Du lju­ger! (för dig själv)

VI TROR ATT VI ÄR INTELLIGENTARE, ÄRLIGARE, VÄN­LI­GA­RE, MER ORIGINELLA OCH MER TILLFÖRLITLIGA ÄN GE­NOM­SNIT­TET. Om man såg den ob­jekt ivt san­na bil­den av sig själ v skul­le man bli de­pr ime­rad.

Modern Filosofi - - Innehåll -

Där jag väx­te upp fanns en skogs­hug­ga­re som var av en ud­da sort. Han var snål och lev­de på grov­bröd, flott och sal­tad sill. Peng­ar­na som blev över gick till bränn­vin. Det be­rät­tas om ho­nom att när han skul­le äta sin kvälls­mat så bred­de han flott på en ski­va bröd och la­de en bit sill från ett krus i ena än­dan av brö­det. Allt­ef­tersom han åt flyt­ta­de han sil­len läng­re och läng­re bort på smör­gå­sen. Till slut åt han upp sista bröd­bi­ten, la­de till­ba­ka sil­len i kru­set igen och sa högt till sig själv: ”Där lu­ra­de jag dig igen, din dum­me fan!”

Vem var det som lu­ra­de vem? Skogs­hug­ga­ren var in­te schi­zo­fren, men lik­som alla and­ra för­de han ibland en di­a­log med sig själv: ska jag äta upp sil­len nu el­ler spa­ra den till mor­gon­da­gens jag? Sil­len blev allt härsk­na­re ju fler gång­er som mor­gon­da­gen vann.

HUR ÄR DET möj­ligt att lu­ra sig själv? Skul­le man in­te ome­del­bart av­slö­ja bluf­fen om man för­sök­te? I själ­va ver­ket är vi för­vå­nans­värt skick­li­ga på att be­dra oss själ­va – för det mesta på ett omed­ve­tet sätt. Psy­ko­lo­ger har länge va­rit med­vet­na om att män­ni­skor le­ver med livs­lögn­er av oli­ka slag, men själv­be­drä­ge­ri­et dy­ker upp i många fler sam­man­hang.

Själv­be­drä­ge­ri­et fun­ge­rar där­för att ja­get in­te är en odel­bar en­het: en omed­ve­ten si­da av ja­get kan lu­ra den med­vet­na. En form av själv­be­drä­ge­ri är att säga att man vill upp­nå ett visst mål, men omed­ve­tet ar­be­tar för ett an­nat. En stu­dent vars för­äld­rar vill att hon ska bli ju­rist, men som själv in­nerst in­ne vill bli dan­sa­re, kan på­bör­ja ju­ri­dik­stu­di­er­na men omed­ve­tet skö­ta sig så il­la att hon miss­lyc­kas och där­för tillå­ta sig att äg­na sig mer åt sin hob­by att dan­sa som en ut­väg att för­sör­ja sig. Ge­nom ett så­dant själv­be­drä­ge­ri kan hon be­hål­la si­na för­äld­rars stöd. Stra­te­gin sam­man­fat­tas i en afo­rism av Blai­se Pa­scal: ”Hjär­tat har si­na skäl som för­nuf­tet in­te alls kän­ner till.”

Nietz­sche lyf­te obarm­här­tigt bort slö­jan från män­ni­skans god­tro­gen­het när det gäl­ler hen­nes egen själv­kän­ne­dom. Han skri­ver: ”Den­na löj­li­ga över- skatt­ning och fel­be­döm­ning av med­ve­tan­det har den sto­ra nyt­tan med sig att det där­med hind­rats att ut­veck­la sig allt­för snabbt. Ge­nom att män­ni­skor­na re­dan trott sig i be­sitt­ning av med­ve­tan­de har de in­te gjort sig nå­gon stör­re mö­da att för­vär­va det – och så för­hål­ler det sig än i dag!” Vi över­skat­tar oss själ­va för att kun­na pri­o­ri­te­ra oss själ­va fram­för and­ra och där­med över­le­va. Om man såg den ob­jek­tivt san­na bil­den av sig själv skul­le man bli de­pri­me­rad.

