Por­trätt.

EN AV VÄRL­DENS MEST IN­FLY­TEL­SE­RI­KA SAMHÄLLSTEORETIKER Zyg­munt Bau­man HAR GÅTT BORT. I EN SISTA IN­TER­VJU MED MO­DERN FILOSOFIS STAF­FAN ENG TA­LA­DE HAN OM MODERNITETENS AVIGSIDOR OCH FLYKTINGKRISEN I EU­RO­PA.

Modern Filosofi - - Info -

Den ny­li­gen bort­gång­ne sam­hällste­o­re­ti­kern Zyg­munt Bau­man i en sista in­ter­vju.

DEN STO­RA NÖJESLOKALEN på Berns i Stock­holm är full­satt. Stäm­ning­en är li­ka för­vän­tans­full som in­för en rock­stjär­nas en­tré. Men det som vän­tar är in­te nå­gon kon­sert; det är ett se­mi­na­ri­um om kos­mo­po­li­tism, ar­ran­ge­rat av för­e­ning­en Ju­disk kul­tur i Sve­ri­ge i sam­ar­be­te med Da­gens Ny­he­ter.

An­led­ning­en till den enor­ma publik­till­ström­ning­en är den polsk-brit­tis­ke so­ci­o­lo­gen Zyg­munt Bau­man, som möts av rung­an­de ap­plå­der när han trä­der ut på sce­nen. Han är nit­tio år och näs­tan döv, och när han ta­lar på sitt ka­rak­te­ris­tiskt ef­ter­tänk­sam­ma sätt sit­ter publi­ken som troll­bun­den.

Zyg­munt Bau­man fick sitt sto­ra ge­nom­brott i slu­tet av 1980-ta­let med boken Auschwitz och det mo­der­na sam­häl­let. Där dri­ver han te­sen att för­in­tel­sen in­te var nå­got till­fäl­ligt åter­fall i bar­ba­ri ut­an tvärtom en kon­se­kvens av modernitetens ra­tio­nel­la ord­nings­ska­pan­de. Då ha­de han ba­ra ett år kvar till pen­sio­nen från sin pro­fes­sur vid uni­ver­si­te­tet i Leeds.

Se­dan dess har han fort­satt att skri­va böc­ker i ra­san­de takt, som alla kret­sar kring modernitetens avigsidor och dess över­gång i ett ”fly­tan­de” glo­ba­li­se­rat kon­sum­tions­sam­häl­le, där ingen­ting läng­re kan tas för gi­vet. Det har in­te ba­ra gjort ho­nom till en vik­tig in­spi­ra­tions­käl­la för den glo­ba­la rätt­vi­se­rö­rel­sen ut­an ock­så till en av värl­dens mest in­fly­tel­se­ri­ka samhällsteoretiker.

För­ra året kom han ut med boken Strang­ers at our do­or, som hand­lar om främ­lings­fi­ent­lig­het och hö­ger­po­pu­lism un­der den på­gåen­de mi­gra­tions­kri­sen i Eu­ro­pa. Det är om den han ta­lar när jag träf­far ho­nom.

Ut­gångs­punk­ten är som van­ligt det mo­der­na sam­häl­let. Zyg­munt Bau­man me­nar att mo­der­ni­te­ten ”spe­ci­a­li­se­rar sig på att pro­du­ce­ra över­flö­di­ga män­ni­skor”, vil­ket har bi­dra­git till att ska­pa de mi­gra­tions­rö­rel­ser som vi ser i dag. Det­ta sker på två sätt. Det ena har att gö­ra med modernitetens för­kär­lek för ord­nings­ska­pan­de.

– När man byg­ger en ord­ning, så ska­par man ock­så män­ni­skor som in­te pas­sar in i den. De kan in­te gö­ra sig hem­mas­tad­da där, ut­an mås­te flyt­ta nå­gon an­nan­stans för att kun­na för­sör­ja sig och und­gå för­föl­jel­se och för­öd­mju­kel­se, sä­ger han.

Det and­ra sät­tet är en­ligt Zyg­munt Bau­man det mo­der­na eko­no­mis­ka fram­stegs­tän­kan­det, som in­ne­bär att pro­duk­tio­nen sker med hjälp av allt fär­re män­ni­skor till en allt läg­re kost­nad. Det får till följd att sto­ra grup­per får sin tra­di­tio­nel­la för­sörj­ning un­dan­ryckt av nya, mer kost­nads­ef­fek­ti­va pro­duk­tions­sätt.

