Ex­i­sten­ti­ell åk­sju­ka

Me­re­te Maz­za­rel­la om Ga­da­mer

Modern Filosofi - - Min Favorit -

TYSKEN HANS- GE­ORG GA­DA­MER måt­te va­ra histo­ri­ens mest lång­li­va­de fi­lo­sof. Han föd­des 1900 och dog 2002. På sin hund­ra­års­dag var han fort­fa­ran­de så vi­tal att han in­te ba­ra läs­te al­la ar­tik­lar i den fest­skrift som kom ut till hans ära utan ock­så skrev kom­men­ta­rer.

Mig har han drab­bat två gång­er. När jag var ung lit­te­ra­tur­ve­ta­re var det han som lär­de mig lä­sa. Det dröj­de ett tag in­nan jag läs­te hans bok San­ning och me­tod, men jag läs­te vad and­ra ha­de skri­vit om den och be­grep att en text in­te har en fix och fär­dig me­ning som det gäl­ler att pil­la fram. Tex­ten har sin ho­ri­sont (till ex­em­pel si­na vär­de­ring­ar som kan va­ra nog så främ­man­de, fram­för allt om det är en äld­re text) och jag har min som be­stäms av min för­för­stå­el­se, mi­na för­vänt­ning­ar, och så får vi gå i di­a­log med varand­ra och för­sö­ka jäm­ka ihop oss. Ga­da­mer gör det in­te mind­re ut­ma­nan­de att lä­sa, tvärtom. Det blir än­nu mer an­svars­fullt, för tex­ter­na mås­te lä­sas om och om. Men det blir ro­li­ga­re. Me­to­den går ock­så att tilläm­pa på mö­ten med män­ni­skor.

Långt se­na­re, när jag höll kur­ser i lit­te­ra­tur och eget skri­van­de för lä­kar­stu­den­ter i Uppsa­la, bör­ja­de jag grubb­la över häl­sa. En­ligt Världs­häl­so­or­ga­ni­sa­tio­nens de­fi­ni­tion är det to­talt fy­siskt, psy­kiskt och so­ci­alt väl­be­fin­nan­de. Det tyc­ker jag är för myc­ket be­gärt, för – ja, kä­ra lä­sa­re – är det verk­li­gen to­talt fy­siskt, psy­kiskt och so­ci­alt väl­be­fin­nan­de ni upp­le­ver? Visst ska­ver all­tid nå­got?

Jag kän­de mig för­vir­rad tills jag stöt­te på en se­na­re bok av Ga­da­mer, Den gåt­ful­la häl­san. ”Häl­sa är in­te ett till­stånd som man upp­le­ver in­om sig in­tro­spek­tivt,” skri­ver han. ”Det är sna­ra­re ett slags när­va­ro, ett va­ra i värl­den, en sam­va­ro med and­ra män­ni­skor, ett ak­tivt och frukt­bart en­ga­ge­mang med det som är vik­tigt i li­vet.” Ock­så han ta­lar om väl­be­fin­nan­de, men in­te om ett väl­be­fin­nan­de som är to­talt utan om ett som ”kan gö­ra oss mot- tag­li­ga för nya sa­ker, re­do att ta itu med nya fö­re­tag, och att, glöms­ka av oss själ­va, knap­past mär­ka vil­ka krav och på­frest­ning­ar vi ut­sätts för.” Häl­sa är in­te att ald­rig bli sjuk, häl­sa är sna­ra­re att kun­na bå­de in­sjuk­na och till­frisk­na. Sjuk­dom har i dub­bel be­mär­kel­se att gö­ra med fall. För lä­ka­ren är pa­ti­en­ten ett fall ur me­di­cinsk syn­vin­kel, för pa­ti­en­ten in­ne­bär sjuk­do­men of­ta att hon fal­ler ur si­na var­dag­li­ga sam­man­hang.

För Ga­da­mer är häl­sa att kun­na fal­la och re­sa sig igen.

Häl­sa in­ne­bär in­te stän­dig har­mo­ni, för man kan in­te bju­da in nå­got nytt i sitt liv utan att ba­lan­sen rub­bas. Där­för be­hö­ver häl­sa in­te ute­slu­ta oro el­ler ens mått­lig ång­est. Det finns näm­li­gen en ång­est som sna­rast är att för­stå som ex­i­sten­ti­ell åk­sju­ka: den vi­sar att man är på väg i sitt liv, den är mot­sat­sen till stiltje.

Själv vill jag gär­na fort­sät­ta att va­ra på väg.

Me­re­te Maz­za­rel­la är för­fat­ta­re och pro­fes­sor eme­ri­tus i nor­disk lit­te­ra­tur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.