Från hjärn­hal­vor till mind­ful­ness och åld­ran­de.

Så ta­lar vå­ra hjärn­hal­vor med varand­ra.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - – Ka­rin Ska­ger­berg

THE LEFT BRAIN SPEAKS, THE RIGHT BRAIN LAUGHS: A look at the neu­rosci­ence of in­no­va­tion and cre­a­ti­vi­ty in art, sci­ence and li­fe

RANSOM STEPHENS [VIVA EDITIONS 2016]

För oss som är in­tres­se­ra­de av hur hjär­nan fun­ge­rar är det kul när böc­ker som den­na kom­mer. En la­gom dos för­enk­ling, hu­mor och be­grip­li­ga me­ta­fo­rer är ett bra sätt att up­pe­hål­la in­tres­set hos en lek­man – nå­got som The left brain speaks, the right brain laughs är fylld av. Och trots att det ibland blir väl myc­ket av just lus­tig­he­ter­na ly­ser forsk­ning­en alltjämt ige­nom på ett be­tryg­gan­de sätt.

Som ti­teln av­slö­jar är bokens ut­gångs­punkt den klassiska upp­del­ning­en mel­lan vå­ra hjärn­hal­vor, där den vänst­ra he­mi­sfä­ren ut­pe­kas som an­sva­rig för ra­tio­na­li­tet och kri- tiskt tän­kan­de och den hög­ra för vå­ra kre­a­ti­va ta­lang­er. På vil­ket sätt den­na di­ko­to­mi är gravt över­dri­ven går för­fat­ta­ren ige­nom, men The left brain speaks, the right brain laughs är egent­li­gen en bre­da­re un­der­sök­ning av neu­ro­ve­ten­ska­pens för­kla­ring­ar till hur vi be­ter oss och fun­ge­rar på oli­ka om­rå­den.

FÖR­FAT­TA­REN RANSOM STEPHENS,

som in­te själv är hjärn­fors­ka­re, ut­an dok­tor i fy­sik, an­vän­der di­ko­to­min som stil­grepp när han i var­je ka­pi­tel tar sig an två till sy­nes mot­sat­ta äm­nen för att för­kla­ra hur vår hjär­na fun­ge­rar. Ex­em­pel på hans mot­satspar är liv och död, in­tel­li­gens och in­tui­tion, konst och ve­ten­skap. Re­sul­ta­tet blir en po­pu­lär­ve­ten­skap­lig ge­nom­gång för al­la som vill ve­ta li­te mer om top down

pro­ces­ser, hur ett neu­ron fun­ge­rar el­ler vad the­o­ry of

mind egent­li­gen in­ne­bär. Ge­nom att und­vi­ka fot­no­ter har för­fat­ta­ren, som ti­di­ga­re skri­vit sci­ence fic­tion-ro­ma­ner, gett boken ett flyt som gör den lätt­läst och lät­till­gäng­lig. Att i stäl­let läg­ga en lit­te­ra­tur­lis­ta för den som vill för­dju­pa sig i slu­tet av boken är ett lyc­kat drag.

Ett mind­re lyc­kat grepp är att lå­ta för­fat­ta­rens eg­na (in­te jät­tesnyg­ga) teck­ning­ar il­lu­stre­ra vis­sa me­ta­fo­rer och kon­cept. Till­sam­mans med de i över­kant många lus­tig­he­ter­na och pri­va­ta anek­do­ter­na blir det, på ett gans­ka ame­ri­kanskt vis, li­te väl myc­ket av för­fat­ta­ren själv för min smak. Med det sagt är det­ta än­då en så­dan där bok där man ef­ter läs­ning­en in­ser att man för­kov­rat sig ut­an att ha märkt att man har gjort det – ef­tersom man sam­ti­digt bli­vit un­der­hål­len.

ETT TÄTT SAMARBETE Ransom Stephens för­kla­rar hur vå­ra hjärn­hal­vor ar­be­tar

till­sam­mans.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.