Hu­mor.

Kant, He­gel och Ki­er­ke­gaard var rätt ro­li­ga.

Modern Filosofi - - Innehåll - av OLA SIGURDSON [ i l l u s t ra­tion: JENS MAGNUSSON]

tän­ker fi­lo­so­fer­na om hu­mor? Och är de själ­va ro­li­ga? För att vi­sa på hu­morns roll för fi­lo­so­fin ska jag vän­da mig till en rö­rel­se som of­ta oför­tjänt fram­står som den minst san­no­li­ka kan­di­da­ten: tysk ide­a­lism. Kan Im­ma­nu­el Kant och Fri­edrich He­gel sä­ga nå­got om hur hu­mor hör hem­ma i fi­lo­so­fin? El­ler Sø­ren Ki­er­ke­gaard, som läs­te och re­a­ge­ra­de på des­sa bå­da fi­lo­so­fers skrif­ter?

Kant drar fak­tiskt tre vit­sar i Kri­tik av om­dö­mes­kraf­ten från 1790. Hans ryk­te är att han var så punkt­lig och pru­dent­lig att man kun­de stäl­la kloc­kor­na ef­ter ho­nom, men i bör­jan av sin kar­riär var han nå­got av ett sa­longsle­jon. Stil­mäs­sigt för­änd­ras han ef­ter sin kri­tis­ka vänd­ning från ett gans­ka fritt for­mu­le­rings­sätt till en mer ab­strakt ana­ly­se­ran­de fi­lo­so­fi. Hans En an­de­skå­da­res dröm­mar från 1766 är en sa­tir över den svens­ke ve­ten­skaps­man­nen, te­o­so­fen och an­de­skå­da­ren Ema­nu­el Swe­den­borg, där Kant emel­lanåt är märk­bart syr­lig i sin ton. Nå­got lik­nan­de hit­tar man säl­lan i hans tre Kritiker, men plöts­ligt, i §54 med ru­bri­ken ”An­märk­ning”, just i slu­tet av förs­ta de­len om sma­kom­dö­met i Kri­tik av om­dö­mes­kraf­ten, kläm­mer han till med tre vit­sar och ett nå­gorlun­da ut­för­ligt re­so­ne­mang om skratt, vit­sar och hu­mor. Var­för?

Jo, där­för att de har ett syf­te. Skratt och hu­mor hör en­ligt Kant in­te till de skö­na kons­ter­na, utan till de an­ge­nä­ma kons­ter­na. Det­ta fak­tum ger dem allt­så ett syf­te, till skill­nad från det ”in­tres­se­lö­sa väl­be­hag” som kän­ne­teck­nar det san­na sma­kom­dö­met – Kants egent­li­ga äm­ne. Lik­som kons­ten är skäm­tet unikt. Det finns ing­en all­män prin­cip för det ro­li­ga ur vil­ken man skulle kun­na här­le­da en lus­tig vits. Men till skill­nad från kons­ten har den som syf­te att väc­ka an­ge­nä­ma käns­lor av lust.

Det är egent­li­gen två sa­ker som hu­morn här bi­drar med. För det förs­ta be­ford­rar den en käns­la av ge­men­skap. Kant kom­mer osökt in på hur han upp­skat­tar den lätt­sam­ma mid­dags­bords­un­der­håll­ning­en in­klu­si­ve bor­dets duk­ning och taf­fel­mu­sik, och just vid ”kvälls­sam­man­koms­ter­na” fin­ner skäm­tet sin själv­kla­ra roll ef­tersom det bi­drar till just en käns­la av ge­men­skap, fram­för allt till­sam­mans med mu­si­ken. För det and­ra är hu­morn häl­so­bring­an­de, och här fö­re­gri­per Kant vå­ra da­gars skrat­te­ra­pi. Skäm­tet sät­ter näm­li­gen bå­de sin­ne och kropp i rö­rel­se: sin­nets rö­rel­se kor­re­spon­de­rar ”mot en om­väx­lan­de an­spän­ning och av­spän­ning i vå­ra in­äl­vors elas­tis­ka de­lar, som med­de­las till di­a­frag­man […] Sam­ti­digt pres­sar lung­or­na ut luf­ten i snab­ba stö­tar och ger upp­hov till en häl­so­bring­an­de rö­rel­se”. Till­freds­stäl­lel­sen är fram­för allt fy­si­o­lo­gisk, men sin­net är för­ut­sätt­ning­en, ef­tersom det upp­fat­tar hur i skäm­tet ”en spänd för­vän­tan plöts­ligt för­vand­las till in­tet”. Det­ta upp­levs ”som en sväng­ning i or­ga­nen, vil­ket be­ford­rar åter­stäl­lan­det av de­ras jäm­vikt och har ett gynn­samt in­fly­tan­de på häl­san”.