DE FLES­TA MÄN­NI­SKOR har il­lu­sio­ner om sig själ­va och de tror att de är bätt­re än ge­nom­snit­tet när det gäl­ler po­si­ti­va egen­ska­per. Vi tror att vi är intelligentare, ärligare, vän­li­ga­re, mer originella och mer tillförlitliga än ge­nom­snit­tet. Vi tror att vi ska le­va läng­re än ge­nom­snitt­ligt och att vi kör bil bätt­re än ge­nom­snit­tet (även de som le­gat på sjuk­hus för tra­fi­ko­lyc­kor tror så). Il­lu­sio­ner­na fun­ge­rar även på sig själ­va: de fles­ta ser sig mind­re på­ver­ka­de än ge­nom­snit­tet av den­na typ av il­lu­sio­ner.

Skill­na­der­na mel­lan de kul­tu­rer som be­to­nar ett obe­ro­en­de själv och de som be­to­nar ett be­ro­en­de vi­sar sig ock­så här. I en un­der­sök­ning av psy­ko­lo­ger­na Ha­zel Ro­se Mar­kus och Shi­no­bu Ki­tay­a­ma fick ame­ri­kans­ka och ja­pans­ka

”Vi över­skat­tar oss själ­va för att kun­na pri­o­ri­te­ra oss själ­va”

stu­den­ter frå­gan om hur många pro­cent av de and­ra stu­den­ter­na som var mer in­tel­li­gen­ta än de själ­va. För de ame­ri­kans­ka stu­den­ter­na var sva­ret i ge­nom­snitt 30 pro­cent, me­dan för de ja­pans­ka var det 50 pro­cent. De ame­ri­kans­ka stu­den­ter­na över­skat­ta­de allt­så sin egen för­må­ga, me­dan de ja­pans­ka ha­de en so­ci­alt ori­en­te­rad upp­fatt­ning som gav ett kor­rek­ta­re re­sul­tat.

Char­les Dar­win, en vis man, no­te­ra­de för länge se­dan att själv­til­lit of­ta­re föds av okun­skap än av kun­skap. Bil­fö­ra­re som har va­rit in­blan­da­de i olyc­kor el­ler per­so­ner som miss­lyc­kats på en upp­kör­ning är ex­em­pel­vis säm­re på att be­dö­ma si­na re­sul­tat på ett re­ak­tions­test än vad er­far­na fö­ra­re är. So­ci­alpsy­ko­lo­ger­na Jus­tin Kru­ger och Da­vid Dun­ning har gjort en se­rie tes­ter där de fann att per­so­ner som till­hör de säms­ta när det gäl­ler ex­em­pel­vis att re­so­ne­ra lo­giskt, skri­va gram­ma­tiskt el­ler för­stå hu­mor, gravt över­skat­ta­de si­na för­må­gor. Den fjär­de­del av för­söks­per­so­ner­na som pre­ste­ra­de sämst be­döm­de ge­nom­snitt­ligt att de var bland de 40 pro­cen­ten bäs­ta.

Kru­ger och Dun­ning för­kla­rar den­na självö­ver­skatt­ning med att in­kom­pe­ten­ta per­so­ner har säm­re me­ta­kog­ni­tion än kom­pe­ten­ta. Me­ta­kog­ni­tion är för­må­gan att kun­na re­flek­te­ra över och be­dö­ma si­na eg­na tanke­pro­ces­ser. Ex­em­pel­vis är för­må­gan att skri­va en gram­ma­tiskt kor­rekt sats den­sam­ma som för­må­gan att kän­na igen att det finns ett gram­ma­tiskt fel i en sats. Om du in­te in­ser att du gör fel kom­mer du där­för att grovt över­skat­ta din för­må­ga att skri­va gram­ma­tiskt kor­rekt. In­kom­pe­ten­ta per­so­ner drab­bas där­för, en­ligt Kru­ger och Dun­ning, av en dub­bel bör­da: de drar in­te ba­ra fel slut­sat­ser och fat­tar fel be­slut – de­ras in­kom­pe­tens tar ifrån dem den me­ta­kog­ni­ti­va för­må­gan att in­se si­na bris­ter. Å and­ra si­dan un­derskat­ta­de den bäs­ta fjär­de­de­len av för­söks­per­so­ner­na i ex­pe­ri­men­tet i ge­nom­snitt sin kom­pe­tens nå­got. Det­ta stäm­mer väl över­ens med forsk­ning som har vi­sat att ex­per­ter inom ett om­rå­de har myc­ket mer ut­veck­lad me­ta­kog­ni­tion när det gäl­ler pro­blem­lös­ning än ny­bör­ja­re.

