Frå­ga fi­lo­so­fen-

Modern Filosofi - - B- Öcker - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

Vi pas­sar in­te för evig­he­ten

?Är evigt liv värt att eftersträva?

Mitt kor­ta svar är nej. Låt mig be­rät­ta med hjälp av någ­ra ex­em­pel.

När Jo­nat­han Swifts Gul­li­ver fö­re­stäl­ler sig själv vand­ran­de mot oänd­lig­he­ten ser han en man vars ri­ke­dom väx­er och vars er­fa­ren­het blir allt­mer vitt­fam­nan­de. Han ser sig som en ”skatt­kam­ma­re av ve­tan­de och vis­dom”. På en av si­na re­sor hör Gul­li­ver ta­las om de odöd­li­ga. Des­sa män­ni­skor är ”in­te ba­ra be­häf­ta­de med van­li­ga åld­ring­ars al­la dår­ska­per och kräm­por ut­an ock­så med många and­ra som här­led­de sig av den ohygg­li­ga viss­he­ten om att de ald­rig skul­le dö”. För att gö­ra li­vet nå­gorlun­da ut­härd­ligt för dem har man in­stif­tat ett an­tal la­gar, som la­gen om att al­la äk­ten­skap upp­lö­ses så snart den yng­re av ma­kar­na fyllt åt­tio år. De lyck­li­gas­te bland de odöd­li­ga är de som ti­digt drab­bas av de­mens och som fram­le­ver si­na da­gar ove­tan­de om det öde som drab­bat dem och om vad som för­sig­går runt om­kring dem.

Två tu­sen år ti­di­ga­re be­rät­tar Ho­me­ros om mor­gon­rod­na­dens gu­din­na, Eos, som bad Zeus ge sin död­li­ge äls­ka­re Tit­ho­nus evigt liv. Den go­de Zeus upp­fyll­de hen­nes öns­kan. Men Tit­ho­nus blev ba­ra äld­re och äld­re, skröp­li­ga­re och skröp­li­ga­re, sva­ga­re och sva­ga­re tills gu­dar­na slut­li­gen för­bar­ma­de sig över ho­nom och för­vand­la­de ho­nom till en ci­ka­da.

Att krop­pens för­fall kan för­mör­ka det evi­ga li­vet är up­pen­bart. Men god hälsa tycks in­te räc­ka för ett långt och lyck­ligt liv. Det har häv­dats att ”en­dast de trå­ki­ga har trå­kigt” – att det är vi död­dan­sa­re, snus­mum­ri­kar och torr­bol­lar som in­te kan fö­re­stäl­la oss det evin­ner­li­ga li­vets al­la möj­lig­he­ter och väl­be­hag. Så må va­ra fal­let. Men det kan ju ock­så va­ra så en­kelt att skä­let till att vi in­te rik­tigt pas­sar för evig­he­ten är att vi är just män­ni­skor.

Den brit­tis­ke fi­lo­so­fen Ber­nard Wil­li­ams har dis­ku­te­rat det evi­ga li­vets be­ty­del­se och me­nings­full­het. Han skil­jer mel­lan två ty­per av önsk­ning­ar: vill­kor­li­ga, som vi kan va­ra ut­an, ex­em­pel­vis ”Nu vill jag ha kaf­fe”, och ovill­kor­li­ga, som är så­da­na som verk­li­gen ger vå­ra liv me­ning.

Wil­li­ams me­nar att om vi le­ver för evigt kom­mer vi förr el­ler se­na­re att ha till­freds­ställt al­la önsk­ning­ar som gör li­vet me­nings­fullt. Res­ten av evig­he­ten får vi äg­na åt att mät­ta vå­ra ögon­blick­li­ga be­hov. Det kanske ri­ka och go­da li­vet över­går i ett mo­men­tant till­freds­stäl­lan­de av enk­la lus­tar. Li­vet blir helt en­kelt evin­ner­ligt trå­kigt. Ett evigt liv är där­för in­te me­nings­fullt – in­te ett liv värt att le­va – de­fi­ni­tivt in­te om vi sam­ti­digt vill be­va­ra vår mänsk­lig­het.

När bör­jar det bli trå­kigt? När blir li­vet med nöd­vän­dig­het out­härd­ligt trå­kigt? San­no­likt in­te vid 150, men väl vid …

När man lä­ser sto­ra

Hur kan man ta­la om kol­lek­tivt an­svar?

dik­ta­re slås man av dö­den som me­nings­ska­pa­re. Det enk­la fak­tum att vi en­dast har en kort tid att gö­ra sa­ker som verk­li­gen be­ty­der nå­got. Ut­an dö­den skul­le vi helt en­kelt in­te kun­na gläd­jas åt li­vet och det skul­le i sig va­ra oänd­ligt trå­kigt. Evigt liv ver­kar in­te va­ra nå­got för oss män­ni­skor. Nils- Eric Sah­lin, pro­fes­sor i me­di­cinsk etik, Lunds uni­ver­si­tet

Kol­lek­tiv skyl­dig­het

?Hur kan man ta­la om kol­lek­tivt an­svar? Bor­de in­te an­sva­ret all­tid lig­ga hos in­di­vi­der­na för vad de gör?

