Min­net.

Histo­ria och min­ne be­rät­tar om oss män­ni­skor.

Modern Filosofi - - Innehåll -

VEM ÄR JAG? Vad är jag del av och var­i­från kom­mer jag? Så­da­na frå­gor kal�lar vi van­ligt­vis fi­lo­so­fis­ka, men de är ock­så hi­sto­ris­ka. Det är frå­gor som ska­par kon­takt mel­lan det för­flut­na och nu­et, men ock­så med det fram­ti­da. Se­dan an­ti­kens da­gar har så­da­na re­flex­io­ner va­rit vä­sent­li­ga för tän­kan­det kring vad det in­ne­bär att ex­i­ste­ra, bå­de som in­di­vid och i det kol­lek­ti­va.

Att tän­ka om sitt liv in­be­gri­per all­tid min­nen. Spon­tant kan vi be­rät­ta om vårt liv, och där­med även om and­ras, ge­nom att ta­la om det för­flut­na i ter­mer av oli­ka ske­den av ar­be­ten, re­la­tio­ner, re­sor, upp­le­vel­ser, plat­ser och si­tu­a­tio­ner. Min­nen är ett slags in­re re­ser­vo­ar av er­fa­ren­he­ter och tan­kar som for­mat och fort­sät­ter att for­ma vår iden­ti­tet. Det är en högst oord­nad sam­ling, som in­te ute­slu­tan­de in­ne­hål­ler själv­upp­lev­da min­nen. Där in­går ock­så ska­pa­de min­nen som upp­stått i kors­be­frukt­ning­en av be­rät­tel­ser, bil­der och and­ras min­nen. Det finns ing­et min­ne som är ett opå­ver­kat av­tryck av en hän­del­se el­ler tan­ke. De är al­la oli­ka for­mer av be­ar­bet­ning­ar av er­fa­ren­he­ter, och som så­da­na obe­stäm­da och tolk­nings­ba­ra.

När vi tän­ker till­ba­ka och minns ligger det nä­ra till hands att ta­la om ”ödet”. I och med det fram­står vis­sa sam­man­hang som för­ut­be­stäm­da och att det skulle va­ra otänk­bart att nå­got för­hål­lit sig på nå­got an­nat sätt. Var det en slump att mi­na för­äld­rar träf­fa­des? Vad ha­de hänt om jag ha­de valt det där and­ra job­bet i stäl­let? Frå­gor rik­ta­de mot det för­flut­na ska­par of­ta fler frå­gor än de ger svar. På ett ka­o­tiskt sätt tycks allt hänga ihop på nå­got märk­ligt vis. Men ju mer man sy­nar des­sa sam­band, ju skö­ra­re ter sig det för­flut­na. Det vi­sar sitt ja­nu­san­sik­te: un­der ytan rym­mer histo­ri­en slumpar­ta­de till­fäl­lig­he­ter som alls in­te är va­re sig nöd­vän­di­ga el­ler själv­kla­ra. När vi minns fö­re­fal­ler det som om li­vets nyck­ful­la steg får en me­ning i en livs­lin­je som bre­der ut sig. Men den­na me­ning är en­dast gi­ven i ef­ter­hand. Me­ning är det som upp­står först när er­fa­ren­he­ter, käns­lor och be­slut smäl­ter sam­man i en be­rät­tel­se.

MÄN­NI­SKAN GLÖMMER MER än hon minns. In­tryc­ken blek­nar med ti­den. Pre­cis som min­ne­na för­ser oss med det stoff som gör att vi för­står vil­ka vi är, så finns ock­så glöms­kan där för att in­di­rekt sor­te­ra och be­re­da plats för nya er­fa­ren­he­ter. Det är svårt att sty­ra över vad som är värt att min­nas. Lika svårt är det att med­ve­tet vil­ja glöm­ma nå­got el­ler att an­vän­da glöms­kan som för­svar mot oöns­ka­de min­nen.

Min­nets och glöms­kans öm­se­si­di­ga på­ver­kan for­mu­le­rar och om­for­mu­le­rar li­vets be­rät­tel­se. Det är lika myc­ket en hi­sto­risk som psy­ko­lo­gisk pro­cess som känns igen i den mänsk­li­ga själv­för­stå­el­sens sto­ra per­spek­tiv. Min­net och glöms­kan ex­i­ste­rar på sam­ma vill­kor. De är lika när­va­ran­de, oav­sett om vi sys­te­ma­tiskt sö­ker kun­skap om vår ut­veck­ling in­om ve­ten­ska­pen el­ler om det sker mer fan­ta­si­fullt in­om kons­ten. Histo­ri­ens bok skrivs och skrivs om på nytt. Sa­ker läggs till, me­dan an­nat för­svin­ner. Var­je epok har sitt sätt att be­ar­be­ta det för­flut­na och si­na per­spek­tiv som vi­sar var vi är i dag och vad vi hop­pas på i fram­ti­den. Histo­ria är nå­got vi ska­par, men sam­ti­digt ska­par den ock­så oss.

