Fråga fi­lo­so­fen.

Vad ha­de Pla­ton haft att säga om Do­nald Trump?

Modern Filosofi - - Info - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

Går ti­den for­ta­re nu­för­ti­den?

Språ­ket äger vi ihop

Vad finns det för bra ar­gu­ment för (och emot) den så kal­la­de solip­sis­men, det vill säga att det en­da jag kan ha kun­skap om är mig själv?

Det finns oli­ka va­ri­an­ter av solip­sism. En va­ri­ant ut­går från att det jag egent­li­gen har di­rekt- kon­takt med i min sin­nes­er­fa­ren­het in­te är verk­lig­he­ten själv, ut­an ba­ra mi­na upp­le­vel­ser av verk­lig­he­ten. Jag sä­ger mig ”se ett träd”, men det jag egent­li­gen ser är ba­ra en bild av ett träd. Jag sä­ger mig ”hö­ra en män­niskas röst”, men det jag egent­li­gen hör är en ljudupp­le­vel­se. Då blir det svårt att för­kla­ra hur jag alls kan ve­ta att det finns en yt­ter­värld. Den ofrån­kom­li­ga slut­sat­sen kan tyc­kas bli att en­bart jag själv och mi­na upp­le­vel­ser ex­i­ste­rar.

En an­nan, li­te mer so­fisti­ke­rad va­ri­ant av solip­sis­men byg­ger på tan­ken att mitt sätt att be­gri­pa värl­den – mi­na be­grepp, mitt språk – är mi­na be­grepp, mitt språk, och att det jag för­står som ”and­ra män­ni­skor” och ”and­ra män­ni­skors tan­kar” egent­li­gen ba­ra är nå­got jag pro­ji­ce­rar ut­i­från min egen be­grepps­ram. Idén här är att själ­va tan­ken på en an­nan män­niskas upp­fatt­ning om värl­den är obe­grip­lig – för jag kan yt­terst ba­ra be­gri­pa den­na fö­re­giv­na ”an­nan­het” som en pro­dukt av mig själv. Och då tycks även själ­va idén om en ob­jek­tiv yt­ter­värld lö­sas upp, ef­tersom idén om ob­jek­ti­vi­tet in­be­gri­per idén om nå­got som är till­gäng­ligt ut­i­från ge­nu­int oli­ka per­spek­tiv. (En upp­fatt­ning som lik­nar den här idén är tan­ken att vi på nå­got sätt är ” fast” i vår kul­tur och in­te kan för­stå oss på främ­man­de kul­tu­rer – ett slags ”kul­tu­rell solip­sism” kun­de man säga.)

För att kom­ma ifrån de här bå­da va­ri­an­ter­na av solip­sism mås­te man, tror jag, gö­ra upp med de bå­da bak­grunds­upp­fatt­ning­ar som ger upp­hov till dem: tan­ken att allt vi egent­li­gen har di­rekt­kon­takt med när vi tror oss upp­le­va värl­den är vå­ra sub­jek­ti­va upp­le­vel­ser, och tan­ken att be­grepp och språk är en in­di­vids pri­va­ta ägo­de­lar. Även om vi ibland drab­bas av il­lu­sio­ner, så be­ty­der in­te det att vi ald­rig för­nim­mer träd, ste­nar och and­ra män­ni­skor. Och även om vi har en viss in­di­vi­du­ell fri­het när det gäl­ler be­grepp och språ­kan­vänd­ning, så är språ­ket först och främst nå­got vi äger till­sam­mans. Mar­tin Gustafs­son är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Åbo aka­de­mi.

Att upp­le­va in­ten­sivt går lång­samt

Går ti­den snab­ba­re nu än förr?

Kort svar: det gör den in­te alls. Ti­den har ing­en has­tig­het, ut­an går all­tid med far­ten en se­kund per se­kund. Men det

är väl in­te ett re­le­vant svar. An­tag­li­gen av­ses hur vi upp­le­ver att sa­ker och ting går for­ta­re i takt med att vi blir äld­re.