Jo, grund­tan­ken att ing­en för­u­tom den skyl­di­ge ska stäl­las till svars för en oför­rätt, ac­cep­te­rar vi nog al­la ut­an att blin­ka. Kol­lek­tivt an­svar ver­kar in­te va­ra re­le­vant när vi ser till en­skil­da hand­ling­ar.

Dä­re­mot finns det si­tu­a­tio­ner där ing­en en­skild hand­ling av­gör slut­re­sul­ta­tet. Ta till ex­em­pel kli­mat­för­änd­ring­ar, in­ter­na­tio­nel­la kon­flik­ter el­ler fi­nans­bubb­lor. Des­sa pro­blem upp­står ge­nom många män­ni­skors sam­la­de be­te­en­de. Ef­tersom det är svårt att pe­ka ut nå­gon sär­skild in­di­vid som kan stäl­la si­tu­a­tio­nen till rät­ta, så me­nar en del fi­lo­so­fer att vi kan ta­la om just ett kol­lek­tivt an­svar att åt­gär­da pro­ble­men.

För att in­te krång­la till det med kli­mat­för­änd­ring­ar och glo­ba­la marknader, kan jag ge ett enkla­re ex­em­pel som från bör­jan be­skrevs av den ame­ri­kans­ka fi­lo­so­fen Vir­gi­nia Held. Hon tän­ker sig en tun­nel­ba­ne­vagn där fem med­pas­sa­ge­ra­re be­vitt­nar en bru­tal miss­han­del. Ing­en av de fem skul­le en­sam kla­ra av att in­gri­pa ut­an att själv ris­ke­ra att bli ska­dad av gär­nings­man­nen. Men al­la fem med­pas­sa­ge­ra­re kan in­te in­gri­pa sam­ti­digt ut­an att tu­mult upp­står i den trånga vagnen. Dä-

Vik­ti­ga­re att po­li­ti­ker in­te lju­ger

?Får po­li­ti­ker lju­ga mer än and­ra?

Det finns fi­lo­so­fis­ka håll­ning­ar som un­der al­la om­stän­dig­he­ter för­bju­der lögn­er. För min del an­ser jag att des­sa håll­ning­ar är orim­li­ga. Även om lögn­er of­ta bör und­vi­kas, bland an­nat ge­nom den ska­da de – di­rekt el­ler in­di­rekt – kan ge upp­hov till, så finns det ock­så si­tu­a­tio­ner där det sna­rast är vår skyl­dig­het att lju­ga. Om nå­gon med mord i sin­net ring­er på dör­ren och le­tar ef­ter sitt of­fer, och du vet att hen göm­mer sig i din lä­gen­het, så bör du gö­ra vad du kan för att skyd­da den för­följ­da, även om du tving­as lju­ga.

Det är möj­ligt att po­li­ti­ker ham­nar i så­da­na si­tu­a­tio­ner of­ta­re än and­ra, med tan­ke på att de­ras

be­slut kan få så sto­ra kon­se­kven­ser. Kanske kan man ur det per­spek­ti­vet rätt­fär­di­ga att Per Al­bin Hans­son i ett tal 1939 ut­ro­pa­de att ”vår be­red­skap är god”, trots att han rim­li­gen var med­ve­ten om att så in­te var fal­let (åt­minsto­ne när det gäll­de den mi­li­tä­ra be­red­ska­pen). Men jag vill än­då häv­da att det in­te är mind­re, ut­an sna­ra­re mer, vik­tigt att po­li­ti­ker av­står från att lju­ga. Det­sam­ma gäl­ler and­ra nor­mer och dyg­der, som att man in­te ska fiff­la, pri­o­ri­te­ra eg­na in­tres­sen un­der fö­re­vänd­ning att man job­bar för det all­män­na bäs­ta el­ler äg­na sig åt and­ra for­mer av kor­rup­tion. Att sa­ker och ting i vårt sam­häl­le in­te är vär­re än de kun­de va­ra häng­er i hög grad ihop med de po­li­tis­ka in­sti­tu­tio­ner på vil­ka de­mo­kra­tin vi­lar. Livs­kraf­ten och ef­fek­ti­vi­te­ten hos des­sa för­ut­sät­ter att med­bor­gar­na har för­tro­en­de för dem. Po­li­ti­kers lögn­er ris­ke­rar att un­der­grä­va det­ta för­tro­en­de. Där­för kan de in­di­rek­ta kon­se­kven­ser­na bli för­ödan­de, även om nå­gon kanske tyc­ker att en lögn är mo­ti­ve­rad ut­i­från ett snä­va­re el­ler mer kort­sik­tigt per­spek­tiv. Fol­ke Ters­man är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Uppsa­la uni­ver­si­tet.

