Kär­le­kens fi­lo­so­fi.

Vän­skap? Pas­sion? Em­pa­ti? Vi re­der ut Kär­le­kens fi­lo­so­fi.

Modern Filosofi - - Info - av ANN LA­GER­STRÖM [ f oto: LINDA FORSELL]

Pas­sion, vän­skap och oe­gen­nyt­tig kär­lek.

Jag har levt med min man i över 40 år och än­då har vi ald­rig sagt de där tre mytomspun­na or­den: ”Jag äls­kar dig!” Det är sant. In­te en en­da gång. In­te i bör­jan, när vi var för­äls­ka­de. In­te när vi fick vå­ra barn. In­te när vi gif­te oss. Och ald­rig nu för ti­den. Var­för? Vi tyc­ker helt en­kelt att det in­te pas­sar för att be­skri­va den prak­tiskt och känslo­mäs­sigt kom­pli­ce­ra­de ko­re­o­gra­fi som vi har dan­sat se­dan 1974.

VAD ÄR DET ATT ÄLS­KA? Är det ett fe­no­men el­ler många? Finns kärleken över hu­vud ta­get som ett ob­jek­tivt fak­tum? Och går det att an­vän­da fi­lo­so­fi för att för­stå ett ord som an­vänds för att be­skri­va så oli­ka sa­ker som vår re­la­tion till vår partner, barn, piz­za, hun­den, mam­ma, punk­mu­sik, Gud och Thai­land?

Så här sva­rar den fin­lands­svens­ka fi­lo­so­fen Ca­mil­la Kronqvist, , som i sin dok­tors­av­hand­ling vid Åbo aka­de­mi, What we talk about when we talk about lo­ve, , har brot­tats med kärleken.

– Fi­lo­so­fin kan in­te säga nå­got om vad vi ska kän­na för att äls­ka nå­gon. Den kan allt­så in­te ska­pa en all­män de­fi­ni­tion av vad kär­lek är, men den kan vri­da och vän­da på be­grep­pet. Och kanske kan vi då fin­na nå­got som vi in­te viss­te el­ler se nå­got som vi re­dan viss­te men in­te upp­märk­sam­mat.

Visst har fi­lo­so­fer ge­nom ti­der­na för­sökt be­na ut be­grep­pet. Re­dan Pla­ton (428– 348 f.kr.), av många be­trak­tad som den största fi­lo­so­fen av dem alla, skild­ra­de kärleken. Han kal­la­de den eros och be­skrev den som en ste­ge.

Först kom den fy­sis­ka at­trak­tio­nen, i då­ti­dens Aten in­te säl­lan mel­lan den äld­re, vi­sa man­nen och en ung poj­ke. Men den fy­sis­ka pas­sio­nen var ba­ra bör­jan. Me­ning­en var att at­trak­tio­nen skul­le växa ur mö­tet med den in­di­vi­du­el­la skön­he­ten till den sto­ra ide­a­la, per­fek­ta Skön­he­ten, som Pla­ton fö­re­ställ­de sig fanns i det han kal­la­de för ide­al­värl­den. Eros var en pas­sion som skul­le le­da till kun­skap och vis­dom.

Hans elev Aristo­te­les ( 384– 322 f. Kr.) gick i op­po­si­tion och tog ner kärleken på jor­den. Kär­lek, me­na­de han, har ing­et med hög­re di­men­sio­ner att gö­ra, ut­an hand­lar om re­la­tio­ner mel­lan män­ni­skor.

PA­RAL­LELLT MED kärleken till vis­do­men och till part­nern, eros, pre­sen­te­ra­de Aristo­te­les fi­lia. Fi­lia var kär­lek till vän­nen, men ock­så till fa­mil­jen, ja det kun­de, en­ligt Aristo­te­les, även hand­la om af­färs­kon­tak­ter. Och vän­kär­le­ken var in­te en kle­na­re form av den ”sto­ra kärleken”, in­te alls. I den ju­dis­ka Tanakh, kris­ten­do­mens Gam­la tes­ta­men­te, be­skrivs hur Da­vid, han som be­seg­ra­de Go­li­at, svor evig tro­het till sin vän Jo­na­tan, som han äls­ka­de som sin egen själ

med en käns­la star­ka­re än den han ha­de för kvin­nor.

I mot­sats till den här in­di­vi­du­ellt rik­ta­de kärleken väx­te ett an­nat kär­leks­be­grepp fram, agape, först i Gre­kland och se­na­re i Bi­belns Nya tes­ta­men­te. Här hand­la­de det in­te om att äls­ka den en­da ut­val­de el­ler den nä­ra vän­nen ut­an he­la mänsk­lig­he­ten. En kär­lek som in­te be­hö­ver väc­kas, som in­te har nå­got mål och som in­te be­gär nå­got i gen­gäld.

