Fråga filosofen.

Gör lit­te­ra­tu­ren oss mo­ra­lis­ka?

Modern Filosofi - - Innehåll -

Gör lit­te­ra­tu­ren dig mo­ra­lisk?

?Blir man en bätt­re män­ni­ska av att lä­sa böc­ker?

! Up­pen­bar­li­gen kan man lä­ra sig en hel del av att lä­sa lit­te­ra­tur. Ta ba­ra Um­ber­to Ecos ro­man Ro­sens namn som är spräng­fylld med fi­lo­so­fi, re­li­gi­ons­hi­sto­ria, se­mi­o­tik och la­tins­ka ter­mer. Men om man blir en bätt­re män­ni­ska i mo­ra­liskt av­se­en­de är svå­ra­re att sva­ra på. Fi­lo­so­fer som Iris Mur­doch och Mart­ha Nuss­baum har för­sva­rat upp­fatt­ning­en att lit­te­rä­ra verk kan bi­dra till att lä­sa­ren ska­par sig en bätt­re mo­ra­lisk för­stå­el­se. Man skulle till ex­em­pel kun­na tän­ka sig att lä­sa­ren ut­veck­lar en mo­ra­lisk käns­lig­het av att lä­sa ro­ma­ner som Ja­ne Aus­tens Stolt­het och för­dom. Det har även fö­re­sla­gits att lit­te­rä­ra verk skulle kun­na ver­ka upp­byg­gan­de ge­nom att skild­ra mo­ra­lis­ka fö­re­dö­men i form av fik­ti­va ka­rak­tä­rer.

Någ­ra sa­ker är dock vär­da att på­pe­ka i sam­man­hang­et. För det förs­ta: i den ut­sträck­ning som man kan fin­na mo­ra­lis­ka san­ning­ar i lit­te­ra­tur, är des­sa of­ta så pass all­mänt håll­na att de in­te till­för nå­gon mo­ra­lisk kun­skap av be­ty­del­se. Vi­da­re fö­re­fal­ler lit­te­rä­ra verk in­te till­fö­ra mo­ra­lisk kun­skap i nå­gon sär­skild be­mär­kel­se. Van­lig livs­er­fa­ren­het, som att re­sa runt i värl­den, ar­be­ta på skil­da plat­ser och träf­fa oli­ka män­ni­skor, tor­de kun­na va­ra en minst lika god käl­la till mo­ra­lisk kun­skap.

Slut­li­gen be­hö­ver läsan­det av böc­ker in­te en­bart med­fö­ra att man blir en bätt­re män­ni­ska. Jag hål­ler det för högst tro­ligt att man även kan bli en säm­re män­ni­ska av att lä­sa vis­sa för­fat­ta­re, till ex­em­pel Mar­kis de Sa­de. Om in­te an­nat ver­kar det ju som om lit­te­ra­tu­ren rentav skulle kun­na ha en skad­lig ef­fekt på sin om­giv­ning. Det sägs till ex­em­pel att John Len­nons mör­da­re skulle ha in­spi­re­rats av J.D. Saling­ers Räd­da­ren i nö­den.

I slutän­dan fö­re­fal­ler det allt­så täm­li­gen svårt att ut­kris­tal­li­se­ra nå­got en­ty­digt sam­band mel­lan lit­te­ra­tur och mo­ral. Mar­co Tioz­zo är dok­to­rand i fi­lo­so­fi vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Yr­ken med sam­vets­klau­sul?

?Finns det skäl att in­fö­ra en sam­vets­klau­sul för vis­sa yr­kes­ka­te­go­ri­er?

! Den se­nas­te ti­dens de­batt om den­na fråga har främst hand­lat om ifall vår­dan­ställ­da ska ha lagstad­gad rätt att på mo­ra­lis­ka grun­der väg­ra ut­fö­ra ab­ort. Som jag ser det finns star­ka skäl emot det­ta. Syf­tet med vår ab­ort­lag­stift­ning är att ge kvin­nor makt över si­na krop­par, kon­troll över sitt barna­fö­dan­de och skydd från de ris­ker som ”hemsnick­ra­de” ab­or­ter in­ne­bär. Det­ta för­ut­sät­ter dock att till­gång­en till ab­ort är nå­gorlun­da snabb och en­kel. In­förs en

sam­vets­klau­sul är det in­te läng­re själv­klart. När an­ställ­da väg­rar skulle kvin­nor få vän­ta me­dan er­sät­ta­re hit­tas. Kans­ke skulle de be­hö­va skic­kas mel­lan vård­gi­va­re. Sä­kert skulle de kän­na sig ifrå­ga­sat­ta. Det­ta skulle öka ris­ken för se­na­re, mer kom­pli­ce­ra­de ab­or­ter och oöns­ka­de gra­vi­di­te­ter samt i värs­ta fall kans­ke loc­ka kvin­nor att för­sö­ka av­bry­ta gra­vi­di­te­ten utan vår­dens hjälp.