– En mil­jon svens­kar emi­gre­ra­de till Ame­ri­ka på 1800-ta­let, var och en för att byg­ga upp sitt liv på nytt, ef­tersom bland an­nat lan­dets mo­der­ni­se­ring ha­de för­svå­rat det­ta. Sam­ma sak hän­de i Ita­li­en, Spa­ni­en, Tyskland och till och med Ryss­land. Öve­rallt upp­stod det över­flö­di­ga män­ni­skor i mo­der­ni­se­ring­ens spår.

Eu­ro­pa ha­de, till skill­nad från da­gens ut­veck­lings­län­der, pri­vi­le­gi­et att mo­der­ni­se­ras fö­re res­ten av värl­den. Det in­ne­bar en­ligt Zyg­munt Bau­man att över­skot­tet av män­ni­skor kun­de an­vän­das till att ska­pa ko­lo­ni­a­lar­mé­er och be­fol­ka nya kon­ti­nen­ter. Den möj­lig­he­ten har in­te de de­lar av värl­den som ge­nom­går en lik­nan­de pro­cess i dag.

– Nu har mi­gra­tio­nen vänt: im­pe­ri­et slår till­ba­ka. Men mi­gran­ter­na från des­sa län­der bil­dar in­te läng­re ko­lo­ni­a­la ar­mé­er, ef­tersom det är omöj­ligt un­der nu­va­ran­de för­hål­lan­den. I stäl­let har mi­gra­tio­nen bli­vit in­di­vi­du­ell.

ZYG­MUNT BAU­MAN ME­NAR att den ström­men av mi­gran­ter är li­ka omöj­lig att stop­pa som ha­vets vå­gor och kom­mer

”När man byg­ger en ord­ning så ska­par man ock­så män­ni­skor som in­te pas­sar in”

att fort­sät­ta än­da tills lev­nads­stan­dar­den mel­lan fat­ti­ga och ri­ka län­der har jäm­nats ut – nå­got som för­mod­li­gen ligger långt fram i ti­den.

Där­till kom­mer de se­nas­te årens våg av flyk­ting­ar från ”fall­na sta­ter” i Mel­la­nöstern, Asi­en och Afri­ka, som han till stor del be­trak­tar som ett re­sul­tat av den glo­ba­la va­pen­han­deln och miss­lyc­ka­de väs­ter­länds­ka krigs­in­sat­ser i Irak och Af­gha­nis­tan.

I en tid när det in­te finns någ­ra nya kon­ti­nen­ter kvar att be­fol­ka har vi allt­så, en­ligt Zyg­munt Bau­man, ing­et an­nat val än att lä­ra oss le­va tätt till­sam­mans – i fred och so­li­da­ri­tet – med främ­ling­ar, vars åsik­ter och pre­fe­ren­ser vi kanske in­te de­lar. Han tror att den ut­ma­ning­en är så vik­tig att män­ni­skans över­lev­nad kan hänga på det.

I stäl­let ser vi hur främ­lings­fi­ent­lig­he­ten bre­der ut sig i Eu­ro­pa. Zyg­munt Bau­man tror in­te att det be­ror på oro för im­mi­gra­tio­nens eko­no­mis­ka kon­se­kven­ser, ef­tersom de sjun­kan­de fö­del­se­ta­len gör att Eu­ro­pa tvärtom är be­ro­en­de av en stor ut­o­meuro­pe­isk in­vand­ring för att kun­na upp­rätt­hål­la sin nu­va­ran­de lev­nads­stan­dard.

I STÄL­LET SPÅRAR han or­sa­ken till sub­ti­la psy­ko­lo­gis­ka me­ka­nis­mer, som in­te ba­ra har att gö­ra med män­ni­skans tid­lö­sa skräck för det främ­man­de och oför­ut­säg­ba­ra, ut­an ock­så med två tids­bund­na fö­re­te­el­ser.

Den förs­ta kan il­lu­stre­ras med den klas­sis­ka fa- beln om ha­rar­na och gro­dor­na av den gre­kis­ke dik­ta­ren Ai­so­pos. Där är ha­rar­na räd­dast av alla djur och läg­ger be­nen på ryg­gen så snart de hör nå­got an­nat djur när­ma sig. Så en dag kom­mer de till en damm full med gro­dor, som till de­ras sto­ra för­vå­ning vi­sar sig va­ra än­nu räd­da­re än de själ­va.

