Gud och fri­he­ten.

SENANTIKENS SISTE FI­LO­SOF OM MÄN­NI­SKAN OCH GUDS MAKT OCH ALLVETANDE.

Modern Filosofi - - Info - av MICHAEL AZAR

Fi­lo­so­fin trös­ta­de i brott­nings­mat­chen om de sto­ra frå­gor­na .

SANNERLIGEN, I NATT IN­NAN TUPPEN GAL SKALL DU ha för­ne­kat mig tre gång­er.” Je­su ord till lär­jung­en Petrus (Matt 26:34) stäl­ler om­ska­kan­de frågor om tro­het och svek, om­sorgs­fullt be­hand­la­de i den väs­ter­länds­ka lit­te­ra­tur- och konst­histo­ri­en. Sam­ti­digt öpp­nar or­den för en mer di­stinkt fi­lo­so­fisk pro­ble­ma­tik: hur är det möj­ligt att Je­sus re­dan i för­väg vet vad Petrus ska gö­ra? Går det att för­e­na idén om en för­ut­ve­tan­de Gud med fö­re­ställ­ning­en att män­ni­skan är fri att ut­for­ma sitt eget öde?

Många av de ti­di­ga krist­na tän­kar­na tog pro­blem­ställ­ning­en på största all­var. En lång rad lös­nings­för­slag pre­sen­te­ra­des. Kyr­ko­fa­dern Au­gus­ti­nus (354–430) häv­da­de att Gud in­te ba­ra viss­te vad som skul­le hän­da i fram­ti­den. Han ha­de dess­utom i för­väg be­stämt var­je män­niskas slut­li­ga öde. Au­gus­ti­nus in­fly­tel­se­ri­ka pre­des­ti­na­tions­lä­ra fram­hål­ler att Gud re­dan ”fö­re värl­dens ska­pel­se” av­gjort vil­ka som ska ham­na i hel­ve­tet och vil­ka som ska ham­na i pa­ra­di­set. Frå­gan är vad som då hän­der med vår fri­het? Upp­hä­ver in­te Au­gus­ti­nus dokt­rin själ­va tan­ken på mänsk­ligt an­svar och in­fly­tan­de över den eg­na fram­ti­den?

Au­gus­ti­nus grund­tan­ke är att män­ni­skan ur­sprung­li­gen äg­de en fri vil­ja, men att den led all­var­lig ska­da på grund av att den förs­ta män­ni­skan kränk­te Gud. Det­ta är den be­röm­da dokt­ri­nen om arv­syn­den: det är på grund av Adams hög­mod som alla ef­ter­föl­jan­de ge­ne­ra­tio­ner för­lo­rat sin kraft att på egen hand väl­ja bort det on­da. Ef­ter det ini­ti­a­la fal­let in i syn­den förmår män­ni­skan ba­ra väl­ja mel­lan oli­ka gra­der av guds­från­vänd­het. Hon sla­var un­der den sinn­li­ga drif­ten, con­cu­pi­scen­tia, och det är en­dast Guds in­gri­pan­de som kan få hen­ne att ”äls­ka det som la­gen bju­der”.

Det­ta är en av de punk­ter där kon­flik­ten mel­lan ar­vet från he­den­do­mens Aten, ”fi­lo­so­fin”, och ar­vet från Je­ru­sa­lem, ”re­li­gi­o­nen”, blir som mest tyd­lig. Där den gre­kis­ka tra­di­tio­nen till­skrev män­ni­skan ett synd­fritt för­nuft som an­togs va­ra ka­pa­belt att av egen kraft ut­fors­ka va­rats myste­ri­um (och rentav ut­veck­la en av gu­dar­na obe­ro­en­de etik) för­ank­ra­de den au­gus­tins­ka tra­di­tio­nen syn­den och bris­ten i den mänsk­li­ga tan-

kens och hand­ling­ens själ­va hjär­ta. Män­ni­skan blir allt­mer be­ro­en­de av sin över­jor­dis­ke Fa­der. För att upp­nå det högs­ta go­da – fräls­ning­en – är vi en­ligt Au­gus­ti­nus helt och oför­tjänt ut­läm­na­de till Her­rens all­tid li­ka sto­ra nåd. Det spe­lar ing­en roll vad vi gör el­ler vad vi tän­ker för att för­bätt­ra vår fram­ti­da lott. Guds råd­slut står än­då bort­om mänsk­ligt in­fly­tan­de och för­nuft. Vi kan hel­ler ald­rig nå klar­het i var­för Gud har valt att dö­ma ett visst späd­barn till evig full­kom­ning och ett an­nat till evi­ga kval.