Det finns ock­så ett mer prin­ci­piellt pro­blem med sam­vets­klau­su­ler i all­män­het. Det ver­kar god­tyck­ligt att be­grän­sa rät­ten till sam­vets­väg­ran till en viss yr­kes­grupp (till ex­em­pel vår­dan­ställ­da) el­ler en viss typ av mo­ra­lisk in­vänd­ning (till ex­em­pel mot ab­ort). I så fall bor­de al­la an­ställ­da ha sam­ma möj­lig­het att hän­vi­sa till en sam­vets­klau­sul, oav­sett var de job­bar och vil­ka vär­de­ring­ar de har. Det föl­jer av den li­ka­be­hand­lings­prin­cip som vår lag­stift­ning vi­lar på. Sam­ti­digt tycks en bred sam­vets­klau­sul – som ger al­la an­ställ­da rätt att väg­ra ut­fö­ra ar­bets­upp­gif­ter när­helst de fin­ner dem omo­ra­lis­ka, oav­sett grun­den för in­vänd­ning­en – svår­fören­lig med ett väl­fun­ge­ran­de sam­häl­le.

Det kan in­vän­das att det är vik­tigt att kun­na föl­ja sitt sam­ve­te och att män­ni­skor där­för in­te bör tving­as kom­pro­mis­sa med det. Den­na syn­punkt är rim­lig när det gäl­ler upp­gif­ter som in­te är fri­vil­li­ga. Om Sve­ri­ge åter­in­för all­män värn­plikt bör det ex­em­pel- vis ges ut­rym­me för sam­vets­väg­ran, an­nars tving­as pa­ci­fis­ter väl­ja mel­lan att åsi­do­sät­ta sitt sam­ve­te el­ler straf­fas. En van­lig an­ställd som har sam­vets­be­tänk­lig­he­ter in­för en ar­bets­upp­gift ställs där­e­mot in­te in­för så­dant tvång. Hen kan bå­de hål­la sam­ve­tet rent och und­gå straff ge­nom att sö­ka sig till ett an­nat jobb. In­te minst in­om vår­den finns go­da så­da­na möj­lig­he­ter som ar­bets­mark­na­den ser ut i dag. Erik Mal­mqvist är do­cent i me­di­cinsk etik, Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

För­le­ga­de ka­te­go­ri­er?

?Vad är det egent­li­gen för vits att de­la upp spor­ter i man­li­ga och kvinn­li­ga?

! Den of­fi­ci­el­la, och se­dan länge själv­kla­ra, ka­te­go­ri­se­ring­en i herr- re­spek- ti­ve da­mid­rott bru­kar van­li­gen mo­ti­ve­ras på rätt­vi­se­grun­der. Man tän­ker sig att det vo­re orätt­vist mot kvin­nor om de tving­ats täv­la mot män. Den här upp­fatt­ning­en är så djupt för­ank­rad att den myc­ket säl­lan ifrå­ga­sätts. Men det är sam­ti­digt en upp­fatt­ning som onek­li­gen är för­e­nad med vis­sa pro­blem. In­te ba­ra för att det finns id­rot­ta­re som över­skri­der de täm­li­gen trub­bi­ga könska­te­go­ri­se­ring­ar­na, utan ock­så för att fö­re­ställ­ning­en om att män skulle va­ra bätt­re än kvin­nor i id­rott främst är en sta­tis­tisk san­ning. Ex­em­pel­vis sak­nas det in­te fall där kvin­nor har be­seg­rat män. Nu skulle man i och för sig kun­na häv­da att så­da­na fall ut­gör un­dan­tag. Och det ligger så klart någon­ting i det. Men – var­je så­dant fall vi­sar att kön kans­ke in­te spe­lar den av­gö­ran­de roll som den of­ta till­skrivs. Kön är sna­ra­re en in­di­rekt fak­tor att ta hän­syn till.