Hur ro­li­ga är Kants vit­sar? In­te så sär­skilt, dessvär­re. En av dem är lätt ra­sis­tisk. Det il­lu­stre­rar in­sik­ten om att vad vi fin­ner ro­ligt är hi­sto­riskt och kul­tu­rellt be­ting­at. Kant är ett barn av sin tid. Mer ro­lig är han i si­na åskåd­li­ga for­mu­le­ring­ar om hu­morns häl­so­bring­an­de ef­fek­ter. I slu­tet av §54 be­kla­gar Kant sin tids brist på esprit men trots det­ta är hu­morn in­te av­gö­ran­de för Kants för­stå­el­se av män­ni­skan. Den för­pas­sas till kvälls­sam­man­koms­ter­na, vik­tig men in­te cen­tral. Desto stör­re roll skulle den spe­la för en av Kants ef­ter­föl­ja­re: He­gel. ÄR IN­TE HE­GEL en osan­no­lik kan­di­dat vad gäl­ler en fi­lo­so­fi om hu­mor? Är han in­te sna­ra­re sin­ne­bil­den för en all­var­lig tän­ka­re? I sitt var­dag­li­ga liv tycks He­gel ha va­rit för­tjust i vin, ko­me­di­er och practi­cal jo­kes, men det be­hö­ver in­te ha in­flu- erat hans fi­lo­so­fi. Än­då ut­nämns He­gels lo­gik till ”ett av de störs­ta hu­mo­ris­tis­ka ver­ken i världs­lit­te­ra­tu­ren” av för­fat­ta­ren Ber­tolt Brecht. För He­gel är di­a­lek­tik en form av hu­mor, men, la­de Brecht till: ”som al­la sto­ra hu­mo­ris­ter fram­för­de [He­gel] allt med gra­vall­var­lig min.”

Ligger det någon­ting i vad Brecht på­står? Ja, ef­tersom He­gels re­do­gö­rel­se för världsan­dens ut­veck­ling har ka­rak­tä­ren av en dra­ma­tisk be­rät­tel­se med ko­misk ut­gång. Det som fram­för allt ger He­gels fi­lo­so­fi dess ko­mis­ka ka­rak­tär är dess di­a­lek­tis­ka na­tur: He­gel för­stod in­te till­va­ron som sta­tisk utan dy­na­misk. Men med en dy­na­mik som er­bju­der stän­di­ga vänd­ning­ar, om­kast­ning­ar och ovän­ta­de hän­del­ser sna­ra­re än en mer el­ler mind­re har­mo­nisk pro­cess. Det ko­mis­ka hos He­gel ver­kar främst be­stå i den­na möj­lig­het till en ovän­tad vänd­ning. Likt en lyc­kad vits, som ge­nom sin po­äng stäl­ler det fö­re­gå­en­de i ett nytt ljus, görs histo­ri­en be­grip­lig ge­nom fram­ti­den sna­ra­re än tvärtom.

He­gel ta­lar till och med om en ”ob­jek­tiv hu­mor”. Och här ligger väl nå­got av pro­ble­met med He­gels histo­ri­e­di­a­lek­tik. Ett sätt att för­stå ho­nom är att histo­ri­en rent ”ob­jek­tivt” är en ko­me­di, men ”sub­jek­tivt”, för den en­skil­da män­ni­skan, en tra­ge­di. Man kan fråga sig om världsan­den har ro­ligt på in­di­vi­der­nas be­kost­nad. Nå­got så­dant fö­resvä­va­de för­mod­li­gen den dans­ke filosofen och te­o­lo­gen Ki­er­ke­gaard i hans brott­nings­kamp med He­gel – el­ler sna­ra­re he­geli­a­ner­na i Kö­pen­hamn. En av Ki­er­ke­gaards många svi­dan­de vit­sar om sam­ti­dens pro­fes­so­rer är att de i sin aka­de­mis­ka själv­för­glöm­mel­se strä­va­de ef­ter att se all­ting ”ob­jek­tivt”, för­u­tom när de häm­ta­de sin lön.