Som­mar­lo­ven är in­te läng­re oänd­li­ga, och det är in­te så värst långt till näs­ta lördag. Den brit­tis­ke 1700-tals­hi­sto­ri­kern Ed­ward Gib­bon ver­kar ha va­rit den förs­te att för­kla­ra det­ta fe­no­men. När man är fem år är tre­må­na­ders som­mar­lov un­ge­fär en tju­gon­del av he­la ens liv, vil­ket le­der till att det känns som en oänd­lig tid. Men om man är fem­tio så är tre må­na­der ba­ra en två­hund­ra­del av ens lev­da liv, och då känns som­ma­ren kort. Skul­le vå­ra som­mar­lov ha sam­ma upp­lev­da längd (en tju­gon­del av vår livs­tid) skul­le de va­ra i drygt två år. Kanske är det­ta in­te he­la för­kla­ring­en, men det ver­kar va­ra en vik­tig del av ett svar.

Vår upp­le­vel­se av hur lång tid sa­ker och ting tar, va­ri­e­rar ock­så be­tyd­ligt, be­ro­en­de på om­stän­dig­he­ter­na. Man sä­ger ”lång som en tand­lä­kar­mi­nut”, ”ti­den går fort när man har ro­ligt”. Förs­ta gång­en man kör en väg bru­kar den kän­nas läng­re än se­na­re gång­er. Om man ser om en film, så tycks den gå myc­ket for­ta­re – men det ver­kar in­te ta läng­re tid. Det känns in­te som om fil­men nu tar 45 mi­nu­ter i stäl­let för 90. Men nå­got i vår upp­le­vel­se går for­ta­re. Vi kan snabbspo­la för­bi vis­sa pas­sa­ger, kanske på nå­gon sorts au­to­pi­lot ( det gäl­ler i än­nu hög­re grad när vi kör en be­kant väg).

Ju fler sa­ker vi har att jäm­fö­ra nya er­fa­ren­he­ter med, desto fler be­kan­ta fall kom­mer vi att stö­ta på, och då får vi upp­le­vel­ser som på­min­ner om att se en film för and­ra gång­en. Det går snab­ba­re att upp­le­va des­sa sa­ker. Vi går i hög­re grad på ett slags au­to­pi­lot när vi åter­upp­le­ver nå­got som vi va­rit med om ti­di­ga­re (ett sätt att spa­ra men­tal ener­gi), och att vi, förs­ta gång­en som nå­got hän­der, upp­le­ver det­ta in­ten­sivt kanske är till för att vi ska kun­na lä­ra oss nå­got. Det känns som om det in­ten­si­va, med­vet­na upp­le­van­det går lång­sam­ma­re. Fred­rik Stjern­berg är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

Pla­ton om Trump

Hur gick det egent­li­gen till när Do­nald Trump lyc­ka­des ma­nö­vre­ra sig fram till pos­ten som USA: s pre­si­dent? Vad ha­de Pla­ton sagt om det ame­ri­kans­ka va­let?

Pla­ton be­skri­ver det de­mo­kra­tis­ka sty­rel­seskic­ket, och då ta­lar vi om den di­rek­ta de­mo­kra­tin i an­ti­kens Aten, som dömt att ur­ar­ta i ty­ran­ni. Det är en li­be­ral de­mo­kra­ti som hyl­lar den in­di­vi­du­el­la fri­he­ten, ytt­ran­de­fri­he­ten, jäm­lik­he­ten och to­le­ran­sen mel­lan med­bor­gar­na, män och kvin­nor, för­äld­rar och barn, ja, till och med mel­lan in­föd­da med­bor­ga­re och in­vand­ra­re.

Var­för är då de­mo­kra­tin dömd att gå un­der? Pla­ton pe­kar på den de­mo­kra­tis­ka sta­tens so­ci­a­la dy­na­mik. De­mo­kra­tin väx­er fram ur oli­gar­kin, vars le­dan­de prin­cip är an­sam­ling av för­mö­gen­het, med flit och spar­sam­het som över­ord­na­de dyg­der. Det är för att gö­ra upp­ror mot des­sa kär­va och stra­ma vär­de­ring­ar som ri­ke­mans­sö­ner­na, el­ler ”drö­nar­na”, in­för de­mo­kra­tin och tar över mak­ten.