Fix­e­ring­en vid fy­si­o­lo­gis­ka köns­skill­na­der kan allt­så ifrå­ga­sät­tas. Svå­ra­re är det att non­cha­le­ra de kul­tu­rel­la, po­li­tis­ka, so­ci­a­la och eko­no­mis­ka fak­to­rer­na. Om vill­ko­ren verk­li­gen va­rit jäm­li­ka på rik­tigt, om flic­kor och kvin­nor upp­muntrats till id­rotts­sats­ning­ar så som poj­kar och män upp­munt­ras, och om det va­rit lika eko­no­miskt in­tres­sant för kvin­nor att sat­sa på id­rott som det kan va­ra för män, så skulle id­rotts­värl­den sett ra­di­kalt an­norlun­da ut.

Men id­rotts­värl­den är nu in­te jäm­lik. Det in­ne­bär bland an­nat att kvinn­lig id­rott van­ligt­vis be­fin­ner sig i skug­gan av man­lig id­rott, nå­got som möj­li­gen för­stärks ge­nom fö­re­koms­ten av könska­te­go­ri­se­ring­ar. Mot den bak­grun­den finns

detskäl att upp­hä­va könska­te­go­ri­se­ring­ar­na.

Å and­ra si­dan: köns­segre­ga­tio­nen kan sam­ti­digt ha sär­skil­da po­li­tis­ka po­äng­er. Man kan ex­em­pel­vis tän­ka sig att det in­om da­mid­rot­ten finns stör­re möj­lig­he­ter att od­la en mer ra­di­kal id­rotts­kul­tur, åt­minsto­ne jäm­fört med den kul­tur som of­ta re­pro­du­ce­ras in­om den tra­di­tio­nellt kon­ser­va­ti­va man­sid­rot­ten. Och det är in­te en ovik­tig aspekt. Kut­te Jöns­son är do­cent i id­rotts­fi­lo­so­fi vid Mal­mö hög­sko­la.

Är död­ligt för­svar okej?

?Får jag skju­ta en in­brotts­tjuv i mitt eget hem – el­ler, hur långt kan vi gå när vi för­sva­rar oss själ­va?

! Rät­ten att ska­da nå­gon i nöd­värn be­grän­sas av kra­ven på pro­por­tio­na­li­tet och nöd­vän­dig­het. Pro­por­tio­na­li­tet in­ne­bär på ett un­ge­fär att den till­fo­ga­de ska­dan ska vägas mot det go­da som du hop­pas upp­nå. Nöd­vän­dig­het krä­ver att minst skad­li­ga me­del får an­vän­das för att upp­nå må­let.

Det kan va­ra pro­por­tio­nellt för mig att dö­da dig för att hind­ra dig från att dö­da mig. Men om jag ock­så kan stop­pa dig ge­nom att spar­ka dig på smal­be­net, så vo­re det att bry­ta mot nöd­vän­dig­hets­tvång­et om jag val­de att dö­da dig. På sam­ma sätt kan det tyc­kas nöd­vän­digt för mig att dö­da dig för att hind­ra dig från att stjä­la mitt kaf­fe, men att dö­da dig vo­re högst opro­por­tio­ner­ligt. En­dast skyd­det av verk­ligt vik­ti­ga in­tres­sen – rät­ten att in­te bli dö­dad, våld­ta­gen och så vi­da­re – be­rät­ti­gar död­ligt för­svar.

Vad du kan gö­ra i själv­för­svar mot en in­brotts­tjuv be­ror på gra­den av hot som tju­ven ut­gör, och vad du har att väl­ja på. Om du kan göm­ma dig och vän­ta på po­lis, så ska du gö­ra det. Du bör gö­ra det­ta till och med när tju­ven stjäl din egen­dom. Även om det kan va­ra til�lå­tet att an­vän­da visst våld för att för­sva­ra egen­dom, så är död­ligt våld säl­lan tillå­tet (om tju­ven stjäl din livs­up­pe­hål­lan­de syr­gas­ma­skin vo­re det tillå­tet att skju­ta ho­nom el­ler hen­ne). Även om du av­ser att ba­ra an­vän­da mind­re våld än det död­li­ga, så gör ris­ken för upp­trapp­ning det­ta otillå­tet, om det i stäl­let går att hit­ta ett sä­kert göm­stäl­le. Om du in­te kan göm­ma dig sä­kert, kan du få an­gri­pa i fö­re­byg­gan­de syf­te ifall du tror att tju­ven kom­mer att at­tac­ke­ra dig om du skulle bli hit­tad och du då in­te kan för­sva­ra dig. Och, om en tjuv hål­ler på att stry­pa dig och du kan stop­pa den­ne ba­ra ge­nom att skju­ta, så är det san­no­likt okej att gö­ra det.