JAG RE­SER MYC­KET, bå­de i mitt ar­be­te och på se­mest­rar. För det mesta har jag en ka­me­ra med mig och tar bil­der av per­so­ner, plat­ser och si­tu­a­tio­ner som jag vill min­nas. Jag är in­te en sär­skilt bra fo­to­graf och mär­ker att jag of­ta för­sö­ker för­skö­na bil­der­na och ex­em­pel­vis tar bil­der på folk ba­ra när de ser gla­da ut el­ler und­vi­ker att ta med ett fult hus när jag tar en bild på en strand. Det är ett be­te­en­de som jag tror många ama­tör­fo­to­gra­fer kän­ner igen sig i.

Var­för vill jag egent­li­gen för­skö­na bil­der­na? Min upp­fatt­ning har va­rit att för and­ra vill jag vi­sa upp mer till­ta­lan­de bil­der av mi­na upp­le­vel­ser än de verk­li­gen var – un­ge­fär som att man klär upp sig för att se snygg ut. Men jag vi­sar säl­lan bil­der­na för and­ra. Jag be­drar mest mig själv. Vad som i själ­va ver­ket hän­der när jag för­skö­nar ett fo­to är att jag de­sig­nar ett min­ne. Mitt min­ne av re­san kom­mer i hög grad att fär­gas av de bil­der jag har kvar. Och jag lu­rar där­med mig själv att tro att re­san var mer guld­kan­tad än den verk­li­gen var.

Ett be­drä­ge­ri be­hö­ver in­te byg­ga på en di­rekt lögn ut­an kan allt­så ock­så in­ne­bä­ra att man över­dri­ver vis­sa egen­ska­per. Det bok­stav­li­ga själv­för­skö­nan­det – smink­ning, fri­se­ring, kläd­val – är en var­dag­lig form av själv­be­drä­ge­ri som de fles­ta äg­nar sig åt. Säl­lan vill vi vi­sa vå­ra au­ten­tis­ka jag. Fri­edrich Nietz­sche var ti­digt ute med att ral­je­ra över vårt själv­för­skö­nan­de: ”Man glöm­mer åt­skil­ligt i sitt för­flut­na och ut­plå­nar det av­sikt­ligt ur sin­net: det vill säga, vi vill att den bild av oss själ­va som ly­ser mot oss ur det för­flut­na ska be­lju­ga oss och smick­ra vårt hög­mod – vi ar­be­tar oupp­hör­ligt på det­ta själv­be­drä­ge­ri.”

EN OMVÄND SI­DA av själv­be­drä­ge­ri­et är att män­ni­skor har en stark ten­dens att ned­vär­de­ra and­ra för att på så sätt kun­na fram­hä­va sig själ­va. Ett ex­pe­ri­ment av psy­ko­lo­ger­na Ste­ven Fe­in och Ste­ven Spencer be­ly­ser det­ta på ett skräm­man­de sätt. För­söks­per­so­ner­na, som var ame­ri­ka­ner, fick gö­ra ett Iq-test. Hälf­ten av dem fick se­dan be­sked om att de kla­rat sig då­ligt, och den and­ra hälf­ten fick hö­ra att de kla­rat sig