MYC­KET AV DET VI kal­lar hi­sto­ris­ka re­flex­io­ner byg­ger på hur vi väljer att an­vän­da hi­sto­ris­ka fak­ta. Det kan va­ra pe­ti­ga de­talj­stu­di­er i dok­tors­av­hand­ling­ar el­ler över­gri­pan­de ex­i­sten­ti­el­la per­spek­tiv i lit­te­rä­ra el­ler konst­när­li­ga ut­tryck. Oav­sett vil­ket så är histo­ri­en en lins vi läg­ger över ti­dens axel, en me­tod för att han­te­ra och för­stå ti­dens obe­vek­li­ga

”Min­nen är ett slags in­re re­ser­vo­ar av er­fa­ren­he­ter och tan­kar ”

tic­kan­de mot det fram­ti­da. Det är en tek­nik av lik­nan­de slag som det ma­te­ma­tis­ka verk­ty­get är en tek­nik som får oss att för­stå en fy­si­ka­lisk verk­lig­het. Men det vi kal­lar histo­ria fång­ar en­dast upp en bråk­del av män­ni­skans hand­ling­ar. All form av sor­te­ring är på så sätt val, be­rät­tel­ser bygg­da på bå­de fak­ta och fö­re­ställ­ning­ar om hän­del­ser som kans­ke in­te läng­re finns kvar i ett le­van­de min­ne. Hur minns vi det som ald­rig va­rit vå­ra eg­na per­son­li­ga er­fa­ren­he­ter?

Män­ni­skan be­fin­ner sig i in­ter­val­let mel­lan det för­gång­na och det fram­ti­da. ”Vi le­ver fram­åt men för­står bak­åt”, sa­de Ki­er­ke­gaard. Filosofen Wal­ter Ben­ja­min såg den­na tan­ke i en bild av Paul Klee: en äng­el som stän­digt drivs mot fram­ti­den med ryg­gen fö­re. Det som upp­fat­tas är ett stän­digt ”nu”, fast det är ett oå­ter­kal­le­ligt nu ef­tersom det oav­bru­tet över­går i ett nytt. Det som hän­de för ett år, en vec­ka, mi­nut el­ler se­kund se­dan finns in­te läng­re. Ti­dens si­nan­de, för bar­net otå­ligt sak­ta och för den äld­re ovän­tat kvickt, är lik­som en av­kling­an­de ton som på­bör­jar sitt för­svin­nan­de i sam­ma stund som den upp­står. Hur kan det för­flut­na, som be­står av det som oupp­hör­ligt för­svin­ner, än­då va­ra när­va­ran­de?

MIN­NE ÄR IN­TE ba­ra det som bil­dar anek­do­ter el­ler plöts­li­ga bil­der. Det är i själ­va ver­ket driv­kraf­ten för att för­stå oss själ­va som när­va­ran­de i ti­dens flö­de. Filosofen Hen­ri Berg­son upp­fat­ta­de det som en ”in­ten­si­tet” som sam­man­fo­gar det nya med det för­flut­na. Min­net kan där­med ses som ett flö­de. Al­la in­tryck kan in­te stan­na kvar och bil­da nå­gon jät­te­bank av upp­le­vel­ser och iakt­ta­gel­ser som stän­digt fylls på. De min­nen som drö­jer kvar kan ses som de vasstrån, snäck­skal el­ler ste­nar som skjuts upp och läg­ger sig vid kan­ten av flo­den som ström­mar vi­da­re. En del nöts bort, en del är kvar för res­ten av li­vet. Min­nen är spår av det för­gång­na som pa­ra­dox­alt vi­sar på för­gäng­lig­het ge­nom sin re­la­ti­va be­stän­dig­het.