En del män­ni­skor an­ser att det kan va­ra pro­por­tio­ner­ligt att dö­da en tjuv ba­ra för att den­ne har kränkt hem­mets pri­va­ta sfär. Många kän­de ex­em­pel­vis sym­pa­ti för To­ny Mar­tin som sköt en in­kräk­ta­re i ryg­gen ef­ter upp­re­pa­de in­brott på en iso­le­rad bond­gård. Men den ty­pen av dö­dan­de är opro­por­tio­ner­ligt. Möj­li­gen får du an­vän­da mer våld när nå­gon har bru­tit sig in i ditt hem jäm­fört med vad du har rätt till om nå­gon ex­em­pel­vis för­sök­te be­stjä­la dig på ga­tan. Men du får in­te dö­da mig om jag in­te ut­gör ett all­var­ligt hot mot dig som per­son. He­len Fro­we är pro­fes­sor i prak­tisk fi­lo­so­fi vid Stock­holms uni­ver­si­tet.

Spe­lar pengar roll?

?Kan man tän­ka sig en värld utan pengar?

! Många tän­ka­re ge­nom histo­ri­en har drömt om en värld utan pengar. Des­sa har fram­för allt va­rit so­ci­a­lis­tis­ka uto­pis­ter, kom­mu­nis­ter el­ler and­ra väns­ter­tän­ka­re som me­nat att pengar är ro­ten till all ego­ism och ex­plo­a­te­ring. Frå­gan är dock om de­ras dröm är re­a­lis­tiskt ge­nom­för­bar och önsk­värd. Vad jag vet har inga ut­veck­la­de sam­häl­len lyc­kats gö­ra sig av med pengar, in­te ens Sov­je­tu­ni­o­nen el­ler da­gens Nord­ko­rea.

Vi kan åskåd­lig­gö­ra pro­ble­ma­ti­ken med hjälp av ett tan­ke­ex­pe­ri­ment. Tänk dig att en grupp väns­ter­män­ni­skor flyt­tar ut i sko­gen för att grun­da en ko­lo­ni utan pengar. Till en bör­jan får

var­je in­di­vid själv väl­ja ett gö­ro­mål så att de se­dan kan kla­ra liv­han­ken ge­nom att by­ta va­ror och tjäns­ter med varand­ra: någ­ra pro­du­ce­rar mat me­dan and­ra byg­ger hus el­ler pas­sar barn och så vi­da­re. Det kom­mer in­te drö­ja lång tid in­nan ko­lo­nin ut­veck­lar ett slags pro­to-pengar för att un­der­lät­ta by­tes­han­deln. Ex­em­pel­vis kan Ag­nes be­ta­la Ber­til tolv ägg för en dags barn­pass­ning, av vil­ka Ber­til be­ta­lar Ce­sar tio för en stic­kad filt. Da­ni­e­la kans­ke be­stäm­mer sig för att spa­ra på ägg för kun­na lå­na ut till högst­bju­dan­de och så vi­da­re.

För att stäv­ja det­ta be­slu­tar ko­lo­nin kans­ke att in­fö­ra cen­tral­styr­ning. De ut­ser en kom­mit­té som får i upp­gift att för­de­la de pro­du­ce­ra­de va­ror­na och tjäns­ter­na ef­ter be­hov. Ag­nes får sin barn­pass­ning och Ber­til får sin filt. De för­de­lar ock­så gö­romå­len ef­ter kom­pe­tens så att var och en bi­drar med sitt bäs­ta. Det­ta fun­ge­rar bra än­da tills vin­tern kom­mer och al­la vill ha en filt av Ce­sar. Någ­ra blir så de­spe­ra­ta att de er­bju­der Ce­sar si­na eg­na till­del­ning­ar, ex­em­pel­vis ex­tra mat och ex­tra barn­pass­ning. När det vi­sar sig att Ce­sar ba­ra är in­tres­se­rad av ägg ska­pas en svart mark­nad där oli­ka till­del­ning­ar byts mot varand­ra och pri­set åter­i­gen sätts i ägg.

