Svar på di­lem­mat.

Så re­so­ne­rar fi­lo­so­fer­na.

Modern Filosofi - - Innehåll - FORSTÄTTNING FRÅN

s.11Sty­rel­se­mö­tet drar ut på ti­den; med­lem­mar­na har svårt att kom­ma fram till ett be­slut, och det är in­te kons­tigt ef­tersom de har helt oli­ka sätt att ar­gu­men­te­ra och där­för pra­tar för­bi varand­ra he­la ti­den.

Mar­tin för­sö­ker över­ty­ga de and­ra med hjälp av lo­gik. Är det tillå­tet att gril­la på går­den? Ja. Finns det bal­kong­er mot går­den. Ja. Är det tillå­tet att gril­la på bal­kong­er­na. Ja. Och här kan han lu­ta sig mot den tys­ka filosofen Ru­dolf Car­narp (1891–1970) som fö­re­språ­ka­de det han kal­la­de för ana­ly­tis­ka ar­gu­ment, el­ler som han själv skrev: ”I lo­gi­ken finns ing­en mo­ral.”

Ett på­stå­en­de, me­nar han, ska en­bart byg­ga på lo­gik, in­te på er­fa­ren­het. För Mar­tin spe­lar det allt­så ing­en roll vad han tyc­ker om os från gril­len, hu­vud­sa­ken är att sty­rel­sen tar be­slut som är lo­gis­ka.

Son­jas ar­gu­ment kal­las in­om den prak­tis­ka fi­lo­so­fin för ”det slut­tan­de pla­net” och byg­ger helt en­kelt på tan­ken att om man tillå­ter fö­re­te­el­se A så kom­mer det ound­vik­li­gen att le­da till fö­re­te­el­se Ö. Ibland an­vänds den här for­men av ar­gu­ment till ex­em­pel när det gäl­ler döds­hjälp. ”Om al­la svårt sju­ka får den rät­tig­he­ten så kom­mer vis­sa män­ni­skor ta sitt liv ba­ra för att de in­te vill va­ra till be­svär.”

Eriks ar­gu­ment kan lå­ta lo­giskt men är i grun­den en ”fal­la­si”, ett ar­gu­ment som när det sy­nas in­te hål­ler. Filosofen Art­hur Scho­pen­hau­er (1788–1860) be­skri­ver i Eristik: el­ler 38 sätt att få rätt (Re­to­rik­för­la­get, 2007) en hel rad till sy­nes lo­gis­ka men i grun­den ohe­der­li­ga ar­gu­ment. En grund­bok för den som an­ting­en vill vin­na dis­kus­sio­ner­na på sty­rel­se­mö­tet el­ler bätt­re för­stå var­för sam­ta­len ibland blir så snå­ri­ga.

Just Eriks fal­la­si kal­las för be­dräg­lig. Han på­står att ”rök går upp­åt”, nå­got som en­bart byg­ger på hans eg­na ob­ser­va­tio­ner, och så drar han slut­sat­ser som var­ken tes­tats el­ler be­vi­sats. När Mar­tin för­sö­ker sy­na ho­nom an­vän­der han dess­utom en an­nan van­lig tek­nik – ma­jo­ri­tets­fal­la­si – han skyl­ler på al­la.

När du hör al­la- or­det gäl­ler det näs­tan all­tid att se upp av oli­ka skäl.

För det förs­ta, vad me­nar vi med ”al­la”? Al­la som bor i bo­stads­rätts­för­e­ning­en, al­la Erik kän­ner, al­la som gril­lar el­ler al­la män­ni­skor som le­ver just nu? När vi väl de­fi­ni­e­rat al­la kan vi fråga oss vad al­la ”vet”. Att rök går upp­åt, el­ler att fär­re blir stör­da om det gril­las från bal­kong­er­na? Och hur vet de det? För det tred­je kan vi ifrå­ga­sät­ta om Erik har ta­git re­da på om al­la verk­li­gen skulle hål­la med om att de vet det­ta. Och för det fjär­de, om vi nu skulle kun­na de­fi­ni­e­ra vil­ka al­la är, och det är be­vi­sat att al­la hål­ler med Erik, in­ne­bär det in­te att det han sä­ger är sant.

Och till sist. Även om al­la ar­gu­men­te­rar som Erik be­ty­der in­te det att bo­stads­rätts­för­e­ning­en mås­te tillå­ta grill­ning på bal­kong­er­na. Av Ann La­ger­ström

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.