”Nietz­sche var ti­digt ute med att ral­je­ra över vårt själv­för­skö­nan­de”

bra(obe­ro­en­de av det verk­li­ga re­sul­ta­tet). Se­dan fick de se två fil­mer med an­ställ­nings­in­ter­vju­er: en med en per­son som por­trät­te­ra­des som ju­disk ( har ett ju­diskt ef­ter­namn och bär en da­vids­stjär­na) och en som vi­sa­des som kris­ten ( har ett kris­tet ef­ter­namn och bär ett kors). De för­söks­per­so­ner som fått be­ske­det att de gjort bra ifrån sig på Iq-testet be­döm­de den ju­dis­ka och den krist­na per­so­nen som lik­vär­di­ga för job­bet. Men de som fått be­ske­det att de gjort då­ligt ifrån sig be­döm­de att den ju­dis­ka gjort säm­re ifrån sig i an­ställ­nings­in­ter­vjun.

Re­sul­ta­tet tol­kas så att de som fått be­ske­det att de kla­rat sig då­ligt för­sö­ker hö­ja själv­käns­lan ge­nom att för­doms­fullt ned­vär­de­ra ju­dar. Ex­pe­ri­men­tet vi­sar in­te ba­ra att för­söks­per­so­ner­na ned­vär­de­rar and­ra för att fram­stå i bätt­re da­ger in­för and­ra, ut­an de gör det ock­så på ett själv­be­dräg­ligt sätt för att fram­stå bätt­re i si­na eg­na ögon – allt för att stär­ka den eg­na själv­käns­lan. Om jag in­te kan hö­ja mig över de and­ra, får jag tram­pa ner dem i stäl­let. Ty­värr an­vänds den­na me­ka­nism i många var­dag­li­ga sam­man­hang.

YT­TER­LI­GA­RE EN gynn­sam ef­fekt av att över­skat­ta sig själv är att po­si­ti­va il­lu­sio­ner le­der till bätt­re häl­sa och läng­re liv. I stu­di­er av hiv-po­si­ti­va vi­sa­de det sig att de med över­dri­vet po­si­ti­va upp­fatt­ning­ar om sig själ­va upp­vi­sa­de ett be­tyd­ligt lång­sam­ma­re in­sjuk­nan­de. Ett an­nat ex­em­pel är att pa­ti­en­ter som in­te såg nå­gon risk med en ope­ra­tion de skul­le ge­nom­gå upp­vi­sa­de ett snab­ba­re till­frisk­nan­de ef­ter ope­ra­tio­nen än de som var be­kym­ra­de för in­grep­pet. Ett tred­je är att kvin­nor som för­ne­kar pro­blem med en bröst­can­cer­di­a­gnos har fär­re åter­fall i sjuk­do­men än and­ra.

Sam­ma me­ka­nis­mer ver­kar lig­ga bakom pla­ce­bo­ef­fek­ten där ”soc­ker­pil­ler”, allt­så me­di­ci­ner ut­an ak­ti­va sub­stan­ser, vi­sar sig ha för­vå­nans­värt star­ka po­si­ti­va ef­fek­ter på pa­ti­en­ter­nas till­frisk­nan­de. Pla­ce­bo-me­di­ci­ner har vi­sat sig ef­fek­ti­va mot in­flam­ma­tio­ner, mag­sår, kärl­kramp, can­cer och de­pres­sion. Själ­va för­vän­tan på att ”me­di­ci­nen” ska ha ef­fekt bi­drar allt­så till att pa­ti­en­ter­na blir fris­ka.