Det för­flut­na är i högs­ta grad när­va­ran­de som ma­te­ri­el­la min­nen. Att tän­ka hi­sto­riskt el­ler att tän­ka på li­vet är på många sätt att föl­ja spår. Öve­rallt läm­nar vi spår ef­ter oss, oli­ka av­tryck som vitt­nar om hur vi levt, tänkt och ver­kat. Spå­ren blir till ut­gångs­punkt för oli­ka be­rät­tel­ser som i sin tur ligger till grund för nya be­rät­tel­ser. Ju när­ma­re vår egen tid, desto tyd­li­ga­re fö­re­ställ­ning­ar. Jag minns vad mi­na

far- och mor­för­äld­rar be­rät­tat, och även en del av vad de i sin tur be­rät­tat om si­na far- och mor­för­äld­rar. Se­dan bryts den le­van­de län­ken. Visst finns ägo­de­lar som har gått i arv, kans­ke finns en plats el­ler en gård som bär släk­tens namn, men in­te myc­ket mer. Här över­går min­ne i histo­ria och så små­ning­om över­går histo­ria i ar­ke­o­lo­gi.

När vi för­sö­ker för­stå vår för­histo­ria, där det in­te finns någ­ra ned­teck­na­de käl­lor, blir skär­vor och en­sta­ka fynd ovär­der­li­ga. Kans­ke var det fos­si­len, ste­nens min­ne, som led­de oss mot frå­gan om vår egen upp­komst och ti­di­gas­te histo­ria. Ske­let­ten och kru­kor­na blev fö­re­mål för ett nytt be­gär där ska­pel­se­be­rät­tel­ser och my­ter var otill­räck­li­ga. Det­ta ut­fors­kan­de av det för­flut­na är för­hål­lan­de­vis mo­dernt. Se­dan drygt två­hund­ra år till­ba­ka har ar­ke­o­lo­gin av­täckt värl­dar som ligger be­grav­da un­der vår nu­va­ran­de värld, lik­som den­na i fram­ti­den ock­så kom­mer att grä­vas fram av and­ra: fram­ti­dens ar­ke­o­lo­ger.

DÄR MIN­NE­NA UPPHÖR tar na­tu­ren vid. Tack va­re jor­dens min­nes­för­må­ga kan vi för­stå vad vi har va­rit – och var vi har va­rit. Spå­ren lyfts upp till ytan, la­ger ef­ter la­ger av min­nen utan äga­re, utan län­kar. Här är män­ni­skan på ett be­syn­ner­ligt sätt ste­get ef­ter sig själv, som ett slags de­tek­tiv. Vi sö­ker i spå­ren ef­ter oss själ­va för att be­va­ra oss själ­va. Vi upp­rät­tar ar­kiv, min­ne­sor­ter och mu­se­er. I dag har en ko­los­sal mängd fö­re­mål grävts fram och ka­ta­lo­gi­se­rats, även om sam­man­hang­en in­te all­tid följt med upp ur jor­den. Be­va­ran­det av skär­vor­na och frag­men­ten är en re­ak­tion på vår änd­lig­het i för­hål­lan­de till vår ef­ter­trak­ta­de oänd­lig­het. Många mu­se­er har en­ligt lag upp­dra­get att sam­la in vå­ra spår och dess­utom be­va­ra dem för evig­he­ten. Det­ta upp­drag kan be­skri­vas som en in­sti­tu­tio­na­li­se­rad ge­stalt­ning av fö­re­ställ­ning­en om det oänd­li­ga i en änd­lig form.

An­sva­ret att på det­ta sätt be­va­ra vår histo­ria är en lika vik­tig som omöj­lig upp­gift. Här krävs ett slags min­ne av fram­ti­den. Det går in­te att för­ut­sä­ga vil­ka min­nen från vår tid som ger den ”rät­ta bil­den” av vil­ka vi var. Mu­sei­sam­ling­ar kan lik­nas vid en stor ak­ti­e­sam­ling av fluk­tu­e­ran­de vär­de. Emel­lanåt står vis­sa ting högt i kurs, and­ra gång­er lågt. Att sam­la utan att ve­ta vad som bör in­sam­las är i den­na me­ning ett slags spe­ku­la­tion. Allt har sitt möj­li­ga vär­de. Där­för

går­det in­te hel­ler att ren­sa el­ler kas­ta. Det hand­lar om vad vi vill min­nas och vad vi är be­red­da att glöm­ma.