”Guds dom”, skri­ver Au­gus­ti­nus, ”är i bå­da fal­len li­ka out­grund­lig”.

En an­nan väg in till frå­gan om Guds makt och män­ni­skans fri­het fin­ner vi hos Ani­ci­us Man­li­us Se­ve­ri­nus Bo­et­hi­us (cir­ka 480–524). Fru For­tu­na var in­te nå­dig mot den­ne en gång så högt vör­da­de ro­mers­ke äm­bets­man. En dag vän­de lyc­kan och Bo­et­hi­us såg sig plöts­ligt an­kla­gad för hög­för­rä­de­ri. Me­dan han i Pa­via vän­ta­de på sin av­rätt­ning för­fat­ta­de han ett av me­del­ti­dens mest läs­ta och upp­skat­ta­de verk: De con­so­la­tio­ne phi­lo­sop­hi­ae, Fi­lo­so­fins tröst. Det över­sätts från la­tin till en lång rad folk­språk och kom­men­te­ras med re­spekt av fle­ra av ti­dens lär­da, från Dan­te (som i Bo­et­hi­us såg ”en väl­sig­nad själ”) och Je­an de Meun till Ge­off­rey Chau­cer. Boken ut­gör tvi­vels­u­tan ett av de mest in­tres­san­ta och rö­ran­de ex­emp­len på fäng­el­se­lit­te­ra­tur som nå­gon­sin för­fat­tats. Bo­et­hi­us un­der­sö­ker här – med det eg­na ödet som fond – frå­gan om re­la­tio­nen mel­lan Guds allvetande och män­ni­skans fri­het, mel­lan Guds all­makt och li­dan­det i värl­den. Vad finns det för me­ning, frå­gar Bo­et­hi­us, med en världs­ord­ning som kas­tar go­da män­ni­skor i fäng­el­se me­dan de on­da går fria? Var­för ser in­te den go­de gu­den till att ski­pa rätt­vi­sa i värl­den i stäl­let för att lå­ta orätt­vi­sor och grym­he­ter plå­ga män­ni­sko­släk­tet? Vad åter­står det av män­ni­skans fri­het om Gud re­dan från bör­jan ve­ta allt som kom­mer att hän­da?

Fi­lo­so­fins tröst be­står av fem böc­ker, skriv­na om­väx­lan­de på vers och pro­sa. Ar­vet från Aten är på­tag­ligt bå­de vad gäl­ler for­men (ex­em­pel­vis ut­nytt­jar Bo­et­hi­us fli­tigt den pla­tons­ka di­a­log­for­men) och in­ne­hål­let ( han vän­der sig i förs­ta hand till fi­lo­so­fins käl­lor, in­te till de så kal­la­de he­li­ga skrif­ter­na). Till skill­nad från Au­gus­ti­nus är det med and­ra ord in­te den li­dan­de Kristus och Her­rens nåd som ska räd­da Bo­et­hi­us ut­an fi­lo­so­fins för­nuft, för­kropps­li­gad i en vörd­nads­bju­dan­de kvin­no­ge­stalt som be­sö­ker ho­nom i cel­len. Hon bär just nam­net Phi­lo­sop­hia, ”fru Fi­lo­so­fi”, och hon lo­var den miss­trös­tan­de fång­en att hon ska vi­sa hur den­na värld in­te ”styrs plan­löst av en slump”, te­me­ra­ri­is for­tui­ti­is, ut­an tvärtom hålls sam­man ”av en för­nuf­tig led­ning”, re­gi­men ra­tio­nis. Det står strax klart vart hon vill fö­ra den mod­stul­ne fång­en: det finns ing­en stör­re tröst än in­sik­ten om att värl­den styrs av en rätt­vis Gud som län­kar all­ting i ska­pel­sen mot ett hög­re mål. Allt som män­ni­skan kan upp­fat­ta som slump och till­fäl­lig­het – ovän­ta­de sam­man­träf­fan­den, oav­sed­da re­sul­tat och så vi­da­re – har gu­dom­li­ga mo­tiv. Så länge Bo­et­hi­us hål­ler fast vid den­na upp­fatt­ning har han ingen­ting att fruk­ta. Var­ken fäng­el­se­mu­rar el­ler ty­ran­ners god­tyc­ke kan rub­ba den dyg­di­ges jämn­mod.