SER VI OSS OM­KRING nu på 2000-ta­let, kan vi iden­ti­fi­e­ra en in­ten­siv pla­tonsk läng­tan ef­ter kun­skap och skön­het, många tec­ken på fi­lia i be­kant­skaps­kret­sen och spår av agape bå­de bland dem som har ett män­ni­sko­vår­dan­de yr­ke och män­ni­skor som ide­ellt ger av sin tid och sitt liv till and­ra. Men trots allt är det än­då Aristo­te­les form av eros som do­mi­ne­rar vår kul­tur: kärleken mel­lan två. Man och kvin­na, kvin­na och kvin­na, man och man. En dyr­kan, som fi­lo­so­fen Si­mon May vid King’s col­lege i Lon­don an­ser bör­jar an­ta så­dan styr­ka att det lik­nar en re­li­gi­on, en tro.

Se ba­ra, skri­ver han i boken Lo­ve: A histo­ry, hur kärleken allt of­ta­re fram­ställs som om den är sva­ret på alla vå­ra pro­blem. Och det, me­nar han, är be­tyd­ligt mer än kris­ten­do­mens Kristus nå­gon­sin häv­da­de. Vår partner ska gö­ra oss lyck­li­ga och tryg­ga, kärleken ska få oss att kän­na oss vack­ra, åtråd­da och star­ka. Att ha en kär­leks­re­la­tion fram­ställs som ett av li­vets främs­ta mål, ja kanske till och med själ­va me­ning­en med att va­ra till. Väst­värl­den och USA, skri­ver May, har kid­nap­pat kärleken, och den är nu den en­da ge­men­sam­ma tro vi har.

DET ÄR EN or­dent­lig känga som Si­mon May ut­de­lar. Men har vi kom­mit när­ma­re vår fråga: vad är kär­lek? Jag kopp­lar upp mig på Sky­pe och an­ro­par Fin­land och Ca­mil­la Kronqvist, hon som har dok­to­re­rat på vad vi ta­lar om när vi ta­lar om kär­lek. Hon dy­ker upp på skär­men i sitt ar­bets­rum på Fi­lo­so­fis­ka in­sti­tu­tio­nen i Åbo. Hej Ca­mil­la! Vad är kär­lek? – När jag av­slu­ta­de ar­be­tet med min dok­tors­av­hand­ling tänk­te jag att jag ha­de sagt allt jag ha­de att säga om be­grep­pet kär­lek. Jag var ung och ha­de en mer ab­so­lut fö­re­ställ­ning om vil­ka krav vi mås­te le­va upp till för att le­va i kär­le­kens ljus. Nu när jag är äld­re, har fru och barn och är li­te mer mör­bul­tad, har jag för­so­nats mer med hur svårt det är att le­va upp till de där kra­ven, fast vi bå­de ser och er­kän­ner dem som vik­ti­ga, sva­rar hon.

Nej, det blev ing­en lätt re­sa fram till pro­mo­ve­ring­en. Ju dju­pa­re Ca­mil­la Kronqvist kom ner i be­grep­pet kär­lek, desto mer kom­pli­ce­rat blev det. Är kär­lek till ex­em­pel en käns­la, som vis­sa fi­lo­so­fer häv­dar?

– Rent spon­tant lå­ter det sant. Men när vi tit­tar när­ma­re på sa­ken, så går det in­te att jäm­fö­ra kär­lek med and­ra käns­lor som räds­la, vre­de och sorg. Den ver­kar in­te va­ra på sam­ma ni­vå. Kärleken är mer grund­läg­gan­de, som en be­nä­gen­het, ett slags be­red­skap. Och den in­ne­bär ock­så så myc­ket mer än till ex­em­pel att va­ra glad.

Är då kär­lek egent­li­gen ba­ra nå­got kropps­ligt – ge­ner och hor­mo­ner? Det kan Ca­mil­la Kronqvist in­te helt för­ne­ka, även om hon in­te gär­na dras åt de bi­o­lo­gis­ka för­kla­ring­ar­na. På sam­ma sätt tror hon in­te att all kär­lek mås­te bör­ja med för­äls­kel­se.

– Ibland upp­står den spon­tant, men där finns ock­så vän­skap som ut­veck­las till kär­lek, ge­nom ett slags nö­tan­de.

ÄR DET FRÅGA om nå­got kog­ni­tivt, en tan­ke? Nej, det stäm­mer in­te hel­ler. Visst går det att tän­ka att man ska äls­ka nå­gon, men det in­ne­bär in­te att man all­tid lyc­kas med det. Och om den and­ra går sin väg är det in­te ba­ra att tän­ka bort hen­ne el­ler ho­nom. Är det i stäl­let en form av vil­ja? Jag vill äls­ka dig, som någ­ra av mi­na vän­ner lo­va­de varand­ra vid vig­seln. Det är det ock­så, men in­te en­bart, sva­rar Ca­mil­la Kronqvist. Om vi kun­de vil­ja kär­lek så skul­le vi kun­na be­stäm­ma oss för att äls­ka vem som helst, och det är tvek­samt om det verk­li­gen går.

Visst går det, me­nar de som brot­tas med den oe­gen­nyt­ti­ga kärleken, agape, visst går

”Det går in­te att jäm­fö­ra kär­lek med and­ra käns­lor som vre­de och sorg”

Eros.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.