För att upp­rätt­hål­la mak­ten sö­ker drö­nar­na stöd hos den tal­ri­kas­te klas­sen, de fat­ti­ga kropps­ar­be­tar­na. Drö­nar­na öser ur de be­sutt­nas för­mö­gen­het, och strör smu­lor över de fat­ti­ga, men stop­par det mesta i eg­na fic­kor. När de för­mög­na för­sö­ker skyd­da si­na in­tres­sen an­kla­gar drö­nar­na dem för att va­ra fol­kets fi­en­der. In­för ho­tet av ett folk­ligt upp­ror för­sö­ker de be­sutt­na åter­in­fö­ra det oli­gar­kis­ka sy­ste­met. Den­na kont­ra­re­vo­lu­tion drab­bar de fat­ti­ga och be­re­der i sin tur mar­ken för folk­le­da­ren, den bli­van­de ty­ran­nen.

Kanske Pla­ton ha­de för­vå­nats över hur den för­mög­ne Trump, som trots att han ärvt sin för­mö­gen­het in­te har myc­ket ge­men­samt med drö­nar­na, lyc­ka­des vän­da väl­jar­nas fru­stra­tion mot den li­be­ra­la po­li­tis­ka eli­ten och de li­be­ra­la me­di­er­na, som väl är de som mest lik­nar drö­nar­na i Pla­tons de­mo­kra­ti. Kanske Trump har dra­git lär­dom av Pla­ton: ge­nom att vän­da väl­jar­na mot drö­nar­na i stäl­let för oli­gar­ker­na lyc­kas han be­fäs­ta det oli­gar­kis­ka sty­ret, låt va­ra i de­mo­kra­tisk in­ram­ning. Gös­ta Grön­roos fors­kar i fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

Var­för lä­sa Me­in Kampf

Finns det nå­got vet­tigt skäl att i vå­ra ti­der på nytt ge ut Adolf Hit­lers bok Me­in Kampf?

Jag har ny­li­gen läst Me­in Kampf, bå­da de­lar­na, från pärm till pärm. Jag tror fler bor­de gö­ra det. Om vi vill för­stå den na­zis­tis­ka ide­o­lo­gin, så är det­ta en vik­tig käl­la. Det är ock­så li­te om­ska­kan­de att för­stå att Adolf Hit­ler, som man väl främst för­knip­par med vrå­lan­de ap­pel­ler till mas­sor­na, ock­så är ka­pa­bel att fö­ra vår­da­de re­so­ne­mang i oli­ka frågor. Många tän­ker i dag att obe­hag­li­ga drag i för­ra sek­lets tret­ti­o­tal är på väg att upp­re­pas. Man vill fin­na vägar att för­hind­ra det­ta. Men så­dant för­ut­sät- ter för­stå­el­se av vad som hän­de då, och vad som hän­der nu.

Min läs­ning av Me­in Kampf fick mig att dra föl­jan­de pre­li­mi­nä­ra slut­sats. Kär­nan i den na­zis­tis­ka ide­o­lo­gin är ett slags ag­gres­siv mis­sio­ne­ran­de na­tio­na­lism. Hit­ler var in­te na­tio­na­list i den li­be­ra­la me­ning­en, en­ligt vil­ken var­je folk bör ha sin egen stat. Hans na­tio­na­lism var me­ra oför­blom­me­rat ego­is­tisk. Han såg en sär­skild mis­sion för den tys­ka na­tio­nen. Det var dess stor­het han sök­te, ock­så på and­ra na­tio­ners be­kost­nad. Han mo­ti­ve­rar ald­rig den stånd­punk­ten, den är ett slags själv­klar ut­gångs­punkt för alla hans re­so­ne­mang.

Det har fö­re­kom­mit and­ra tan­kar om vari kär­nan i na­zis­men ligger. Min förs­te lä­ra­re i prak­tisk fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet, Ha­rald Ofstad, drev te­sen att kär­nan i den na­zis­tis­ka ide­o­lo­gin var för­akt för svag­het. Visst finns så­dant i Hit­lers för­kun­nel­se, men jag ser det in­te som centralt. Det är ett slags den ti­dens all­mängods, som av­sat­te spår ock­så på många and­ra

håll i eu­ge­nisk po­li­tik, som tvångs­s­te­ri­li­se­ring­ar.