”Rent sti­lis­tiskt är Ki­er­ke­gaard den främs­ta hu­mo­ris­ten av de tre”

Rent sti­lis­tiskt är Ki­er­ke­gaard otvi­vel­ak­tigt den främs­te hu­mo­ris­ten av des­sa tre. Möj­li­gen häng­er det ihop med att han ald­rig ha­de am­bi­tio­nen att skri­va aka­de­misk pro­sa. I sitt verk Av­slu­tan­de ove­ten­skap­lig ef­ter­skrift er­bju­der han vad som när­mast kan kal­las en hu­mor­fi­lo­so­fi. Po­äng­en är emel­ler­tid in­te att kom­mu­ni­ce­ra en viss in­for­ma­tion om ett äm­ne el­ler om­rå­de vil­ket lä­sa­ren di­stan­se­rat kun­de för­hål­la sig till (som hos Kant el­ler He­gel). I stäl­let hand­lar det om att kon­fron­te­ra lä­sa­ren med oli­ka ex­i­stens­möj­lig­he­ter. Sagt på ett an­nat sätt: i re­la­tion till hu­morn vill Ki­er­ke­gaard loc­ka till skratt sna­ra­re än en­dast be­skri­va hu­morns ana­to­mi, ef­tersom hu­morn pri­märt är ett sätt att ex­i­ste­ra, in­te en te­o­ri om nå­got.

Lik­som det är en skill­nad, som Ki­er­ke­gaard på­pe­kar, mel­lan att skrat­ta åt en vits för att man själv för­står den el­ler för att nå­gon an­nan sagt att den är lus­tig (i det se­na­re fal­let kun­de man skrat­ta utan själ­va vit­sen) är det en skill­nad mel­lan att själv ex­i­ste­ra och att ta­la om el­ler lä­sa om att ex­i­ste­ra. På ett an­nat stäl­le skri­ver Ki­er­ke­gaard att ”sub­jek­ti­vi­te­ten är san­ning­en” och det hand­lar just om det­ta. Ki­er­ke­gaard är en arv­ta­ga­re till den so­kra­tis­ka iro­nin som vill mot­ver­ka själv­för­glöm­mel­se och tvinga den en­skil­de till att ta ställ­ning. Hu­morn är in­te ba­ra en kom­mu­ni­ka­tions­stra­te­gi, med vil­ken Ki­er­ke­gaard vill över­rump­la lä­sa­ren, den är ock­så ett sätt att ex­i­ste­ra. Hu­morn är en livs­håll­ning som var­ken för­tviv­lar el­ler skön­må­lar.

DÄR­FÖR KAN HU­MOR ald­rig de­fi­nie­ras. El­ler rät­ta­re sagt: det går in­te att de­fi­ni­e­ra vad som är ro­ligt, ef­tersom hu­mor är ett fe­no­men i rö­rel­se. I en fan­tas­tisk fot­not i Ef­ter­skrift kri­ti­se­rar Ki­er­ke­gaard Aristo­te­les de­fi­ni­tion av ko­me­din i Po­e­ti­ken, och för att dri­va hem sin po­äng ra­dar han upp lågt räk­nat fjor­ton vit­sar. I sin av­hand­ling Om be­grep­pet iro­ni är han än­nu tyd­li­ga­re om var­för hu­mor (som iro­ni) in­te går att fånga med en de­fi­ni­tion: det vo­re näm­li­gen som att ”av­bil­da en tom­te med den mös­sa som gör ho­nom osyn­lig”. Ki­er­ke­gaard be­skri­ver in­te ba­ra hu­mor, utan be­dri­ver den ock­så. Men så var han ock­så ex­cep­tio­nellt sti­lis­tiskt be­gå­vad.

