Klas­si­kern.

I Me­mo­a­rer: Förs­ta de­len fo­gar han sig till dem som in­te ser sam­man­hang i sitt liv.

Modern Filosofi - - Info - Av JO­HAN SAHLIN

Epi­so­di­kern Bob Dy­lan.

Finns det nå­gon skill­nad mel­lan vem du var un­der 1960-ta­let och da­gens Bob Dy­lan?” Ak­tu­ellts re­por­ter på Land­vet­ter flyg­plats, 1978, för­sö­ker för­gä­ves kom­ma den nyss in­flug­ne Bob Dy­lan un­der skin­net, men ar­tis­tens svar är tvä­ra och hål­ler jour­na­lis­ten på av­stånd: ”Det kan jag in­te sva­ra på. Finns det nå­gon skill­nad mel­lan vem du var på 1960-ta­let och den du är i dag?”

Här står vi in­för en ar­tist som in­te tycks vil­ja, el­ler kun­na, för­kla­ra vem han är. Ris­ken är na­tur­ligt­vis stor att man tol­kar det som en pro­vo­ka­tion. Det vo­re ett misstag. Frå­gan om den per­son­li­ga iden­ti­te­ten är vik­ti­ga­re än så för 2016 års No­bel­pris­ta­ga­re i lit­te­ra­tur. Låt oss gå till för­fat­ta­rens vir­tu­o­sa själv­bi­o­gra­fi Me­mo­a­rer: Förs­ta de­len (Chro­nicles: vo­lu­me one, 2004) för att se om vi kan sking­ra frå­ge­teck­nen.

I den­na bok und­vi­ker Bob Dy­lan – som ju är en pseu­do­nym för nå­gon med nam­net Ro­bert Al­len Zim­mer­man, född 1941 i små­sta­den Du­luth i Min­ne­so­ta – att de­kla­re­ra vem han egent­li­gen är. En av de förs­ta epi­so­der­na hand­lar om hur han, ef­ter att ha skri­vit på sitt förs­ta skiv­kon­trakt, blir in­ter­vju­ad av skiv­bo­la­gets pr-av­del­ning.

Han plan­te­rar då, få­or­digt men ut­an att blin­ka, en rad lögn­er om sitt liv, bland an­nat att han bli­vit ut­spar­kad från barn­doms­hem­met och att han – i en­lig­het med den gam­la bluesk­li­chén – tju­våkt med ett gods­tåg för att kom­ma till New York. Ska man lju­ga så ska man gö­ra det bra, lå­ter han för­stå. På frå­gan om vem han tyc­ker att han lik­nar på den sam­ti­da mu­siksce­nen är sva­ret: ”Ing­en.” Se­dan läg­ger han till att det var det en­da som var helt och hål­let sant i upp­gif­ter­na som han gav sitt skiv­bo­lag.

Även form­mäs­sigt är den­na själv­bi­o­gra­fi okon­ven­tio­nell. Ef­ter en rund­mål­ning av det ti­di­ga 1960-ta­lets New York, från Gre­enwich Vil­lage och folk­sce­nen kring Gas­light café, gör för­fat­ta­ren ett ovän­tat hopp, över sin mest fram­gångs­ri­ka pe­ri­od vid mit­ten av 1960-ta­let , till de mind­re kän­da åren mot slu­tet av de­cen­ni­et. Där­ef­ter yt­ter­li­ga­re ett hopp, över de konst­när­ligt frukt­ba­ra åren vid 1970-ta­lets mitt för att istäl­let dy­ka ner i den pe­ri­od på 1980-ta­let som led­de fram till al­bu­met ”Oh Mer­cy” (1989).

NÄR FÖR­FAT­TA­REN slut­li­gen åter­vän­der till det ti­di­ga 1960-ta­lets Gre­enwich Vil­lage har vi gått var­vet runt: boken slu­tar i ti­den pre­cis då det nämn­da skiv­kon­trak­tet skri­vits på – be­rät­tel­sen teck­nar en loop. När vi så bi­ter oss själ­va i svan­sen har vi un­der läs­ning­ens gång fått en­dast epi­so­der, in­te nå­gon full­stän­dig och sam­man­häng­an­de kro­no­lo­gisk re­do­gö­rel­se för ett liv.