Psy­ko­lo­gen Nicho­las Hump­h­rey har pre­sen­te­rat en in­tres­sant för­kla­ring till pla­ce­bo­ef­fek­ten, näm­li­gen att män­ni­skans im­mun­sy­stem är så kost­samt för krop­pen att det be­hö­ver nå­got slags ”ma­na­ger” som be­stäm­mer när sy­ste­mets re­sur­ser ska sät­tas in. En bra ma­na­ger stu­de­rar pro­gno­sen för ett fram­ti­da till­frisk­nan­de och väger kost­na­der­na för en in­sats mot chan­sen att bli frisk. En vik­tig kom­po­nent i en så­dan be­döm­ning är möj­lig­he­ten att få me­di­cinsk hjälp. Blot­ta när­va­ron av lä­ka­re, sjuk­skö­ters­kor och me­di­ci­ner gör att chan­ser­na för att till­frisk­na tycks öka och där­med att ma­na­gern blir mer vil­lig att sät­ta in kraf­ti­ga im­mun­re­sur­ser. Där­med ökar chan­sen för att man verk­li­gen blir frisk.

Na­tur­ligt­vis fanns ing­et sjuk­vårds­sy­stem un­der den evo­lu­tio­nä­ra pe­ri­od då det mänsk­li­ga im­mun­sy­ste­met ut­veck­la­des. Pla­ce­bo­ef­fek­ten är ett sen­ti­da fe­no­men som ”lu­rar” im­mun­sy­ste­met att dra i gång – ur ett bi­o­lo­giskt per­spek­tiv är pla­ce­bo­ef­fek­ten ett misstag. In­te desto mind­re bi­drar den till att gö­ra män­ni­skor fris­ka­re. Den pa­ra­dox­a­la slut­sat­sen blir: fort­sätt lu­ra dig själv!

SJÄLV­BE­DRÄ­GE­RI ÄR EN gam­mal tak­tik. Re­dan re­to­ri­kern De­mo­ste­nes, känd för att ta­la med ki­sel­ste­nar i mun­nen, sa: ”Ing­et är lät­ta­re än själv­be­drä­ge­ri. För vad en män­ni­ska öns­kar, tror hon är sant.” För­u­tom det var­dag­li­ga själv­för­skö­nan­det är kanske den van­li­gas­te for­men av att lu­ra sig själv att väl­ja vil­ken in­for­ma­tion man tar hän­syn till. ”Det jag in­te vet kan in­te ska­da mig”, är ett pa­radex­em­pel på själv­be­drä­ge­ri.

Ett lis­tigt upp­lagt ex­pe­ri­ment il­lu­stre­rar hur vi kan lu­ra oss själ­va när vi sö­ker in­for­ma­tion. För­söks­per­so­ner­na fick hö­ra att en test­rem­sa som fuk­ta­des av de­ras sa­liv skul­le av­slö­ja om de ha­de en viss sjuk­dom i bukspottskör­teln. En del för­söks­per­so­ner blev in­for­me­ra­de om att en färg­för­änd­ring var ett gott tec­ken, and­ra att det var ett då­ligt tec­ken. De som fick hö­ra att färg­för­änd­ring­en var ett gott tec­ken vän­ta­de mer än 60 pro­cent läng­re tid på att rem­san skul­le änd­ra färg än de som fick hö­ra att det var ett då­ligt tec­ken. Mäng­den av in­for­ma­tion vi tar till oss är så­le­des be­ro­en­de av vad vi vill ve­ta.

Den vanliga upp­fatt­ning­en om själv­be­drä­ge­ri byg­ger på att det å ena si­dan finns

”Re­to­ri­kern De­mo­ste­nes sa: ing­et är lät­ta­re än själv­be­drä­ge­ri”

dol­da drif­ter och and­ra kraf­ter som pro­du­ce­rar in­di­vi­dens hand­ling­ar och å and­ra si­dan med­vet­na mo­tiv som in­di­vi­den an­ser va­ra sty­ran­de för hand­ling­ar­na. I de be­dräg­li­ga fal­len stäm­mer det omed­vet­na in­te över­ens med det med­vet­na.