NE­RE I MAGASINEN finns ock­så spår som är svå­ra att han­te­ra ur etisk aspekt: fö­re­mål som är in­sam­la­de ge­nom våld mot and­ras min­nen. Det som styr är en be­va­ran­de­drift som in­te all­tid är med­ve­ten om att ur­va­let sam­ti­digt in­ne­bär ute­slut­ning­ar av an­nat – att min­nen ock­så är en ska­pan­de glöms­ka. Be­va­ran­det bör ske med re­spekt för ti­di­ga­re ge­ne­ra­tio­ners ver­kan för att vi finns här i dag, men ock­så för att för­hind­ra grund­lö­sa på­stå­en­den el­ler tvi­vel­ak­ti­ga an­språk. Ma­te­ri­el­la min­nen är in­di­rekt ett slags be­vis­ma­te­ri­al och le­gi­ti­me­ran­de rek­vi­si­ta. Finns det nå­gon som sam­lar mot­be­vis? Nå­gon som minns glöms­kan? Finns det ett min­ne el­ler fle­ra oli­ka min­nen som be­rät­tar helt oli­ka sa­ker? Vad hän­der när en röst in­te har nå­gon gil­tig­het ef­tersom den ald­rig har do­ku­men­te­rats?

För ett an­tal år se­dan ini­ti­e­ra­de or­ga­ni­sa­tio­nen Une­sco pro­jek­tet Me­mo­ry of the world, en hand­lings­plan för vär­nan­det om ett ”världs­min­ne” som om­fat­tas av jor­dens al­la of­fent­li­ga sam­ling­ar. Ini­ti­a­ti­vet hand­la­de ut­tryck­li­gen om att skyd­da oss mot den kol­lek­ti­va glöms­ka som ho­tar i en tid av has­ti­ga­re in­for­ma­tions­flö­den, kli­mat­för­änd­ring­ar och po­li­tis­ka oro­lig­he­ter. Men att sam­la al­la sam­ling­ar in­ne­bär ock­så en risk att drunk­na bland fö­re­må­len, att lå­ta mäng­den skym­ma det uni­ka.

Vi le­ver fram­åt och för­står bak­åt. Men märk­ligt nog vill vi å ena si­dan be­va­ra min­net av oss själ­va för ef­ter­värl­den och å and­ra si­dan le­va som om fram­ti­den är nå­got vi kan bort­se från. Jag tän­ker här på vårt för­hål­lan­de till jor­den, mil­jön och na­tu­rens histo­ria. Kans­ke är det här som min­ne­na av oss kom­mer att upp­hö­ra, i en fjär­ran fram­tid, då vi kom­mer att fram­stå som dju­ret som skyd­de nu­et i det för­flut­nas strid med det fram­ti­da. Män­ni­skan är en mel­lan­va­rel­se i den me­ning­en att hon be­fin­ner sig i rum­met mel­lan ett stän­digt bort­ty­nan­de för­flu­tet och en stän­digt till­kom­man­de fram­tid. Den­na mel­lan­po­si­tion gäl­ler ock­så him­len ovan oss och jor­den un­der vå­ra föt­ter – blic­ken mot uni­ver­sum som be­rät­tar om en till sy­nes oänd­lig fram­tid där dö­da stjär­nor fort­fa­ran­de tind­rar, och blic­ken ner mot mar­ken om en oänd­ligt av­läg­sen ur­tid, om se­dan länge ut­slock­na­de livs­for­mer och pa­le­on­to­lo­gis­ka pro­to­ty­per. Blic­kens rikt­ning­ar är lika upp­lå­tan­de som de är oge­nom­träng­li­ga, ef­tersom flykt­punk­ten i bå­da fal­len för­svin­ner in i ett dun­kel, lik­som för­sö­ket att tän­ka till­ba­ka till vå­ra eg­na all­ra förs­ta min­nen el­ler fram mot vå­ra sista an­de­tag. Jo­han Re­din är till­sam­mans med Hans Ru­in ak­tu­ell som re­dak­tör för boken Mel­lan min­ne och glöms­ka: Stu­di­er i det kul­tu­rel­la min­nets för­vand­ling­ar (Dai­da­los för­lag).

”Vi kom­mer att fram­stå som dju­ret som skyd­de nu­et i det för­flut­nas strid med det fram­ti­da”

Kung Ramk­ham­haengs in­skrip­tion.

La Pou­let­te gri­se, Nor­man Mcla­ren-film. Codex från Oax­aca.

Eni­na Apo­sto­los ma­nu­skript­frag­ment.

An­ne Franks förs­ta dag­bok.

Käll­kom­pe­dium av Ma­te­ria Me­di­ca.

Hans Christi­an An­der­sens dag­bok. Da­me Ni­ta Bar­row.

Nor­man Mcla­ren.

Ostro­mir Go­spels ma­nu­skript.

Be­va­ran­det – en re­ak­tion på vår änd­lig­het.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.