Fru Fi­lo­so­fi me­nar att Bo­et­hi­us ur­sprung­li­ga misstag be­stått i att han valt att sät­ta sin tillit till den nyck­ful­la och blin­da fru For­tu­na som får män­ni­skor att sät­ta sitt hopp till lyc­kans hjul, ro­ta for­tu­nae. Han bor­de re­dan från bör­jan ”ha sagt nej till hen­nes för­därv­bring­an­de lek” och med för­nuf­tets red­skap av­slö­jat hen­nes fals­ka för­fö­rel­se­konst. Ty den som an­vän­der sitt för­nuft rätt för­står att fru For­tu­na blott och bart loc­kar med världs­li­ga ting, såsom makt, ära och ri­ke­do­mar. Den egent­li­ga lyck­sa­lig­he­ten, be­a­ti­tu­do, ligger in­te i de ytt­re ting­en ut­an i den gnis­ta av gu­dom­ligt för­nuft som be­bor den mänsk­li­ga sjä­len. Sålun­da har Bo­et­hi­us ba­ra att blic­ka in i sig själv, att er­in­ra sig de san­ning­ar som hans själ en gång

fått med sig till jor­de­li­vet för att kun­na åter­kny­ta kon­tak­ten med ”för­nuf­tets evi­ga la­gar”, en gång för alla stif­ta­de av den Gud som är ”alla tings fa­der”.

Fi­lo­so­fins tröst ger här ut­tryck för en håll­ning som går till­ba­ka på bå­de sto­i­cis­men och (ny)pla­to­nis­men: att ro­ten till det on­da ligger i män­ni­skans oför­måga att skil­ja mel­lan sken och verk­lig­het, ytt­re och in­re, läg­re och hög­re, sinn­lig­het och för­nuf­tig­het, ma­te­ri­ell och and­lig lyc­ka. Det­ta är en läxa, fort­sät­ter fru Fi­lo­so­fi, som Bo­et­hi­us sent bör glöm­ma: ”Ingen­ting är olyck- ligt om man in­te an­ser det va­ra det, och om­vänt är var­je lott lyck­lig för den som bär den med jämn­mod.” Det hand­lar så­le­des om att Bo­et­hi­us ska bli her­re över sig själv. Ty om du blir det, sä­ger hon, så kom­mer ”du att äga nå­got som du ald­rig kom­mer att vil­ja för­lo­ra och som fru For­tu­na ald­rig kan ta från dig”.

Kanske fram­står det här som om fru For­tu­na vo­re ett slags själv­stän­dig kraft som rentav kan ri­va­li­se­ra med den Högs­te. Det är in­te Bo­et­hi­us po­äng. Allt är ju i grun­den un­der­kas­tat Guds plan för ska­pel­sen, det vill säga för­sy­nen, pro­vi­den­tia. I re­la­tion till den­na hög­re ord­ning ut­gör fru For­tu­na, per­so­ni­fi­ka­tio­nen av jor­de­li­vets tvä­ra väx­ling­ar, ba­ra ett un­der­ord­nat red­skap. För den upp­märk­sam­me är näm­li­gen även olyc­kan en väg­vi­sa­re. Det är den som av­slö­jar att li­vets verk­li­ga vär­den in­te står och fal­ler med världs­lig fram­gång. Det är den som på­min­ner den glöms­ke om att sjä­len yt­terst läng­tar ef­ter att för­e­na sig med Gud, ja rentav att bli ”del­ak­tig i Gud” (trots att Bo­et­hi­us är kris­ten an­vän­der han in­te or­det fräls­ning). Den sta­bi­la dyg­den ställs mot den in­sta­bi­la världs­li­ga lyc­kan. Och på sam­ma sätt som den dyg­di­ges läng­tan ef­ter att bli gu­da­lik ut­gör sin egen be­lö­ning, straf­fas den orätt­rå­di­ge re­dan ge­nom och av sin orätt­fär­dig­het.

Bo­et­hi­us har en be­tyd­ligt lju­sa­re syn på det mänsk­li­ga för­nuf­tet än Au­gus­ti­nus. Ic­ke desto mind­re upp­rät­tar även han en gräns för vad som tycks va­ra möj­ligt för män­ni­skan att skå­da och ge­nom­skå­da. Det är ju, sä­ger fru Fi­lo­so­fi, på grund av fång­ens bris­tan­de för­må­ga till in­sikt som han tyc­ker att världs­ord­ning­en är orätt­vis, ond och för­vir­ran­de. Hon upp­ma­nar ho­nom där­för till öd­mjuk­het in­för den sto­ra världs­gå­tan: ”Det är ic­ke män­ni­skan gi­vet att med sitt för­stånd el­ler med ord för­kla­ra det gu­dom­li­ga ver­kets he­la in­rätt­ning.”