Än van­li­ga­re har fö­re­ställ­ning­en va­rit att det är an­ti­se­mi­tis­men som är na­zis­mens kär­na. Man får in­te det in­tryc­ket då man lä­ser Me­in Kampf. Hit­ler be­skri­ver sin väg till an­ti­se­mi­tis­men. Han tror först att ju­den­do­men är en re­li­gi­on och att den som så­dan för­tjä­nar re­spekt. Där­ef­ter in­ser han att ju­dar­na i själ­va ver­ket är kär­nan i en mäk­tig kon­spi­ra­tion, som vill läg­ga värl­den un­der sig. Så­väl stor­fi­nans som bol­sje­vism är ut­tryck för ju­dis­ka makt­strä­van­den. Mitt in­tryck är att han in­te tror på det­ta själv, men att han fin­ner ett bra verk­tyg i an­ti- se­mi­tis­men. Han kan ju med stöd i an­ti­se­mi­tis­men dri­va en po­li­tik som be­rö­var många män­ni­skor i sam­häl­let de­ras ställ­ning. De­ras tjäns­ter vid uni­ver­si­te­ten kan er­bju­das lo­ja­la na­zis­ter i stäl­let, och de­ras fö­re­tag kan säl­jas ut bil­ligt till hans hand­gång­na män.

Om vi fruk­tar en upp­rep­ning av för­ra år­hund­ra­dets ohygg­lig­he­ter bör vi allt­så, om jag har rätt, hål­la ögo­nen på ag­gres­siv na­tio­na­lism. An­ti­se­mi­tis­men är in­te cen­tral, den kan er­sät­tas av nå­got an­nat, som pas­sar in i det na­tio­na­lis­tis­ka pro­jek­tet.

Men har jag rätt? Frå­gan om na­zis­mens kär­na, om vil­ket tan­ke­gods som fram­för allt blev be­stäm­man­de för den na­zis­tis­ka prak­ti­ken, och som sam­ti­digt eg­ga­de mas­sor­na, är om­stridd. Det är vik­tigt att re­da ut sa­ken. Men i så fall mås­te vi lä­sa Me­in Kampf. Och en för­ut­sätt­ning för det­ta är en god och på­lit­lig, gär­na kom­men­te­rad, ut­gå­va på svenska ( li­te i stil med den nu ak­tu­el­la tys­ka, men kanske in­te fullt så om­ständ­lig i kom­men­ta­rer­na). Tor­björn Tänn­sjö är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Han har pub­li­ce­rat ett läng­re re­so­ne­mang om sam­ma äm­ne i Tid­skrift för po­li­tisk fi­lo­so­fi : po­li­tisk­fi lo­so­fi . se/ ext­ra/tann­sjo_ sep_ 2016/in­dex. html

De­men­sen ut­plå­nar in­te ja­get

Vart tar ja­get vägen hos den som blir de­mens­sjuk?

Sva­ret be­ror på vad ett jag är, vil­ket är en fråga ut­an gi­vet svar. De­mens­sjuk­dom för­knip­pas med att för­lo­ra iden­ti­tet och aspek­ter som vi be­trak­tar som grund­läg­gan­de för ja­get. Det in­ne­bär att in­te läng­re min­nas vem man är el­ler kän­na igen sin om­giv­ning, vän­ner och nä­ra an­hö­ri­ga, att mis­ta sin au­to­no­mi, in­tegri­tet och kon­troll över till­va­ron, att be­hö­va hjälp med ba­sa­la be­hov och där­i­ge­nom för­lo­ra sin vär­dig­het.

En van­lig upp­fatt­ning är att de­mens le­der till att ja­get ut­plå­nas sam­ti­digt som krop­pen le­ver kvar som ett tomt skal. Den­na upp­fatt­ning vi­lar på en för­stå­el­se av ja­get i ter­mer av kog­ni­tion el­ler neu­ro­lo­gis­ka pro­ces­ser i hjär­nan, och ja­get an­tas då för­svin­na om hjär­nan bryts ner. Om­fat­tan­de em­pi­risk forsk­ning har dock vi­sat att kog­ni­ti­va och and­ra men­ta­la för­må- gor finns kvar un­der he­la sjuk­doms­för­lop­pet och att de­mens ut­veck­las ut­an med­ve­tan­de­sänk­ning, även om kog­ni­ti­va för­må­gor på­ver­kas och för­änd­ras.

