Hämn­den är ljuv.

” HÄMN­DEN KAN VA­RA BÅ­DE LIVSUPPEHÅLLANDE OCH FÖR­GÖ­RAN­DE”

Modern Filosofi - - Info - av MARIE BRANNER

Kanske in­te trots allt. Sna­ra­re för­gö­ran­de.

Elekt­ra har ett en­da mål, en en­da driv­kraft som hål­ler hen­ne le­van­de: hämnd. Den krä­ver en dag­lig in­jek­tion för att hål­las vid liv.

– Var­je dag ge­nom­för hon en ri­tu­al; hon spe­lar upp sce­nen där hon ser mo­dern mör­da fa­dern. Hon skri­ker, ylar. Tan­ken på hämnd är allt för Elekt­ra. Den dri­ver hen­ne att le­va, men äter upp hen­ne in­i­från.

Annalena Persson, so­pran och so­list vid Göteborgsoperan, är mitt up­pe i re­pe­ti­tio­ner­na in­för pre­miä­ren på Elekt­ra den 4 feb­ru­a­ri. Titelrollen är bå­de ut­mat­tan­de och ut­ma­nan­de. In­för ur­pre­miä­ren på operan år 1909 skrev kom­po­si­tö­ren Ri­chard Strauss till te­a­ter­led­ning­en: ”Slu­tet kom­mer att bli saf­tigt – titelrollen mås­te ni ge till den mest dra­ma­tis­ka sång­ers­ka ni har.”

Annalena Persson tyc­ker in­te att det är svårt att för­stå Elekt­ra, in­te hel­ler att ploc­ka fram hen­nes brin­nan­de läng­tan ef­ter hämnd.

– Alla har vi upp­levt käns­lan av att vil­ja ge igen för en oför­rätt. Skill­na­den är att vi har grän­ser som stop­par vå­ra hand­ling­ar. För var­je roll jag gör får jag syn på nya sa­ker hos mig själv, ”fu­la” käns­lor som ligger un­dan­göm­da. För mig, som pra­tar myc­ket om för­lå­tel­se hem­ma med bar­nen och in­te är en ut­a­ge­ran­de per­son, är sce­nen kanske en plats att lad­da ur allt hop­sam­lat krafs på.

Hon har sett operan Elekt­ra många gång­er och ald­rig tyckt sär­skilt myc­ket om ka­rak­tä­ren Elekt­ra och de val hon gör. Nu är må­let att gö­ra Elekt­ra till en män­ni­ska publi­ken in­te ba­ra hål­ler med. Ut­an ock­så hål­ler på.

Men vad kan den uråld­ri­ga be­rät­tel­sen om sko­nings­lös, hård hämnd säga en mo­dern publik?

KA­RIM JE­BA­RI ÄR fi­lo­sof vid In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er och dess­utom hus­fi­lo­sof på Kungliga operan i Stock­holm. Han ci­te­rar ett ki­ne­siskt ord­språk: ”Om du pla­ne­rar hämnd, gräv två gra­var.”

– Det vi­sar på en vik­tig aspekt av hämnd­be­gä­ret: den är de­struk­tiv även för häm­na­ren när den blir sitt eget bränsle och mål.

Att likt Elekt­ra le­va för hämn­den är att sam­ti­digt ge upp hop­pet om li­vet, me­nar Ka­rim Je­ba­ri och gör upp med en van­lig miss­upp­fatt­ning: Att det kän­da bib­lis­ka ta­le­sät­tet om ”öga för öga, tand för tand” är Bi­belns bru­ta­las­te lin­je. Tvärtom, me­nar Ka­rim Je­ba­ri:

– I Gam­la tes­ta­men­tet är hämn­den opro­por­tio­ner­lig, man ska åter­gäl­da tu­sen­falt. San­no­likt var syf­tet pri­märt att av­skräc­ka fi­en­den, ett slags psy­ko­lo­gisk ter­ror. Så ”öga för öga” var i sitt sam­man­hang fak­tiskt en be­gräns­ning med en ny tan­ke om pro­por­tio­na­li­tet – nå­got som är en vik­tig in­gre­di­ens i vår mo­der­na syn på brott och straff, att straf­fet ska stå i pro­por­tion till brot­tet.

