Vad är äpp­lets röd­het?

UPP­LE­VEL­SER ÄR DET EN­DA SOM VI SÄ­KERT VET EX­I­STE­RAR, MEN med­ve­tan­def ilo­so­fer­na ÄR OENIGA OM VAD DE EGENT­LI­GEN ÄR.

Modern Filosofi - - Artikel - Av JONATHAN LINDSTRÖM [ i l l u s t ra­tion: EMMA HANQUIST]

MED LI­TE GOD VIL­JA kan det älds­ta fi­lo­so­fis­ka ut­lå­tan­det av en nord­bo rö­ran­de kropp– själp­ro­ble­met da­te­ras till år 922. Det gjor­des på Vol­gas strand, i ske­net av en nor­disk höv­dings prakt­ful­la lik­bål. Me­dan höv­ding­en och hans skepp gick upp i rök för­kla­ra­de nord­bon via tolk för det ara­bis­ka sän­de­bu­det Ibn Fad­lan: Ni ara­ber är verk­li­gen dum­ma! Ni tar den män­ni­ska som ni äls­kar och ärar mest, och stop­par ner ho­nom i jor­den, och in­sek­ter och mas­kar äter upp ho­nom. Vi brän­ner ho­nom i eld på ett ögon­blick och han far ome­del­bart till pa­ra­di­set.

Vår förs­te fi­lo­sof var up­pen­bar­li­gen du­a­list. Kropp och själ var oli­ka en­ti­te­ter, där sjä­len till och med kun­de lös­gö­ra sig vid krop­pens död för en själv­stän­dig ex­istens. Även om någon­ting i stil med 95 pro­cent av jor­dens be­folk­ning fort­fa­ran­de tycks hål­la fast vid du­a­lis­men, så är många av da­gens fors­ka­re in­om na­tur­ve­ten­ska­pen, som neu­ro­fy­si­o­lo­ger och fy­si­ker, skep­tis­ka. De av­fär­dar du­a­lis­men. Men det be­ty­der in­te att de har löst kropp–själp­ro­ble­met.

Tvärtom, pro­ble­met fro­das, och da­gens fors­ka­re tycks kun­na ha lika märk­li­ga in­ställ­ning­ar till det som de som lev­de för tu­sen år se­dan. För att und­vi­ka miss­för­stånd bör vi er­sät­ta det be­las­ta­de be­grep­pet själ med med­ve­tan­de, men ef­tersom det­ta ock­så är sud­digt i kan­ter­na pre­ci­se­rar vi det som upp­le­vel­se. En upp­le­vel­se kan be­stå av oli­ka qua­lia, som rött, grönt, ljud, beskt, surt, lust och olust. En upp­le­vel­se har den märk­li­ga egen­ska­pen att det är det en­da som vi sä­kert vet ex­i­ste­rar. Ser du ett rött äpp­le vet du ju in­te om äpp­let ex­i­ste­rar, men det rö­da ex­i­ste­rar, ef­tersom det är din ome­del­ba­ra upp­le­vel­se.

Sam­ti­digt som upp­le­vel­sen är så kon­kret är den sub­jek­tiv. Du kan ba­ra va­ra sä­ker på att din upp­le­vel­se ex­i­ste­rar, me­dan al­la and­ra kans­ke är upp­le­vel­se­be­fri­a­de zom­bi­er, om de över hu­vud ta­get ex­i­ste­rar. Det krävs en fi­lo­sof för att på all­var gö­ra så­da­na ifrå­ga­sät­tan­den. De fles­ta av oss and­ra är rätt över­ty­ga­de om att and­ra män­ni­skor ex­i­ste­rar och att de åt­minsto­ne tid­vis har upp­le­vel­ser.

