Böc­ker.

Modern Filosofi - - Info -

Hel­ga Nowot­ny om att hands­kas med osä­ker­he­ten.

HÄROMÅRET TOGS ALLA de små häng­lå­sen bort från Pont des Ar­tes i Pa­ris, ef­tersom bron ho­ta­de att kol­lap­sa un­der tyng­den av 45 ton me­tall. Häng­lå­sen är kär­lekslöf­ten, som ska bor­ga för en fram­tid till­sam­mans för för­äls­ka­de par.

Att ge löf­ten är ba­ra ett av många sätt som vi män­ni­skor har för att hands­kas med osä­ker­het och fö­ra fram­ti­den in i nu­et, som Hel­ga Nowot­ny ut­tryc­ker det i sin nya bok The cun­ning of un­cer­tain­ty. Hon är ös­ter­ri­kisk ve­ten­skaps­so­ci­o­log och pro­fes­sor eme­ri­tus vid ETH Zürich.

Även ve­ten­ska­pen ger löf­ten om fram­ti­da re­sul­tat. Lik­som and­ra löf­ten vid­gar ve­ten­ska­pen ho­ri­son­ten och fyl­ler den med för­vänt­ning­ar om vad som kom­ma skall. Men det gäl­ler att kom­ma ihåg att alla löf­ten byg­ger på för­tro­en­de mel­lan två el­ler fle­ra par­ter, skri­ver Hel­ga Nowot­ny. När den stun­den kom­mer då folk vill se re­sul­tat, kan för­tro­en­det för­vand­las till miss­tro och tro­vär­dig­he­ten gå för­lo­rad. Då stängs plöts­ligt por­ten till fram­ti­den.

Men fram­ti­den är ingen­ting att fruk­ta, me­nar Hel­ga Nowot­ny. Där­e­mot är det vik­tigt att kun­na hands­kas med den osä­ker­het som oviss­he­ten om fram­ti­den all­tid in­ne­bär.

– Jag har länge för­und­rats över den sto­ra skill­na­den mel­lan ve­ten­ska­pens driv­kraft att ut­fors­ka det okän­da och sam­häl­lets för­håll­nings­sätt som är pre­cis det mot­sat­ta: vi ängs­las in­för fram­ti­den och är räd­da för det okän­da och osäk­ra. Det är en le­gi­tim oro, men jag skul­le vil­ja att vi ock­så er­kän­ner hur li­te vi fak­tiskt kan ve­ta om vad fram­ti­den har i sitt skö­te. Den är ge­nu­int osä­ker, och vi är in­te i stånd att för­ut­se den, sä­ger Hel­ga Nowot­ny på mo­bi­len från Wi­en.

I VÄRS­TA FALL fö­der osä­ker­he­ten en otrygg­het som kan le­da vår färd mot fram­ti­den helt fel.

– Det oro­ar mig att för­ak­tet för fak­ta­kun­ska­per väx­er allt star­ka­re. I ett kli­mat av ång­est, för­vir­ring och läng­tan ef­ter det fan­ti­se­ra­de för­flut­na rå­der rå­käns­lor; fru­stra­tion och ils­ka er­sät­ter fak­tagrun­dad de­batt sam­ti­digt som eli­ter an­kla­gas för att för­sum­ma den ”vanliga” män­ni­skan. Så sätts reg­ler­na för det of­fent­li­ga sam­ta­let ur spel, och de möj­li­ga fram­ti­der­na re­du­ce­ras till en flykt­väg som skräm­selspri­da­re lan­se­rar som den en­da vägen fram­åt.

– Det­ta är ett då­ligt sätt att kla­ra av osä­ker­het, som står i bjärt kon­trast till ve­ten­skap och fri forsk­ning och där, som sagt, osä­ker­he­ten ut­gör en stark driv­kraft att sö­ka ny kun­skap. Men alla fors­ka­re vet ock­så att det all­tid finns myc­ket mer att

upp­täc­ka. All ve­ten­skap­lig kun­skap är där­för pre­li­mi­när och kom­mer att kom­plet­te­ras, ut­ö­kas och er­sät­tas med ny. Ju mer vi vet, desto mer för­står vi vad vi in­te vet; ve­ten­ska­pen om­vand­lar osä­ker­het till än­nu stör­re osä­ker­het. Men vi bor­de in­te fruk­ta det­ta, ut­an se det po­si­tivt som nå­got som öpp­nar för nya frågor och om­rå­den att ut­fors­ka.

ÄVEN OM OSÄ­KER­HET är en del av vå­ra liv, och fram­ti­den all­tid är oviss, så for­mas den av oss. Att all­ting kun­de ha bli­vit an­norlun­da är Hel­ga Nowot­nys led­mo­tiv.

– Det är vik­tigt att stän­digt på­min­nas om att det som nu är in­te är det en­da sät­tet nu­et kun­de va­ra på. Då kan vi kanske ock­så få syn på de me­ka­nis­mer som har lett oss hit.

– När vi spa­nar mot fram­ti­den tän­ker och ta­lar vi myc­ket i ter­mer av tek­nis­ka fan­ta­si­er. Jag skul­le vil­ja att vi vän­der på det och läg­ger mer vikt vid sam­hälls­frå­gor­na – att vi först frå­gar oss vil­ket sorts liv som män­ni­skor vill le­va i fram­ti­den. Och se­dan kom­bi­ne­rar det med tek­nisk ut­veck­ling som kan le­da oss dit. Många ser tek­nik­ut­veck­ling­en som de­ter­mi­nis­tisk, för­ut­be­stämd, och på sam­ma sätt ser de på fram­ti­den. Men så är det ju in­te. Vad gör El­pis i din bok? – El­pis är den lilla fi­gu­ren som blir kvar i my­tens Pan­do- ras ask när Pan­do­ra ny­fi­ket har öpp­nat den. In­nan hon lyc­kas slå igen asken har de in­stäng­da olyc­kor­na och sjuk­do­mar­na hun­nit fly­ga ut över värl­den och för­vand­la män­ni­skor­nas har­mo­nis­ka till­va­ro till tröst­lös­het och för­tviv­lan. Men så öpp­nar Pan­do­ra sin ask igen och be­fri­ar El­pis som kom­mer ut ur asken som en li­ten få­gel.

– Hit­tills har alla tol­kat El­pis som Hop­pet, det sista som lämnar oss. Men jag tror att El­pis står för nå­got an­nat – en sorts för­a­ning som man har om fram­ti­den som är be­ro­en­de av ens syn på El­pis. Om man har lå­ga för­vänt­ning­ar så kom­mer det att gå il­la, men om man för­vän­tar sig en bra fram­tid så kan El­pis hjäl­pa till med det.

– Jag tror att den gam­la myten för­sö­ker fånga tan­ken att vi stän­digt sam­spe­lar med vår om­värld. Det går ing­en skarp gräns mel­lan det sub­jek­ti­va och det ob­jek­ti­va ut­an det finns en in­byggd väx­el­ver­kan mel­lan värl­den och oss. Vi kan på­ver­ka vår fram­tid; vi är ock­så histo­ri­ens ak­tö­rer. Av Jo­an­na Ro­se

Hel­ga Nowot­ny The cun­ning of un­cer­tain­ty [POLITY PRESS]

Pont des Ar­tes i Pa­ris med häng­lås på.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.