Ut­ställ­ning­en.

Ske­dens na­tur är att va­ra an­vänd­bar. Hur ska vi då för­stå en obruk­bar sked? LE­NA ANDERSSON sö­ker svar.

Modern Filosofi - - Info -

Hur ska man för­stå en obruk­bar sked?

PLA­TON ME­NA­DE ATT alla ting och fe­no­men har en ide­a­lisk form, ide­a­lisk i för­hål­lan­de till sig själv, sin rit­ning. Sin­ne­värl­den som vi män­ni­skor be­bor och där ting­en och män­ni­skor­na åld­ras, de­ge­ne­re­rar, dör och för­störs, är blott en blek och ofär­dig avglans av idéer­nas värld, i vil­ken allt är per­fekt, in­takt och oför­än­der­ligt – och har sin lo­giskt in­ne­bo­en­de och ofrån­kom­li­ga form. Att nå­got är per­fekt be­ty­der att det föl­jer sin egen in­re idé, sin ofrån­kom­lig­het, vil­ken sak­nar ore­gel­bun­den­he­ter ef­tersom värl­den strä­var mot har­mo­ni och jäm­vikt. Att nå­got är per­fekt be­ty­der ock­så att ting­et är i en­lig­het med sin egen na­tur.

Ing­en har sett ett per­fekt äpp­le, än­då kan vi tän­ka oss ett så­dant och gör det ide­li­gen. Det kal­lar vi äpp­le­nas äpp­le. Var och en som sett ett an­tal äpp­len för­står vad idén om äpp­le­nas äpp­le är, och hur det äpp­let in­te kan se ut. Vi kän­ner ge­nast igen äpp­len som in­te stäm­mer med äpp­lets idé som av­vi­ker från det ut­an att läm­na sitt äp­pel­skap. Vi vet ock­så, och kan be­skri­va, när äpp­let när­mar sig sin es­sens, sin egent­lig­het, sin sin­ne­bild­lig­het och går mot teck­net för äpp­le, som ba­ra finns i idéer­nas värld av ide­a­la for­mer. Ju läng­re från sin be­stäm­ning, es­sens och sin­ne­bild­lig­het äpp­let kom­mer, desto mer när­mar det sig den obe­stäm­ba­ra men lik­väl ex­i­ste­ran­de punkt där det in­te är re­le­vant att kal­la äpp­let för äpp­le ut­an en an­nan ka­te­go­ri poc­kar på att fyl­las med in­ne­håll.

Den­na slap­pa sked är en kom­men­tar till Pla­tons idévärld och dess kon­trast till sin­ne­värl­dens ma­te­ri­el­la ofull­kom­lig­het. Ske­dens idé be­ly­ses av brot­tet mot ske­dens idé. Sam­ti­digt får den kons­tens idé en­ligt Dan Wol­gers att kom­ma till sy­nes. Den oan­vänd­ba­ra ske­den sak­nar an­nat egen­vär­de och ex­istens­be­rät­ti­gan­de än att bli konst­fö­re­mål. Det blir den ge­nom att pe­ka på att Pla­tons idévärld är det mänsk­li­ga med­ve­tan­det.

När allt hant­verk är eli­mi­ne­rat blir fö­re­må­let konst i kraft av den idé som det av­sät­ter i be­trak­ta­rens tan­ke­liv, ut­an möj­lig­het att im­po­ne­ra ge­nom skön­het, sym­me­tri el­ler konst­nä­rens skick­lig­het. Skick­lig­het är hant­verk och för­vil­lar upp­så­tet. Wol­gers ska­lar ner si­na ting tills ba­ra idén av dem åter­står att be­grun­da. Man kan for­mu­le­ra sa­ken så: hant­verk går ut på att nå så nä­ra ting­ets idé som möj­ligt ut­an att nå fram ef­tersom ing­en når idévärl­den, den är blott möj­lig som strä­van. Wol­gers verk blir konst ge­nom

att va­ra an­ti-hant­verk. Hans konst tar vid där hant­ver­ket slu­tar men står he­la ti­den i kon­takt med hant­ver­ket, in­te i ett spän­nings­för­hål­lan­de, ut­an i sym­bi­os.

Om det in­te fanns en na­tur­lig och hant­verks­mäs­sigt ut­veck­lad sked ut­i­från fy­si­kens la­gar och män­ni­skans be­hov skul­le den­na slap­pa obruk­ba­ra sked sak­na var­je spår av be­grip­lig­het och me­ning. Den skul­le följakt­li­gen in­te ha gjorts. Ske­den som form­full­änd­ning skul­le där­e­mot ha gjorts förr el­ler se­na­re av män­ni­skan. Den är nöd­vän- dig, den är av ett slag som mås­te bli. Nå­gon gång i sin ut­veck­ling skul­le män­ni­skan ha kom­mit på den upp­fin­ning­en. En slapp sked som in­te går att äta med är där­e­mot nå­got män­ni­skan in­te skul­le ha kom­mit fram till med nöd­vän­dig­het, an­nat än som ett misstag på vägen mot den full­än­da­de ske­den.

Wol­gers­ske­den är en hant­ver­kets rest­pro­dukt, helt be­ro­en­de av rik­tigt gjor­da hant­verks­ske­dar och av vår med­föd­da vet­skap om skill­na­den. Om vi in­te viss­te hur värl­den är skul­le vi in­te för­stå någ­ra konst­när­li­ga åter­giv­ning­ar av den.

Det­ta verks ex­istens­be­rät­ti­gan­de är, som så of­ta hos Wol­gers, att fram­hä­va sin mot­sats, den funk­tio­nel­la ske­den och ske­dens na­tur. Det be­rät­tar var­för ske­dar ser ut som de gör. De två be­ting­ar varand­ra – i den ytt­re värl­den, i med­ve­tan­det, i Wol­gers konst där allt står i re­la­tion. Av Le­na Andersson Text och bild är ett ut­drag ur Egent­lig­he­ter, Bon­ni­ers 2017. På Sprit­mu­se­um i Stock­holm på­går en ut­ställ­ning med sam­ma namn till 17/4.

Dan Wol­gers, Sked, 1977.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.