De fles­ta av oss tror ock­så att upp­le­vel­ser­na be­fin­ner sig in­nan­för skall­be­net, och att det är elekt­ris­ka och ke­mis­ka pro­ces­ser i hjär­nan som ger upp­hov till dem. Neu­ro­fy­si­o­lo­ger­na kan nu­me­ra i de­talj stu­de­ra hjär­nans ar­be­te och hur den sam­va­ri­e­rar med vå­ra upp­le­vel­ser. Vis­ser­li­gen rå­der det stor oe­nig­het om många av de­tal­jer­na, men al­la är över­ens om att hjär­nan är plat­sen för upp­le­vel­ser­na. Vad som sker var, i de­talj och hur pro­gram­va­ran ser ut bör gå att lö­sa med ti­den, nå­got som kal­las det enk­la pro­ble­met av med­ve­tan­de­fi­lo­so­fer­na.

ÖVERGIVANDET AV DEN na­i­va du­a­lis­men och den fram­gångs­ri­ka fo­ku­se­ring­en på det ve­ten­skap­li­ga ut­fors­kan­det av den ma­te­ri­el­la verk­lig­he­ten har i stäl­let lett till det som kal­las det svå­ra pro­ble­met, the hard pro­blem: om nu hjär­nan tän­ker med hjälp av ke­mis­ka och elekt­ris­ka pro­ces­ser, nå­got som över ett se­kels mö­do­sam forsk­ning tycks vi­sa, var­för finns då upp­le­vel­ser? Var­för är vi in­te to­talt upp­le­vel­se­be­fri­a­de zom­bi­er, utan al­la des­sa stö­ran­de färg-

”Vår förs­te fi­lo­sof var up­pen­bar­li­gen du­a­list. Kropp och själ var oli­ka en­ti­te­ter.”

upp­le­vel­ser och käns­lor av lust och olust? Allt­så: var­för finns upp­le­vel­ser om de in­te be­hövs?

FRÅ­GAN ÄLTAS SE­DAN evig­he­ter i ar­tik­lar, på med­ve­tan­de­kon­fe­ren­ser och i böc­ker, främst av fors­ka­re i den ang­lo­sax­iska värl­den. Trots neu­ro­fy­si­o­lo­gins ex­plo­sions­ar­ta­de ut­veck­ling är de te­o­re­tis­ka fram­ste­gen små. Da­vid Chal­mers tja­tar på om hur svårt pro­ble­met är, Pa­tri­cia Chur­chland upp­re­par vik­ten av att tit­ta ef­ter hur hjär­nan fun­ge­rar, Gi­u­lio To­no­ni har ska­pat en ma­te­ma­tisk te­o­ri som är spän­nan­de men som in­te lö­ser pro­ble­met, vil­ket in­te hel­ler Ro­ger Pen­ro­ses och Stu­art Ha­me­roffs kvant­fy­sis­ka mo­dell gör, för­u­tom att den fram­står som allt­mer osan­no­lik. Su­san Poc­kets tan­ke att kopp­la upp­le­vel­se till hjär­nans elektro­mag­ne­tis­ka fält är in­tres­sant men in­te en till­räck­lig lös­ning.

Det står klart att den hög­mo­di­ga ti­teln på Da­ni­el Den­netts klas­sis­ka bok Cons­cious­ness ex­plai­ned från 1991 är full­stän­digt miss­vi­san­de. Den­nett är en un­der­hål­lan­de re­li­gi­ons­kri­ti­ker, men han ham­nar nog vil­se i med­ve­tan­det. Han ut­tryc­ker sig grum­ligt, men tycks me­na att upp­le­vel­sen är in­bill­ning. Ef­tersom enk­la ex­pe­ri­ment kan vi­sa att det vi upp­le­ver är il­lu­sio­ner ska­pa­de av hjär­nan, in­te en tro­gen åter­giv­ning av den ytt­re verk­lig­he­ten, och il­lu­sio­ner­na in­te är verk­li­ga, så finns in­te upp­le­vel­ser­na. Poff, qua­lia be­hö­ver in­te för­kla­ras, det svå­ra pro­ble­met är bort­blåst! Pro­ble­met kvar­står dock, ef­tersom även il­lu­sio­nen be­står av qua­lia.

