Är jag la­tent våld­sam?

Modern Psykologi - - FRÅGOR + SVAR -

Un­der en pe­ri­od för ett an­tal år se­dan var jag våld­sam mot min man. Jag kun­de knuf­fa ho­nom, ny­pa, lug­gas. Det­ta in­träf­fa­de ute­slu­tan­de när vi dis­ku­te­ra­de och jag in­te lyc­ka­des för­kla­ra vad jag vil­le sä­ga, när han gick un­dan och ba­ra var tyst. Jag kän­de en så­dan ils­ka/de­spe­ra­tion att jag trod­de att jag skul­le för­lo­ra för­stån­det. Of­ta slog jag mig själv över hän­der­na och rev mig själv.

Det här skräm­mer mig oer­hört och jag skäms. Har jag det­ta våld in­om mig? Finns det la­tent och kan blos­sa upp? Om jag blir gam­mal – kom­mer jag att bli ag­gres­siv och hemsk? Vid den här ti­den var jag il­la där­an i anorexi.

Se­dan jag bör­ja­de äta Sertra­lin har des­sa våld­sam­ma ut­brott för­svun­nit, men jag vill in­te skyl­la ifrån mig. Jag har gått i te­ra­pi men ald­rig vå­gat ta upp mitt våld­sam­ma be­te­en­de, jag skäms så. Är det­ta nå­got som finns la­tent in­om mig? Våld i nä­ra re­la­tio­ner är nå­got för­fär­ligt. Vad ska jag gö­ra?

Låt mig på en gång sä­ga att jag in­te tror att du är en la­tent våld­sam per­son. Ja, du an­vän­de våld mot din man. Men det är en styr­ka att du själv an­vän­der ordet våld. Du ur­säk­tar dig in­te och ba­ga­tel‍ li­se­rar in­te ditt be­te­en­de. Det är bland an­nat det som gör att jag in­te tror att du är en våld­sam per­son, utan att det som hän­de var till­fäl­ligt och si­tu­a­tions­ut­löst.

Vad me­nar jag med det? Hur går det egent­li­gen att för­stå att du an­vän­de våld? En av­gö‍ ran­de om­stän­dig­het tror jag är att när det hän­de ha­de du det myc­ket svårt. Du be­rät­tar att du var myc­ket ”il­la där­an i anorexi”. Jag vet in­te om du kän­ner igen dig i det­ta, men i si­tu­a­tio­ner av känslo­mäs­sig ut­satt­het, och sär­skilt med in­slag av de­pres­sion, är det van­ligt att upp­le­va en stor räds­la för att bli över­gi­ven och svå­rig­he­ter att kon­trol­le­ra si­na im­pul­ser.

Jag tror ut­i­från det som hänt att du än­då kan ha nyt­ta av att lä­ra dig kon­trol­le­ra din ils­ka. Det kan gö­ra att du kän­ner dig li­te tryg­ga­re ef­tersom du verk‍ li­gen in­te vill att det ska hän­da igen. Du be­rät­tar att ef­ter att du bör­jat be­hand­la dig med ett an­ti­de­pres­sivt lä­ke­me­del har di­na ut­brott för­svun­nit. Det stäm­mer över­ens med tan­ken att det som hän­de ha­de ett sam­band med att du var ned­stämd och oro­lig.

Här är någ­ra fär­dig­he­ter för att få bätt­re kon­troll över din ils­ka som du kan trä­na upp på egen hand:

Steg 1: Kart­lägg di­na ti­di­ga var­nings­sig­na­ler för ils­ka. Hur kän­nas det i krop­pen? Vil­ka tan­kar dy­ker upp?

Steg 2: Kart­lägg ock­så i vil­ka si­tu­a­tio­ner din ils­ka kom­mer. Finns det nå­got möns­ter? Är det någ­ra sär­skil­da ord som trig­gar dig? El­ler nå­got sätt att be­te sig på som du är sär­skilt käns­lig för?

Steg 3: Gör se­dan en lis­ta över vil­ka av si­tu­a­tio­ner­na som du kan und­vi­ka. Gör ock­så en hi­e­rar­ki över de si­tu­a­tio­ner som kvar­står, de svå­ras­te högst upp, och se­dan i fal­lan­de svå­rig­hets­grad. An­vänd lis­tan för att bli upp­märk­sam på ty­pis­ka ”risk­si­tu­a­tio­ner”. När du vet att en så­dan är på väg, för­be­redd dig men­talt för si­tu­a­tio­nen med hjälp av fär­dig­he­ter­na ne­dan.

Steg 4: Gör på sam­ma sätt för di­na ti­di­ga var­nings­sig­na­ler som du gjor­de för di­na risk­si­tu­a­tio­ner för ils­ka. Lis­ta dem i ord­nings­följd. Vil­ka kom­mer så sent att det näs­tan är omöj­ligt att brom­sa ils­kan?

Steg 5: Trä­na dig i att an­vän­da föl­jan­de stra­te­gi när di­na förs­ta var­nings­sig­na­ler kom­mer: Fo­ku­se­ra på din and­ning. Räk­na di­na an­de­tag un­der tio till tju­go se­kun­der. Säg sam­ti­digt till dig själv: ”Det­ta är ba­ra min ils­ka. Det är okej att jag kän­ner så. Men, jag ska in­te age­ra ut den. Den läg­ger sig. Ils­ka är som en havs­våg. Den kom­mer snabbt men den sjun­ker un­dan.” Det­ta kal­las för stöd­jan­de självprat.

Steg 6: Ef­teråt kan du ut­tryc­ka det du egent­li­gen vill sä­ga. Det kan va­ra klokt att for­mu­le­ra det som ett jag‍ bud­skap.”jag vill att du lyss­nar på mig när jag be­rät­tar om så­da­na här sa­ker. Jag kän­ner mig så över­gi­ven an­nars.”

Idén med jag‍bud­skap är att und­vi­ka att kri­ti­se­ra och att hit­ta en lös­ning.

Per­son­li­gen tyc­ker jag in­te att man be­hö­ver berätta allt för sin te­ra­peut men att du skäms så kan va­ra en in­di­ka­tion på att du in­te kän­ner dig trygg i er te­ra­peu­tis­ka re­la­tion. Du ska in­te gö­ra våld på dig själv, berätta ba­ra för den per­so­nen som du li­tar på. Kom ihåg att du är värd att få hjälp. Li­ria Or­tiz, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log och psy­ko­te­ra­peut/ Psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Ils­ka är som en havs­våg. Den kom­mer snabbt men den sjun­ker ock­så un­dan

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.