– Det är ett be­fri­an­de ögon­blick för ha­rar­na, sä­ger Zyg­munt Bau­man. Fram till dess har de levt på bot­ten av djur­sam­häl­let. Så plöts­ligt upp­täc­ker de att det un­der dem finns en än­nu dju­pa­re bot­ten, vil­ket på nå­got sätt åter­upp­rät­tar de­ras så­ra­de själv­käns­la. Det in­tres­san­ta är att det från och med nu blir ha­rar­nas kä­ras­te tids­för­driv att skräm­ma och för­föl­ja gro­dor­na.

Han jäm­för med den vi­ta un­der­klas­sen i den ame­ri­kans­ka sö­dern på 1800-ta­let, som av plan­ta­geä­gar­na för­akt­fullt kal­la­des för white trash. När sla­var­na fri­gavs ef­ter det ame­ri­kans­ka in­bör­des­kri­get, flyt­ta­de de in i sam­ma bo­stads­om­rå­den som de fat­ti­ga vi­ta. För de sist­nämn­da kom det en­ligt Zyg­munt Bau­man som en skänk från ovan.

– Det var de­ras en­da möj­lig­het att åter­upp­rät­ta sin stu­ka­de själv­käns­la. ”Vi be­fin­ner oss i en väl­digt då­lig si­tu­a­tion, men de har en an­nan hud­färg, så de till­hör in­te den vi­ta ra­sen. Vår huds vit­het för­e­nar oss in­te med det där av­skum­met, ut­an med den vi­ta över­klas­sen.”

ZYG­MUNT BAU­MAN me­nar att det var des­sa män­ni­skor som ut­gjor­de den so­ci­a­la ba­sen för ras­åt­skill­nads­la­gar­na, de så kal­la­de Jim Crow-la­gar­na, som var i bruk i USA än­da fram till mit­ten av 1900-ta­let. Det var ock­så de män­ni­skor­na som iv­ri­gast del­tog i för­föl­jel­ser och lynch­ning­ar.

I dag be­fa­rar han att vi ser sam­ma re­ak­tion i Eu­ro­pa på den nya vå­gen av im­mi­gran­ter, ef­tersom det finns gott om män­ni­skor i alla eu­ro­pe­is­ka län­der som

”De kän­ner sig för­öd­mju­ka­de ef­tersom de in­te le­ver upp till den eu­ro­pe­is­ka själv­bil­den”

in­te rik­tigt har hängt med när in­koms­ter­na och lev­nads­stan­dar­den har sti­git.

– Det är de som har bli­vit kvar­läm­na­de. Som kän­ner sig för­öd­mju­ka­de och så­ra­de, ef­tersom de in­te le­ver upp till den eu­ro­pe­is­ka själv­bil­den. Ing­en vill ham­na i en så­dan för­öd­mju­kan­de si­tu­a­tion.

DEN AND­RA TIDS­BUND­NA fö­re­te­el­sen är det som den brit­tis­ke eko­no­men Guy Stan­ding kal­lar för ”pre­ka­ri­a­tet”. Det är en del av me­del­klas­sen som på grund av den nya glo­ba­li­se­ra­de eko­no­min knappt vet om de kom­mer att ha kvar si­na jobb näs­ta dag till följd av fö­re­tags­köp, struk­tur­ra­tio­na­li­se­ring­ar, ned­skär­ning­ar och outsour­cing.

– I stäl­let för en me­del­klass som fram till helt ny­li­gen var den grupp i sam­häl­let som ha­de störst själv­för­tro­en­de, så har vi fått ett pre­ka­ri­at som stän­digt oro­ar sig för hur sta­bil, var­ak­tig och för­ut­säg­bar de­ras po­si­tion i sam­häl­let är. De kan för­lo­ra den när som helst.

Pre­ka­ri­a­tets si­tu­a­tion är desto mer pre­kär som Eu­ro­pa fort­fa­ran­de in­te har åter­häm­tat sig från det se­nas­te de­cen­ni­ets eko­no­mis­ka kri­ser. Det med­för, en­ligt Zyg­munt Bau­man, att vi för förs­ta gång­en se­dan and­ra världs­kri­get har fått en hel ge­ne­ra­tion unga män­ni­skor som in­te kan ta det för gi­vet att de kom­mer att få det li­ka bra som si­na för­äld­rar.