De fles­ta fors­ka­re är in­te lika ra­di­ka­la för­ne­ka­re, utan er­kän­ner utan om­svep att upp­le­vel­se och qua­lia ex­i­ste­rar, ja de till och med upp­skat­tar att de finns. Men många me­nar att qua­lia sak­nar evo­lu­tio­när be­ty­del­se, att de är ett epi­fe­no­men, en bi­ef­fekt av hjär­nans pro­ces­ser som in­te bi­drar till män­ni­skans över­lev­nad. Att vi in­te är zom­bi­er är allt­så en slump. Att vi kän­ner lust och kan upp­le­va al­la vack­ra fär­ger är ba­ra en kul till­fäl­lig­het. Hjär­nans elekt­ris­ka och ke­mis­ka pro­ces­ser ger upp­hov till qua­lia, men qua­lia påverkar in­te hjär­nan till­ba­ka. De ba­ra svan­sar med och är me­nings­lö­sa. Det har sagts att qua­lia är för den ar­be­tan­de hjär­nan vad svet­ten är för den ar­be­tan­de krop­pen. Pro­ble­met är ba­ra att svet­ten fak­tiskt fyl­ler en funk­tion, som ned­ky­la­re av krop­pen. Rim­li­gen bör man fun­de­ra över om qua­lia gör nyt­ta.

KRUXET ÄR HÄR att vi­sa att qua­lia in­te ba­ra upp­kom­mer ur hjär­nans kän­da pro­ces­ser utan ock­så att de påverkar hjär­nan till­ba­ka. Det grund­läg­gan­de skä­let till det­ta är att vå­ra krop­par och hjär­nor är re­sul­ta­tet av hund­ra­tals mil­jo­ner års evo­lu­tion. Al­la vå­ra egen­ska­per har oav­bru­tet sli­pats och put­sats ge­nom mu­ta­tio­ner och ur­val. Bort­sett från ovä­sent­lig­he­ter, som hår­färg och svan­sko­ta, bi­drar al­la egen­ska­per till vår över­lev­nad. Det fram­står som

”Hjär­nans pro­ces­ser ger upp­hov till qua­lia, men qua­lia påverkar in­te hjär­nan till­ba­ka”

osan­no­likt att nå­got så centralt som vår upp­le­vel­se­för­må­ga skulle va­ra ett rest­fe­no­men. Myc­ket ta­lar emot det.

Om nu ex­em­pel­vis fär­ger, ljud och smak är slump­mäs­si­ga ef­fek­ter av hjär­nans pro­ces­ser, är det för­vå­nan­de att de är så väl­struk­tu­re­ra­de. I ditt syn­fält ser du oli­ka fär­ger – ba­ra fär­ger – in­te rött, pip!, grönt, surt!, blått, nyp!, det vill sä­ga slump­mäs­sigt blan­da­de qua­lia från oli­ka sin­nen. Tyd­li­gen har evo­lu­tio­nen job­bat hårt för att vår ge­nom evo­lu­tio­nen? I de all­ra fles­ta värl­dar skulle zom­bi­er in­te ha mins­ta in­tres­se av att dis­ku­te­ra fär­ger­nas este­tis­ka kva­li­te­ter.

DEN HÄR ar­gu­men­ta­tio­nen är en­kel och när jag ta­lar med en del na­tur­ve­ta­re, så hål­ler de med så här långt utan pro­blem, men ryg­gar än­då för slut­sat-