Var en kos­mo­po­lit

?Vad in­ne­bär det att va­ra kos­mo­po­lit? Skul­le värl­den bli bätt­re om al­la vo­re det?

Ett spö­ke går runt i Eu­ro­pa. Na­tio­na­lis­mens spö­ke. Igen. År 1939, in­för ett än­nu slum­ran­de Har­ma­ge­don, no­te­ra­de en in­sikts­full Lord Lot­hi­an, som då var brit­tisk am­bas­sa­dör i USA: ”Na­tio­nell su­ve­rä­ni­tet är ro­ten till det mest skri­an­de on­da i vår tid och till mänsk­lig­he­tens sta­di­ga åter­tåg till ka­ta­strof och bar­ba­ri ... Det en­da slut­gil­ti­ga bo­te­med­let mot det­ta högst ka­ta­stro­fa­la on­da i vår tid är en fe­de­ral uni­on av fol­ken …” (ur The en­ding of Ar­ma­ged­don). El­ler som vår egen na­tio­nal­skald Esa­i­as Teg­nér skrev till Svens­ka Aka­de­mi­ens 50-års­ju­bi­le­um 1836: ”Blott bar­ba­ri’t var en gång fos­ter­ländskt.”

Att va­ra kos­mo­po­lit in­ne­bär bland an­nat att er­kän­na det­ta. Och att där­ur dra två slut­sat­ser:

Att vårt ”vi”, den till­hö­rig­het ut­an vil­ket ing­en av oss kan ex­i­ste­ra, in­te är bun­det va­re sig till just ter­ri­to­ri­et där vi fötts el­ler till na­tio­nen som vi fötts i. Samt att det ”vi” som and­ra kän­ner sig hö­ra till, de som är an­norlun­da än vi, är just an­norlun­da – men för den skull var­ken mind­re vär­da el­ler ut­gö­ran­de en fa­ra för oss. Sna­ra­re tvärtom: kos­mo­po­li­tisk sam­lev­nad ba­se­rar sig på att man upp­fat­tar dem som är oli­ka en själv, de som har and­ra till­hö­rig­he­ter, livssti­lar, tän­ke­sätt, sed­vän­jor, ide­al och tros­fö­re­ställ­ning­ar – ”den and­re”, som det kal­las med ti­dens fi­lo­so­fis­ka jar­gong – in­te i förs­ta hand som hot ut­an som en käl­la till mänsk­ligt be­ri­kan­de. Be­ri­kan­de för bå­de det eg­na li­vet och värl­den. En kos­mo­po­lit är ald­rig sig selv nok. Att lä­ra kän­na ”den and­re”, och lä­ra av den and­re, bå­de be­ri­kar och ny­an­se­rar en själv och de till­hö­rig­he­ter man är del av. En kos­mo­po­lit är hem­ma över­allt. Hen bor i värl­den.

Ef­ter en pe­ri­od av öp­pen­het, är ten­den­sen i värl­den åter­i­gen att stänga dör­ren om sig, att för­skan­sa sig i sin na­tio­nel­la själv­för­träff­lig­het, att stäl­la sig oför­stå­en­de in­för, stänga ute el­ler till och med ja­ga ut ”den and­re”.

Spö­ket närs av fruk­tan. ”Räds­la är en bra sak. Räds­lan kom­mer att få dig att age­ra”, har Step­hen Ban­non, Do­nald Trumps nyut­nämn­de kam­panj­le­da­re in­för årets pre­si­dent­val i USA, sagt. Den po­pu­lis­tis­ka na­tio­nal­chau­vi­nis­men kan – det ser vi nu bå­de i USA och runt om i Eu­ro­pa – för­fö­ran­de lätt loc­ka, in­te ba­ra för­vir­ra­de och för­tviv­la­de män­ni­skor, att för­ank­ra sig i ett mot and­ra fi­ent­ligt och för värl­den far­ligt na­tio­nellt, ibland grän­san­de till ras­rent ”vi”.

Det kos­mo­po­li­tis­ka per­spek­ti­vet kan in­te skräm­ma spö­ket på flyk­ten. Men det kan ly­sa upp mör­ka rum och ny­an­se­ra. Det är ett per­spek­tiv som det är vik­ti­ga­re än på myc­ket länge att upp­rätt­hål­la.

Na­tur­ligt­vis vo­re värl­den bätt­re om al­la vo­re kos­mo­po­li­ter. Lars Den­cik är pro­fes­sor eme­ri­tus i so­ci­al psy­ko­lo­gi vid Roskil­de uni­ver­si­tet, Dan­mark.

Ett evigt liv blir för trå­kigt, skri­ver Nils-eric Sah­lin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.