so­fin ha­de upp­hävt ögon­blic­ket lik­som den upp­häv­de den en­skil­da ex­i­sten­sen, ha­de för­vand­lat allt till en be­trak­tel­se i ef­ter­hand, där ögon­blic­ket ba­ra blev en del av en lång kon­ti­nu­er­lig ked­ja av ut­veck­ling. Hos Ki­er­ke­gaard är ögon­blic­ket i stäl­let ett av­brott i ti­den där evig­he­ten blixt­likt slår ner, där det tran­scen­den­ta bry­ter in i till­va­ron. Ki­er­ke­gaards fi­lo­so­fi an­läg­ger ögon­blic­kets syn­vin­kel, som ock­så är fri­he­tens och va­lets.

Den psy­ko­lo­gis­ka ut­veck­ling som le­der oss till tron skild­ras ock­så i Ki­er­ke­gaards Sta­di­er paa li­vets vej. Tre sta­di­er på li­vets väg blir där fö­re­mål för analys: det este­tis­ka, det etis­ka och det re­li­giö­sa, al­la sva­ran­de mot livs­upp­fatt­ning­ar som ha­de sin plats i för­fat­ta­rens eget bröst. Den este­tiskt in­rik­ta­de är den som ger sig hän åt al­la in­tryck, njut­ning­ar, upp­le­vel­ser, som ja­gar al­la nö­jen, al­la sen­sa­tio­ner. Han är konst­när, för­fö­ra­re, le­be­man. Don Ju­an från Mo­zarts ope­ra är en av hans in­kar­na­tio­ner. En an­nan är kej­sar Ne­ro. Men från det ty­gel­lö­sa till­freds­stäl­lan­det av be­gä­ren är det in­te långt till för­tviv­lan, och ur för­tviv­lan och ång­est föds språng­et till näs­ta sta­di­um, det etis­ka. Den etis­ka män­ni­skan är den per­so­ni­fi­e­ra­de

”Ovär­der­li­ga fi­en­der blev He­gel och den he­geli­ans­ka fi­lo­so­fin”

pliktupp­fyl­lel­sen. Han är äk­ta man, fa­mil­je­far, med­bor­ga­re, äm­bets­man, allt un­der full­kom­ligt upp­fyl­lan­de av se­de­la­gens bud. Men in­te hel­ler det etis­ka plikt­li­vet förmår till­freds­stäl­la män­ni­skan. Det tred­je sta­di­et, det re­li­giö­sa, åter­står. I lik­het med te­o­lo­gen och fi­lo­so­fen Fri­edrich Schlei­er­macher, som han sat­te hög­re än He­gel, fram­hål­ler Ki­er­ke­gaard re­li­gi­o­nens särart, hur den var­ken kan re­du­ce­ras till etik el­ler till te­o­re­tiskt ve­tan­de. Re­li­gi­o­nen in­ne­bär ett brott med den­na värl­den och al­la dess ka­te­go­ri­er.

SÖ­REN KI­ER­KE­GAARD

skrif­ten Frygt og bae­ven lyfts Abra­ham ur bi­bel­be­rät­tel­sen fram som fö­re­trä­da­ren för det re­li­giö­sa. Gud be­fal­ler Abra­ham att off­ra sin en­de son Isak, och Abra­ham ly­der. Först då pat­ri­ar­ken re­dan står vid of­fe­ral­ta­ret med kni­ven höjd för­kla­rar Gud att det he­la ba­ra va­rit en pröv­ning. I den världs­li­ga eti­kens ögon, i den pro­fa­na hu­ma­nis­mens ögon, mås­te den­ne Abra­ham te sig som en mör­da­re. Men ur re­li­giös syn­punkt är han en man som ly­der Gud. Be­rät­tel­sen il­lu­stre­rar det som för Ki­er­ke­gaard är det vä­sent­li­ga i re­li­gi­o­nen – ång­es­ten, nö­den, pa­ra­dox­en. Att tro är att ly­da Gud mot allt för­nuft, det är att upp­täc­ka det osan­no­li­ka och se­dan hål­la fast vid det med li­del­sens in­ner­lig­het. Hos kris­ten­do­men fram­hål­ler Ki­er­ke­gaard fram­för allt det skan­da­lö­sa, det för al­la hu­ma­na och för­nuftsmäs­si­ga be­grepp främ­man­de och skräm­man­de. Den tolk­ning­en skul­le han kom­ma att fö­ra fram i sin sista sto­ra ak­tion, ”kyr­kostor­men”.

På ett stäl­le kon­tras­te­rar Ki­er­ke­gaard på ett sär­skilt ef­fek­tivt sätt sin syn på män­ni­skan och histo­ri­en mot den som fanns hos He­gel och and­ra li­ka­tän­kan­de. Han fö­re­stäl­ler sig en kung som äger en egen te­a­ter där han sit­ter en­sam i sa­long­en och ser de pjä­ser ensemblen upp­för. Så kan man tän­ka sig för­hål­lan­det mel­lan Gud och de dra­mer som män­ni­skor­na spe­lar upp på li­vets scen. Men det finns en skill­nad mel­lan så­da­na spel som hand­lar om den en­skil­de och hans fräls­ning och det spel som är sum­man av al­la de in­di­vi­du­el­la, det vill sä­ga världs­hi­sto­ri­en. När det gäl­ler de för­ra är det möj­ligt för män­ni­skan att va­ra åskå­da­re li­ka­väl som med­spe­la­re, att själv be­dö­ma och för­stå. När det gäl­ler det se­na­re har Guds en­sam­het i sa­long­en ka­rak­tä­ren av nöd­vän­dig­het. Världs­hi­sto­ri­en finns ba­ra in­för den evi­ges ögon. Det be­ty­der att Ki­er­ke­gaard av­vi­sar tan­ken på en kris­ten histo­ri­e­fi­lo­so­fi. Histo­ri­en hand­lar in­te om mänsk­lig­he­tens fram­åt­skri­dan­de mot en kol­lek­tiv fräls­ning. Sedd ur en­skild, mänsk­lig syn­vin­kel sak­nar den in­ne­börd. Som re­dan be­rörts tving­a­des Ki­er­ke­gaard mot slu­tet av 1840-ta­let ut på den of­fent­li­ga sce­nen. Han in­veck­la­de sig i en tid­nings­po­le­mik och blev per­son­li­gen häf­tigt an­gri­pen med ka­ri­ka­tyr­teck­ning­ar och allt. Att han på det sät­tet fick en of­fent­lig roll kanske bi­drog till det ra­san­de an­grepp som han nu rik­ta­de mot den dans­ka kyr­kan och dess präs­ter­skap. Där kom ud­den att fort­fa­ran­de va­ra rik­tad åt sam­ma håll, mot kom­pro­mis­ser­na med den­na värl­den, med den rå­dan­de bor­ger­li­ga kul­tu­ren, mot he­la det ly­san­de guld­ål­ders-dan­mark som var hans sam­tid och varav han var en del. Svan­te Nor­din är pro­fes­sor eme­ri­tus i idé- och lär­doms­hi­sto­ria vid Lunds uni­ver­si­tet. Ar­ti­keln är ett ut­drag ur boken Fi­lo­so­fer­na Den mo­der­na värl­dens fö­del­se och det väs­ter­länds­ka tän­kan­det 1776–1900 som kom­mer ut på Na­tur & Kul­tur i höst.

SÖ­REN KI­ER­KE­GAARD 1813–1855

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.