Per­so­ner som le­ver med de­mens och är ak­ti­va på oli­ka sätt mot­be­vi­sar ock­så fö­re­ställ­ning­en om att ja­get ut­plå­nas. Christi­ne Bry­den till ex­em­pel, som själv har en de­mens­di­a­gnos kal­lar i sin bok Dan­ci­ng with de­men­tia fö­re­ställ­ning­en om det de­mens­sju­ka ja­gets ut­plå­ning för en gif­tig lögn.

Per­so­ner med de­mens vitt­nar om upp­le­vel­ser av att för­lo­ra sig själ­va. Men själ­va fak­tum att de upp­le­ver det­ta ty­der på att de finns kvar. Om ja­get ut­plå­na­des skul­le det in­te fin­nas nå­gon kvar som kun­de upp­le­va sig själv som ut­plå­nad. Det skul­le i prin­cip allt­så va­ra det­sam­ma som att dö el­ler upp­hö­ra att ex­i­ste­ra som ett jag i värl­den, och där­med in­te läng­re ha någ­ra upp­le­vel­ser, po­si­ti­va el­ler ne­ga­ti­va, av sitt eget till­stånd. Den skräck som är för­knip­pad med de­mens­sjuk­dom hand­lar kanske in­te alls om att ut­plå­nas ut­an i stäl­let främst om att fort­sät­ta le­va och upp­le­va sig själv i dras­tiskt för­änd­rad form, och att kanske ses av and­ra som en ic­ke-per­son. Frå­gan om vem det är som upp­le­ver sitt eget för­svin­nan­de syn­lig­gör ja­get i de­mens, vil­ket vi­sar att de­mens in­te är någon­ting som män­ni­skor drab­bas av och blir hjälp­lö­sa of­fer för ut­an att sjuk­do­men i stäl­let är någon­ting som män­ni­skor le­ver med och upp­le­ver. Li­sa Folk­mar­son Käll fors­kar i te­o­re­tisk fi­lo­so­fi vid Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

Ett för­svar mot tank­lös­he­ten

Jag blir ba­ra dep­pig av att tän­ka på så­dant som me­ning­en med li­vet, tig­ga­re, flyk­ting­ar och mil­jön. Hur nyt­tigt är det att tän­ka egent­li­gen? Jag vet in­te vad jag ska säga om det­ta ... För mig är tän­kan­de ett sätt att le­va och för­hål­la sig till värl­den, och att ta­la om det i ter­mer av nyt­ta är svårt.

Kanske kun­de man säga att det ibland vo­re bätt­re att folk tänk­te/grubb­la­de mind­re och lev­de mer. Men just nu är jag upp­fylld av hur vik­tigt det är att fak­tiskt för­med­la tän­kan­dets möj­lig­het, gläd­je och vikt till en ny ge­ne­ra­tion, som ska kun­na hål­la emot den våg av tank­lös­het som sköl­jer över oss.

Gre­ker­na kal­la­de det be­sin­ning och självomsorg – epi­me­leia. För dem var det ett sätt för sjä­len att ta hand om sig själv och till sist ock­så kun­na vär­ja sig mot ty­ran­ni­ets och själv­häv­del­sens fres­tel­se.

Att de gre­kis­ka fi­lo­so­fer­na fick äg­na så myc­ket an­sträng­ning­ar åt att över­ty­ga män­ni­skor om vär­det av epi­me­leia ty­der ju på att de fles­ta då, som nu, in­te rik­tigt kun­de de­la de­ras dju­pa upp­le­vel­se av att det ha­de en hög­re nyt­ta. Hans Ru­in är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Sö­der­törns hög­sko­la.

Hämn­den för­gör.

Ti­den har all­tid sam­ma fart.

Vad som är na­zis­mens kär­na är om­stritt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.