Nietz­sche för­kas­tar mo­del­len. Han me­nar att hand­ling­en är av­gö­ran­de. Man kan fomu­le­ra hans idé som att ja­get in­te står bakom ett dåd, ut­an i det. De mo­tiv som in­di­vi­den an­ser lig­ga bakom si­na hand­ling­ar är ba­ra ett för­sök till tolk­ning av des­sa. Mo­ti­ven är in­te vad som or­sa­kar hand­ling­ar­na. Nietz­sche skri­ver: ”Män­ni­skor­nas lyc­ka och elän­de har näm­li­gen kom­mit till dem ge­nom de­ras tro på det ena el­ler and­ra mo­ti­vet – men in­te ge­nom det som verk­li­gen var mo­ti­vet!” Med den­na syn är det in­te så kons­tigt att män­ni­skor för­sö­ker gö­ra för­skö­nan­de be­skriv­ning­ar av var­för de hand­lar på ett visst sätt. Men in­di­vi­dens egen tolk­ning är ba­ra en bland många, och den är­li­ge kan med­ge att det finns and­ra, mind­re smick­ran­de, tolk­ning­ar av ett visst be­te­en­de. Nietz­sche skil­jer of­ta mel­lan ’med­ve­tan­de’ och ’in­stink­ter’. Han be­to­nar, långt fö­re Freud, att det vi upp­le­ver va­ra un­der vårt med­vet­na jags kon­troll of­ta ba­ra är för­kläd­da in­stink­ter. Of­tast vill vi in­te se vå­ra dol­da si­dor. Nietz­sche häv­dar att vi ald­rig le­tar ef­ter oss själ­va.

Själv­be­drä­ge­ri­ets pa­ra­dox blir där­för frå­gan om hur man kan lå­ta bli att upp­täc­ka att de tolk­ning­ar som man gör av si­na hand­ling­ar i det långa lop­pet stäm­mer så då­ligt över­ens med hur man fak­tiskt be­ter sig. Vårt med­ve­tan­de upp­munt­rar oss ald­rig att va­ra upp­rik­ti­ga mot oss själ­va. Ett liv fritt från själv­be­drä­ge­ri kan ba­ra upp­nås via en oför­fals­kad för­stå­el­se av de hand­ling­ar man ut­för. Den­na in­sikt le­der fram till ett av Nietz­sches ide­al: du ska bli den du är! Med and­ra ord ska du va­ra är­lig mot dig själv när du tol­kar vad du gör.

EN YT­TER­LI­GA­RE be­gräns­ning i vår tan­ke­för­må­ga är att vi i hög grad är omed­vet­na om vår egen med­ve­ten­het. Nietz­sche no­te­rar: ”Un­der en myc­ket lång tid har man satt lik­hets­tec­ken mel­lan med­ve­tet tän­kan­de och tän­kan­de över hu­vud ta­get: nu först bör­jar den san­ning gå upp för oss att vår and­li­ga ak­ti­vi­tet till all­ra största de­len för­sig­går ut­an att vi vet om det el­ler kän­ner av det.” Det finns ing­en an­led­ning att tro att evo­lu­tio­nen av män­ni­skors för­må­ga att re­so­ne­ra och att re­flek­te­ra över sig själ­va är full­kom­nad. Det kan ver­ka som om du har sä­ker kun­skap om di­na eg­na tan­kar och en­sam­rätt till vad ditt med­ve­tan­de in­ne­hål­ler, men det­ta är på många sätt en il­lu­sion. Den bild av ditt jag som upp­står i själv­med­ve­tan­det stäm­mer in­te all­tid med vad som verk­li­gen på­går inom dig. Män­ni­skan är det mest be­dräg­li­ga dju­ret av alla. Men hon är in­te med­ve­ten om att hon är så bra på att lu­ra sig själv.