Hu­mor i fi­lo­so­fin är in­te ba­ra en il­lust­ra­tion el­ler ett sätt att gö­ra fi­lo­so­fin lätt­smält. Kant, He­gel och Ki­er­ke­gaard ex­emp­li­fi­e­rar gans­ka väl någ­ra van­li­ga fi­lo­so­fis­ka stånd­punk­ter om hu­morns roll: hos Kant blir hu­morn ett slags te­ra­pi som kan för­bätt­ra häl­san. Hos He­gel an­tar histo­ri­e­fi­lo­so­fin ett ko­miskt drag och hos Ki­er­ke­gaard hand­lar hu­mor om bå­de kom­mu­ni­ka­tion och ex­istens.

Men de är in­te en­sam­ma. Från an­ti­kens fi­lo­so­fi till vå­ra eg­na da­gar fin­ner vi in­gå­en­de fi­lo­so­fis­ka be­hand­ling­ar av hu­mor. Även när hu­mor in­te är den term som an­vänds finns själ­va sa­ken där: Aristo­te­les skri­ver åter­kom­man­de om hur den frie man­nen ska för­hål­la sig till hu­mor och häv­dar att ”män­ni­skan är det en­da djur som skrat­tar”. Ci­ce­ro går nog­grant ige­nom hur den go­de ta­la­ren bru­kar hu­morn – ”en kvick­het kan kros­sa mot­stån­da­ren, för­vir­ra ho­nom, för­ringa, skräm­ma el­ler tys­ta ho­nom” – och hos Pla­ton fin­ner vi ing­et mind­re än den so­kra­tis­ka iro­nin vars sting bli­vit histo­ria. Tho­mas av Aqui­no up­pe­hål­ler sig kring eut­ra­pe­lia – ”kvick­het” – som dygd, och and­ra lär­da un­der me­del­ti­den de­bat­te­rar, med ut­gångs­punkt i Aristo­te­les ka­rak­te­ri­stik av män­ni­skan, om Je­sus skrat­ta­de el­ler in­te. Den flo­ren­tins­ka re­näs­san­sen sväm­mar över av skämt, och Erasmus skri­ver Dår­ska­pens lov på 1500-ta­let. När den tys­ka ide­a­lis­men på ett sär­skilt tyd­ligt sätt kopp­lar sam­man hu­mor och iro­ni med frå­gan om män­ni­skans sub­jek­ti­vi­tet – hen­nes för­hål­lan­de till sig själv – är mar­ken för­be­redd se­dan länge. Den tys­ka ide­a­lis­men ut­gör sna­rast kul­men på en lång dis­kus­sion som bör­jar med hu­mor som ett re­to­riskt verk­tyg och myn­nar ut i hu­mor som en för­stå­el­se av män­ni­skans ex­i­sten­ti­el­la vill­kor.

Om nå­gon av des­sa har mer rätt än and­ra är en an­nan fråga. Den se­ri­ö­sa fi­lo­so­fis­ka dis­kus­sio­nen om hu­mor har som sagt gått vi­da­re. Cen­tra­la mo­der­na verk om hu­mor har skri­vits av så skil­da tän­ka­re som Hen­ri Berg­son, Sig­mund Freud, och på se­na­re tid även av Si­mon Crit­chley och Alen­ka Zu­pančič. Att hu­mor är ett te­ma för fi­lo­so­fin är kans­ke in­te för­vå­nan­de, med tan­ke på hur stor roll den spe­lar i män­ni­skors liv. Mer in­tres­sant är nog in­ne­bör­den av He­gels och Ki­er­ke­gaards po­si­tion: att hu­morn själv kan va­ra fi­lo­so­fisk, som en re­flek­tion över vårt eget för­håll­nings­sätt till histo­ria, kun­skap och ex­istens. Lus­ti­gast av al­la, skulle Ki­er­ke­gaard sä­ga, blir den som tror att fi­lo­so­fer in­te äg­nar sig åt hu­mor.

Ola Sigurdson är pro­fes­sor i tro­soch livs­å­skåd­nings­ve­ten­skap vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.