In me­mo­ri­am.

Fi­lo­so­fer­nas fi­lo­sof De­rek Par­fit.

Modern Filosofi - - Innehåll - Av JO­AN­NA RO­SE

D EN 1 JANUARI 2017 AVLED filosofen De­rek Par­fit i sitt hem i Lon­don. Par­fit var en av 1900-ta­lets gi­gan­ter, en fi­lo­so­fer­nas fi­lo­sof. Med sitt ny­ska­pan­de och för många pro­vo­ce­ran­de stor­verk Re­a­sons and per­sons från 1984 angav han en ny rikt­ning för mo­ral­fi­lo­so­fin värl­den över. För filosofen Gustaf Arr­he­ni­us, i dag chef för In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er i Stock­holm, var mö­tet med Par­fit om­väl­van­de som ung fi­lo­so­fistu­dent i bör­jan av 1990-ta­let:

– Hans bok har på­ver­kat he­la mitt fi­lo­so­fis­ka tän­kan­de. Han ifrå­ga­sat­te in­van­da fö­re­ställ­ning­ar och vi­sa­de de­ras bris­ter. Ta till ex­em­pel prin­ci­pen ”gör vad du vill så länge som du in­te ska­dar and­ra” som den li­be­ra­la 1800-tals­fi­lo­so­fen John Stu­art Mill för­sva­ra­de. Par­fit åskåd­lig­gjor­de de di­lem­man och pa­ra­dox­er som upp­står när den­na prin­cip ska tilläm­pas på fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner.

Par­fits ana­lys av mo­ra­lis­ka frå­gor rö­ran­de fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner hör till de mest omdis­ku­te­ra­de. Det kan tyc­kas up­pen­bart att vå­ra be­slut i dag, till ex­em­pel om hur den glo­ba­la upp­värm­ning­en av kli­ma­tet ska be­mö­tas, kan ska­da fram­ti­da män­ni­skor. Men vå­ra val påverkar även vil­ka män­ni­skor som kom­mer att le­va i en av­läg­sen fram­tid. Om vi fat­ta­de and­ra be­slut, skulle des­sa män­ni­skor in­te ens fin­nas till. Så hur kan de då ska­das av de be­slut vi har fat­tat? Det­ta ic­ke-iden­ti­tets­pro­blem stäl­ler till det för te­o­ri­er som Mills ska­d­e­prin­cip.

– Vi får inga svar från De­rek Par­fit, men han in­spi­re­ra­de till ett nytt sätt att tän­ka och till nya forsk­nings­fält. Han var enormt be­läst och sam­ti­digt oer­hört ge­ne­rös och öp­pen för sam­tal.

TILL­SAM­MANS MED SIN FRU, filosofen och fe­mi­nis­ten Ja­net Radc­lif­fe Ri­chards, kom Par­fit till Stock­holm i ok­to­ber 2014 när han till­de­la­des Rolf Schock-pri­set av Kung­li­ga Ve­ten­skaps­a­ka­de­mi­en ”för hans ban­bry­tan­de bi­drag rö­ran­de per­son­lig iden­ti­tet, hän­syn till fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner och ana­lys av mo­ra­lisk te­ori­bild­ning”. Mot slu­tet av sin pris­före­läs­ning nämn­de han Bachs ofull­bor­da­de sista fu­ga, Contra­pun­ctus XIV – och bör­ja­de grå­ta. Näs­ta mor­gon vid fru­kosten frå­ga­de hans värd, fi­lo­so­fi­pro­fes­sorn Wlo­dek Ra­bi­nowicz: Var­för grät du? ”För jag be­rät­ta­de om fu­gan, den sista Bach gjor­de …” Så rann tå­rar­na igen.

– Han ha­de ex­tremt stark em­pa­ti, sä­ger Wlo­dek Ra­bi­nowicz.

Han var ock­så myc­ket god­hjär­tad. För­u­tom att fo­to­gra­fe­ra ar­ki­tek­tur, som var hans and­ra sto­ra pas­sion, var han all­tid re­do att pra­ta fi­lo­so­fi.

