Ing­en fi­lo­sof har haft ett så stort in­fly­tan­de som ARISTO­TE­LES.

Staf­fan Eng mö­ter Aristo­te­les

Modern Filosofi - - I döda filosofers sällskap -

ARISTO­TE­LES SKRIFTER SPÄNNER ÖVER alla mänsk­li­ga kun­skaps­om­rå­den, av vil­ka han ska­pa­de fle­ra själv. Un­der vis­sa pe­ri­o­der var hans auk­to­ri­tet näs­tan li­ka stor som kyr­kans, vil­ket in­te all­tid har va­rit av go­do.

Du har bli­vit be­skylld för att va­ra ett hin­der för den mo­der­na ve­ten­ska­pens ut­veck­ling, ef­tersom näs­tan var­je verk­ligt fram­steg se­dan 1600-ta­let har in­ne­bu­rit ett brott mot di­na lä­ro­sat­ser. Kom­men­ta­rer?

– Det är väl in­te mitt fel att ef­ter­värl­den gjor­de mi­na idéer till dog­mer? Själv har jag all­tid för­or­dat kri­tiskt tän­kan­de. Och jag ha­de i alla fall bätt­re ar­gu­ment än mi­na sam­ti­da – tänk ba­ra på vad Pla­ton skul­le ha ställt till med om han ha­de fått ett li­ka stort in­fly­tan­de som jag!

Just det, du är ju känd för att ta av­stånd från din läro­mäs­ta­re Pla­tons idélä­ra. Be­rät­ta hur du tänk­te!

– Re­dan som med­lem av Pla­tons Aka­de­mi tyck­te jag att hans tal om evi­ga, översinn­li­ga idéer var rent plad­der. För idéer, el­ler for­mer som jag bru­kar kal­la dem, kan in­te ex­i­ste­ra obe­ro­en­de av ma­te­ri­en. Hur skul­le till ex­em­pel ”rund­het” kun­na fin­nas an­nat än som en egen­skap hos en­skil­da fö­re­mål?

Än­då är for­men ett väl­digt vik­tigt be­grepp för dig. Var­för?

– Där­för att for­men in­te ba­ra är ett fö­re­måls ytt­re skep­nad ut­an ock­så det till­stånd mot vil­ket fö­re­må­let strä­var. Man kan se det som att ting­en har en in­ne­bo­en­de möj­lig­het som vän­tar på att för­verk­li­gas. På så sätt kan for­men för­kla­ra bå­de var­för ett fö­re­mål är som det är och var­för det för­änd­ras i en viss rikt­ning.

In­ne­bär in­te det att di­na for­mer än­då blir ett slags över- sinn­li­ga ide­al, som på­min­ner om Pla­tons idéer?

– Nu tyc­ker jag att vi pra­tar om någon­ting an­nat!

Okej, vad sägs om be­grep­pet ”es­sen­ser”, som ock­så för­knip­pas med dig?

– En ut­märkt idé! En es­sens är ett fö­re­måls vä­sen el­ler de­fi­ni­tion, allt­så de egen­ska­per som fö­re­må­let in­te kan för­lo­ra ut­an att upp­hö­ra att va­ra vad det är. Fö­re­må­len är in­de­la­de i ar­ter och släk­ten, som ock­så har en es­sens. Min upp­gift som ve­ten­skaps­man är att fin­na des­sa es­sen­ser och att här­le­da fö­re­må­lens egen­ska­per ut­i­från dem.

Är det där­för som lo­gi­ken är så vik­tig för dig?

– Just pre­cis. Men ba­ra en dår­ak­tig män­ni­ska tror att all­ting kan be­vi­sas. De all­ra förs­ta pre­mis­ser­na kan näm­li­gen ald­rig här­le­das från nå­got an­nat. I stäl­let får man li­ta på sin in­tui­tion och nöja sig med på­stå­en­den som kan ac­cep­te­ras av de fles­ta.

Är det an­led­ning­en till att di­na un­der­sök­ning­ar så of­ta bör­jar med en över­sikt av and­ras åsik­ter?

– Ja. Tänk ba­ra på min lä­ra om fy­ra sor­ters or­sa­ker, som har vål­lat så myc­ket hu­vud­bry för att den in­klu­de­rar så­dant som in­te ver­kar ha med or­saks­sam­band att gö­ra. Det en­da jag sa var att ”det här kanske ut­töm­mer de ting som bru­kar kal­las för or­sa­ker”. På min tid stäm­de det.

Du lev­de för mer än två tu­sen år se­dan. Var­för ska man lä­sa dig i dag?

– Jag med­ger att ti­den har sprung­it ifrån mig på vis­sa punk­ter, men många av de pro­blem och ar­gu­ment som jag for­mu­le­ra­de är fort­fa­ran­de ak­tu­el­la. Och det är all­tid bäst att gå till­ba­ka till käl­lan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.