Fru Fi­lo­so­fi ar­ti­ku­le­rar här­vid en stra­te­gi som åter­kom­mer i många för­sök att han­te­ra det så kal­la­de te­o­dicé­pro­ble­met ( hur får man ihop det on­das ex­istens med en värld som an­tas va­ra ska­pad av en god, allvetande och allsmäk­tig gud?) och som be­står i att helt och hål­let för­ne­ka det on­das själv­stän­dig­het. Det är näm­li­gen ba­ra i män­ni­skans brist­fäl­li­ga per­spek­tiv som onds­kan ex­i­ste­rar som så­dan. Så räd­das den gu­dom­li­ga för­sy­nen ge­nom att män­ni­skans för­nuft kring­skärs: ”Om man be­trak­tar den ord­nan­de för­sy­nen, pro­vi­den­tia, kan man ing­en­stans på­träf­fa nå­got ont, även om det tycks över­flö­da på jor­den.”

Ur en mer nu­ti­da fi­lo­so­fisk ho­ri­sont kan man na­tur­ligt­vis stäl­la den be­svär­li­ga frå­gan hur det är möj­ligt för nå­gon att först häv­da att vi på grund av bris­tan­de för­nuft in­te kan kän­na till den gu­dom­li­ga pla­nen och se­dan än­då ar­gu­men­te­ra för att det bå­de finns en så­dan och att den dess­utom är god. (Även föl­jan­de pro­blem neg­li­ge­ras i snart sagt alla för­sök att lö­sa te­o­dicé­pro­ble­met: var­för hop­pa­de in­te den all­go­de gu­den helt över all jor­disk mi­sär till för­mån för ett ome­del­bart him­mel­ri­ke för alla?)

Det är först mot slu­tet av boken som pro­ble­met om fri­het och för­ut­be­stäm­mel­se, slump och nöd­vän­dig­het, på all­var le­tar sig in i tex­ten. Kan det fin­nas nå­gon plats för män­ni­skans fria vil­ja, om den gu­dom­li­ga ord­ning­en är så sträng som fru Fi­lo­so­fi fram­hä­ver? Hur kan det ges ut­rym­me för fri­het om den allvetande Gud re­dan har för­ut­sett alla vå­ra hand­ling­ar?

I Bok V stäl­ler Bo­et­hi­us frå­gan di­rekt till fru For­tu­na: Det tycks, sa­de jag, fin­nas en allt­för stor mot­sä­gel­se och strid mel­lan att Gud vet allt på för­hand och att det finns en vil­jans fri­het. Om Gud för­ut­ser allt och in­te på nå­got sätt kan miss­ta sig, mås­te med nöd­vän­dig­het det in­träf­fa som för­sy­nen har för­ut­sett som fram­tid. Men om för­sy­nen från evig­het har på för­hand sett ic­ke ba­ra män­ni­skors hand­ling­ar ut­an ock­så de­ras av­sik­ter och vil­ja, kan det in­te fin­nas nå­gon hand­ling el­ler nå­gon vil­ja över hu­vud ta­get som den ofel­ba­ra gu­dom­li­ga för­sy­nen in­te har känt till i för­väg.

I sitt för­sök att på sam­ma gång be­va­ra Guds allvetande och män­ni­skans fri­het in­tro­du­ce­rar fru Fi­lo­so­fi till att bör­ja med en di­stink­tion mel­lan för­kun­skap och för­ut­be­stäm­mel­se. Det för­ra, sä­ger hon, im­pli­ce­rar in­te det se­na­re. Att Gud i egen­skap av allvetande har kun­skap om allt som hän­der, har hänt och kom­mer att hän­da (för­kun­skap) be­ty­der in­te att Han har be­slu­tat att vi mås­te age­ra på ett el­ler an­nat sätt (för­ut­be­stäm­mel­se). Där­till klar­gör hon att för­kun­skap in­te bör för­stås som ett slags för­må­ga att fak­tiskt se in i fram­ti­den. Gud be­fin­ner sig i själ­va ver­ket in­te i ti­dens gång, som män­ni­skor­na in­ne­slu­ten i en nu­tid som spring­er ur en då­tid och som stän­digt av­lö­ses av en an­nan nu­tid. Nej, för den Evi­ge finns det var­ken nå­got för­flu­tet el­ler nå­gon fram­tid ef­tersom alla ti­der sam­ti­digt är när­va­ran­de in­för Hans blick. Allt är nu. El­ler som fru Fi­lo­so­fi ut­tryc­ker sa­ken: ”Gud om­fat­tar och äger det obe­grän­sa­de li­vets he­la full­het på en och sam­ma gång.”