Du tror att du väl­jer di­na av­sik­ter. Men va­len görs of­ta omed­ve­tet och det du tror är di­na av­sik­ter kon­strue­ras i ef­ter­hand. Ett ex­em­pel på en så­dan ”val­blind­het” är ett ex­pe­ri­ment som ut­förts på

”Vår upp­le­vel­se av att ha en fri vil­ja är till stor del en il­lu­sion”

Av­del­ning­en för kog­ni­tions­ve­ten­skap vid Lunds uni­ver­si­tet av Pet­ter Jo­hans­son, Lars Hall och de­ras kol­le­ger. En för­sök­s­le­da­re hål­ler upp två svart­vi­ta fo­ton på unga kvin­nor. För­söks­per­so­ner­na (män och kvin­nor) får se bil­der­na någ­ra se­kun­der och pe­kar på den som de tyc­ker är mest at­trak­tiv. Se­dan läg­ger för­sök­s­le­da­ren ner fo­to­na på bor­det med bild­si­dan nedåt och skju­ter fram det fo­to som för­söks­per­so­nen pe­kat på. Den­na tar upp fo­tot och får nu för­kla­ra var­för hen tyck­te kvin­nan på bil­den var mest at­trak­tiv. Krux­et är att i någ­ra fall by­ter man ut det fo­to som för­söks­per­so­nen lyf­ter upp, så att den bild som ska mo­ti­ve­ras är den som in­te val­des. Det in­tres­san­ta med för­sö­ket är att un­ge­fär 90 pro­cent av för­söks­per­so­ner­na över hu­vud ta­get in­te mär­ker by­tet, även om kvin­nor­na på bil­der­na ser väl­digt oli­ka ut. De tve­kar in­te hel­ler att mo­ti­ve­ra var­för den kvin­na de ser på bil­den är mest at­trak­tiv, även om det var den and­ra kvin­nan de ur­sprung­li­gen val­de.

DE EX­PE­RI­MENT JAG har pre­sen­te­rat här stäl­ler till sto­ra pro­blem för dem som häv­dar att män­ni­skan har en helt fri vil­ja. Det val som vi upp­le­ver som fritt, är i många fall styrt av me­ka­nis­mer som vi in­te är med­vet­na om – och kanske in­te ens kan bli med­vet­na om. Vår upp­le­vel­se av att ha en fri vil­ja är till stor del en il­lu­sion. Det är in­te ens sä­kert att det finns ett ”jag” som styr vå­ra hand­ling­ar. I själ­va ver­ket vi­sar ex­pe­ri­men­ten med val­blind­het att vi li­tar mer på vad vi ser med vå­ra ögon än på vå­ra min­nen av vad vi tänk­te när vi gjor­de va­let. Ar­ti­keln är ett be­ar­be­tat kapitel ur Den svå­ra kons­ten att se sig själv, Na­tur & Kul­tur 2017.

”Var och en tror sig, a pri­o­ri, va­ra full­stän­digt fri – även i si­na in­di­vi­du­el­la hand­ling­ar, och tror sig när som helst kun­na på­bör­ja ett nytt sorts liv ... Men, a poste­ri­o­ri, ge­nom er­fa­ren­he­ten, fin­ner man, till sin egen för­vå­ning, att man in­te är fri men fö­re­mål för nöd­vän­dig­he­ter, så man in­te änd­rar sitt be­te­en­de trots alla re­so­lu­tio­ner och ef­ter­tan­kar, och att man från bör­jan av li­vet till slu­tet av det mås­te full­föl­ja den ka­rak­tär som man själv för­dö­mer … ” Art­hur Scho­pen­hau­er ”Det är det män­ni­skor vet om sig själ­va, som gör dem räd­da.” Clint Eastwood ”Jag har in­te lju­git, jag har ba­ra sagt så­dant som se­na­re vi­sat sig va­ra osant.” Ri­chard M. Nix­on Det en­da som hål­ler en up­pe ge­nom li­vet är med­ve­tan­det om hur enormt un­der­lägs­na alla and­ra är, och det är en käns­la som jag all­tid har od­lat. Oscar Wil­de ”För att kun­na to­le­re­ra vår ex­istens lju­ger vi, och mest av allt lju­ger vi för oss själ­va.” Ele­na Fer­ran­te ”För­sök se det po­si­ti­va i att du lju­ger för dig själv. Det blir än­då ald­rig som du har tänkt dig.” Jo­nas Gar­dell

Pe­ter Gär­den­fors är pro­fes­sor i kog­ni­tions­ve­ten­skap vid Lunds uni­ver­si­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.