Dess­utom ge­nom­sy­ras fram­ställ­ning­en av and­ras mu­sik och lit­te­ra­tur. Vid si­dan av blue­sen och den nor­da­me­ri­kans­ka folk­mu­si­kens my­to­lo­gi gör ett franskt 1800-tals­brev sär­skilt starkt in­tryck på den unge Dy­lan, po­e­ten Art­hur Rim­bauds brev till sin lä­ra­re Ge­or­ges Izam­bard, med den gåt­ful­la for­mu­le­ring­en Je est un aut­re, ’Jag är en an­nan’ – el­ler kanske sna­ra­re Ja­get är en an­nan.

ATT SE SITT liv som en be­rät­tel­se med bör­jan, mitt och slut, i vil­ken man själv har hu­vud­rol­len, är en upp­fatt­ning som i dag väger tungt. Psy­ko­lo­gen Jero­me Bru­ner var en av de in­fly­tel­se­ri­ka ar­ki­tek­ter­na bakom den­na upp­fatt­ning, till­sam­mans med fi­lo­so­fer som Char­les Tay­lor och Alas­dair Ma­cin­ty­re: vå­ra liv är be­rät­tel­ser som har be­ty­del­se bå­de för det mo­ra­lis­ka med­ve­tan­det och för om vi upp­fat­tar li­vet som me­nings­fullt.

Den brit­tis­ke fi­lo­so­fen Ga­len Straw­son har vänt sig mot den­na tan­ke. Han me­nar att man kan ta­la om två hu­vud­ty­per i hur man upp­fat­tar sitt jag. En di­akron upp­fatt­ning, en­ligt vil­ken man ser ett över­gri­pan­de sam­man­hang i sitt liv, och en epi­so­disk, där ett så­dant sam­man­hang sak­nas.

Kyr­ko­fa­dern Au­gus­ti­nus, som i si­na be­kän­nel­ser teck­nar en klas­sisk ut­veck­lings­be­rät­tel­se, är ett ex­em­pel på en di­akro­ni­ker me­dan es­sä­is­ten Michel de Mon­taig­ne, med si­na frag­men­ta­ris­ka självre­do­gö­rel­ser, är ett ex­em­pel på en epi­so­di­ker. In­tres­sant nog finns ock­så Bob Dy­lan bland Straw­sons epi­so­di­ker, en själv­klar ka­rak­te­ri­stik av nå­gon som käm­par med att ”åt­minsto­ne an­ty­da skug­gor av mitt möj­li­ga jag”.

Des­sa bäg­ge stra­te­gi­er kan dess­utom kom­bi­ne­ras med oli­ka grad av nar­ra­ti­vi­tet, be­rät­tan­de. Hos en epi­so­di­ker finns en läg­re grad av nar­ra­ti­vi­tet, men nar­ra­ti­vi­tet är in­te nöd­vän­digt för ett mo­ra­liskt med­ve­tan­de el­ler för en upp­le­vel­se av sitt liv som me­nings­fullt. Ibland är det tvärtom skad­ligt då man kan fast­na i de­struk­ti­va tan­ke­möns­ter med för­ljug­na livs­be­rät­tel­ser, me­nar Straw­son.

Ibland har ett slags an­svar ut­krävts av Dy­lan, att han ska stå till svars för si­na ti­di­ga­re ut­tryck. Av det ver­kar han helt oin­tres­se­rad. Hans epi­so­dis­ka upp­fatt­ning tycks till stor del va­ra konst­när­ligt mo­ti­ve­rad och att lå­ta bli att häv­da ett sam­man­hål­let jag kan dess­utom va­ra mer rätt­vi­san­de för nå­gon som häm­tar så myc­ket från tra­di­tio­nen i sitt eget ska­pan­de.

KANSKE KOM­MER DET, som un­der­ti­teln an­ty­der, yt­ter­li­ga­re de­lar av Bob Dy­lans me­mo­a­rer och det blir då in­tres­sant att se hur den­ne epi­so­di­ker väl­jer att nar­ra­ti­vi­se­ra sitt liv. Skul­le de ute­bli gis­sar jag att vi kom­mer att tol­ka den förs­ta vo­ly­mens un­der­ti­tel som ty­pisk för den gäc­kan­de Dy­lan: som ett grepp som får oss lä­sa­re ur ba­lans i vå­ra för­sök att få ihop en sam­man­häng­an­de be­rät­tel­se – även där en så­dan kanske in­te står att fin­na. För Bob Dy­lans konst­när­skap skul­le det va­ra pas­san­de.

”Att an­ty­da skug­gor av mitt möj­li­ga jag”

Bob Dy­lan.

Vem är det?

Jo­han Sahlin är dok­tor i lit­te­ra­tur­ve­ten­skap, verk­sam vid Kö­pen­hamns uni­ver­si­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.