Ma­niskt ef­fek­tiv var han ock­så, all­tid i sam­ma klä­der: vit skjor­ta, svart ko­stym och röd slips. Se­mi­na­ri­er und­vek han, ef­tersom det gick ”for­ta­re att lä­sa själv”. Mid­da­gar­na på col­le­gen in­tres­se­ra­de in­te hel­ler.

– Han ha­de pro­blem att um­gås på van­ligt sätt med män­ni­skor, sä­ger Wlo­dek Ra­bi­nowicz.

OTALIGA ÄR ANEKDOTERNA om hans egen­he­ter. Som den gång­en då De­rek Par­fit fö­re­läs­te i en ge­nom­våt skjor­ta utan att ytt­ra ett ord om det­ta.

Världs­från­vänd vo­re en ade­kvat be­skriv­ning, som dess­utom ligger i lin­je med hans fi­lo­so­fi, där han ock­så bort­såg från ja­get. Par­fit be­to­na­de opar­tisk­het och kri­ti­se­ra­de gam­la te­o­ri­er om ja­get och den ra­tio­nel­la män­ni­skans ege­nin­tres­se. En­ligt ho­nom bar des­sa på in­re mot­sä­gel­ser. Om till ex­em­pel var­je män­ni­ska gör vad som är bäst för hen­ne själv, så blir det of­ta säm­re för al­la, jäm­fört med om al­la age­rat al­tru­is­tiskt, med al­las bäs­ta för ögo­nen. Par­fit öns­ka­de i stäl­let att vi kun­de se på oss själ­va som mind­re iso­le­ra­de från varand­ra, för en mind­re in­di­vid­fix­e­rad etik.

De gam­la te­o­ri­er­na li­der ock­så av att de eg­na in­tres­se­na be­trak­tas som oför­än­der­li­ga, me­na­de Par­fit. Me­dan det fak­tiskt är högst osä­kert om ens nu­va­ran­de in­tres­sen och mål­sätt­ning­ar kom­mer att för­bli de­sam­ma läng­re fram. Tidsa­spek­ten är vik­tig även när det gäl­ler per­son­lig iden­ti­tet. Ett evigt jag som över­le­ver ti­dens gång ex­i­ste­rar in­te en­ligt Par­fit.

Med hiss­nan­de tan­ke­ex­pe­ri­ment för­sö­ker han un­der­grä­va vå­ra fö­re­ställ­ning­ar om ja­get.

– Det är klart att det ock­så har att gö­ra med hans per­son­lig­het, att kun­na bort­se från sin egen plats i värl­den, att över­ge sitt eget per­spek­tiv, sä­ger Wlo­dek Ra­bi­nowicz.

Man kan in­vän­da mot den­na sorts strä­van ef­ter to­tal ob­jek­ti­vism. Vi är in­te ba­ra schack­pjä­ser, bort­kopp­la­de från vå­ra per­son­li­ga mål och käns­lor.

– Även om han re­vi­de­ra­de si­na stånd­punk­ter på se­na­re tid, så fanns det ing­et för­lå­tan­de hos ho­nom för nå­gon sorts en­skil­da in­tres­sen. Fast vi är ju ba­ra män­ni­skor, och of­tast pri­o­ri­te­rar vi till ex­em­pel vår fa­milj när vi gör mo­ra­lis­ka över­vä­gan­den, sä­ger Wlo­dek Ra­bi­nowicz.

– Sam­ti­digt kun­de han to­talt fo­ku­se­ra på att le­ka med sin sys­ter­son, sä­ger Gustaf Arr­he­ni­us.

PAR­FITS TAN­KAR OM att helt upp­gå i det ge­men­sam­ma, att tän­ka ur evig­he­tens per­spek­tiv, att sö­ka ef­ter uni­ver­sel­la san­ning­ar är ock­så en del av bud­dis­mens bud­skap. Än­då var det över­ras­kan­de när en av Par­fits kol­le­ger fick hö­ra att bud­dis­tis­ka mun­kar i In­di­en vid si­dan av si­na sut­ras även sjöng ver­ser ur Re­a­sons and per­sons. Par­fit blev glad. I en tid av al­ter­na­ti­va san­ning­ar och hög­stäm­da Jag, står De­rek Par­fits arv för mot­sat­sen. Han ta­la­de all­tid med en en­vis om än låg­mäld röst om vårt kol­lek­ti­va an­svar för mänsk­lig­he­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.