Käns­lor och upp­le­vel­ser va­ri­e­rar kraf­tigt. Till ex­em­pel så be­rör jag ett sand­pap­per med mi­na fing­rar, kän­ner luk­ten av en skunk, kän­ner en kraf­tig smär­ta i mitt fing­er, ver­kar se nå­got starkt li­la, blir myc­ket arg. I vart och ett av des­sa fall är jag fö­re­mål för ett men­talt till­stånd med en myc­ket spe­ci­ell sub­jek­tiv ka­rak­tär. Det är nå­got som känns när jag ge­nom­går des­sa till­stånd, en fe­no­me­no­lo­gi de har. in­re värld av upp­le­vel­ser ska ge oss en så tyd­lig och struk­tu­re­rad mo­dell av om­värl­den som möj­ligt. Det fram­står ock­så som ett märk­ligt sam­man­träf­fan­de att vå­ra star­kas­te lust­käns­lor knyts till fort­plant­ning och stark smär­ta och olust till livs­ho­tan­de si­tu­a­tio­ner. De star­kas­te käns­lor­na hjäl­per oss att över­le­va. Ett an­nat grund­läg­gan­de ar­gu­ment för att qua­lia kan på­ver­ka oss fy­siskt är att vi över hu­vud ta­get ta­lar om dem. Tänk dig en värld av zom­bi­er utan upp­le­vel­se som sä­ger till varand­ra: ”Vil­ken här­ligt blå him­mel!” och ”Ja, och vil­ka vac­kert rö­da jord­gub­bar!” och ler mot varand­ra. Visst, en så­dan me­ka­nisk mar­dröms­värld är na­tur­ligt­vis möjlig, men hur san­no­likt är det att den skulle upp­kom­ma sen som föl­jer: om qua­lia bå­de ex­i­ste­rar och fyl­ler en funk­tion ge­nom att på­ver­ka oss, så mås­te de va­ra nå­got an­nat än de kän­da fy­si­ka­lis­ka fe­no­me­nen i hjär­nan!

Med­ve­tan­de­fors­kar­na be­dri­ver jakt på upp­le­vel­sens neu­ra­la kor­re­lat. Ex­akt var i hjär­nan upp­står med­ve­tan­det och vad be­står det av? Är qua­lia iden­tis­ka med vis­sa sig­nal­sub­stan­ser, neu­ra­la kopp­ling­ar el­ler elektro­mag­ne­tis­ka fält? Kans­ke, men pro­ble­met är att om qua­lia är iden­tis­ka, så kan de in­te på­ver­kas av evo­lu­tio­nen. De häng­er ba­ra pas­sivt med som onyt­ti­ga epi­fe­no­men. Vil­ket be­ty­der att de mås­te va­ra ett eget, själv­stän­digt fe­no­men.

Det är här som fors­kar­na kan slå bakut. Vi kan väl in­te fö­re­slå att qua­lia är nå­got an­nat än kän­da fy­sis­ka par­tik­lar el­ler fält! Motvil­jan kan bott­na dels i den långa kam­pen att fri­gö­ra sig från ogrun­da­de re­li­giö­sa du­a­lis­tis­ka fö­re­ställ­ning­ar, dels att en fram­gångs­rik ve­ten­skap­lig me­tod bör va­ra för­ank­rad i det re­dan kän­da.

MEN VO­RE DET än­då in­te upp­fris­kan­de att likt ny­fik­na sträng­fy­si­ker släp­pa loss, gå ett steg läng­re i med­ve­tan­de­forsk­ning­en och spe­ku­le­ra över qua­li­a­par­tik­lar el­ler qua­li­a­fält? Det hand­lar in­te om att åter­upp­väc­ka du­a­lis­men, ef­tersom qua­lia bör va­ra en in­te­gre­rad del av den fy­sis­ka värl­den. Med spe­ku­la­ti­va mo­del­ler, det vill sä­ga test­ba­ra hy­po­te­ser, blir det ock­så lät­ta­re att le­ta ef­ter qua­lia. För le­tar vi in­te kom­mer frå­gan ald­rig att av­gö­ras.

I vän­tan på det får vi nöja oss med viss­he­ten att al­las vår verk­lig­het först och främst be­står av upp­le­vel­se och qua­lia, ja, vi ska­par he­la vår världs­bild med dem. Det har vi ge­men­samt med den du­a­list som stod på Vol­gas strand för drygt tu­sen år se­dan. Jonathan Lindström är för­fat­ta­re och ar­ke­o­log.

”Med­ve­tan­de­fors­kar­na be­dri­ver jakt på upp­le­vel­sens neu­ra­la kor­re­lat”

En upp­le­vel­se be­står av oli­ka qua­lia som ex­em­pel­vis rött, surt el­ler hur ett bett i äpp­let lå­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.