Vad kan hän­da nu? Kans­ke mås­te central­kom­mit­tén ta i med hård­hands­kar­na och in­fö­ra re­pres­sa­li­er mot al­la som fri­vil­ligt by­ter va­ror och tjäns­ter. Det­ta vi­sar i så fall på de sto­ra mo­ra­lis­ka bris­ter som kom­mu­nis­men of­ta har i prak­ti­ken. Så länge fri­vil­lig han­del är tillå­ten så har pengar en cen­tral funk­tion i sam­häl­let. Det ver­kar vi­da­re som den pen­ning­lö­sa ko­lo­nin ba­ra kan för­bli en idyll så länge al­la va­ror och tjäns­ter finns i över­flöd, det vill sä­ga så länge det finns mer mat och fil­tar än nå­gon kan be­hö­va. Ty­värr är det svårt att se hur en så­dan värld är möjlig. Jo­a­kim Sand­berg är fors­ka­re i mo­ral­fi­lo­so­fi, po­li­tisk fi­lo­so­fi och eko­no­mi vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Okänt el­ler omöj­ligt?

?Kan man skil­ja mel­lan det som är okänt och det som är omöj­ligt att ve­ta?

Det finns sa­ker vi in­te vet. Få vet hur många hårstrån de har på hu­vu­det. Det vo­re i all­män­het li­te kna­sigt att för­sö­ka eli­mi­ne­ra all form av okun­skap – det skulle bland an­nat le­da till att vi äg­na­de tid och ener­gi åt att ta re­da på oin­tres­san­ta sa­ker som den­na.

För att ta re­da på vad som är okänt bru­kar det räc­ka med en över­sikt över kun­skaps­lä­get, och det be­hö­ver in­te va­ra svårt. Jag vet di­rekt att jag in­te vet hur många hårstrån jag har på hu­vu­det just nu, i and­ra fall räc­ker det kans­ke med en goog­ling.

Där­e­mot är det be­tyd­ligt svå­ra­re att re­da ut om det finns sa­ker som vi in­te kan ta re­da på. Det finns åt­minsto­ne en del bra kan­di­da­ter, som fi­lo­so­fer har dis­ku­te­rat. Två av des­sa rör med­ve­tan­det.

Hur är det att ha vis­sa slags upp­le­vel­ser, väl­digt oli­ka vå­ra eg­na? Hur är det att va­ra en flad­der­mus? Tho­mas Na­gel ställ­de den­na fråga i en klas­sisk ar­ti­kel 1974. Flad­der­möss har an­norlun­da sin­nes­or­gan, och de­ras er­fa­ren­he­ter är väl­digt oli­ka vå­ra. Kan jag kom­ma att ve­ta till- räck­ligt myc­ket om hur det är för flad­der­mu­sen att va­ra en flad­der­mus? Na­gel no­te­rar att det nog är möj­ligt att ve­ta hur det vo­re för mig att va­ra en flad­der­mus, men det är nå­got an­nat. Kan jag ha flad­der­musupp­le­vel­ser? In­te utan att bli en flad­der­mus, och då kan in­te läng­re jag ( män­ni­skan Fred­rik) ve­ta hur det är att va­ra en flad­der­mus. Här ver­kar det fin­nas en gräns som vi in­te kan över­skri­da – det är på ett visst sätt för flad­der­mu­sen att upp­le­va om­värl­den, men vi kan ald­rig ve­ta hur det­ta är.

Den brit­tis­ka filosofen Co­lin Mcginn häv­dar i en ar­ti­kel 1989 att vi ald­rig kom­mer att ve­ta hur hjär­nan kan ge upp­hov till med­ve­tan­de. En­ligt ho­nom är ma­te­ri­a­lis­men sann ( det finns ing­en se­pa­rat själ), men vi kan ald­rig be­gri­pa oss på hur den klad­di­ga mas­san i vår hjär­na ger upp­hov till vårt med­ve­tan­de, hur de ma­te­ri­el­la egen­ska­per­na ger en full­stän­dig för­kla­ring av vå­ra upp­le­vel­sers ka­rak­tär. Vi är i en me­ning för dum­ma för upp­gif­ten – och kom­mer all­tid att för­bli det. Fred­rik Stjern­berg är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

Det finns star­ka skäl emot sam­vets­klau­su­ler.

Dags att slu­ta med dam­re­spek­ti­ve herr-id­rott?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.