Mu­sik.

Theodor Adorno och reg­gae.

Modern Filosofi - - Innehåll - Av ANDERS BARTONEK

THEODOR W. ADORNOS kri­tik av jaz­zen gick ut på att han me­na­de att den egent­li­gen in­te för­kropps­li­ga­de en ny mu­si­ka­lisk form med ett sam­hälls­kri­tiskt och be­fri­an­de in­ne­håll på det sätt den vil­le fram­stäl­la sig. Dess­utom ut­gjor­de den in­te mer än en yt­lig or­na­men­te­ring av mu­si­ka­lis­ka ele­ment som upp­re­pa­des och i sig för­blev sta­tis­ka. Där­med åter­speg­la­de jaz­zen för Adorno det ho­mo­ge­ni­se­ra­de och kon­for­ma mas­sam­häl­let sna­ra­re än bröt med det. Det vo­re ett rim­ligt an­ta­gan­de att det­ta i en för­läng­ning skulle ha in­ne­bu­rit att han även ha­de för­dömt reg­gaen, som an­län­de till Eu­ro­pa ett an­tal år ef­ter hans för ti­di­ga död. Även om reg­gaen läg­ger an en ton av eman­ci­pa­to­risk am­bi­tion (och för­sö­ker ut­tryc­ka ett hopp om vägar ut ur fat­tig­dom och för­tryck), så skulle Adorno nog än­då ha be­trak­tat den som po­pu­lär­kul­tu­rellt för­fall el­ler som ett sken­bart för­sök att över­vin­na hi­e­rar­ki­er. El­ler? Jag har en li­ten spe­ku­la­tiv tes som skulle pe­ka på mot­sat­sen, näm­li­gen att det vo­re möj­ligt att tän­ka sig att Adorno skulle in­tres­se­ra sig för reg­gaen. An­led­ning­en till det är att reg­gaen tycks ha nå­got ge­men­samt med Adorno. Det som jag me­nar för­bin­der dem är de­ras kri­tik mot den typ av fi­lo­so­fi som Adorno kal­la­de pri­ma phi­lo­sop­hia el­ler ur­sprungs­fi­lo­so­fi. Han kri­ti­se­ra­de den ge­nom he­la sitt verk. Reg­gaen for­mu­le­rar na­tur­ligt­vis in­te den­na kri­tik, men jag me­nar att den ge­nom ett för reg­gaen vä­sent­ligt grepp där­e­mot för­kropps­li­gar den.

Vad går den­na typ av ur­sprungs­fi­lo­so­fi ut på och var­för me­na­de Adorno att den var pro­ble­ma­tisk? I sto­ra de­lar av den mo­der­na fi­lo­so­fi­histo­ri­en – bland de störs­ta fi­lo­so­fer­na kan Pla­ton och He­gel näm­nas som ex­em­pel – såg Adorno en viss av­gö­ran­de ten­dens, näm­li­gen dels att pri­o­ri­te­ra det all­män­na och evi­ga fö­re det en­skil­da och för­gäng­li­ga, dels de upp­re­pa­de men oli­ka för­sö­ken att här­le­da ting­en ur en förs­ta grund, ur ett sä­kert ur­sprung som har fö­re­gått allt och ur vil­ket allt kan för­stås. Men det­ta ”förs­ta” för­står Adorno som en bluff som har ska­pats

med mo­ti­vet att be­härs­ka den na­tur som för män­ni­skan tycks över­mäk­tig. Ge­nom att ska­pa en sta­bil grund att stå på, ge­nom vil­ken na­tu­ren kan gri­pas och de­chiff­re­ras, tycks fi­lo­so­fin ha eta­ble­rat sig som her­re över verk­lig­he­ten. Men för Adorno är det ett själv­be­drä­ge­ri; fi­lo­so­fin och ve­ten­ska­pen har egent­li­gen in­te för­må­gan att be­härs­ka verk­lig­he­ten, na­tu­ren för­blir all­tid nå­got vä­sent­li­gen oge­nom­träng­ligt.

VAD HAR NU det med reg­gae att gö­ra? Reg­gaen spe­las in­te ba­ra ka­rak­tä­ris­tiskt i bak­takt, utan med det föl­jer att det förs­ta sla­get i fyr­tak­ten – ”et­tan” – läm­nas tomt. Det blir till ett svä­van­de tom­rum, utan att helt va­ra tomt; det spe­las såsom ospe­lat. I sin ar­ti­kel “Reg­gae Mu­sic: A histo­ry and se­lecti­ve di­sco­grap­hy” be­skri­ver Rick An­der­son ”reg­gaens grund­läg­gan­de rytm­möns­ter” som ett möns­ter ”som tar bort be­to­ning­en på var­je takts förs­ta slag – ibland tas det bort helt i syf­te att ska­pa ett möns­ter känt som ’one drop’ – och pla­ce­rar ac­kords­lag på and­ra och fjär­de sla­get och ett trum­slag på tred­je sla­get”. Det ”förs­ta” sla­get, ”et­tan” i tak­ten, ute­läm­nas allt­så, och det tror jag skulle till­ta­la Adorno. Reg­gaen skulle häri­ge­nom ut­i­från Adornos per­spek­tiv kun­na be­trak­tas som att den ge­nom det­ta fri­gö­ran­de av det förs­ta sla­get i tak­ten per­for­ma­tivt för­kropps­li­gar en kri­tik av ur­sprungs­fi­lo­so­fin. Reg­gaen skulle kun­na tol­kas som en in­di­rekt kri­tik av fi­lo­so­fins för­sök att ska­pa en förs­ta in­stans till vil­ken allt sen hi­e­rar­kiskt kan fö­ras till­ba­ka. In­ne­bär reg­gaens form – el­ler: ”Reg­gaen som form” – att er­fa­ren­he­ten av det fals­ka i all pri­ma phi­lo­sop­hia träng­er fram i este­tisk ge­stalt­ning? Upp­lev­de man ock­så på Ja­mai­ca att nå­got in­te stäm­de med He­gels fan­ta­si­er? Synd ba­ra att ett frukt­bart mö­te mel­lan Adorno och reg­gaen ald­rig fick kom­ma till stånd. Tänk er till ex­em­pel en pa­nel­dis­kus­sion med ”Ted­die” (som Adorno kal­la­des) och Eek-a-mouse el­ler en re­cen­sion av ett al­bum av Bob Mar­ley and the Wai­lers sig­ne­rad Theodor W. Adorno. Anders Bartonek är lek­tor vid Sö­der­törns hög­sko­la. Han dis­pu­te­ra­de med en av­hand­ling om Adornos ne­ga­ti­va di­a­lek­tik och be­grepp om det ic­ke-iden­tis­ka.

Theodor W. Adorno (1903– 1969) tysk fi­lo­sof, so­ci­o­log och mu­sik­te­o­re­ti­ker.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.