– De har job­bat hårt och ta­git sig över ut­bild­nings­sy­ste­mets alla hin­der, och så plöts­ligt be­fin­ner de sig i en si­tu­a­tion där de in­te kan få de jobb som de har drömt om och är kva­li­fi­ce­ra­de för.

I det lä­get kom­mer det till Eu­ro­pa en ny sorts im­mi­gran­ter från Sy­ri­en, Li­by­en, Irak och So­ma­lia: in­te fat­ti­ga män­ni­skor, ut­an flyk­ting­ar som fram till i går ha­de hus och egen­dom, kanske till och med lön­sam­ma verk­stä­der och fa­bri­ker.

Zyg­munt Bau­man me­nar att det har fun­ge­rat som en på­min­nel­se för pre­ka­ri­a­tet om de­ras egen otryg­ga si­tu­a­tion: den av­skyd­da glo­ba­li­se­ring­en, som gör att de­ras öde vi­lar i hän­der­na på star­ka in­ter­na­tio­nel­la kraf­ter som ing­en kan kom­ma åt och som kon­spi­re­rar mot de­ras sä­ker­het.

– Des­sa flyk­ting­ar var in­te hem­lö­sa, fat­ti­ga, för­följ­da el­ler be­rö­va­de si­na rät­tig­he­ter i si­na hem­län­der, och tit­ta vad som har hänt med dem nu! De för­kropps­li­gar vår egen mar­dröm som fak­tiskt kan bli sann. Och ing­en tyc­ker som be­kant om den som kom­mer med då­li­ga ny­he­ter.

Zyg­munt Bau­man ci­te­rar den tys­ke dra­ma­ti­kern Bert­hold Brecht, som på 1930-ta­let skrev att flyk­ting­ar är ”bud­bä­ra­re som kom­mer med då­li­ga ny­he­ter”. Den gång­en kom ny­he­ter­na från and­ra eu­ro­pe­is­ka län­der, som just ha­de fal­lit of­fer för de nya to­ta­li­tä­ra sy­ste­men.

– Jag sä­ger in­te att det här är en fullt ut­veck­lad tan­ke som vi har i vå­ra med­ve­tan­den, men blot­ta åsy­nen av sådana bud­bä­ra­re är väl­digt obe­hag­lig. Vi av­skyr dem in­stink­tivt.

I Strang­ers at our do­or be­skri­ver Zyg­munt Bau­man hur de na­tio­nel­la po­li­ti­ker­na un­der­blå­ser väl­jar­nas oro för att själ­va fram­stå som hand­lings­kraf­ti­ga be­skyd­da­re i en si­tu­a­tion när de har bli­vit allt­mer makt­lö­sa till följd av den eko­no­mis­ka mak­tens glo­ba­li­se­ring.

Ge­nom att klas­sa mi­gra­tio­nen som en fråga om na­tio­nell sä­ker­het be­fri­ar de dess­utom si­na väl­ja­re från mo­ra­lis­ka skrup­ler, för vem be­hö­ver väl för­bar­ma sig över en po­ten­ti­ell ter­ro­rist?

Det är in­te nå­gon mun­ter läs­ning pre­cis. Finns det då in­te nå­gon väg ut? Zyg­munt Bau­mans vanliga svar på sådana frågor är att han in­te är nå­gon pro­fet. Men i boken skis­se­rar han fak­tiskt en möj­lig lös­ning: mö­tet mel­lan män­ni­skor, det vill säga en öp­pen och sam­ar­bets­in­rik­tad di­a­log som le­der till öm­se­si­dig för­stå­el­se mel­lan oli­ka grup­per.

El­ler som Zyg­munt Bau­man av­slu­ta­de sitt fö­re­drag på Berns:

– I dag har vi ett skri­an­de be­hov av att ska­pa ko­a­li­tio­ner som in­te är mi­li­tä­ra el­ler eko­no­mis­ka, ut­an kul­tu­rel­la, bildan­de, fi­lo-so­fis­ka och re­li­giö­sa. Låt oss be­väp­na vå­ra folk med en kul­tur av di­a­log och mö­ten. Amen. Staf­fan Eng är fri­lans­jour­na­list.

”Flyk­ting­ar­na för­kropps­li­gar vår egen mar­dröm som kan bli sann”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.