Ar­vet ef­ter pap­pa

Modern Filosofi - - Så tänkte jag - -

Ett kort up­pe­håll på vägen från Auschwitz är en barn­domsme­mo­ar om min far, och blir där­med ock­så ett för­sök att för­stå vad som fick män­ni­skor un­ge­fär som vi själ­va i ett sam­häl­le in­te så olikt vårt eget att gö­ra snart sagt vad som helst. Min pap­pa ha­de ge­nom­levt den mest ra­di­ka­la sam­hälls­för­stö­rel­se man kan tän­ka sig och skul­le läm­na ef­ter sig en stor re­spekt hos mig för sam­hälls­byg­gan­dets svå­ra konst. Jag tror att allt sam­hälls­byg­gan­de till sist hand­lar om att ska­pa ord­ning och fram­tids­tro. Det män­ni­skan fruk­tar mer än nå­got an­nat är ka­os och hopp­lös­het. En till­va­ro där allt fly­ter, där fot­fäs­tet stän­digt rycks un­dan, är out­härd­lig. Om da­gens glo­ba­li­se­ra­de sam­häl­le in­te kan till­go­do­se vårt be­hov av hem och hem­ma­hö­rig­het kom­mer vi än en gång att loc­kas av sam­häl­len – kla­nens, stam­mens, sek­tens, na­tio­nens och den et­nis­ka rens­ning­ens sam­häl­len – som lo­var att gö­ra just det. Det­ta är alla sam­hälls­for­mer som i da­gens eko­no­miskt, tek­no­lo­giskt och eko­lo­giskt sam­man­län­ka­de värld kom­mer att gö­ra ont vär­re: ska­pa mer nöd, skar­pa­re kon­flik­ter och mer auk­to­ri­tä­ra sty­rel­se­for­mer. För de­mo­kra­tin tror jag det ba­ra finns en ut­väg och det är att för­sö­ka byg­ga struk­tu­rer för tillit och kol­lek­tivt hand­lan­de som över­skri­der na­tio­nen. På frå­gan om de­mo­kra­tin är möj­lig i glo­ba­li­se­ring­ens ti­de­varv är mitt svar att det av­gör vi själ­va. Av Jo­an­na Ro­se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.