(Det är för­vis­so en sinn­rik te­o­lo­gisk po­äng: Ef­tersom Gud till sin själ­va na­tur in­te li­der brist på någon­ting – Han är ju allsmäk­tig, allvetande, all­god, Evig och Oför­än­der­lig – mås­te han stå ut­an­för ti­den ock­så i den me­ning­en att han in­te er­hål­ler stän­digt ny kun­skap om värl­den. I an­nat fall skul­le han ju i skil­da ögon­blick just li­da brist på kun­skap om vad som kom­mer att in­träf­fa i and­ra ögon­blick och där­med var­ken va­ra allvetande el­ler oför­än­der­lig.)

Fru Fi­lo­so­fi föl­jer upp sin förs­ta di­stink­tion med en and­ra sam­man­häng­an­de di­stink­tion: att Gud ur evig­he­tens syn­vin­kel ser det som män­ni­skan än­nu in­te har gjort be­ty­der in­te att vå­ra hand­ling­ar äger rum med obe­ting­ad nöd­vän­dig­het. Guds kun­skap bör sna­ra­re tän­kas som en be­ting­ad nöd­vän­dig­het – det fak­tum att Gud ser en män­ni­ska gö­ra någon­ting, och där­med vet att hon gör det­ta, be­ty­der ju in­te att hon var tvung­en att gö­ra så, ba­ra att hon fak­tiskt gör det om Gud ser hen­ne gö­ra det. Guds kun­skap om det vi kal­lar fram­ti­den – men som för ho­nom är ett in­slag i Hans evi­ga nu – för med and­ra ord tan­kar­na till den kun­skap som vi har om det vi kal­lar nu. ”Det som du ser som när­va­ran­de”, sä­ger hon till Bo­et­hi­us, ”får väl ing­en nöd­vän­dig­het ge­nom di­na blic­kar”. Kun­ska­pen om att vi en dag mås­te dö (obe­ting­ad nöd­vän­dig­het) är ett an­nat slags kun­skap än den som Gud har om vå­ra hand­ling­ar i ett visst mänsk­ligt nu ( be­ting­ad nöd­vän­dig­het). Så se­pa­re­ras in­te ba­ra för­kun­ska­pen från för­ut­be­stäm­mel­sen; själ­va för­kun­ska­pen blir in­te läng­re nå­gon för­kun­skap om fram­ti­den ut­an en ”kun­skap om en ald­rig för­svin­nan­de nu­tid”.

Bo­et­hi­us ar­gu­men­ta­tion, om än var­ken glas­klar el­ler di­rekt över­ty­gan­de, har satt dju­pa spår i fi­lo­so­fi­histo­ri­en. Trots att Fi­lo­so­fins tröst in­te en en­da gång hän­vi­sar till bi­bel­tex­ter kom­mer den att ut­gö­ra en om­hul­dad upp­byg­gel­se­skrift i den snabbt väx­an­de kris­ten­he­ten. Den blir en led­stjär­na i frå­gan om hur man bör mö­ta jor­de­li­vets mot­gång­ar.

Bo­et­hi­us lämnar ock­så and­ra vik­ti­ga bi­drag till väs­ter­lan­dets kul­tur­histo­ria. Han gjor­de be­ty­dan­de in­sat­ser inom till ex­em­pel mu­sik­te­o­ri och ma­te­ma­tik, för att in­te ta­la om den ovär­der­li­ga roll som han spe­la­de som över­sät­ta­re av den klas­sis­ka fi­lo­so­fin till den unga me­del­ti­den. Hans över­sätt­ning­ar blev hu­vud­käl­lan för de kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner­nas kun­ska­per om fram­för allt Aristo­te­les ka­te­go­ri- och ve­ten­skaps­lä­ra. Det var ge­nom Bo­et­hi­us för­med­ling som me­del­ti­dens tän­ka­re fann många av de auk­to­ri­ta­ti­va la­tins­ka de­fi­ni­tio­ner­na av den gre­kis­ka fi­lo­so­fins nyc­kel­be­grepp. En av hans kom­men­ta­rer till Aristo­te­les la­de rentav grun­den för den hög­me­del­ti­da sko­lasti­kens in­ten­si­va de­bat­ter om all­män­be­grep­pens na­tur.

Vad gäl­ler Bo­et­hi­us sista da­gar vet man fö­ga med sä­ker­het an­nat än att han fak­tiskt lik­vi­de­ra­des. En­ligt en av lev­nads­teck­nar­na drog böd­lar­na ett rep runt hans pan­na tills ögo­nen träng­de ut ur si­na hålor, var­ef­ter klubb­slag i hu­vu­det gjor­de slut på hans plå­gor. En­ligt en an­nan var det svär­det som än­da­de hans liv.

Michael Azar är pro­fes­sor i idéhisto­ria vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.