För att hämnd ska va­ra me­nings­fullt krävs att det finns en män­ni­ska att häm­nas på. Nå­gon med med­ve­tan­de och vil­ja – att för­sö­ka häm­nas en jord­bäv­ning el­ler storm är me­nings­löst.

– Det be­ty­der att den man vill

”Ord­språ­ket sä­ger: Om du pla­ne­rar hämnd, gräv två gra­var”

häm­nas på mås­te be­trak­tas som en lik­vär­dig, sä­ger Ka­rim Je­ba­ri, som me­nar att det­ta med hämnd tycks uni­ver­sellt, en fö­re­ställ­ning om ba­lans som rub­bas och mås­te åter­stäl­las. Och vi män­ni­skor är in­te uni­ka: – Flock­djur som sam­ar­be­tar be­hö­ver ett sy­stem för att sam­ar­be­tet in­te ska ut­nytt­jas; fors­ka­re har sett hämndak­tio­ner ock­så hos schim­pan­ser och ele­fan­ter.

Den in­di­vid som åker snål­skjuts, svi­ker el­ler lu­ras ska straf­fas. Men hämn­dens prak­tik för­änd­ras över tid och med sitt so­ci­a­la sam­man­hang.

– I dag kan vi häm­nas via so­ci­a­la funk­tio­ner som so­ci­a­la me­di­er. På Twit­ter och Fa­ce­book kan vi skam- och skuld­be­läg­ga and­ra, och som män­ni­skor plå­gas vi starkt av att upp­fat­tas som omo­ra­lis­ka, sä­ger Ka­rim Je­ba­ri och näm­ner det re­la­tivt nya be­grep­pet ”hämnd­porr”, det vill säga att de­la och spri­da sex­u­el­la bil­der på nå­gon an­nan ut­an per­so­nens sam­tyc­ke. Att män­ni­skor hängs ut på nä­tet kan få fruk­tans­vär­da följ­der.

FINNS DET ING­EN god hämnd? Vi ma­tas ju med den rätt­fär­di­ga och he­lan­de hämn­den i böc­ker, film och tv.

– I verk­lig­he­ten mås­te man va­ra med­ve­ten om att man som häm­na­re tar en risk. Ta ex­emp­let med män­ni­skan på bus­sen som hä­ver ur sig ra­sis­tis­ka sa­ker. Den per­son som in­gri­per blir fak­tiskt säl­lan po­pu­lär. Det be­ror på att den som age­rar på ett häm­nan­de sätt ock­så bry­ter mot en so­ci­al norm, straf­fa­ren för­gör sig själv. Det finns en li­ten mi­no­ri­tet som gil­lar häm­na­ren och i vis­sa sam­häl­len, med stark he­derskul­tur, ses det som rätt­fär­digt att häm­nas med våld.

Få sa­ker är mer pro­vo­ce­ran­de än en per­son som in­te ba­ra kom­mer un­dan ett straff ut­an dess­utom sak­nar skuld­käns­lor för det brott han har be­gått, me­nar Ka­rim Je­ba­ri. Där­för är po­pu­lär­kul­tu­ren fylld av lyck­li­ga slut där hämn­den är ljuv. Fast forsk­ning vi­sar att hämn­den sna­rast är dys­funk­tio­nell och of­ta i stäl­let gö­der den så­ra­de käns­lan.

