Po­pu­lis­men.

Lika kon­tro­ver­si­ell som de­mo­kra­tin.

Modern Filosofi - - Innehåll - Av TORBJÖRN TÄNNSJÖ

P OPULISM ÄR SKÄLLSORDET FÖR DA­GEN. Trots att många har för­sökt ge ter­men en rim­lig in­ne­börd har man sam­fällt miss­lyc­kats. Än­då finns en eta­ble­rad me­ning av ter­men populism i po­li­tisk te­o­ri; jag har själv skri­vit en bok till för­svar för den po­pu­lis­tis­ka de­mo­kra­tin. Med po­pu­lis­tisk demokrati, el­ler populism, me­nas ett sty­rel­seskick som ga­ran­te­rar att fol­kets vil­ja blir be­stäm­man­de för de po­li­tis­ka be­slu­ten. Men är in­te det­ta helt en­kelt en de­fi­ni­tion av demokrati? Po­pu­lis­men är kon­tro­ver­si­ell för att de­mo­kra­tin som så­dan är kon­tro­ver­si­ell.

Kri­ti­ken mot de­mo­kra­tin är ing­en ny­het. Men så har ju de­mo- kra­tin ock­så ba­ra tilläm­pats un­der två för­hål­lan­de­vis kor­ta pe­ri­o­der i mänsk­lig­he­tens histo­ria: i två hund­ra år i det an­ti­ka Aten ( ba­ra för med­bor­ga­re, in­te för kvin­nor och sla­var) och i nå­gon form un­der de se­nas­te två hund­ra åren i en del (väl­må­en­de) län­der.

Un­der klas­sisk tid ut­for­ma­des de två vik­ti­gas­te in­vänd­ning­ar­na mot de­mo­kra­tin av Pla­ton och Aristo­te­les. De­ras skep­sis le­ver vi­da­re in i vår tid. Pla­tons tan­ke var eli­tis­tisk. Det är oklokt att lå­ta fol­ket sty­ra sig självt. Den upp­gif­ten mås­te be­tros ex­per­ter (fi­lo­so­fer). Aristo­te­les där­e­mot oro­a­de sig sna­ra­re för att demokrati skulle in­ne­bä­ra att ma­jo­ri­te­ten skulle gad­da ihop sig mot mi­no­ri­te­ter

och fram­för allt be­rö­va de ri­ka de­ras ri­ke­do­mar.

I da­gens kri­tik mot de­mo­kra­tin ekar des­sa två tän­ka­res oro. Jag är djupt skep­tisk mot den gängse kri­ti­ken mot de­mo­kra­tin. Pla­ton må ha rätt i att van­ligt folk of­ta tän­ker fel i po­li­tis­ka frå­gor. Men sam­ma sak gäl­ler oli­ka eli­ter. Och ska man tillå­ta fol­ket att än­då ut­se si­na le­da­re, finns en up­pen­bar risk att de ut­ser fel le­da­re. Det­ta är eli­tis­mens pa­ra­dox.

ELITISMEN LIGGER TILL grund för miss­tron mot ”po­pu­lis­tisk” demokrati, även om många in­te går så långt som till att för­sva­ra en upp­lyst de­spo­ti, som Pla­ton gjor­de. De me­nar i stäl­let att även om fol­ket in­te ska sty­ra sig

självt, så ska de ut­se dem som ska sty­ra det.

Aristo­te­les kri­tik har bli­vit me­ra för­fi­nad, men går fort­satt ut på att folk­ligt sty­re kom­mer att gå ut över mi­no­ri­te­ters le­gi­ti­ma in­tres­sen. Of­ta har den­na typ av kri­tik till­mö­tes­gåtts, till ex­em­pel ge­nom att det har krävts kva­li­fi­ce­rad ma­jo­ri­tet för vis­sa ty­per av be­slut, el­ler be­slut av två på varand­ra föl­jan­de riks­da­gar.

Ett land som USA upp­vi­sar ett po­li­tiskt sy­stem som tyd­ligt tar hän­syn till bå­de den eli­tis­tis­ka kri­ti­ken och oron för mi­no­ri­te­ter­nas ställ­ning. I Sve­ri­ge väljs riks­da­gen på ett sätt som med­för att den­na blir ( hygg­ligt) po­li­tisk re­pre­sen­ta­tiv. In­rym­mer fol­ket 13 pro­cent an­häng­a­re av Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na så kom­mer ock­så riks­da­gen att gö­ra det. Tan­ken är att de som tar plats i riks­da­gen fat­tar de be­slut som fol­ket skulle ha fat­tat, om det ha­de kun­nat sam­las ”un­der ekar­na”, som Rous­seau tänk­te sig sa­ken.

MEN VIS­SA KRITIKER är in­te nöj­da med det. De vill att det ska bli omöj­ligt för fol­kets ma­jo­ri­tet att fat­ta vis­sa be­slut. Dom­sto­lar ska kun­na upp­hä­va de be­slut som po­li­ti­ker­na fat­tar.

Bor­de vi då upp­hö­ra med pro­por­tio­nel­la val för att i stäl­let lå­ta oli­ka in­di­vi­der – likt de ame­ri­kans­ka pre­si­dent­kan­di­da­ter­na – kon­kur­re­ra om att få sty­ra fol­ket? Bor­de vi in­rät­ta oli­ka re­strik­tio­ner för riks­da­gens be­sluts­rätt? Bor­de högs­ta dom­sto­len få upp­hä­va oli­ka la­gar? I så fall skulle in­vänd­ning­ar­na från Pla­ton och Aristo­te­les kun­na till­go­do­ses.

Jag med­ger att ju­ris­ter ibland kan fat­ta klo­ka­re be­slut än po­li­ti­ker, sär­skilt i ett sy­stem som det ame­ri­kans­ka, där po­li­ti­ken just har en eli­tis­tisk grund­form. Men det är en fa­ra i att be­rö­va fol­ket dess makt. Då från­tar man det an­svar för po­li­ti­ken. John Stu­art Mill, brit­tisk 1800-tals­fi­lo­sof, fram­häv­de det­ta i sitt för­svar för det pro­por­tio­nel­la sy­ste­met. De po­li­tis­ka in­sti­tu­tio­ner­na ska in­te ba­ra le­da fram till vis­sa be­slut, de ska ock­så va­ra så ut­for­ma­de att de fyl­ler en pe­da­go­gisk upp­gift. Vi ska som folk sko­las i po­li­tiskt be­sluts­fat­tan­de ge­nom po­li­tiskt del­ta­gan­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.