ÅTER TILL ELEKTRAS lås­ning till hämn­den. Vad är det som har hänt hen­ne? I den gre­kis­ka myten är Elekt­ra dot­ter till kung Aga­mem­non och drott­ning Kly­taim­nest­ra i My­ke­ne. För att blid­ka gu­din­nan Ar­te­mis när skep­pet ham­nar i stiltje på väg till tro­jans­ka kri­get, off­rar kung­en sin dot­ter Ifi­ge­nia. Vin­den åter­vän­der och Aga­mem­non kan

”Hämn­den gö­der of­ta den så­ra­de käns­lan”

fort­sät­ta sin re­sa. Vid hem­koms­ten mör­das han av hust­run Kly­taim­nest­ra och hen­nes äls­ka­re.

Och det är i den­na stund som Strauss ope­ra tar sin bör­jan. Elekt­ra ser mo­dern och hen­nes äls­ka­re dö­da fa­dern som hämnd för mor­det på sto­ra­sys­tern.

Hon kan nu ba­ra le­va för att häm­nas sin far. Vän­ta på att bro­dern Ores­tes ska åter­kom­ma och hjäl­pa till att dö­da mo­dern. Ett klaust­ro­fo­biskt krets­lopp av hämnd på hämnd, en vålds­spi­ral långt ifrån da­gens san­nings- och för­so­nings­kom­mis­sio­ner ef­ter blo­di­ga kon­flik­ter.

– Hämnd är hen­nes en­da för­svar. Hon har mist sin sys­ter, bli­vit ut­nytt­jad av pap­pan, plå­gats av li­vet med mam­man och hen­nes äls­ka­re och sett pap­pan mör­das, sä­ger Annalena Persson.

Elekt­ra le­ver dag för dag med löf­tet att när da­gen kom­mer då hen­nes och bro­dern Ores­tes hämnd är ut­krävd, då ska det bli fest och alla ska få se hen­ne dan­sa. Elektras sista ord är just schweig, und tan­ze – ”var tyst och dan­sa”.

– Hon fal­ler ihop, el­ler dan­sar sig till döds, det vet vi in­te. Hen­nes mis­sion är upp­fylld, det finns ingen­ting kvar, sä­ger Annalena Persson om sin egen roll­tolk­ning.

Hämn­den har bå­de hål­lit Elekt­ra vid liv och sam­ti­digt släckt hen­ne.

Annalena Persson ser pa­ral­lel­ler i sto­ra kon­flikt­här­dar som i Is­ra­el–pa­les­ti­na­kon­flik­ten och kri­get i Sy­ri­en. El­ler till barn­sol­da­ter, som sett nä­ra släk­ting­ar mör­das och själ­va dö­dar.

Men hon tyc­ker in­te att man be­hö­ver gå så långt för att se hämn­den spe­la stor roll. Det räc­ker med de eg­na smärt­punk­ter­na och till­kor­ta­kom­man­de­na. Det är in­te kons­tigt att vi som publik dras till de sto­ra för­bjud­na käns­lor­na som ut­spe­lar sig på en ope­ra­scen, ett slags re­nings­pro­cess för publi­ken.

– Vi män­ni­skor är kanske in­te bätt­re. Vi går i te­ra­pi och för­sö­ker bätt­ra oss, men vi är ba­ra kött och blod.

Fi­lo­so­fen Ka­rim Je­ba­ri tror att vi kanske in­te går mot en mind­re hämnd­lys­ten värld. Men mind­re våld­sam.

– Vi är ri­ka­re, le­ver läng­re och har ut­veck­lat en läg­re to­le­rans för våld. Och vårt sätt att häm­nas via so­ci­a­la me­di­er är vis­ser­li­gen mind­re våld­samt. Men in­te mind­re ef­fek­tivt. Marie Branner är fri­lans­jour­na­list.

ANNALENA PERSSON, SJUNGER TITELROLLEN I ELEKT­RA PÅ GÖTEBORGSOPERAN – KANSKE DEN MEST HÄMNDLYSTNA ROLL SOM FINNS.

Annalena Persson tyc­ker in­te det är svårt att för­stå Elekt­ra.

Annalena Persson i Fal­let Makro­pu­los av Le­oš Janáček.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.